-

Ja, jag erkänner. Jag är riktigt barnsligt kär i julen. Ja, jag har julpyntat. Och ja, jag pyntade julgranen den 25:e november… So what?!

Jag råkar vara väldigt kär i julen, och jag råkar ha en sambo som är väldigt kär i julen. I vårt fall blev alltså 1+1 = jul. Vi har velat skaffa julgran sen vi flyttade till Umeå, men det första året hade vi katt. Dålig idé att skaffa gran med en fem månader gammal kattunge hemma. Jag hade ingen lust att lägga ut några hundralappar på en gran, när den större delen av tiden skulle fungera som klätterträd. Jag var inte speciellt lockad av idén att se grantoppen svaja fram och tillbaka i takt med att kulorna flög genom rummet. Så vi väntade.

Nästa år vi ville ha julgran skulle vi vara borta större delen av december, så vi såg ingen vits med att köpa en gran när vi ändå inte kunde njuta av den. Så vi väntade.

I år överkompenserade vi och köpte en gran, och pyntade den. Igår. Den har vackra kulor i rött och guld, och guldglitter och stora snöflingor i guld. Mycket vacker. Det tycker tyvärr även katten. Idag när jag kom hem fick jag bevittna resultatet av ett team work. Katten hade boxat ner en röd kula som valpen sedan jobbat med att få i tusen små bitar. Dessa bitar hade sedan katten lekt runt i lägenheten med. Jag förstår varför djur är så söta. Annars skulle de aldrig kunna komma undan med allt ovett de ställer till med.

Men detta var ju inte helt oväntat. Vi har ju köpt tonvis med kulor, eftersom vi förstod att olyckor av denna art händer. Det är trots allt inte första gången jag har katt, eller gran. Vi har bunkrat upp med julgranskulor - vårt närförråd påminner om ett bollhav. Så lek på ni, snorungar!

Vi har även investerat i en vedkamin, sån där oäkta sak. Mycket verklighetstrogen, dock. Mysfaktorn är riktigt hög nu, vill jag lova. Brasa, kamin, glögg och små barn förklädda till håriga fyrbenta varelser med svansar och nosar - julen fulländad!

Men en sak förbryllar mig med julen. Vi är ju så kära i att göra samma saker som alla år tidigare. Same procedure as every year. Det känns tryggt, naturligt, påminner oss om det som varit, något vi alltid kan lita på. Det hör till att baka pepparkakor, stöpa ljus, baka tunnbröd, ha julpyntet på exakt samma ställen, julhandla osv..

Men hur kommer det sig att det vi i vardagen kallar för enformiga rutiner, kallar vi i högtider för tradition?

Handlar det bara om hur frekvent något sker, eller är högtider något som trotsar alla andra regler, bara för att de innehåller så mycket bra och gott? Som snapsar, romröra och en ursäkt att umgås med nära och kära en längre stund än ett kort telefonsamtal? Visserligen är just detta sådana saker som gör att många avskyr högtider; Fan, jag måste umgås med släkten. Helvete, farbror Bosse kommer vara där, och han blir så kladdig efter några snapsar. Men huvva, jag har ingen lust att köpa presenter till någon jag träffar en gång per år. Och fy julmat, fett, äckligt, och jag måste träna i tre månader efter tre julmiddagar. Och så vidare. Ångest.

Jag och Dolis diskuterade detta idag, och vi kom fram till att hur det än är så älskar vi julen. Vi älskar pepparkakor och glögg, vi älskar julgranen (jag för att titta på, hon för att bita och boxa på) och vi älskar julklappar (jag för att julklappar innehåller hemliga saker som får mina ögon att tindra, hon för att presentsnören är riktigt goda).

Jag citerar min ingifta morbror: Tindra med ögonen, ungjävlar, för nu är det jul!

Föregående inlägg föranledde en smått komisk konversation mellan mig och Maria. (Varning! Detta inlägg kan framstå som aningen torrt och innehållslöst, vilket kan bero på studieskada och inslag av internskämt.)

Cecilia: Vill du möjligtvis anställas av mig? Bra arbetsvillkor utlovas. Bland annat med rabatter på sköna sängar och med möjlighet till avdrag för vin.
Maria: haha... måste man se chefen naken varje dag då?
Cecilia: Chefens nakenhet angår endast henne, och hennes assistent. Inviter från anställda beivras.
Maria: oj oj oj då! men det känns skönt att nudiditet (??) inte krävs av samtliga anställda i bolaget!
Cecilia: nudiditet?
Maria: haha.. ja visst var det ett bra ord?
Cecilia: Jag är ledsen, men du kvalificerar inte för detta arbete. Jag kräver hög kompetens och professionalitet.
Maria: bäste nudididitetsjurist! jag kvalificerar gott och väl för detta arbete, ty jag har mycket hög kompetens och givetvis professionalitet (god damn it!) !!
Cecilia: Att sno chefens favorituttryck tyder på viss brist på respekt.
Maria: den påstådda respektlösheten (om jag får be) vitsordas ej, ty några sådana belägg har ej presenterats för mig!
Cecilia: Nåväl. Talets gåva och kvickhet är meriter på detta jobb. Är dock fortfarande aningen skeptisk till din professionalitet.
Maria: din skepticism är föga imponerande; det märks väl för h-e att jag är professionell!?? *symbol som blinkar ”I asked a question motherfucker”*
Cecilia: NÄSTA!!
Maria: du har inte sett det sista av mig! Moahaha detta beslut kommer att överklagas!
Cecilia: Högste instans är chefen själv. Din överklagan kommer att bemötas med blottning.
Maria: oh my god! jag måste överklaga fler beslut!
Cecilia: Du behöver även sluta att bruka engelska uttryck i var och varannan mening. Detta styrker min bedömning i frågan. Dock är det väl att veta att du behärskar enklare nivåer av andra språk.
Maria: ja, som du själv anfört, visar jag att jag är multilingual, vilket torde medföra att jag är en hett eftertraktad jävel på arbetsmarknaden!
Cecilia: Mhm. Visst. Beslutet står fast. Nu har jag inte tid med detta längre. Jag tackar för intresset, men jag har andra bättre lämpade, med högre kvalifikationer och - vilket ju är ett krav - en förkärlek till vin.

Hittade en klockren bild i arkivet... (Maria föreslog att jag skulle använda den som reklam för min juristfirma i framtiden. Tror inte det.)

Det pratas alltmer om hur tekniken ger oss möjligheter att jobba från andra platser än på kontoret, exempelvis hemifrån:


Det ni ser här är alltså jag, med den obligatoriska hårknuten, rödmålade naglar, min dator och en telefon. Som synes är jag en prydlig affärskvinna mitt uppe i viktiga affärer. Tydligen arbetar jag också fredagkvällar, vilket vinglaset skvallrar om (för så vitt jag vet har inte cocktail hour på vardagar införts i Sverige ännu).

Det som skiljer mig från dagens affärskvinnor är alltså att jag slipper släpa mig upp ur den varma sköna sängen varje morgon, klä på mig, sminka mig, betala resor till jobbet och gå ut i oväder. Istället för skrivbord med foton på familjemedlemmar har jag sängbord och en katt i sängen. Och ett glas vin.

Kan man ha det bättre?

Det sägs att man gör ett bättre jobb om man trivs på sin arbetsplats. Jag skulle förmodligen vinna en utmärkelse!

Häromdagen gick jag och Erik igenom bilder i datorerna, då vi ska skicka in för framkallning. Det slutade med att vi i tre timmar tjöt av skratt och djuren undrade vad det var för fel på oss, när vi rullade runt på golvet i magkramper. Jag tänkte dela med mig av några skrattretande exempel:

Vid matlagning engagerar sig samtliga medlemmar i familjen:



Resultatet kan se ut såhär: Korvgryta med adukibönor, couscous, broccoli och rädisor.


Efteråt blir det ofta träning för en medlem, medan de andra ägnar sig åt tuggande och tangentbordsknappande (osagt vem som gör vad…). Den tränande medlemmen kan senare få för sig att sticka ut på en löprunda.

Om jag törs jogga själv kvällstid? Jag är rätt trygg – vem vill våldta det här??

                 
Jag glömmer tyvärr alltid bort att ta bort sminket innan, vilket förvandlar mig till en dalmatiner. Maskens syfte är att hindra mig från att dra i mig kalluft, då mina snepippade luftvägar mår riktigt dåligt av flåsande i minusgrader. Ahlsell-mössan är lagom stor och ful nog att användas för dylika svettiga aktiviteter. Jag känner mig som en alien när jag är ute och springer, men jag tröstar mig med att inga jag möter kan känna igen mig.

Efter flåsande och pustande får jag be Erik klä av mig då jag är för slut i kroppen för att orka själv. Jag plågar mig genom en dusch och landar sen i soffan som en klubbad säl, där jag inväntar kvällens teveunderhållning: Desperate Housewives. Detta kan ibland avnjutas med ett glas vin, men på sistone har jag nöjt mig med en Piggelin (glassen, inte drinken). Vanligtvis tänds också levande ljus. Mysbelysning är alltid ett måste.



Innan färden till drömmarnas land börjar, ägnar jag mig åt lite läsning. Just nu är jag inne på ”En god människa” av Nick Hornby: en kvinna som först är missnöjd med sitt äktenskap för att mannen är konstigt arg. Hon hittar en annan som är precis som hon vill att en man ska vara, men hon kommer på att ändå vill vara kvar med sin man, när denne bestämt sig för att slänga ut henne. Sen blir mannen konstigt trevlig, och kvinnan är åter missnöjd. Jag vet inte om romanen går ut på detta: män är förutsägbart godtyckliga, kvinnor är oavsett vad missnöjda?

Lampan släcks, jag och Erik kivas om vilken rumpa som sticker ut mest, vi tafsar på respektive rumpa för att klargöra vår poäng, och sen snarkar Erik inom en minut. Jag ligger och undrar vad jag kommer drömma för konstigt, äckligt, hemskt och osannolikt denna natt, men det får jag tyvärr reda på alltför snart.

God natt!

Jamen det här är ju bara rent ironiskt. Okej att man kan bli stoppad av polisen två gånger samma år. Men på samma ställe? Och just när JAG kör bilen, och inte min sambo?

Jag kör runt samma kurva, men den här gången är inte polisbilen framför mig, jag ser den i backspegeln. Jag blinkar vänster i tid, svänger in på parkeringen, polisbilen följer efter, och när jag har ungefär fem meter kvar till min plats i carporten slår farbror Blå på blåljusen! Herregud, tala om för hela grannskapet att jag finns, gör det. Ser jag ut som om jag ska trampa gasen i botten och fly eller? Och vart skulle jag ta vägen? Köra rakt in i ett av Tobleronehusen?? Proportionalitetsprincipen, muttrar jag för mig själv. Sen undrar jag om jag är skadad som muttrar juridiska tillämpningsprinciper när jag förmodligen bara blir stoppad för en rutinkontroll.

Hursomhelst… Jag tänker för mig själv: inte körde jag för fort? Nej.. jag höll 40 på 50-väg, eftersom jag inte hunnit öka farten riktigt efter 30-området. Höll jag 30 i 30-området? Åh herregud… Nej men då låg de väl inte bakom mig? Jamen jag höll 30. Hade ju en seg buss framför mig. Men just det! Erik har inte satt fast skattemärket bakpå. Damn him.

Jag parkerar, sänker fort min extremt höga hårdrocksmusik (vill ju inte framstå som någon oseriös ungdom, och jag hinner undra om det hjälper mig att ha en svart bil vars högtalare dånar, och så kliva ur med svarta högklackade skor och skinnjacka), kliver ur bilen med ett leende samtidigt som jag rotar i papprena i bildörren, där jag vet att Erik lagt skattemärket (han var ju åtminstone sjysst nog att berätta DET för mig). Utanför polisbilen står två farbröder Blå.

Farbror Blå 1 frågar:
”Är det din bil?”
”Nepp, det är det inte!”
”Vet du varför vi stoppat dig?”
”Jajemän”, svarar jag, ”för att inte skattemärket sitter på. Men jag har det här.”
Plötsligt nervös som fan, men oj så snygga poliserna är nuförtiden!
”Du ska få blåsa.”
”Det låter bra det. Ska bara ta ut tuggummit så inte det fastnar i apparaten! *ler lite*”

Polisen ler glatt tillbaka, ber att få se körkortet också, och förklarar (nästan ursäktande) att det är väldigt inbjudande att stoppa en bil som inte har skattemärke. Jag svarar att ”jamen det är ju bara bra att ni kollar”, sen himlar jag med ögonen och berättar i en suck om min sambo som ännu inte satt på märket, efter att det förra lossnade då han spolade av bilen med högtryckstvätt för ett par dagar sen. Som för att bevisa att det jag säger är sant (som att det överhuvudtaget spelar någon roll) så pekar jag på ena fälgen och säger att det lossnade lite från den också, högt tryck i högtrycken!
”Men här är skattemärket, så det är ju skattat och klart!" *visar det förbannade skattemärket igen*
(Det skattemärke jag här visar, vars klister torkat och inte kan sättas fast på nummerskylten, är det första i en rad av tre. Det andra märket var det som lossnat i tvätten. Det tredje är uppe i lägenheten, fastklistrad på nya skyltar som inte satts på bilen. Dubbelsuck.)

Farbror Blå 2 hade tydligen kollat ägare och hemadress på bilen, den var inte heller denna gången efterlyst, stöldanmäld eller inblandad i andra mindre ordinära sammanhang.

Jag var inte onykter, så jag klarade blåsningen, körkortet är inte förfalskat, jag hade inte kört för fort och - precis som förra gången då jag skyllde allt på min sambo - polisen ville inte hacka på mig eller ge mig böter.

”Be din sambo att sätta på skattemärket, så du slipper bli stoppad fler gånger” säger Farbror Blå 1.
"Jo tack.." muttrar jag knappt hörbart.
”Ha det bra nu!” ropar Farbror Blå 2.

Jag väntar tills de har kört iväg, då de blockerade mig, innan jag parkerar om bilen så den inte står snett, och undrar för mig själv vad poliserna måste tro om min sambo: Finns han ens, den där lata, odugliga sambon som låter sin tjej köra en bil som drar till sig poliser, eller är ”sambon” bara en figur den här tjejen pratar om för att med ett leende manipulera oss till att inte lägga något ansvar på henne – som ju faktiskt är den enda vi sett köra bilen!

Onsdagens föreläsning i rättsmedicin bjöd på en del dialoger värda att nämna här. Allvarliga ämnen, och diskussioner om saker som för oss ter sig väldigt ologiska och orättvisa kan ändock sluta med skrattattacker och åtföljande magkramper! (Naturligtvis är det svårt att återberätta såna här saker, men jag gör mitt bästa!

1: Jag och Maria är nu på en föreläsning om kvävning, och vi får se på en bild av en kvinnas hals. På halsen har hon märken, ser ut som blåmärken, ganska otäckt. Då en annan lärare kvällen innan visat samma bild visste vi att märkena inte var annat än sugmärken. För att spara tid, så att den väldigt pratglada läraren som ständigt lider av tidsbrist kan gå vidare och berätta nästa fascinerande historia, säger jag på frågan vad märkena är, att det är sugmärken. Läraren tittar på mig med pliriga ögon, ett leende på läpparna och säger snabbt: ”Det är kul att höra att någon har livserfarenhet.” Mina försök att förklara att vi sett bilden igår dränktes av skratten. Jag, som ju bara ville vara effektiv, fick helt enkelt bjuda på detta.

2: Under rasten sitter jag och Maria och klagar på utbildningens betygssystem. Vi tycker det är löjligt att man har flera betygsgrader än underkänt och godkänt på en universitetsutbildning som den vi går – en som har rakt igenom G har ju lika mycket juristexamen som en person med högsta betyg. Vi frågar oss vad denna betygsskillnad betyder efter skolan – lägre betyg uppvägs ju både av arbetslivserfarenhet och personlighet, så med tiden minskar ju betydelsen med höga betyg. Jag fortsätter med att klaga på att vi har terminstentor, där vi alltså ska tenta av upp till fyra kurser. Har man då fått jättebra poäng på delfrågor som rör några kurser, men sämre i en annan delfråga, får man alltså som genomsnitt sänkt betyg. Jättekonstigt. Jag kanske väljer att jobba och specialisera mig i en av dessa delkurser, men om jag fick dåligt betyg på hela terminen, minskar mina chanser.

Hursomhelst, vi fortsätter prata om kurserna i sig, och påpekar studietakten. (Vi hinner inte helt greppa respektive område inom juridiken, eftersom det är så mycket. Vi gör allt snabbt och principiellt, går inte djupare, vilket ju man i arbetslivet sen gör. Oavsett vilket betyg man hade i kursen eller på terminen, så lär man sig ju ämnet ordentligt först när man verkligen arbetar med det – och först då märks det ju hur duktig man är.) Som arbetsrätten i termin 2 – vi läste en 10 poängskurs på fyra veckor! Vi hinner ju inte ens börja fatta innan det är dags för nästa kurs. Vi uttryckte oss väldigt verbalt här för att beskriva: Maria härmar förstå-ljud, som ”aha!” och ”Just det!”, och menar på att man knappt hinner säga de orden innan man på nytt ser ut som ett levande frågetecken. Cecilia: Ja, man hoppar ju genom kurserna, det är liksom ”Skynda, skynda, sju sekunde, SJU SEKUNDE!”

Vår slutsats: juristutbildningen är precis som Fångarna på fortet.

3: Läraren börjar uppmana oss att skriva nästa termins uppsats så tidigt som möjligt, då det inte hjälper att skjuta upp den. Jag tittar på Maria med en blick som säger ”Just det!” (Maria är i vår umgängeskrets känd för att vara otroligt seg att komma igång, ute i sista minuten, och gärna strax efter sista minuten om hon får). Läraren fortsätter med att säga att man inte får mer tid senare, utan snarare tvärtom – ju äldre man blir, desto mindre tid har man. Jag ger leende Maria en ”där hör du”-blick, men det hjälper inte. Maria vänder sig mot mig med en segerviss min och viskar: ”Jag är äldre än du, så jag har mindre tid än du har.” ”Men”, svarar jag, ”du har inte djur eller barn, inget extrajobb eller andra mer krävande åtaganden…” ”Det spelar ingen roll” svarar hon. ”För jag är helt enkelt äldre.” Dumma lärare.

4: På väg hem efter en föreläsningarna berättar jag helt sonika att jag tror jag har fel på mina byxor. De innehåller alla en kondom-ficka. Dagen innan denna dag hade jag ett par svarta långbyxor, som har någon sorts skum ficka på insidan. Lagom stort för ett par kondomer eller några mynt. Jeansen jag har på mig denna dag har ett blixtlås ovanför ena framfickan. Jag drar upp blixtlåset, och demonstrerar väldigt tydligt för Maria att fickan har samma form som en kondom. Maria får själv känna efter, och säger att det även skulle få plats en tampong där. ”Jamen där ser du!” säger jag. ”Det är en 'safety pocket'!”

Som synes har jag lyckats muta underbara Sus till att pimpa min blogg – tack så jättemycket vännen! One Cosmopolitan, coming right up!

Har även noterat att väldigt många läser min blogg, så roligt att se! (Jag känner nog inte ens så där många… Bör jag bli orolig..?) Dock är det alldeles för få som kommenterar inläggen. Skärpning! *piskar*

Jag har också fått höra att jag uppdaterar för sällan – till alla ni omättliga: ska försöka bättra mig! Det blir ju definitivt roligare nu när sidan är finare!

I helgen körde jag och Erik som sagt till Krokom, min hemort. Älskade Krokom... Så härlig luft, pappa, Linda, gudbarn, mormor, bekanta gator och hus.

Hursomhelst, på fredag blev det tacos och vin för oss. Vi skrattade, tjoade, jag matade barn och bytte blöjor, gosade och kelade. Jag stortrivdes. Jag lärde mig också snabbt att mata ett spädbarn med nappflaska samtidigt som jag kunde förse mig själv med vin – en teknik att kanske skämmas för att man kan bemästra. Det tillhör självklart ovanligheterna, och till skillnad mot barnens pappa som däckade i soffan (där för övrigt jag och Erik egentligen skulle sova) så drack varken jag, Erik eller Linda mer än att det fortfarande kändes stadigt att bära de små. Det såg inte bra ut, men jag hävdar att jag stärkte teorin om kvinnors simultankapacitet. Jag och Linda var helt överens om den saken.

Som vanligt när jag och Linda umgås blir det en del ironiska, idiotiska och skrattbringande felsägningar eller uttryck. Ett exempel från helgen var när Linda skulle låna en nagelklippare av Erik. Hon tittar storögt på den, och tar sig an den märkliga apparaten under lysrörsbelysning. Jag är i ett annat rum och vet först inte vad som händer, utan hör de här tre meningarna:
- Hur fan gör man med en sån här??
- Jaha.. Det är här man stoppar in fingret.
- Åh.. fan vad effektiv den var!

Cecilias huvud: Ööhh… Erik och Linda.. Vad gör ni där inne?!

På lördag bjöd jag pappa i förskott på fars dags-middag. Efteråt gick vi till Sveriges minsta pub med Sveriges goaste pubägare och avnjöt ett par glas. Jag fick först höra att jag var Krokoms snyggaste, och fick inte heller betala för de två glas vin jag drack. Man blir ju bortskämd!

Söndag innebar dop. Linda och hennes bror Tommy med respektive barn - det blev alltså tre dopbarn. Tommys flicka överröstade argt prästen i tjugo av de trettio minuter ceremonin höll på, tills Tommy täckte över flickan med ett plagg över huvudet (församlingen började gapskratta, stackars präst) vilket hjälpte i ungefär tio sekunder. Tommy och hans sambo fick ta till deras effektivaste vapen – nappflaskan. Då kunde vi andra plocka ur öronpropparna och lyssna på prästens babbel om Jesus Kristus. I övrigt en fin ceremoni… tror jag. Jag ägnade mesta delen åt att prata och småskratta med Lindas pappa.

Efteråt fick jag hetsgosa med barnen, äta tårta och konversera med ett par grannar åt Linda, innan det var dags för hemresa. Hann förstås gå till gravarna och säga hej till farmor/farfar och morfar.

Tack för den här gången, Linda & Co! Kul att doppresenterna blev uppskattade! (Men seriöst Linda – var du tvungen att kläcka ur dig två ungar? Dubbel doppresentkostnad till exempel, och dessutom dubbel gosbelastning för mig!)

Lägesrapport!

Mina fyrbenta, håriga barn bortlämnade över helgen. Igår när jag och Erik kom hem, och ingen mötte oss i dörren - vi bara tittade på varann. Tomt.

Vi blev nästan sådär busiga som man kände sig när man var yngre, och ensam hemma med sin pojkvän då föräldrarna inte var hemma. "Vad ska vi hitta på nu då...? Hehe...." Passa-på-humör. Jag busade till rejält, och ställde pizza-kartongerna (ja, jag köpte pizza, bara det!) på golvet, i vetskap om att tre tungor INTE skulle ta hand om dem.

Igår sa jag åt Erik att ta bilen till jobbet imorse, så han skulle komma hem fort efter jobbet, då vi ska till Krokom idag. Han är annars en sån där hurtbulle och cyklar 7 km till jobbet kl. 5 varje morgon(!). Och han sa det, "Ska jag varken gå ut med hundarna på morgonen, eller cykla till jobbet? Wow!.... vad lyxigt! Vad jag får sova länge!".

Nu såhär morgonen efter sitter jag själv och äter frukost. Och då menar jag inte själv som i att min sambo inte är hemma. Nej, jag menar själv. Själv som i inga djur omkring mig. Vanligtvis brukar Dolis sitta och skrika högt, för på morgnarna är hon extremt gossjuk, och hon ger sig inte förrän jag lyfter upp henne och gosar en stund. Hon följer efter mig genom hela lägenheten till hon får som hon vill. Och pratar. Pratar hela meningar.

Och hundarna. Ja de är sysselsatta med stirra-leken. Från att jag vaknat och klivit upp till dess jag fyller deras matskålar med torrt foder (hur kan det vara så spännande? De får ju samma mat varje gång!), är jag objektet för deras intensiva uppmärksamhet.
"God morgon, matte, mat?"
"Nej, inte duscha matte, jaha, okej då, kissa får du väl göra - nu mat?"
"Men strunta i kläder, oss gör det inget om du utfodrar oss naken, men du datorn kan vänta, inte behöver du bädda sängen, SKIT I KATTEN, GE OSS MAT NU!"

Sen rapar den ena hunden, den andra får hicka - jag har sagt åt dem att inte äta så förbaskat fort, men tror ni de lyssnar? - och jag får äntligen vara ifred. Djuren är nöjda, de har fått några minuter i rampljuset, och jag får göra mig i ordning.

Igår hade jag en sån där skön pluggdag hemma. Väldigt skön. Förutom att skoldagen inleddes med att skrivaren bestämde sig för att strejka efter ett tjugotal papper. Den sa att färgerna cyan och magenta var slut. What?! Jag har ju bara skrivit ut i svart?!!

Jag bytte de... blåa och lila behållarna. Den blåa godkändes, men inte den lila. Vad nu då?! Lite bök, Erik hjälpte till. Vi är lite roliga att lyssna på när vi försöker fixa någonting; först tappar jag tålamodet, Erik tar över och lugnar mig, det fixar sig, säger han. Sen går hans humör utför som Möllers Backe i Storlien, och då kommer jag in, först sur på hans sura humör, sen skitförbannad för att jag inte får till skiten, sen tar Erik över med förnyad kraft. Vi låter nog som två sirener som kommit ur rytmen.

Hursomhelst, efter ett tag bestämmer sig även den lila för att funka. Sen säger den att det är fel på gula - det var det ju inte nyss? Men vi byter den ändå, den ska ju ändå snart bytas. Då lägger alla av istället. Datorn känner inte av NÅGON av färgerna. Fy fan... Jag börjar stirra in i väggen, tom i huvudet och trycker Av, På, Av, På, Av, På... Apatiskt sitter jag så en stund, less. Sen så - hoppsan! Nu funkar blått, gult, magenta - men inte svart! Jag halvgrät och skrattade samtidigt, och Erik hann precis rädda skrivaren från att åka ut genom fönstret. Vi ringde stället som skickat patronerna, lät lite lagomt glada och fick löfte om nya patroner.

Så nu funkar alltså alla utom den svarta - den enda vi aldrig rörde, och som vi vet är halvfull. The world is out to get me.

Sen fortsatte i alla fall pluggandet. Ägnade mig åt projekt "Skatterätt, so far". Repetition. Hundarna låg i sina bäddar bredvid mig och snarkade - seriöst, de drar stockar ikapp, de är värre än min pappas sambo! - och katten satt bredvid mig. Hon och jag diskuterade räntefördelningar, andra stycket i 19:2 Inkomstskattelagen samt beskattning av fastighetsförsäljning. Hon hade mycket att säga, hon avbröt sig bara när hon skulle tvätta nån kroppsdel i en helt onaturlig ställning. Hon kan prata, hon är smart, och hon kan slicka baksidan av låret. Hon är duktig, den här katten!

Om ett par timmar ska jag och Erik sätta... oss själva bara... i bilen och köra hem till älskade Krokom. Vi ska bo hos Linda, min älskade vän, som tyvärr har katter varför hundarna inte kan följa med. Hon är dessutom allergisk (ja, hon har samma motståndskraft som jag till djur) och en bäbis som kanske är allergisk, så det var bäst att lämna bort alla djuren. Så det blir alltså bara jag och Erik. Om några timmar sitter jag i Lindas och Magnus kök, äter tacos och håller mina härliga gudbarn... Gud vad jag saknat dem! Rapport och bilder kommer efter helgen. ;)

Nu när jag bara kan ägna mig åt mig själv ska jag passa på och ta hand om mig lite - duscha, fixa naglarna, smörja in mig och fixa håret innan jag ska packa och fixa det sista innan avresan. Ska ringa Linda och höra om jag behöver ha med mig mer än avokados. Ska även sätta i mina nya linser. Yes, efter en veckas användning av glasögon fick jag ändå linserna igår, med ny styrka och allt. Jag svär, det var en helt ny värld! Jag hade kunnat räkna barren på granen utanför! När vi sen var ute och fixade ärenden kändes det som att jag svävade genom världen. Efter ett tag började jag känna mig onykter. Jag säger bara - wow! =D

Ha en bra helg, alla!

I helgen kom Thunan och Patrik, ett par killar jag brukade umgås och framförallt festa med när jag bodde i Rimbo. Som vanligt var vi taggade för fest, vilket det blev. Vi tog ett par glas hemma till middagen, och chattade med Sus. Eller chattade... Hon startade ett videosamtal så vi skulle kunna se henne. Helt plötsligt hör jag henne prata med sin kille. Jag skrev att vi hörde henne, varpå vi HÖR (och såg) henne säga "VA?!". Vi börjar asgarva, och efter det HÖR vi Sus säga "Jag hör er också!". Typiskt. Jag och Sus började frenetiskt leta efter den hemliga, inbyggda mikrofonen i respektive laptop, men vi gav upp obduktionen.

Efter en god middag for jag och killarna på Harrys och hade riktigt roligt, träffade folk och skrattade. Sen fick någon idiot för sig att stoppa något i mitt glas, så det var bara att avbryta kvällen. Nej, jag lämnade inte mitt glas ur sikte, jag höll i det hela tiden. Men ja, det var mycket folk och väldigt trångt. Kvällen/natten förstörd, Erik ringde sjukvårdsupplysningen till slut som genast rådde honom att ta med mig till sjukhuset. Jag vägrade trots att jag inte kunde sluta skaka och bara mådde sämre och sämre. Jag ville bara sova.

Dagen efter mådde jag bättre, men hade fortfarande skit i kroppen, det hade ju såklart inte gått ur systemet. Men vi gjorde det bästa av dagen, vi tog det först lugnt och levde på ostkrokar, sen for vi och bowlade. Killarna fick för sig att kolla vem som kunde få upp klotet i högst hastighet, vilket slutade med att Patrik nästan fick över klotet på banan bredvid, och Thunan vurpade och höll på att följa med klotet till käglorna. Mycket graciöst!

Efter en timmes oavbrutet skrattande i bowlinghallen for vi på Taormina på Haga och åt mat. Där började jag må sämre igen, började skaka och frysa mer. Det blev hemmafest med några kompisar, pilkastning, mer skratt - och saft för min del(!). Vi hade ändå rätt roligt, och innan vi gick och la oss hann vi med sängbrottning och kuddkrig.

Thunan och Patrik fann porttelefonen väldigt roande. Att med kärringröst ropa ”Eivor, är det du??” när folk gick förbi i porten gav dem en rejäl kick. Och efter att jag trackat Patrik för sin frisyr (han påminde om Jim Carrey när han spelade sinnessjuk) skulle Thunan styra upp det hela. Det slutade med en Hitler-frisyr vilket såklart fick dem att spåra ur än mer:


Idag kände jag fortfarande av att jag fått i mig något, så det blev lugnt. Jag passade på att plugga lite medan killarna gick ut en stund. De hamnade på Frasses och beställde ett Mega-mål bara så de kunde få en varsin ful Frasses-mössa. Suck. Vi hann med att se nåt äckligt program där en kille fick lära sig att man i Colorado använder tänderna för att dra bort testiklarna på lamm. Sen var det dags för flygresa hem. Tack för den här gången, killar! Ses till jul!

(På kvällen anmälde jag incidenten i fredags, om så bara för statistikens skull.)