Yoga-invigd
I söndags vaknade jag med en oförklarlig lust att träna yoga. Jag vet, helt skumt, en söndagmorgon efter en kväll på Rex borde jag varit bakis och seg, men icke. Jag studsade upp kl. 10 (nej, 9, =P) pigg och motiverad att testa på yoga. Har ju aldrig provat det förut. Så jag slängde iväg ett sms till Sus. Fick inget svar, så efter ett tag ringde jag upp henne, stackarn. Haha, DÄR var det en som var trött och seg en söndagmorgon. Efter att småsurt fått höra att jag var oförskämt pigg gick Sus ändå med på att följa med. Hehe.
Väl på plats. Skräddarställning, också solhälsningar. Så långt allt bra. Andas djupt, länge.... Efter en kvart gav jag i stort sett upp det där med andningen - jag kom inte riktigt ner i varv. Svårt att få ner puls och andning så pass mycket, låta som om man djupsov samtidigt som man böjde kroppen i de mest onaturliga ställningar. Lycka till. Men jag klarade ändå allt bra, tycker jag, min pilateskunskap var riktigt givande att ha här; styrka, uthållighet, flexibilitet.
Men alla ställningar alltså... Kommer aldrig glömma Sus miner.
Vi skulle göra Hunden, och därifrån slänga upp ett ben rakt upp i luften, sen svinga det framåt och vika in det under kroppen. Därefter skulle vi luta oss framåt, över och på det invikta benet. Jag tittade på Sus, hennes ögon tittade väldigt skeptiskt och frågande på mig. Jag hade ryckt på axlarna om jag kunnat, men de hade jag ju vänt uppåt så långt det gick redan.
Slutsats: Grimaser och kroppspråk framkallas endast ofrivilligt.
När vi sen skulle pressa hela framkroppen framåt och hårt mot golvet så att det VERKLIGEN kändes, såg jag hur Sus frågetecken blivit utropstecken. Själv funderade jag på vafan läraren menade med att "känn var du har spänningar, och andas bort dem". I den här ställningen, kan man ha annat än ont i arslet? Snacka om rump-stretching. Jaha, ska jag tolka det som att jag har spänningar i rumpan? Hm.. Stackars rumpa, som blir så spänd när jag stressar. Huvva då. Andas bort.... i nästa utandning, låt spänningarna släppa... Jo, tjena. Jag andades på som en galning, inte fan lättade smärtan.
Slutsats: Yoga gör dig smärtsamt vig.
Sen var det dags för att vända på sig, ligga på rygg. In med fötterna mot rumpan, med fotsulorna på golvet. Upp med höfterna i luften, nacken kvar i golvet, sträck på nacken. "Se hur andningen välver magen, följ andningen." Seriöst? Visst, men kan nån flytta på mina bröst först? Ser ingenting, har dem i ögonen.
Slutsats: Yoga och vighet är relativa begrepp. Beror helt på var nånstans på kroppen du har för mycket kropp.
Lite andliga rörelser, att låta armarna följa med andningarna var en skön känsla. Kände att det här var övningar jag gärna skulle göra på ön (sommarstället) vid soluppgång. Är dock tillräckligt självmedveten för att tro att jag någonsin kommer genomföra något sådant. Sängen är skönare än en soluppgång.
Ny ställning, på alla fyra. Handflatorna på golvet, med fingrarna riktade mot knäna. Upp med tårna, andas in och böj ryggen. Andas ut, grimasera kraftigt, öppna munnen och skicka ut tungan i en kraftig, snabb och ljudlig utandning. What?! Ska jag stå i en ställning som ser ut som nån bokstav i grekiska alfabetet, och köra någon sorts exorcism? Fniss överallt i salen. "Nej, men prova ordentligt nu så ska jag förklara senare varför den här övningen är så bra." Jag tittade på Sus, som mötte min blick. Hennes var inte frågande längre, eller ens bestört. Hennes blick sa tvärt nej. Jag kunde inte låta bli att skratta till tyst. Blicken åter mot läraren, kände att ögonbrynen inte ville lyda mig utan formade en väldigt ifrågasättande min. Det var den enda grimas jag kunde få till. Jag andades in, ut och räckte tungan åt läraren.
Därefter mer okontroversiella övningar, balans (kanske inte ska köra yoga dagen efter några glas vin, hehe) och styrka. Också en kvarts djupavslappning. Inte ens då fick jag ner puls och andning.
Slutsats: Yoga är till för trötta, sega människor (Sus gjorde ett kanonjobb! *blink* Fick nästan väcka henne efteråt.), människor som redan svävar på moln genom livet, eller andra nervarvade. Jag kom fram till att jag förmodligen skulle ha sprungit en mil innan, eller kört ett hårt aerobicspass först, så att jag kunnat få utlopp för all energi. Yoga är bra, men ger bättre effekt om man inte är så rastlös som jag var. Jag kom fram till att jag gillade 97 % av yogan, och att jag gärna provar det igen som ett komplement till min övriga träning. Sus däremot var en 100 % godkänd träningskamrat. Både sällskaplig och underhållande!
Väl på plats. Skräddarställning, också solhälsningar. Så långt allt bra. Andas djupt, länge.... Efter en kvart gav jag i stort sett upp det där med andningen - jag kom inte riktigt ner i varv. Svårt att få ner puls och andning så pass mycket, låta som om man djupsov samtidigt som man böjde kroppen i de mest onaturliga ställningar. Lycka till. Men jag klarade ändå allt bra, tycker jag, min pilateskunskap var riktigt givande att ha här; styrka, uthållighet, flexibilitet.
Men alla ställningar alltså... Kommer aldrig glömma Sus miner.
Vi skulle göra Hunden, och därifrån slänga upp ett ben rakt upp i luften, sen svinga det framåt och vika in det under kroppen. Därefter skulle vi luta oss framåt, över och på det invikta benet. Jag tittade på Sus, hennes ögon tittade väldigt skeptiskt och frågande på mig. Jag hade ryckt på axlarna om jag kunnat, men de hade jag ju vänt uppåt så långt det gick redan.
Slutsats: Grimaser och kroppspråk framkallas endast ofrivilligt.
När vi sen skulle pressa hela framkroppen framåt och hårt mot golvet så att det VERKLIGEN kändes, såg jag hur Sus frågetecken blivit utropstecken. Själv funderade jag på vafan läraren menade med att "känn var du har spänningar, och andas bort dem". I den här ställningen, kan man ha annat än ont i arslet? Snacka om rump-stretching. Jaha, ska jag tolka det som att jag har spänningar i rumpan? Hm.. Stackars rumpa, som blir så spänd när jag stressar. Huvva då. Andas bort.... i nästa utandning, låt spänningarna släppa... Jo, tjena. Jag andades på som en galning, inte fan lättade smärtan.
Slutsats: Yoga gör dig smärtsamt vig.
Sen var det dags för att vända på sig, ligga på rygg. In med fötterna mot rumpan, med fotsulorna på golvet. Upp med höfterna i luften, nacken kvar i golvet, sträck på nacken. "Se hur andningen välver magen, följ andningen." Seriöst? Visst, men kan nån flytta på mina bröst först? Ser ingenting, har dem i ögonen.
Slutsats: Yoga och vighet är relativa begrepp. Beror helt på var nånstans på kroppen du har för mycket kropp.
Lite andliga rörelser, att låta armarna följa med andningarna var en skön känsla. Kände att det här var övningar jag gärna skulle göra på ön (sommarstället) vid soluppgång. Är dock tillräckligt självmedveten för att tro att jag någonsin kommer genomföra något sådant. Sängen är skönare än en soluppgång.
Ny ställning, på alla fyra. Handflatorna på golvet, med fingrarna riktade mot knäna. Upp med tårna, andas in och böj ryggen. Andas ut, grimasera kraftigt, öppna munnen och skicka ut tungan i en kraftig, snabb och ljudlig utandning. What?! Ska jag stå i en ställning som ser ut som nån bokstav i grekiska alfabetet, och köra någon sorts exorcism? Fniss överallt i salen. "Nej, men prova ordentligt nu så ska jag förklara senare varför den här övningen är så bra." Jag tittade på Sus, som mötte min blick. Hennes var inte frågande längre, eller ens bestört. Hennes blick sa tvärt nej. Jag kunde inte låta bli att skratta till tyst. Blicken åter mot läraren, kände att ögonbrynen inte ville lyda mig utan formade en väldigt ifrågasättande min. Det var den enda grimas jag kunde få till. Jag andades in, ut och räckte tungan åt läraren.
Därefter mer okontroversiella övningar, balans (kanske inte ska köra yoga dagen efter några glas vin, hehe) och styrka. Också en kvarts djupavslappning. Inte ens då fick jag ner puls och andning.
Slutsats: Yoga är till för trötta, sega människor (Sus gjorde ett kanonjobb! *blink* Fick nästan väcka henne efteråt.), människor som redan svävar på moln genom livet, eller andra nervarvade. Jag kom fram till att jag förmodligen skulle ha sprungit en mil innan, eller kört ett hårt aerobicspass först, så att jag kunnat få utlopp för all energi. Yoga är bra, men ger bättre effekt om man inte är så rastlös som jag var. Jag kom fram till att jag gillade 97 % av yogan, och att jag gärna provar det igen som ett komplement till min övriga träning. Sus däremot var en 100 % godkänd träningskamrat. Både sällskaplig och underhållande!
Mammas dotter
Hade ett rätt roligt samtal med mamma häromdagen, som ringde för att höra hur det var. Vi pratade lite om allt möjligt, bland annat att ett par kompisar från Rimbo/Norrtälje kommer till mig nästa helg. Jag berättade att Maria, en kompis här i Umeå, påmint om att det är Halloween då, och att jag föreslagit en utstyrsel - spetsig hatt och svarta lösnaglar - det är det enda som behövs läggas till för att se ut som häxor! Maria sa att jag talade för mig själv...
Mamma svarade att hon just skulle säga det, att de enda komplementen jag behöver är en svart, spetsig hatt. Tack mamma.
Sen pratade vi lite om cocktailpartyt jag höll i helgen som var, då brorsan hade kommit (se bilder på Facebook !). Jag berättade vad jag hade för tilltugg, och vilka drinkdekorationer jag använt:
- Jag använde krusbär, det ser bra ut till syrliga och ljusa drinkar. Dessutom hade jag lingon som dekoration, jag har inspirerats av dig ju, du brukar ha rödvinbär i sommardrinkar.
- Ja, svarar mamma, det brukar jag... Kul att se att du fick med dig nån kunskap av mig...!
- Haha, ja, jag har lärt mig hur man gör en drink fin! *skrattar*
- Ja.... Det var väl kanske inte nån hit.
- *skrattar åt mammas skeptiska tonfall* Men det är lugnt mamma! Du lärde ju mig att åka skidor också.
Mamma svarade att hon just skulle säga det, att de enda komplementen jag behöver är en svart, spetsig hatt. Tack mamma.
Sen pratade vi lite om cocktailpartyt jag höll i helgen som var, då brorsan hade kommit (se bilder på Facebook !). Jag berättade vad jag hade för tilltugg, och vilka drinkdekorationer jag använt:
- Jag använde krusbär, det ser bra ut till syrliga och ljusa drinkar. Dessutom hade jag lingon som dekoration, jag har inspirerats av dig ju, du brukar ha rödvinbär i sommardrinkar.
- Ja, svarar mamma, det brukar jag... Kul att se att du fick med dig nån kunskap av mig...!
- Haha, ja, jag har lärt mig hur man gör en drink fin! *skrattar*
- Ja.... Det var väl kanske inte nån hit.
- *skrattar åt mammas skeptiska tonfall* Men det är lugnt mamma! Du lärde ju mig att åka skidor också.
Jag och en Cosmopolitan
Har tjuvstartat helgen. Ja, det är torsdag, men va fan. Hade du haft de veckor jag haft skulle du vara förvånad att jag ens brydde mig om att blanda till en drink i shakern, istället för att halsa direkt ur Cointreau-flaskan.
Jag tänker inte gå in i de smaskigaste, stressigaste detaljer av vad som hunnits med, men jag har haft ändlösa föreläsningar, vars raster jag ägnade till att springa ut till bilen för att rasta mina två nallebjörnar som annars hade fått vara ensam hemma alldeles för länge. Akitebolagsrätt, sen ut till bilen - ingen som tuggat sönder bilinredning eller kissat på sig? Okej, bra, ut ut ut. Inte ditåt, hitåt. Kissa, sååja... Nej, inte äta gräs, bajsa. BAJSA SA JAG! In i bilen nu, hej så länge, kommer om ett par timmar igen! Två par frågande ögon när bildörrarna går igen. AKTA SVANSEN!
Skatterätt, och så rättsmedicin. Fick klämma ner en macka i halsen, den ville inte riktigt ner efter föreläsningen om likfläckar och likmaskar, men äta måste man ju. Också lite vatten.
Också visning av obduktionssalar - oj oj.. En resa genom dödens korridorer. Cecilia i sitt esse, stora ögon, ett finger som ständigt pekar, en mun med ändlösa frågor. Och en nyfikenhet som ledde till.. ja. Ett flertal stora ögon och sekretssbelagda munnar. Något vi inte skulle se. Efter den timmen tog det mig flera innan jag landade. Ett minne för livet, jag lovar. Men så värt det. Har aldrig läst något intressantare ämne.
Också mat, sova, träna, jobba. Plugga. Äta lite till om hinns. Överklaga tentor = processer = psykisk kamp.
Lägg därtill ett par veckor av otur. Jojomän. Försvunna saker, pengar som inte riktigt finns, oförutsetta utgifter, tår som hela tiden slår i fel ställen, klockor som tappas, ett tålamod som tryter, tidsbrist, kärleksbrist, datorer som kraschar, lånedatorer som kraschar (?!) och är segare än datorn mamma fick låna av morbror -97 (Jag hoppas jag ens kan publicera det här... Det tar typ fem minuter att växla mellan fönster.) ... Allt på samma gång.
Men. Den här veckan har jag lyckas styra upp en del saker. En del börda har släppt, och sista åtagandet för veckan har avklarats.
Så jag har tagit smyghelg. Det hällregnar utanför fönstret, men jag sitter uppkrupen i en fåtölj med en iskall Cosmopolitan och slappnar av en stund.
Skål för att härda ut och lösa vardagsprövningar. *ler*
Jag tänker inte gå in i de smaskigaste, stressigaste detaljer av vad som hunnits med, men jag har haft ändlösa föreläsningar, vars raster jag ägnade till att springa ut till bilen för att rasta mina två nallebjörnar som annars hade fått vara ensam hemma alldeles för länge. Akitebolagsrätt, sen ut till bilen - ingen som tuggat sönder bilinredning eller kissat på sig? Okej, bra, ut ut ut. Inte ditåt, hitåt. Kissa, sååja... Nej, inte äta gräs, bajsa. BAJSA SA JAG! In i bilen nu, hej så länge, kommer om ett par timmar igen! Två par frågande ögon när bildörrarna går igen. AKTA SVANSEN!
Skatterätt, och så rättsmedicin. Fick klämma ner en macka i halsen, den ville inte riktigt ner efter föreläsningen om likfläckar och likmaskar, men äta måste man ju. Också lite vatten.
Också visning av obduktionssalar - oj oj.. En resa genom dödens korridorer. Cecilia i sitt esse, stora ögon, ett finger som ständigt pekar, en mun med ändlösa frågor. Och en nyfikenhet som ledde till.. ja. Ett flertal stora ögon och sekretssbelagda munnar. Något vi inte skulle se. Efter den timmen tog det mig flera innan jag landade. Ett minne för livet, jag lovar. Men så värt det. Har aldrig läst något intressantare ämne.
Också mat, sova, träna, jobba. Plugga. Äta lite till om hinns. Överklaga tentor = processer = psykisk kamp.
Lägg därtill ett par veckor av otur. Jojomän. Försvunna saker, pengar som inte riktigt finns, oförutsetta utgifter, tår som hela tiden slår i fel ställen, klockor som tappas, ett tålamod som tryter, tidsbrist, kärleksbrist, datorer som kraschar, lånedatorer som kraschar (?!) och är segare än datorn mamma fick låna av morbror -97 (Jag hoppas jag ens kan publicera det här... Det tar typ fem minuter att växla mellan fönster.) ... Allt på samma gång.
Men. Den här veckan har jag lyckas styra upp en del saker. En del börda har släppt, och sista åtagandet för veckan har avklarats.
Så jag har tagit smyghelg. Det hällregnar utanför fönstret, men jag sitter uppkrupen i en fåtölj med en iskall Cosmopolitan och slappnar av en stund.
Skål för att härda ut och lösa vardagsprövningar. *ler*
Lingerie-novis
Varning! Brorsan, det här är inget för dig. Stäng ner sidan!
För er andra kan jag lite smått generad erkänna att jag just äntrat en ny värld. En kompis berättar ofta om hur mycket hon gillar sexiga underkläder, och på henne är det verkligen tacksamt att ha, då hon är jättesnygg. För en annan mer kurvig person (som även har kurvor på fel plats) är det varken lätt att hitta något sexigt eller tacksamt att bära dem. Så varför anstränga sig? Ja, jag vet, jag är 21 år och borde vara intresserad av sånt här, men jag har haft samma karl i över fem år. Jag menar, han vet hur jag ser ut, inte behöver jag göra mig till…
Men så råkade samma kompis berätta om sin romantiska pojkvän som eftersänt sexiga underkläder till henne lagom till han kom på besök… Också råkade jag vara på shoppinghumör. Resultatet blev ett negligéset, betalt av sambon. Och döm om min förvåning när jag satte på mig ett elegant nattlinne i glansigt korall-färgat tyg, och upptäcker att det var riktigt trevligt? Kvinnligt, sexigt, lite slapp modell så man bara anar vad som finns under… För att inte tala om hur ta-vänligt material det var. Nämen?
Jag som trott att spets, läder eller siden inte hade mer effekt än urtvättad bomull i naturfärger. Inte det, Erik? Hm.
Det roliga var ju också att jag fick mersmak, och skulle handla underkläder igår (jag skyller på brist av varan) och råkade hitta (hör/läs och häpna) en behå i min storlek som faktiskt var fin att se på (!) – mörk ljungfärgad. Jag brukar annars vara förpassad till påshörnan med färgerna svart, vitt eller beige. Om jag ens hittar nåt. Min storlek verkar vara något av sällsynt art, jag kommer väl från en annan planet eller nåt. Så jag skyllde på att jag måste passa på, jag blev en ursäkternas drottning och tittade bort när Visa-kortet drogs. Och sen gör kassörskan något högst oväntat, men lika välkommet! Hon får syn på storleken, ser sig omkring, lutar sig fram mot mig och säger tyst:
- Såg du kvinnan som stod före dig i kön? Som precis gick iväg där? Hade hon sett att du hade en svart behå i den här storleken hade hon erbjudit dig det dubbla priset för den!
- Så det är inte bara jag som har svårt att hitta något då?
- Nej verkligen inte, vi hade just ägnat en halvtimme åt att leta något åt henne.
Hehe, ett litet tecken från ovan att jag gjorde rätt som spenderade 600 spänn på några nya behåar? A girl’s gotta do what a girl’s gotta do!
Jag hade dock ingen som helst ursäkt för att köpa ett par trosor till den ljungfärgade behån, men sambons blick fick mig helt att glömma bort vad allt kostat. Moahaha!
För er andra kan jag lite smått generad erkänna att jag just äntrat en ny värld. En kompis berättar ofta om hur mycket hon gillar sexiga underkläder, och på henne är det verkligen tacksamt att ha, då hon är jättesnygg. För en annan mer kurvig person (som även har kurvor på fel plats) är det varken lätt att hitta något sexigt eller tacksamt att bära dem. Så varför anstränga sig? Ja, jag vet, jag är 21 år och borde vara intresserad av sånt här, men jag har haft samma karl i över fem år. Jag menar, han vet hur jag ser ut, inte behöver jag göra mig till…
Men så råkade samma kompis berätta om sin romantiska pojkvän som eftersänt sexiga underkläder till henne lagom till han kom på besök… Också råkade jag vara på shoppinghumör. Resultatet blev ett negligéset, betalt av sambon. Och döm om min förvåning när jag satte på mig ett elegant nattlinne i glansigt korall-färgat tyg, och upptäcker att det var riktigt trevligt? Kvinnligt, sexigt, lite slapp modell så man bara anar vad som finns under… För att inte tala om hur ta-vänligt material det var. Nämen?
Jag som trott att spets, läder eller siden inte hade mer effekt än urtvättad bomull i naturfärger. Inte det, Erik? Hm.
Det roliga var ju också att jag fick mersmak, och skulle handla underkläder igår (jag skyller på brist av varan) och råkade hitta (hör/läs och häpna) en behå i min storlek som faktiskt var fin att se på (!) – mörk ljungfärgad. Jag brukar annars vara förpassad till påshörnan med färgerna svart, vitt eller beige. Om jag ens hittar nåt. Min storlek verkar vara något av sällsynt art, jag kommer väl från en annan planet eller nåt. Så jag skyllde på att jag måste passa på, jag blev en ursäkternas drottning och tittade bort när Visa-kortet drogs. Och sen gör kassörskan något högst oväntat, men lika välkommet! Hon får syn på storleken, ser sig omkring, lutar sig fram mot mig och säger tyst:
- Såg du kvinnan som stod före dig i kön? Som precis gick iväg där? Hade hon sett att du hade en svart behå i den här storleken hade hon erbjudit dig det dubbla priset för den!
- Så det är inte bara jag som har svårt att hitta något då?
- Nej verkligen inte, vi hade just ägnat en halvtimme åt att leta något åt henne.
Hehe, ett litet tecken från ovan att jag gjorde rätt som spenderade 600 spänn på några nya behåar? A girl’s gotta do what a girl’s gotta do!
Jag hade dock ingen som helst ursäkt för att köpa ett par trosor till den ljungfärgade behån, men sambons blick fick mig helt att glömma bort vad allt kostat. Moahaha!
Ett samtal med sjukvården
Efter att för sjunde natten i rad hostat upp lungorna på kudden och vaknat med en mun med salivmängd Saharaöken övertalade min mor mig att boka läkartid så jag kan få något utskrivet. Antibiotika, starkare hostmedicin eller nåt.
Så jag ringde till vårdcentralen:
”Om du har andningsbesvär, hjärtbesvär eller har råkat ut för en olycka, ring vår akuttelefon på nummer XXX. Annars, vad god dröj kvar.”
Hm, räknas inte svår nästäppa till andningsproblem? Och att hosta tills jag kväljs är nog inte så bra för hjärtat. Men någon olycka har jag inte råkat ut för, om det inte räknas att jag slog näsan väldigt hårt i sängbordet när jag nös igår kväll. Äh, jag kvalificerar nog inte för akutnumret.
”Vi kommer att ringa dig *robotliknande röst* klock..an… tretton.. och.. tiiio … på nummer… xxxxx. Om du är nöjd med tiden och INTE vill ändra något kan… du… nu…lägga… på… luren.”
Japp. Sjysst med sån service, istället för att sitta i kö. Jag får istället för att sitta i telefonkö i fem minuter, vänta på att bli uppringd om två och en halv timme. Och det roliga är att de ringer sällan på minuten tretton… och… tiiio. De borde säga plus…minus…femton...minuter.
De ringde tretton… tjugo..ett.. Jag hade precis stoppat en enorm bit pasta med spenat och vitlök i munnen.
- Schechidia. (översättning = Cecilia)
- Oj, du var täppt!
Sväljer tuggan.
- Hursomhelst, jag ringer från vårdcentralen, du hade ringt! Vad hade du på hjärtat?
Med betydligt mindre grötig röst svarar jag:
- Jo, jag har varit förkydd en däggre tid och…
- Vad menar du med längre tid?
!
- Ja sed förra söddagen och…
- Vilka symptom har du?
!!
- Jag fick hadsont förra söndaged, feber på måddaged som försvadd på odsdagen och..
- Ingen feber nu alltså?
!!!
Smått irriterad av hennes väldigt stressiga tonfall (hon var dock väldigt glad och trevlig):
- Deej. Däremot fick jag hosta där dådgång förra odsdaged, och det tiddtar *host host*, så dätterna har varit väddigt jobbiga. Dessutom har jag varit jättetäppt.
- Ja det hör jag.
Nähä?
- Men du, om du inte har feber – men oj så du hostar, det låter inte bra… jag skriver ut morfin till dig, okej?
?!
- Eh, jaha…?
- Ja, alltså det lät fel! Jag menar såklart hostmedicin som innehåller morfin!
Såklart.
- Ja, okej, det dåter bra. Med hur ska jag göra med täppad, jag har rätt svårt att addas. Dessutom bdir jag dätt beroedde av dässray.
- Men strunta i nässprayen, använd koksalt i stället.
Just det.
- Och blir det ännu värre återkommer du, okej?
Vad menas med värre? Tills jag seriöst hostar så kraftigt att jag spyr på sambon? Eller när bristen på sömn förvandlar mig till en täppt zombie?
Skitbra att det inte var större fel på mig än såhär – en envis förkylning vars symptom bara kräver kraftigare åtgärder. Men när min mamma (som är sjuksköterska, vet till stressade vårdköer samt lider av ”skomakarens barn har trasiga skor”-syndromet, och alltid drar ut på sök hjälp-råd tills det verkar omöjligt att tillfriskna på egen hand) säger åt mig att en läkare bör lyssna på lungorna m.m – så blir jag trots allt förvånad när en sjuksköterska över telefon (så stressad att hon knappt andas) diagnostiserar mig en envis förkylning och ordinerar morfin… Så slarvigt effektiv sjukvården har blivit. Eller kanske så effektivt slarvig?
Hehe, jag är glad att jag inte hade behov av akutlinjen.
Så jag ringde till vårdcentralen:
”Om du har andningsbesvär, hjärtbesvär eller har råkat ut för en olycka, ring vår akuttelefon på nummer XXX. Annars, vad god dröj kvar.”
Hm, räknas inte svår nästäppa till andningsproblem? Och att hosta tills jag kväljs är nog inte så bra för hjärtat. Men någon olycka har jag inte råkat ut för, om det inte räknas att jag slog näsan väldigt hårt i sängbordet när jag nös igår kväll. Äh, jag kvalificerar nog inte för akutnumret.
”Vi kommer att ringa dig *robotliknande röst* klock..an… tretton.. och.. tiiio … på nummer… xxxxx. Om du är nöjd med tiden och INTE vill ändra något kan… du… nu…lägga… på… luren.”
Japp. Sjysst med sån service, istället för att sitta i kö. Jag får istället för att sitta i telefonkö i fem minuter, vänta på att bli uppringd om två och en halv timme. Och det roliga är att de ringer sällan på minuten tretton… och… tiiio. De borde säga plus…minus…femton...minuter.
De ringde tretton… tjugo..ett.. Jag hade precis stoppat en enorm bit pasta med spenat och vitlök i munnen.
- Schechidia. (översättning = Cecilia)
- Oj, du var täppt!
Sväljer tuggan.
- Hursomhelst, jag ringer från vårdcentralen, du hade ringt! Vad hade du på hjärtat?
Med betydligt mindre grötig röst svarar jag:
- Jo, jag har varit förkydd en däggre tid och…
- Vad menar du med längre tid?
!
- Ja sed förra söddagen och…
- Vilka symptom har du?
!!
- Jag fick hadsont förra söndaged, feber på måddaged som försvadd på odsdagen och..
- Ingen feber nu alltså?
!!!
Smått irriterad av hennes väldigt stressiga tonfall (hon var dock väldigt glad och trevlig):
- Deej. Däremot fick jag hosta där dådgång förra odsdaged, och det tiddtar *host host*, så dätterna har varit väddigt jobbiga. Dessutom har jag varit jättetäppt.
- Ja det hör jag.
Nähä?
- Men du, om du inte har feber – men oj så du hostar, det låter inte bra… jag skriver ut morfin till dig, okej?
?!
- Eh, jaha…?
- Ja, alltså det lät fel! Jag menar såklart hostmedicin som innehåller morfin!
Såklart.
- Ja, okej, det dåter bra. Med hur ska jag göra med täppad, jag har rätt svårt att addas. Dessutom bdir jag dätt beroedde av dässray.
- Men strunta i nässprayen, använd koksalt i stället.
Just det.
- Och blir det ännu värre återkommer du, okej?
Vad menas med värre? Tills jag seriöst hostar så kraftigt att jag spyr på sambon? Eller när bristen på sömn förvandlar mig till en täppt zombie?
Skitbra att det inte var större fel på mig än såhär – en envis förkylning vars symptom bara kräver kraftigare åtgärder. Men när min mamma (som är sjuksköterska, vet till stressade vårdköer samt lider av ”skomakarens barn har trasiga skor”-syndromet, och alltid drar ut på sök hjälp-råd tills det verkar omöjligt att tillfriskna på egen hand) säger åt mig att en läkare bör lyssna på lungorna m.m – så blir jag trots allt förvånad när en sjuksköterska över telefon (så stressad att hon knappt andas) diagnostiserar mig en envis förkylning och ordinerar morfin… Så slarvigt effektiv sjukvården har blivit. Eller kanske så effektivt slarvig?
Hehe, jag är glad att jag inte hade behov av akutlinjen.
