-

Den senaste veckan har varit hektisk, fylld av aktiviteter och kantad av en förkylning. Två dagars arbete, två dagars studier, en arbetsintervju, vila, packning, planering för de kommande veckornas studier och korvstoppning på timnivå av uppgifter för de bägge kurser jag läser för att hinna få det undanstökat innan Barcelona.

 

Barcelona. Lyxhotell i Barcelona. Fyra dagar.

 

Låter som en paus, låter som en weekend av välbehövlig bortkoppling av måsten. Av jobb, studier, träning, konstant planering och gnagande oro för arbetsmarknaden. Alltid dessa krav, visserligen har jag ju valt dem själv. Jag har valt att läsa dubbelt, arbeta extra, inte vara arbetslös, inte sitta still, att gå ner i vikt genom att deffa (ingen alkohol på flera veckor, kraftig neddragning av kolhydrater, ett par kilo mindre på vågen).

 

Och det har fungerat jättebra. Verkligen fått in allt, till och med packat för både Barcelona och Storlien som följer veckan därpå, direkt efter hemkomst från Barcelona. Skulle nu bara sitta och göra sista uppgiften på den här förbannade metodkursen. BARA SISTA GREJEN. Att ha fullt upp gör mig ingenting, utom då jag ställt in mig på att vara ledig. Dessa andningspauser är nödvändiga, om inte annat så för min mentala hälsa. Sista grejen innan mållinjen är därför okej, eftersom jag vet att jag därefter kan luta mig tillbaka ett litet tag.

 

I bakhuvudet ringer en klocka. Kom på att kontrollera den andra kursen, för att se om där fanns en extrauppgift. Smärre chock. 2-4 sidor. Inlämnas denna vecka. Med andra ord – idag.

 

Suckar trött. Tar det aldrig slut? Riktigt känner hur middagsplanerna försvinner ut genom fönstret jag sitter vid. Släpper datorn med blicken, lutar mig bakåt. Tittar snabbt åt sidan, låter blicken vandra över rummet, över bokhyllorna.

 

Blicken fastnar på en boktitel, en svart bokrygg med silverbokstäver. Ironiskt, hånande, konstaterande, eller kanske uppfordrande. Bokstäverna lyser och blinkar åt mig.

 

DUKTIGHETSFÄLLAN.

 

Igår skrämde Dolis upp mig och Kevin rejält. Vi satt och såg på film, och Kevin gjorde mig uppmärksam på Dolis, att hon betedde sig konstigt där hon satt i soffan. När jag först ser på henne tycker jag hon ser ut som att hon zoomar in på Disa och gör sig redo för en retsam attack. Sen ser jag att hon inte ser Disa, hon ser ingenting. Med helt oseende ögon håller hon kroppen i en väldigt märklig hållning, och reagerar inte när jag tilltalar henne.

Jag går fram till henne och när jag rör henne ryggar hon tillbaka, helt oberedd på beröringen. Hennes öron är bakåtvinklade i en rädd/aggressiv hållning. När jag lyfter upp henne och sätter henne på golvet har hon svårt att balansera, och går i en hukad hållning som hon annars bara gjort när vi tagit med henne utomhus (hon är ju innekatt). Sån där försiktig, skygg hållning. Hon svarade inte alls, vilket alla som känner henne ju vet att hon gör. Jag viftade med handen framför ansiktet på henne, men hon kunde inte fokusera. Däremot reagerade hon på ljusskillnaderna.

Hon var desorienterad. I obalans. Oseende. Liksom... borta. Kevin blev lika fövånad över hennes beteende som jag.

Jag lät henne gå på, och följde tätt bakom henne för att kunna se till att hon inte föll omkull eller nåt. När hon kommer ut i hallen, sätter hon sig plötsligt ner, sträcker på ryggen och vänder sig om. Tittar rakt på mig och jamar till. Ungefär som "jo hej du". Back to normal. Bara sådär.

Det var det läskigaste jag sett henne göra. Hon är alldeles för ung för att få någon sorts stroke eller något, och direkt hon liksom "vaknade till" började hon leka och springa runt precis som vanligt.

Så min fråga är - kan katter gå i sömnen?

Gäääääsp!

Det börjar bli dags att planera för Barcelona. Packningen. Och med packning menar jag förstås - vilka skor får följa med? Jag skonerar!


Dessa är givna, då de köptes i Barcelona förra året:

 

Sen står det mellan:

 

 

 

Jag tror detta får lösa sig genom medhavd klädsel. Till exempel ska min nya klänning som jag använde på examensfesten med, och därför följer de här diamanterna med. De är nya på bloggen men invigdes på examensfesten och väckte en del uppståndelse. Inte konstigt så vackra som de är, riktiga bling-bling! Fick dem av Kevin, köpta i London (Sutton):

 

 

 

Klurar även på dessa regnbågsskimrande läckerheter - de köptes i Enfield under första resan till London för mer än ett år sen, men har aldrig använts. Kanske dags för en svart klänning och en kväll i Barcelona?:

 

 

 

Har aldrig demonstrerat sån motivationsbrist och total avsaknad av engagemang som när jag slängde ihop några sidor om genus och brottslighet över ett par glas vin en tisdagskväll. Sista kvällen innan deadline, uppskjutet in i det sista, totalt olikt mitt studiemönster som är väl inövat efter ett antal år av studier (någon som hållit räkningen?). Ja visst. Vin. Sista kvällen. Hur opretentiös och oseriös kan man bli som student?

 

Rätt märkligt hur man kan få A på detta. Speciellt på en sjugradig betygsskala.

 

Jag kanske inte är så jävla dålig ändå. Fatta det, ni arbetsgivare där ute.

Zumba. Något för mig. Visste väl att det var något jag kunde använda de här Volvo 740-breda höfterna till. Skulle ha blivit född i Sydamerika, helt enkelt. Härligt träningspass, följt av....:

 

Mobilen. Ja, för er som inte förstått det redan lider jag av rätt hett temperament (sydamerikanskt...?). Jag har lärt mig hantera det genom åren och skulle nu betrakta mig som mycket lugn, för det mesta. Har inte haft raseriutbrott på evigheter. Men igår drabbades jag av ett kort återfall och min mobil, som innan mest led av hosta, tröghet och narkolepsi lider nu av diverse frakturer och hjärnskakning. Det blir lätt så när man faller hårt och fort mot golvet. Så därför ägnade jag större delen av kvällen igår till att försöka rädda det viktigaste jag hade på mobilen – sparade sms från Kevin.

 

Såhär gick det till:

Jag svor åt mig själv och tog ett bad. Väl i badet kom jag ihåg en skiva som installerar Nokia PCSuite, och att man kan koppla telefonen till datorn och komma åt informationen. Installerade därför skivan, fungerade klockrent. Kopplade in telefonen, som trots att displayen absolut inte fungerade (den hängde trots allt bara ihop med resten av mobilen i en kabel...) ändå startade upp, lös och betedde sig som vanligt. Programmet kunde inte hitta telefonen. Kom då på att det är rätt bra om man faktiskt har ett SIM-kort i telefonen så den startar på riktigt…

 

Satte in SIM-kortet. Telefonen lös upp (utan att något syns på displayen förstås) och jag väntade en stund innan jag tryckte in PIN-koden. Därefter lät jag telefonen starta upp i lugn och ro. Kopplade in sladden, och tryckte in kommandona som jag mindes dem i huvudet – och det fungerade! Hyllade min rationella och logiska sida med att bestämma mig för en chipskväll. Kort därefter satt jag och kopierade alla sms till ett Word-dokument. 93 sms. 7 A4-sidor text.

 

Har förstås också tillgång till allt annat, som kontakter och MMS, etc. Det blir lite av ett projekt att ta vara på det, men inget är förlorat. All musik och alla bilder låg på minneskortet som är överfört till nya telefonen.

 

Just det. Nya telefonen. Den ”handset” jag fick av Kevins söta dotter Alice. En touchscreen-telefon, två bakgrunder och massa fina finesser. Har däremot alltid gillat Nokias knapptelefoner (utom 3510:n som var ett skämt) och kommer sakna min viktelefon. Viktelefoner är bra.

 

Tills de hänger sig. Då hjälper jag dem på traven genom att mörda* dem.

 

 

*Fotnot: Det är faktiskt första gången jag förstört en telefon på detta sätt. Och det VAR faktiskt bara en tidsfråga innan den begick ett fullbordat självmord i vilket fall som helst.

Jag kliver ur duschen. Ser hunden solbada i hallen, där solen värmer upp en yta på golvet genom balkongdörren.
Jag motar bort hunden. Placerar ut min handduk och lägger mig ner.

Kevin kommer ut i hallen och hittar mig naken på rygg med slutna ögon. Jag frågar efter en Piña Colada och låtsas som att spisfläkten egentligen är bruset från vågorna. Kisar jag med ögonen kan min garderobsblomma faktiskt vara en palm.

Det har varit lite dåligt flyt på bloggen på sistone, den tycks ha frusit till is under köldknäppen här i februari. Faktum är att det händer fortfarande en del, och mycket värt att rapportera. Det är ju bara det att bloggaren ska få arslet ur vagn och händerna på tangentbordet också.

 

Utöver min masochistiska läggning som tar sig form i ytterligare studier jag egentligen inte har lust med längre, har en förkylning brutit mitt träningsschema. Detta gör mig mindre vänligt inställd till livet. På plussidan ska dock tilläggas att min älskade sambo bjöd över sin son för min examensfest. James kom fredagen innan och skulle åka på måndagen, men ville stanna och blev kvar ytterligare åtta dagar. Vad är det med engelsmän som kommer till Sverige för en kort vistelse och blir kvar närmare två veckor? Dessutom pratar James om att flytta hit han också. Varning, engelsmän. Det smittar.

 

Engelsmän har dock under föregående lördags fest konstaterats vara högklassimmigranter. Jag kan i alla fall vitsorda den höga ställning dessa två stiliga engelsmän erhöll när jag under en timmes studieläsning i badkaret fick frågan om jag vill ha ett glas rödvin med maten. Väl uppkliven och påklädd blev jag serverad en riktig finmiddag. När jag följande dag kom hem efter tuffa timmars pendlande till universitetet i Stockholm hade ren tvätt på sängen log jag nöjt åt mina nya inneboende. De kan visserligen inte många svenska ord, men de vet hur man gör en svenska nöjd.

 

De närmaste veckorna står denna förbannade metodkurs på schemat. Tänkte komprimera den till en vecka kortare, så jag kan ägna den veckan åt att befinna mig i ryggläge, tända spadoftande ljus och drömma om weekendresor och sol. (Egentligen lär jag ägna mig åt den andra kursen i kvinnofridskunskap och jobba ett par dagar.)

 

Den senaste weekend-resan till London rapporterade jag inte ifrån, men den gick ut på att jag och Kevin anlände på fredagen kl. 17 lokal tid, anlände till puben där Kevs band skulle spela på kvällen kl. 19, varav jag bytte om och plaskade av mig inne på damtoaletten. Fick lite undrande blickar och roade leenden när jag tvättade fötterna i handfatet. Förutom en fantastisk spelning med härlig atmosfär och tequilashots med James bjöd kvällen även på mitt första möte med Kevs exfru och mellandotter. Mycket spännande. I övrigt tillbringade vi helgen hos Ines och Pat, umgicks med kompisar och vandrade bland de vackra kullarna norr om Guildford.

 

Nu ska jag leka ledig och ta ett bad. Over and out!

 

 

Jag och min stiliga man.

 

C2, brorsan och söta Maja på partyhumör!

 

Fyra generationer.

 

Bål, god mat, examensbevis och dricka.

 

Gäster.

 

Många blev vi, som mest var vi nog 40 pers i min trea på 80 kvm. :D

 

Efteråt hällde jag upp den resterande bålen för tömning.

 

Teamwork!

 

Tack alla för en underbar dag/kväll! Helt oförglömligt!