-

Satt och kollade på lite bilder idag igen, och kom fram till att jag uppenbarligen måste vara mindre stressad, eftersom jag tycks att återfått lite humor och förmåga att se det roliga i saker och ting. Är det våren, tro?

Hursomhelst, jag hittade först en bild på ett påskägg. Det var ett påskägg jag gav till Linda, full med kondomer och med en instruktionsbok, "Att använda kondom." Jag tänkte att hon ju uppenbarligen missuppfattat förut, med tanke på de oplanerade tvillingarna! =D
 

Sen tänkte jag på vad Linda sa när jag berättade vad jag pysslat med strax innan jag for till henne i torsdags. Jag var ju som sagt till Krokom över helgen, för att hälsa på pappa, Linda, se mig om i mina hemtrakter och ta ett break från plugget. Och dessutom agera fraktfirma åt Erik, som rensat ut sitt hamsterlager till förråd. Nåja, rensat, börjat skala av på toppen kanske. Han fick stoppa in allt i bilen (tack gode gud för framfällbart baksäte). Jag kör ner skiten till Östersund, där Eriks småbröder bor. Arvid har ännu inte kommit hem, så jag står utanför en grind och förväntas vänta 20 minuter på att han ska komma hen och släppa in mig. Knappast. Cecilia kliver ur bilen, flyttar på en löjlig gatsten som ska fungera som "stopp, kör inte in här"-signal, gasar in på området och backar in bilen mot Arvids port. Här undrar jag hur det borde ha sett ut....

Ut ur svartsaaben kliver en liten tjej med 7 cm klackar, öppnar bakluckan och börjar rensa bilen på diverse köksbord, soffbord, lampor, kartonger, hyllor, kläder och en fåtölj. Fort gick det, så glad att bli av med det. Undrar vad grannarna trodde? Att en arg tjej dumpar exets saker utanför porten när han inte är hemma? Hm. När jag är klar med urlastandet klättrar jag in i bilen och rättar till baksätet, hatthyllan och flyttar min väska till bagageutrymmet. Lindas kommentar: "Man borde fan sätta varningskylt på dig!"

Klart. Ingen Arvid hemma än. Vänder bilen, när jag är klar kommer Arvid gåendes. Jag hoppar ur bilen, gör ett misslyckat försök att hålla tillbaka ett skadeglatt leende.
"Hej, Arvid, glad att se din svägerska?" Käften för fan, tänker jag åt mig själv. Skärp dig. Detta är deras saker från barndomen, som de vill ha.
"Ehm, det första man ser när man kommer hem är en massa saker..." Moaha.
"Nu är det din skit, inte min!" Med en snabb kram hoppar jag in i bilen och kör ut samma väg jag kom in. Rakt över gräsmattan.

Linda: Fan vad ont jag har i ryggen...
Magnus: Det är alltid nåt fel på dig... Du är ett jävla måndagsexemplar!

Hm, Mark skickade en länk till mig idag, med information om en ledig tjänst i Uppsala i sommar. Jag börjar läsa om det, finner det intressant och bestämmer mig för att söka jobbet.

Lättare sagt än gjort. Först laddar jag upp mitt CV, det går lätt. Sen börjar de engelska termerna, tur jag har min ordbok Mark till hjälp. Vanliga kontaktuppgifter, inget konstigt. Då börjar det intressanta.
"Har du någonsin haft samröre med  The Government angående oss?"
Ehm, nej, inga uppdrag där inte... "NO." bedyrar jag.
Nästa fråga: "Har någon i ditt hushåll någonsin haft samröre med The Government angående oss?"
Alltså... nej. "NO."
Det står att frågorna gäller för de som söker jobb i USA, men det går inte att skippa frågorna och gå vidare. Stenhård koll, ser ni. Så jag svarar oskyldigt nej och tänker en snabb tanke om amerikansk paranoia. Vidare till nästa steg.

Fler frågor om eventuellt samröre med ”The Government”. Sedan kontrollfrågor – är jag nöjd med hur CV:et och personliga brevet ser ut, eller vill jag backa och ändra? Kontrollerar, markerar min aktuella arbetsgivare och klickar till nästa steg.
Nästa fråga: "Female or male?"
Ja det kan ju vara bra för arbetsgivaren att veta, om han inte fattar det av mitt namn. Jag söker trots allt ett svenskt jobb, även om ansökan sker på en amerikansk hemsida, så den som ska läsa min ansökan heter förmodligen Lena eller Per.

Men nästa fråga – seriöst…
”Vilken ras tillhör du?”
Ehm… Får man fråga sånt? I Sverige skulle det bli mediastorm om diskriminering och särbehandling, knytnävar i luften och ajabaja. Först trodde jag frågan var ett skämt. Men det går inte att klicka vidare. Svara snällt på vilken ras du tillhör. Öh… ”white”. Kan amerikanarna slappna av då?

Häromveckan en kväll när jag klär av mig hör jag Erik dra efter andan: "HERREGUD!" Jag tittar på honom och han har en förskräckt min. Vafan, jag vet att jag inte är modellsnygg naken, men så hemsk är jag väl inte? Och Erik har ju faktiskt sett mig i 6 år nu. Gee!

Jag börjar be om ursäkt för att jag inte hunnit träna så mycket på sistone, men Erik avbryter mig och pekar på mitt ben. Jag försöker lokalisera vad Erik finner så fullständigt avtändande med min kropp när jag ser det:

I förrgår var jag alltså och såg Jeff Dunham med Joachim, Cissi och Erik i Kistamässan. Jag köpte biljetter till showen, som en ”välkommen hem till Sverige”-present till Joachim efter hans 3½ månader långa resa utomlands.

Det är svårt att förklara stämningen i denna enorma byggnad då Jeff Dunham kliver upp på sen. 6000 personer som jublar i en våg hela vägen från väggen längst bak fram till scenen, väldigt häftigt tryck. Jeff visar sig inte bara vara en duktig buktalare (som vi redan visste innan) utan även en otroligt ödmjuk person som varken tar sin framgång eller sin publik för given. Innan han tar fram Walter ställer han frågan om vi vet vem hans karaktär Bubba J är, och då alla börjar jubla och applådera höjer han på ögonbrynen – den DVD:n släpptes ju för två dagar sen! Han blev glad. Så otroligt glad att så många kände till och uppskattade honom och hans arbete, att biljetterna sålde slut väldigt fort, att han fick sådan respons för sina karaktärer och att han efter 20 års turnerande i USA helt plötsligt (med mycket tack från Youtube) blivit så känd världen över att han nu är på Europaturné för första gången.

Hans föreställning i Sverige är andra showen på denna turné, kvällen innan hade han uppträtt i London. Han skämtar via sina karaktärer om Sverige, Norge, Vasamuséet, Ikea och mycket mer, och vi skrattar oss fördärvade. En bit in på showen, i bytet mellan två av karaktärerna – Achmed och Peanut – berättar han att detta är hans första show i ett land som inte har engelska som modersmål – och han märker ingen skillnad. Vi hängde med lika bra som de engelskspråkiga, något som både han och vi var glada för, förstås! Han pratar lite mer om hur roligt all detta är, och vi ser att han är rörd. Han börjar trumma på en av lådorna han har bredvid sig, sväljer några gånger och presenterar sedan Peanut. Underbara människa. Det är väldigt tydligt att han inte hade en aning om hur stor han är i Sverige.

Som en liten bonus kommer slutklämmen. Efter att vi kiknat av skratt till Peanut och José Jalapeño gör sig alla redo för att lämna lokalen, men då tar Jeff upp Bubba J. Han kör en dialog med dockan och förklarar att publiken hurrat så mycket då han nämnde hans namn att han tänkte att han skulle få komma fram och prata lite. Vi applåderar. Snacka om att bjuda på sig själv. Jeff erkänner att han glömt några av skämten då inte dockan varit med i hans shower på länge, så han behöver en fusklapp, helt okej. Han kör några rader vi känner igen, och det dröjer inte länge innan några i publiken börjar fylla i meningarna. Jeff börjar skratta, improviserar och påpekar det ironiska i att publiken kan akten bättre än han själv. Han ger allt mer utrymme för publiken och säger till slut att detta är den märkligaste show han någonsin hållit. Vilken stämning. Jeff fick var och en av de 6000 personerna i lokalen att känna att han var glad för att de var där.

Jeff är en helt otrolig artist, och mycket tack vare sin personlighet. Han gör research innan showen så det ska bli så publikvänligt som möjligt. Han har stenkoll på publikens respons, uppskattar var och en av de personer som finns i rummet, är ödmjuk och bjuder otroligt mycket på sig själv. Han kör ett extranummer trots att han inte alls har förberett sig, bara för att ge det lilla extra till publiken. Han lägger ner tid på att ta reda på vilken humor publiken har, vad som fungerar – han älskar att underhålla. Han gör jobbet lika mycket för andra som för sig själv, och det är det som gör honom så bra.

När han slutligen lämnade scenen lika glad som vi 6000 personer på stolarna var, lutar jag mig över till brorsan och drar en slutsats: Det är inte sista gången Jeff Dunham kommer till Sverige, och det är inte sista gången vi ser honom live. 

Detta kom i dagens post...
Bekräftelse på uppsägning av hyreslägenheten på Ostvägen 151 här i Umeå. Och intyg att ansökan till Uppsala Universitet medges.

Det är dags för nästa kapitel i livet.

Ja, vi börjar bli en fin liten trio. Självklart går jag ju bara dit då jag kan träna gratis, jag är inget fan annars av denna överreklamerade institution som tar ockerpriser av studenterna. Men nu har jag ändå gått på två Body Balance-pass med Sus, eftersom hon och jag fått två pass var i en tidning.

Förra gången vi gick var det pass vi tänkte gå på fullbokat, så vi fick vänta en timme till nästa. Under tiden passade jag på att jaga Sus runt på gymmet. Först introducerade jag henne i roddmaskin. Hon stönade, jag pushade på, fick några elaka blickar men det är skit man får ta. Hon utnämnde mig till hennes personliga tränare. En sån där man hatar under passet men älskar efteråt. Ytterligare en titel att lägga på högen. Medan vi rodde iakttog vi en match i squash mellan två killar, en i röda shorts och en i blåa. Jag höll på den röda, och jag har ingen aning alls om hur poängräkningen fungerar men jag tror han vann. Fin rumpa hade han hursomhelst. Efter roddmaskinen började vi orientera oss i gymmet, och vi fann snabbt att bara det var träning - gymmet är för fan tre plan stort! Vi gjorde några övningar för armar, axlar, bröst, rygg och innanlår innan det var dags för passet vi kom för - Body Balance. Helt okej träning, jag gillar blandningen av tai chi, pilates och yoga. Men helt klart är pilates min favoritdel.

Andra passet avverkades igår. Allt flöt på utan störande moment sånär som på en liten detalj. Under avslappningen de sista 15 minuterna av passet hände något...ehm.. icke så avstressande. Instruktören guidade oss "genom vår kropp" och vi hade precis kommit till området runt naveln, jag slutade lyssna och började blunda, tänka på något helt annat... TJUT-TJUT-TJUT-TJUT! Vafan, tänkte jag, stäng av mobilen! Jäkla hög ringsignal förresten... Misstänkt likt ett brandlarm. BRANDLARM?!

Något snopna men ändå realistiska nog att förstå att vi inte skulle komma ner i varv igen liggandes på den där mattan packade jag och Sus ihop och begav oss. Tog fem minuter att ta sig genom byggnaden då korridorerna förvandlades till Golfströmmen av svettiga människor på väg mot utgången.

Dagen efter. Ont som fan överallt. Det är nog därför pilates är en favorit för mig - jag vet var jag spänner musklerna, och vet var jag kan vänta mig träningsvärk. Det är inte riktigt okej att träna och inte ha en enda aning om vad du tränar. Body Balance liksom smyger in träning lite här och var. Helt oförutsägbart, du får helt enkelt vänta och se vilka delar av kroppen du kan röra dagen efter. Effektivt, visst. Att inte veta om du kan ta dig ur sängen, sätta dig på toa, orka lyfta ett glas vatten... Hm. Jag gick som en pingvin idag.

(Förresten var larmet ett falsklarm, ett automatiskt larm hade utlösts. Lika godtyckligt som träningsvärkens placering efter ett Body Balance-pass, alltså.)