-

Vecka 21 imorgon - halvvägs där!

Ros: Jag kan fortfarande knäppa mina skinny jeans.
Ris: Även om jag kan knäppa dem är det varken bekvämt eller snyggt. Vet inte vad jag hade väntat mig, men det börjar bli dags att inse att jag nog växer lite. Bara... lite. (I fredags tog det stopp med pilatesövningar på mage, så jag har helt klart nått en milstolpe i träningen och det är dags att hitta på andra övningar.)
Ros: En snodd gör att jag kan använda jeansen längre.

Och med skorna från Zara i Barcelona på fashionabla gatan Passeig de Gracia känns det rätt bra ändå. ^^

 

Dagens ros går dock till underbara Sus som köpt Pyrets första lakan. *ler stort* Det värmer verkligen att se de små lakanen och det kryper längre in i medvetandet att det snart kommer en liten. Speciellt när den lilla sparkar samtidigt som jag förväntansfullt sliter upp paketet som lakanen levererades i.

Så otroligt gullig gest, vi är verkligen tacksamma att vi har en Sus i vårt liv!

Än en gång, tusen tack gumman!

 

Så nu har vi de där underbara lakanen vi såg förra veckan, wohoo!

Medan jag stod och körde crosstraining på gymmet igår tänkte jag på vänner och geografiska avstånd. Att ”nära vänner” inte nödvändigtvis är geografiskt tillgängliga, utan såna som snarare är en del av ens vardag ändå, närvarande, delaktig. En vän har nyligen visat mig just detta – har nog inte många vänner som bor längre bort än just hon gör, men ändå har hon visat en sån vilja och ett sånt engagemang att avståndet mellan oss känns trivialt, överkomligt.

Jag har fantastiska vänner där ute. Både nära och långt bort. Däremot har jag nog inte så mycket kontakt med dem som jag skulle önska, något som känns extra mycket nu när jag pluggar betydligt mindre (blev klar med C-uppsatsen i kriminologi i måndags och den hemska höstterminen är officiellt över – wohoo!) och har mer tid än annars att surra och umgås med vänner. Men på något sätt märker jag ofta att det är svårt att upprätta en regelbunden kontakt. Folk är upptagna med sina liv, helt enkelt, som det ska vara. Medan jag arbetade upp värmen på den där crosstrainern kom den där repliken jag hört från många vänner angående min blogg tillbaka i tankarna. ”Du skriver så bra, jag läser alltid din blogg! Jag hänger med i ditt liv, det är roligt att följa.” Kul att höra, verkligen! :) Någon vän sa dock också att hon nog inte tänker på att höra av sig, hon glömmer liksom bort det eftersom hon ändå känner att hon vet vad som pågår i mitt liv.

Och där har vi nog en nackdel med bloggen. Trots alla trogna läsare undrar jag vilka alla är. Är det folk jag har i min telefonbok? Är det vänner jag träffar ofta, pratar med, som vet vilken restaurang jag och Kevin var på i måndags efter att jag skickade in min uppsats? Eller är det människor som är intresserade av att veta om mitt liv, men som inte hör av sig och berättar om sina egna? Som jag hör av mig till men som sällan hör av sig tillbaka?

Det är kul att skriva, uppdatera, dela med sig. En blogg är utmärkt för just det, och det fina är att man kan välja vad man skriver, vad av sitt liv och sin vardag man delar med sig av (långt ifrån allt skrivs ju ner!).

Men det blir lite envägskommunikation.

Jag vill veta vem DU är som läser detta, hur har DIN dag varit, vad gjorde du i helgen, har du och jag några planer att ses snart? Kanske skulle jag, för att locka fram folk, sluta blogga? Så att mina vänner om de vill veta vad som försiggår och hur graviditeten och livet fortskrider får lov att aktivt höra av sig istället för att enkelt klicka fram en länk och få en uppdatering? ;)

Jag är lyckligt lottad att det är så många därute som vill veta vad som händer, ta del av mina tankar, skratta med mig och rent allmänt få veta just vilka Jimmy Choo-skor jag vill ha eller hur det går med studierna. Lika mycket uppskattar jag de härliga kommentarer jag får, alla uppskattande ord! Men långt ifrån alla kommenterar, och långt ifrån alla av mina vänner har jag så mycket kontakt med som jag skulle vilja. Så nära men så långt borta.

Vet att jag tänker på er, gott folk! :)

Det finns saker vi behöver. Och saker vi (läs jag) vill ha.

Jag förstår varför de kallar det ”i väntans tider”. En graviditet består ju i stort sett bara av väntan.

Först väntar man på att kunna ta graviditetstest.
Sen på att veckorna ska gå så att man kommer till vecka 12 och kan börja slappna av lite, medveten om att risken för missfall är betydligt mindre.
Man väntar på att gå på inskrivningssamtalet på barnmorskemottagningen i vecka 10.
Sen väntar man på ultraljud.
Sen bokar man tid för nytt besök hos barnmorskan, och väntar på det. Räknar ner.
Efter det fortsätter man vänta och vänta på besök efter besök.
Man väntar på att det ska vara dags att beställa barnvagn och börja införskaffa saker, kunna få förbereda sig rent praktiskt.
På att veckorna ska gå, på att milstolparna ska passera.
3 veckor. 5 veckor. 15 veckor. 6 veckor.
I slutet på graviditeten väntar man på att det ska vara över. På att lilla bäbisen ska komma någon gång, på att få hålla och titta och snusa och pyssla om.

Jag är ju inte särskilt tålmodig av mig, så det här kommer bli ett intressant test. När man är en person som vill att saker ska hända helst igår blir en 9 månader (som egentligen är 10 månader) lång graviditet lite av en prövning. Jag är glad att jag inte är en elefant (20 månaders dräktighetstid tycker jag känns lite i överkant).

Kanske ska jag ta en konversation med min bäbis om att absolut inte vara sen ut, att det rentav passar mig utmärkt att komma redan i början på juni. H*n förstår nog.

Det står en blöjhink i mitt badrum.

---

Som gravid får man gratispaket med prover m.m. från olika företag. Har exempelvis en värdecheck från KappAhl för att hämta ut en body. Idag åkte vill till Babyproffsen för att kika mer på barnvagnen vi valt ut, och för att hämta ut ett gravidpaket. Till denna medföljde en blöjhink, man tackar och bockar!

Och i detta bäbisparadis blev jag glatt överraskad. Alla som känner mig vet att jag inte är någon gulligull-tjej som vill ha rosa volanger på min tjej eller en blå polis-tröja på min pojke. Könsneutralt och tufft, tack. Och idag, ÄNTLIGEN, hittade jag saker som kan locka mig till mammavärlden och bäbisplanerandet:

En serie händelser under hösten och vintern har förundrat mig och fått mig att fundera på vad det är som gör att vissa människor inte kan eller vill ta tag i sina problem. På vägen hem från universitetet igår hamnade jag i en sån där försjunken trans och funderade på livets gåtor sådär som man annars bara gör över en flaska vin eller två med en god vän. Medan jag kryssade mellan filer, vägarbeten och gjorde mitt bästa för att undvika bromsljusen i den hektiska Stockholmstrafiken kom frågorna. Vad är det som gör att någon tar till flaskan, blir hög på piller eller hittar på lögnaktiga historier i syfte att må bättre själv? Som stjäl av pengar eller emotionell energi för att ta sig framåt? Vilka problem kan möjligtvis vara så stora att någon inte kan hantera dem öga mot öga istället för att gnälla sig igenom livet, älta det förflutna om och om igen eller klaga så högt på sin nuvarande situation att personen till slut inte hör något annat än sin egen röst? Som sakta super ihjäl sig eller fabricerar sin existens och förpestar tillvaron för andra i processen?

Jag mindes en konversation med en überfilosofisk konversationslysten intagen på anstalten förra sommaren. Jag jobbade på sexualbrottsavdelningen och denne man diskuterade livsexistentiella frågor och hopplösheten i sin situation, att brotten han begått innebar att han aldrig skulle ha en framtid, kunna göra något med sig själv. En inställning alltför vanlig bland de stackars, stackars intagna på anstalten. Jag argumenterade för att alla har makt att ändra sin situation, att göra något åt sitt liv. Han skakade på huvudet och fnös. Han nickade mot sina korridorspolare och frågade:
- Tror du på fullt allvar att alla här har en chans till ett vettigt liv efter att de muckat?
- Ja, svarade jag. Däremot tror jag långt ifrån alla är medvetna om det.
Detta svar fick tyst på honom i åtminstone en halv dag.

Jag dömer inte någon. Jag är långt ifrån perfekt, jag har förmodligen försuttit min plats i himlen för längesen och gudarna ska veta att jag haft svåra faser i livet. Ibland kan livet självt kännas oöverkomligt, men vad blir bättre av att inte ta kontroll över det?

Någonstans i höjd med Upplands Väsby kom jag på att jag har ledsnat på personer med såna här problem. Vissa är värda att hjälpa, såklart. Försöka stötta, uppmuntra, ge av sig själv för att de ska orka. Speciellt de som vill och jobbar på att göra något åt sin situation. Andra är man bara less på att ideligen ge förståelse och sympati, att hålla dem i handen. När vuxna människor låter problemen ta överhanden så det rinner över på deras närmsta, på sina barn (som i allra värsta fall är minderåriga och för små för att behöva se mamma eller pappa däckad på soffan, för små för att förstå att det är godare med några extra supar än att spendera kvalitetstid med dem), på sina föräldrar (som inte kan ta ansvar för sina vuxna barn men som ändå plågas av deras handlingar), på sina vänner, släktingar. Vad är poängen? Är det värt att bränna broar, att sumpa förtroenden?

Är det värt att låta sitt liv glida förbi utan att göra det bästa av det? Vi kan inte förändra det förflutna, göra det som är gjort ogjort. Men vi har all makt i världen att göra något åt vår framtid. Det behöver inte handla om att byta jobb, flytta eller bryta upp med sin partner. Ibland, visserligen. Men jag tror att oftast är det så små förändringar som en ändrad inställning som gör den stora skillnaden. Tankekraft. Se till det man har, istället för det man inte har. Uppskatta livet här och nu, det är ju trots allt det enda vi har. Medan trafiken flöt på och sakta lättade upp funderade jag också på de människor runt omkring mig som visat prov på mod och styrka att göra just detta. Som brutit upp, flyttat, vänt upp och ner på sina liv. Och andra som inte gjort stora förändringar alls men som tagit sig igenom livets alla tänkbara prövningar med ren viljekraft och ovilja att grotta ner sig i skit. Så jag beundrar och älskar dessa personer! Man behöver inte vara stark för att få min kärlek. Men man behöver vara modig nog att göra något åt sina problem för att förtjäna min respekt.

Några omkörda långtradare senare när jag funderade på vad det är man egentligen förlorar och vinner beroende på sin inställning började Nordman sjunga ”I nattens sista timma”. Låten kändes så träffande att jag nästan rös när jag blåste förbi Arlanda:

Sitter du i mörkret,
och sörjer det som var.
Så fastnar du i tiden,
Fast ingenting finns kvar.

Du slår dig själv i bojor,
som du smitt av bitterhet.
Och ingen tar sig in i,
din värld av ensamhet.

Livet kan vara din vän, först när du lever.
Ödet kan formas igen, bojorna brytas än.
Döden ska komma till dig, vem är förskonad?
Om du är nöjd eller ej, väntar han dig ändå.

I nattens sista timma,
när lågan flämtar till.
Då vaknar också döden,
och frågar vad du vill.
Han väntar där i mörkret,
som tätnar i ditt hus.
Befriar dig från skuggor,
och blåser ut ditt ljus.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var den än kommer ifrån, tändes den dock för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.

Vad finns kvar,
av det du hade då?
I en tid som inte längre finns
Väntar livet i det stora blå?
När du vågat lämna allt du minns.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var än den kommer ifrån, tändes den just för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.

Har hamnat lite i ett vakuum. Hade hoppats på ett extrajobb i alla fall som skulle börja i januari men det blev inte heller av (men tack Manpower för att ni var så entusiastiska!). Så där rök min enda chans till inkomst i februari. Visst, vi klarar oss. Men det ÄR inte speciellt roligt. Fick en dipp ett par dagar, kände att herrejävlar, gravid i femte månaden, en hyfsat stor studieskuld upparbetad under sex års tid för att erhålla två examen, och inget jobb ens i sikte.

24 år. 2 examen. Ca 60 sökta jobb. Inte ens ett telefonsamtal.

Mitt största problem är att ekvationen inte säger: 24 år. 2 examen. 10 års erfarenhet.

Tack regeringen, för att ni underlättat för unga på arbetsmarknaden. Ni har verkligen gjort ett kanonjobb.

Är på mållinjen av en hösttermin där jag läst två heltidskurser plus en kurs på kvartsfart, har bara en liten kurs kvar och sen är jag klar. Redo. Brinnande ivrig att börja arbeta, gå upp tidigt, pendla, gå på affärsluncher, skriva avtal och ge råd i diverse juridiska ämnen, komma hem sent och däcka i soffan med en kopp te lagom till Kevin avslutar dagens hemläxor eller en omgång Grand Prix på Wii Mario Kart.

Vill att det där nya livet ska börja nu. Har ju liksom förberett mig för det här. Hårt och intensivt.

Men jag måste älska alla stöttande ord jag hör runt om. Att om jag inte fått jobb än har det helt enkelt inte varit meningen. Det kommer, tappa inte tron.

Kanske har de rätt. Kanske är det inte ett jobb jag behöver just nu, kanske är det vila. Att tagga ner lite efter alla intensiva år. En liten paus innan arbetslivet kör igång med en brutal rivstart och inte slutar förrän jag är närmare 70 år.

Så jag tänker njuta ändå. Av sovmorgnar. Av en stillsam kopp te i sängen sent på morgonen. Av långa promenader med Disa och stavar. Jag tjänar inget på att oroa mig över min situation när jag gör mitt bästa för att förändra den. Visst, mycket lättare sagt än gjort. Men om några år när jag tillhör den där skaran som klagar på stressiga arbetsdagar och hur tiden inte räcker till kommer jag se tillbaka på den där ofrivilliga pausen och önska att jag njutit av den mer, ovetandes om vad som komma skulle.

Så upp med hakan, C. Och lyssna på din underbara Kevin som alltid stöttar dig och ser livet från den ljusa sidan.

C: I can’t help but feel like I’m standing at the edge of a cliff…
K: Well there you go! The view is fantastic!

 

Den mest frekvent ställda (och därmed smått irriterande) frågan är – vet ni vad det är för kön?

Svar: Nej.

Nästa fråga är utan undantag: Ska ni ta reda på det?

Svar : Nej. (K vill veta, inte jag – lite överraskning så här första gången tänker jag!)

Jag lär behöva en t-shirt med dessa svar tryckt på så jag slipper frågorna. Har ju trots allt 24 veckor kvar.

 

---

 

 

Det är mycket praktiskt att vara gravid när katten eller hunden spyr.

”Nej fy huun, sen jag blev gravid klarar jag inte av lukten alls, kan du ta rett på det här?!”

Helt sant i början på graviditeten. Nu kanske jag spelar lite… Bara lite.

 

 

---

 

 

Man kan alltid skylla på bäbisen.

”Bäbisen vill ha chips.”

”Jag är för trött för att gå ut med hunden och soporna, bäbisen vill att jag ska vila.”

”Bäbisen vill ha rädisor. Ja, igen.”

 

 

---

 

 

En nackdel är visserligen att alla tror att man är gjord av glas. Jag KAN fortfarande bära ICA-kassen hem. Jo, jag kan spela badminton. Det är inget fel på gymmet, det är bara BRA att hålla igång så länge jag orkar. Tror ni det är busenkelt att gå upp visst många kilon under några få månader, att det inte krävs energi alls att krysta ut ungen eller att kånka runt på den lilla efteråt? Skulle inte tro det. Muskler och kondition kommer behövas, och även om de är färskvaror kan jag knappast hitta dem bredvid mjölken i mejerihyllan.

Är kanske inte så överförtjust i att självupptagna tonårstjejer fnittrande springer in i mig med armbågen obekvämt nära magen, men Kevins blick vid senaste tillfället antydde att han antingen kommer bryta av nästa tjejs arm eller skaffa mig en gå-på-stan-bodyguard framöver.

---

 

 

Det här med kosten tycker jag är lite underligt. Mitt vanliga dagsintag består av en kopp te till frukost, sen lunch och middag (som går efter tallriksmodellen med MASSOR av grönsaker, dock rätt små portioner). Till kvällen kanske det blir lite snacks, grönsaksdipp eller ost och kex. Så var det bra med det.

 

Helt plötsligt ska jag äta TRE måltider, TVÅ mellanmål och äta 1-3 frukter. Om dagen. Är de inte kloka?! Var ska jag få plats med den maten? Finns inte en chans att jag orkar äta allt det. Var tvungen att fråga barnmorskan om jag är taskig mot min bäbis om jag inte äter allt, vill ju inte bli anklagad för att ha missunnat lillen de där extra jävla bananerna. Tydligen var det lugnt. Bäbisen får maten, näringen, först. Jag får det som blir över (tack, lilla älskling!). Så är jag hungrig så är det för att JAG behöver mer, inte bäbisen. Puh.

 

---

 

 

Ändrade sug? Ja. Jag som aldrig äter desserter på restauranger, som inte lockas det minsta av fikabröd, kakor, godis eller bakelser utan hellre äter chips eller avstår helt tycker nu att just det är OTROLIGT frestande. Håller dock igen och tar hellre en morot om jag är hungrig än mättar mig med sötsaker. Men nog njöt jag av den där mazarinen Kevin köpte häromdagen…

 

Har jag någon ”craving” överhuvudtaget är det rädisor. Kan äta dem i massor. Favoritsnacks, helt klart. Namnamnamnam. Nam.

 

---

 

 

Har rätt ofta märkt att det är svårt att somna på kvällarna eller bara ligga och vila eftersom det kryper i benen. Så där irriterande krypande och stickande som det kan göra när man sitter på ett nattflyg hem och inte kan somna för att det rycker så. Känner mig som Jeff Dunhams Peanut när jag försöker hålla mig från att sprattla runt. Igår blev jag så irriterad att jag till slut googlade på ”gravid sömnproblem” och tror ni inte det fanns en rubrik benämnd ”Rastlösa ben”? Klickar man på den kan man läsa om ”Restless legs syndrome”(?!). Tydligen inte helt ovanligt vid graviditeter, och försvinner i de flesta fall efter förlossningen… Jamen dåså. Grett. Är det inte underbart med Google och självdiagnostik?