England 31 december
Nu är det Erik som gästbloggar. Tänk att det krävdes en Englandsresa in på 2010-talet innan jag skriver mitt första blogginlägg...
Innan bröllopet var det dags att flytta på den högerstyrda bilen, och naturligtvis måste man ju passa på att ta en sväng runt hela kvartetet... på vänster sida vägen medan hastighetsmätaren visar "miles per hour" och termometern visar grader i Farenheit.
Quite scary to drive in the country that likes to be contrary! :O
Eftersom vi bor i förorten Enfield där 110 år gamla par- och radhus i rött tegel frodas måste man ju bara föreviga dem. De är ju trots allt så typiskt engelska i våra turistögon. Varsågoda:
Interiören i huset vi bodde i:
Och till sist några rätt intressanta detaljer:
Nyårsafton firades hemma, en mycket lugn dag med handlande för Mark och Carol, och teve och bad för Erik och Cecilia. Middagen bestod av en förrätt av camembert som tillagades med vitt vin och vitlök i ugn - sagolikt god! Huvudrätten gjorde Cecilia och Erik - spaghetti med vitlök, spenat och kyckling. Till detta drack vi gott vin. Kvällen tillbringades i vardagsrummet framför tv:n, men utan det för oss så brittiska "Grevinnan och betjänten". Istället blev det Wallander - på svenska med engelsk text. Snacka om bakvända världen! Kvällen var hur mysig och trevlig som helst, med lite champagne till tolvslaget och fyrverkerier i området. Det blev till att höja glasen två gånger, då Sverige ligger en timme före. ;)
GOTT NYTT ÅR (x 2)!
England 30 december
Okej, när vi vaknade denna morgon hade vi absolut ingen aning om vad som väntade!
Vi klev upp och började göra oss i ordning. Mark hade redan lämnat huset med sina vänner och Carol kom så småningom hem efter att ha fått håret fixat. Hon gjorde sig i ordning och lånade mina pärlor då vi märkte att de hade bättre nyans än de hon lånat tidigare. Carols mamma och väninna hjälpte henne med kläder och smycken, och jag och Erik fick ju såklart se henne innan hon åkte iväg till the register office för ceremonin - hon var riktigt vacker!
Jag och Erik brottades med en slips, två knappar på jackan som lossnat och en present vars omslagspapper blivit förstörd i resan. Erik fick också flytta Carols bil; han kan fickparkera ledbussar, men detta var första gången han tyckt det var knepigt att backa och vända ett fordon. Vi lyckades trots allt få till allt precis i tid för att hämtas av Carols bror Steve. Efter ett kort besök hemma hos hans familj satte vi oss i bilen för att åka en dryg halvtimme till en annan ort - Barnet - för ceremonin. Denna resa var... en upplevelse.
Vi var alldeles för sena, och tydligen skulle hela norra delen av London befinna sig på vägarna just denna dag. Steve och Michelle, frun, satt fram och hojtade åt bilister att flytta på sig, skrek åt navigatorn som förgäves försökte vägleda Steve, Steve kryssade mellan parkerade bilar på trånga gator... De svor åt köer och så fort det var en öppning skrek Michelle "GO GO GO GO GO!!". I bak satt jag och Erik, ömsom storögda, ömsom dubbelvikta av skratt. Mellan oss hade vi familjens femtonåriga dotter, helt lugn och uppenbarligen van föräldrarnas smått hysteriska beteende. Hon frågade då och då om vi kunde få lyssna på radio, och även här var föräldrarna oense. Det slutade alltså med att vi lyssnade på radion ungefär var tioende minut.
Väl framme och utan att ha missat ceremonin satte vi oss att bevittna vigseln mellan Mark och Carol. Det var kort, tog max 5 minuter, och efteråt sa Michelle det jag tänkte - så lång och stressig resa och så är det över på några minuter. "Vi har ju ett jättefint register office i Enfield, varför kunde de inte hålla till där??". Michelle och familjen tycker inte om att lämna känt territorium, vilket klargjordes över små skämtsamma men cyniska kommentarer om Barnet och ställena vi körde igenom på tillbakavägen. =P
Vi kom så tillbaka till Enfield och Bush Hill Park Golf Club där middagen och festen skulle hållas. Vi fick varm glögg vid ankomsten, vilket var väldigt trevligt då England visade sig från sina kalla och regniga sida. Först togs bilder på bröllopsparet med gäster i olika kombinationer, och under tiden satt jag och Erik med Mark2 och Julie, de två kompisar till Mark som varit på besök i huset kvällen innan. Mark2 har ju som sagt också bott i Sverige, och vi kom nu på vilken gång vi träffats tidigare. Det blev såklart en del meningar på svenska, en del på engelska.
Middagsdags; riktigt god mat. Jag och Erik hade placerats vid Marks och Carols bord, tillsammans med Marks bestman och hans fru, plus två till. Mark höll ett tal efteråt med champagne och tackade mödrarna, bestman, bridesmaids och några andra som hjälpt till att få ihop hela dagen. Han skålade också för Paul, styvpappan som gick bort morgonen innan. Efter detta höll så Pete, Marks bestman, sitt tal. Långt, avslöjande, riktigt underhållande och med ett roligt men känslosamt avslut. Underbart tal. Det gick ut på att Mark var en "late developer", som kommer igång sent. Han menade till exempel att Mark, över fyrtio, börjar plugga juridik med svenska tjugoåriga studenter - här kunde jag inte låta bli att säga "excuse me!", varpå alla började skratta. Pete gav mig en snabb blick och sa menande "well, maybe that's what you should do!". Mer skratt.
Middagen avrundades och jag blev introducerad för Marks bröder och några vänner. Blev lite rörd när Mark presenterade mig som sin bästa vän från Sverige, som trots sina 22 år är en av de mognaste och smartaste han känner. Pete har Mark känt i 27 år, och de har haft sporadisk kontakt genom alla år. Mark sa vid ett tillfälle då han presenterade mig för några efter Petes tal att "I didn't have Pete in Sweden - I had Cecilia." Det var lite svårt att käckt hälsa på folk när Marks ord fick mig att förstå hur mycket jag betyder för honom. Men det var riktigt trevligt att äntligen få sätta ansikten till de namn som Mark nämnt för mig de senaste åren, och träffa alla som betyder så mycket för honom. Marks mamma, som alltså dagen innan förlorat sin man, var på bröllopet trots sin sorg, och vid ett tillfälle efter middagen gick jag fram till henne för att beklaga sorgen. Jag sa till henne att jag förstått att Paul var mycket omtyckt och en viktig person för Mark, och att jag tyckte det var starkt av henne att orka komma på bröllopet. Den blicken jag fick av henne kommer jag aldrig glömma. Hon tog min hand, gav mig en puss på kinden och tackade jättemycket för att jag sa detta till henne. Hon drog mig till sig, såg mig i ögonen och sa "bless you". Hon berättade lite hur det var, och jag berättade att jag en gång pratat med henne och Paul över Skype då Mark varit hemma hos mig. Det mindes hon, och jag fick ytterligare en puss på kinden. Hon var så tacksam för att jag gått fram till henne. Att några få ord kan göra så mycket... Det är något alla borde komma ihåg.
Blandat med de känslosamma stunderna var de trevliga och roliga bitarna. Marks bröder Pete och Stu var riktigt trevliga, och jag träffade även Marks halvsyster. Petes fru Rachel var också riktigt go, och folk var genuint nyfikna på svenskarna som flugit till England för att gå på ett bröllop. Alla var så glada, omtänksamma, generösa, intresserade och pratglada. Det blev dans, Mark och Carol inledde förstås. Därefter började andra par äntra dansgolvet, vilket även jag och Erik gjorde - för första gången under vårt förhållande. :) Två-tre danser blev det, väldigt roligt. Tack, älskling! Vi höll oss mycket med Mark2 och Julie på slutet, som liksom oss inte kände fler än Mark på bröllopet, och vi lämnade bröllopet i en taxi.
Erik och jag kom hem ensamma (Mark och Carol tog in på hotell för natten) och matade hungriga, pratglada katter. Därefter gjorde vi mat till en hungrig, pratglad Cecilia. Därefter var det sängdags. Vi märkte att vi blandade engelska och svenska även fast det bara var vi två... :P Trötta och nöjda somnade vi gott i en säng i ett hus på Second Avenue i Enfield.
Svenska inslag på bröllopet - glögg vid ankomsten till golfklubben, svenskt godis på borden vid middagen, serverade i svenska skålar. :) Mark och Mark2 pratade gärna svenska med oss - tror de gillade att prata ett språk som fick andra att bara titta fram och tillbaka på oss... :P
Barnet registry office:
Bush Hill Park Golf Club:
Istället för bröllopstårta - cup cakes! Hur goda som helst!
Pete höll sitt tal, bjöd på många skratt och många generade miner från Mark... ;):
Brudparets första dans:
Roliga familjen som vi åkte med (inte ens här kunde mamman vara seriös... :P):
Väl hemma, Erik vill ha en pose-bild och sen ville katterna att vi skulle sluta fjolla runt och ge dem mat:
Vi klev upp och började göra oss i ordning. Mark hade redan lämnat huset med sina vänner och Carol kom så småningom hem efter att ha fått håret fixat. Hon gjorde sig i ordning och lånade mina pärlor då vi märkte att de hade bättre nyans än de hon lånat tidigare. Carols mamma och väninna hjälpte henne med kläder och smycken, och jag och Erik fick ju såklart se henne innan hon åkte iväg till the register office för ceremonin - hon var riktigt vacker!
Jag och Erik brottades med en slips, två knappar på jackan som lossnat och en present vars omslagspapper blivit förstörd i resan. Erik fick också flytta Carols bil; han kan fickparkera ledbussar, men detta var första gången han tyckt det var knepigt att backa och vända ett fordon. Vi lyckades trots allt få till allt precis i tid för att hämtas av Carols bror Steve. Efter ett kort besök hemma hos hans familj satte vi oss i bilen för att åka en dryg halvtimme till en annan ort - Barnet - för ceremonin. Denna resa var... en upplevelse.
Vi var alldeles för sena, och tydligen skulle hela norra delen av London befinna sig på vägarna just denna dag. Steve och Michelle, frun, satt fram och hojtade åt bilister att flytta på sig, skrek åt navigatorn som förgäves försökte vägleda Steve, Steve kryssade mellan parkerade bilar på trånga gator... De svor åt köer och så fort det var en öppning skrek Michelle "GO GO GO GO GO!!". I bak satt jag och Erik, ömsom storögda, ömsom dubbelvikta av skratt. Mellan oss hade vi familjens femtonåriga dotter, helt lugn och uppenbarligen van föräldrarnas smått hysteriska beteende. Hon frågade då och då om vi kunde få lyssna på radio, och även här var föräldrarna oense. Det slutade alltså med att vi lyssnade på radion ungefär var tioende minut.
Väl framme och utan att ha missat ceremonin satte vi oss att bevittna vigseln mellan Mark och Carol. Det var kort, tog max 5 minuter, och efteråt sa Michelle det jag tänkte - så lång och stressig resa och så är det över på några minuter. "Vi har ju ett jättefint register office i Enfield, varför kunde de inte hålla till där??". Michelle och familjen tycker inte om att lämna känt territorium, vilket klargjordes över små skämtsamma men cyniska kommentarer om Barnet och ställena vi körde igenom på tillbakavägen. =P
Vi kom så tillbaka till Enfield och Bush Hill Park Golf Club där middagen och festen skulle hållas. Vi fick varm glögg vid ankomsten, vilket var väldigt trevligt då England visade sig från sina kalla och regniga sida. Först togs bilder på bröllopsparet med gäster i olika kombinationer, och under tiden satt jag och Erik med Mark2 och Julie, de två kompisar till Mark som varit på besök i huset kvällen innan. Mark2 har ju som sagt också bott i Sverige, och vi kom nu på vilken gång vi träffats tidigare. Det blev såklart en del meningar på svenska, en del på engelska.
Middagsdags; riktigt god mat. Jag och Erik hade placerats vid Marks och Carols bord, tillsammans med Marks bestman och hans fru, plus två till. Mark höll ett tal efteråt med champagne och tackade mödrarna, bestman, bridesmaids och några andra som hjälpt till att få ihop hela dagen. Han skålade också för Paul, styvpappan som gick bort morgonen innan. Efter detta höll så Pete, Marks bestman, sitt tal. Långt, avslöjande, riktigt underhållande och med ett roligt men känslosamt avslut. Underbart tal. Det gick ut på att Mark var en "late developer", som kommer igång sent. Han menade till exempel att Mark, över fyrtio, börjar plugga juridik med svenska tjugoåriga studenter - här kunde jag inte låta bli att säga "excuse me!", varpå alla började skratta. Pete gav mig en snabb blick och sa menande "well, maybe that's what you should do!". Mer skratt.
Middagen avrundades och jag blev introducerad för Marks bröder och några vänner. Blev lite rörd när Mark presenterade mig som sin bästa vän från Sverige, som trots sina 22 år är en av de mognaste och smartaste han känner. Pete har Mark känt i 27 år, och de har haft sporadisk kontakt genom alla år. Mark sa vid ett tillfälle då han presenterade mig för några efter Petes tal att "I didn't have Pete in Sweden - I had Cecilia." Det var lite svårt att käckt hälsa på folk när Marks ord fick mig att förstå hur mycket jag betyder för honom. Men det var riktigt trevligt att äntligen få sätta ansikten till de namn som Mark nämnt för mig de senaste åren, och träffa alla som betyder så mycket för honom. Marks mamma, som alltså dagen innan förlorat sin man, var på bröllopet trots sin sorg, och vid ett tillfälle efter middagen gick jag fram till henne för att beklaga sorgen. Jag sa till henne att jag förstått att Paul var mycket omtyckt och en viktig person för Mark, och att jag tyckte det var starkt av henne att orka komma på bröllopet. Den blicken jag fick av henne kommer jag aldrig glömma. Hon tog min hand, gav mig en puss på kinden och tackade jättemycket för att jag sa detta till henne. Hon drog mig till sig, såg mig i ögonen och sa "bless you". Hon berättade lite hur det var, och jag berättade att jag en gång pratat med henne och Paul över Skype då Mark varit hemma hos mig. Det mindes hon, och jag fick ytterligare en puss på kinden. Hon var så tacksam för att jag gått fram till henne. Att några få ord kan göra så mycket... Det är något alla borde komma ihåg.
Blandat med de känslosamma stunderna var de trevliga och roliga bitarna. Marks bröder Pete och Stu var riktigt trevliga, och jag träffade även Marks halvsyster. Petes fru Rachel var också riktigt go, och folk var genuint nyfikna på svenskarna som flugit till England för att gå på ett bröllop. Alla var så glada, omtänksamma, generösa, intresserade och pratglada. Det blev dans, Mark och Carol inledde förstås. Därefter började andra par äntra dansgolvet, vilket även jag och Erik gjorde - för första gången under vårt förhållande. :) Två-tre danser blev det, väldigt roligt. Tack, älskling! Vi höll oss mycket med Mark2 och Julie på slutet, som liksom oss inte kände fler än Mark på bröllopet, och vi lämnade bröllopet i en taxi.
Erik och jag kom hem ensamma (Mark och Carol tog in på hotell för natten) och matade hungriga, pratglada katter. Därefter gjorde vi mat till en hungrig, pratglad Cecilia. Därefter var det sängdags. Vi märkte att vi blandade engelska och svenska även fast det bara var vi två... :P Trötta och nöjda somnade vi gott i en säng i ett hus på Second Avenue i Enfield.
Svenska inslag på bröllopet - glögg vid ankomsten till golfklubben, svenskt godis på borden vid middagen, serverade i svenska skålar. :) Mark och Mark2 pratade gärna svenska med oss - tror de gillade att prata ett språk som fick andra att bara titta fram och tillbaka på oss... :P
Barnet registry office:
Bush Hill Park Golf Club:
Istället för bröllopstårta - cup cakes! Hur goda som helst!
Pete höll sitt tal, bjöd på många skratt och många generade miner från Mark... ;):
Fler bilder från middagen och festen och huset:
Brudparets första dans:
Roliga familjen som vi åkte med (inte ens här kunde mamman vara seriös... :P):
Väl hemma, Erik vill ha en pose-bild och sen ville katterna att vi skulle sluta fjolla runt och ge dem mat:
England 29 december
Dagen började olyckligtvis med att Marks styvfar gick bort. Så synd om honom, som ska gifta sig imorgon och en viktig plats i sällskapet kommer vara tom. Han håller dock humöret uppe, skämtar så som bara Mark kan och han pratar mer än gärna svenska - han har saknat det! =D Är riktigt stolt över honom - han köper "svensk" mat på IKEA, han lyssnar på svensk radio, övar Carol i svenska, förespråkar svenska jular och menar bestämt att han och Carol så småningom ska flytta till Sverige. Fortsätt så, Mark!
Idag tog vi några timmar i London. Vi satte oss på ett tåg och var mitt i city inom en halvtimme. Englands väder var sämsta tänkbara, men vi trotsade det och såg till att ha riktigt trevligt. :)
Vi började vid Green Park, och såg först Buckingham Palace.
Därefter gick vi till Big Ben och House of Parliament.
Vi gick sedan till Trafalgar Square och Piccadilly Circus.
Vi gick vidare längs Piccadilly för att komma till Old Bond Street, där många av modehusen ligger. Längs Piccadilly hittade Erik först en riktigt snygg slips till sin skjorta att ha på bröllopet imorgon. Jag är också väldigt nöjd med att jag numera hittar till Dolce & Gabbana (där de var exceptionellt trevliga!), Gucci, Prada och många andra butiker. Däribland en liten skoaffär, Gina, med massor av stilettklackar det stod skrivet "Cecilia" på... Tyvärr skrek prislapparna "Låt bli". Nästa gång, lovade jag mig själv. Nästa gång.
Vi avrundade vår tur med att sätta oss att äta en bit mat. Jag köpte en stek och Erik fish and chips. Till det drack jag det godaste rosévinet jag smakat(!), medan Erik drack en Guinness.
Tillbaka ute i regnet köpte jag ett par hattar, och Erik köpte sig en andra (mindre snygg...) slips med Londonbussar på. Får Erik som han vill kommer bilder senare.
Blöta och kalla, men nöjda, åkte vi sen hem och tog en efterlängtad varm dusch. Vi åt en god middag och ett par vänner till Mark dök upp (varav en hade bott i Sverige några år) och vi hade en riktigt trevlig/rolig kväll med svengelska!
Här kommer lite fler bilder:
"Det här är MIN plats. Försök flytta mig, du. Jag må vara 15 år, men jag är envis. Glöm inte att jag har klor."
Det verkar som att Storbritannien ledsnat på dumma turister som inte vet hur man korsar en gata i ett land med vänstertrafik:
Piccadilly Circus by night (åtminstone by evening):
Piccadilly Circus by night (åtminstone by evening):
England 28 december
Godmorgon Sverige!
Här kommer lite bilder från vår avresa igår kväll och vår ankomst i England.
Vi åkte från Uppsala till Västerås, där vi parkerade vår bil hos min morbror. I bilen i väntan på taxin åt vi lite av vår matsäck.
Cecilia i väntan på att få gå ombord på planet (som var försenat).
Nästan en timme försenade landade vi på Stansteds flygplats. Vi gick genom en sjuhelsikes massa korridorer och gångar innan vi fick passera gränskontrollen och sen vänta på bagaget i ytterligare kvart. När väskorna väl kom var vår bland de första, som tur var. Ytterligare några korridorer så mötte vi till slut Mark och Carol, som stod och log så de glänste i ankomsthallen. Efter ytterligare några korridorer (surprise, surprise...!) satt vi så i bilen. Jag satt i fram, på vänster sida - utan ratt. Jag svär, i rondellerna var jag säker på att jag ska skulle bli påkörd när Carol svängde åt "fel" håll! Men vi kom hem säkert och väl.
Vi fick en rundtur i Carols jättemysiga hus, typiskt brittiskt om än något större än de vanliga Londonhusen. Vi fick te, mackor och supergoda korvar som innehöll parmesan, oliver och massa annat gott. Väldigt sent kom vi i säng, och vårt gästrum var riktigt bekvämt. Riktigt hemtrevligt hus och riktigt roligt att bo hos Carol och Mark!
Nattlig fika!
Kökspyssel.
Jasper tycker också korvarna verkade smaskiga... :)
Erik och Cecilia i ett brittiskt hus med en katt som inte förstår "varsågod". ;)
Vi ska till att lägga oss. Väldigt nöjda med gästrummet!
Vaknade i Enfield! (Utsikten från vårt sovrumsfönster.)
Good morning, Molly!
Här kommer lite bilder från vår avresa igår kväll och vår ankomst i England.
Vi åkte från Uppsala till Västerås, där vi parkerade vår bil hos min morbror. I bilen i väntan på taxin åt vi lite av vår matsäck.
Väl på flygplatsen kände vi för att inleda vår första semester tillsammans på 1,5 år. Skål!
Cecilia i väntan på att få gå ombord på planet (som var försenat).
Nästan en timme försenade landade vi på Stansteds flygplats. Vi gick genom en sjuhelsikes massa korridorer och gångar innan vi fick passera gränskontrollen och sen vänta på bagaget i ytterligare kvart. När väskorna väl kom var vår bland de första, som tur var. Ytterligare några korridorer så mötte vi till slut Mark och Carol, som stod och log så de glänste i ankomsthallen. Efter ytterligare några korridorer (surprise, surprise...!) satt vi så i bilen. Jag satt i fram, på vänster sida - utan ratt. Jag svär, i rondellerna var jag säker på att jag ska skulle bli påkörd när Carol svängde åt "fel" håll! Men vi kom hem säkert och väl.
Vi fick en rundtur i Carols jättemysiga hus, typiskt brittiskt om än något större än de vanliga Londonhusen. Vi fick te, mackor och supergoda korvar som innehöll parmesan, oliver och massa annat gott. Väldigt sent kom vi i säng, och vårt gästrum var riktigt bekvämt. Riktigt hemtrevligt hus och riktigt roligt att bo hos Carol och Mark!
Nattlig fika!
Kökspyssel.
Jasper tycker också korvarna verkade smaskiga... :)
Erik och Cecilia i ett brittiskt hus med en katt som inte förstår "varsågod". ;)
Vi ska till att lägga oss. Väldigt nöjda med gästrummet!
Vaknade i Enfield! (Utsikten från vårt sovrumsfönster.)
Good morning, Molly!
Lågkonjunkturens botten
Nu får väl ändå botten på kurvan anses vara nådd...? 
Arbetsplatser läggs ner i rasande fart och tillgångar försvinner. Att tomten och hans nissar har mycket att göra under julen vet ju alla. Det är ju fruktansvärt att tomten inte har råd att avlöna sina trogna medarbetare.
Erik och jag trotsar i alla fall lågkonjunkturen något och flyger ikväll till London för att gå på bröllop och fira nyår.
Gott nytt år, allihopa! =D
Det är aldrig för sent...
Snacka om krutkärringar. Och snacka om att snedvrida kriminologins åldersstatistik över våldsamma kvinnor.
Bildtävling - lös ett mysterium och vinn!
Hej, allihopa!
Såhär lagom till jul tänkte jag utlysa en tävling. Nedan är en bild på min olösta gåta: en blånagel.
Denna uppstod efter inflyttningsfesten i oktober. Jag hade ont i flera dagar men tänkte inte mer på det. När nagellacket försvann eftersom, framträdde en fin blå nagel på höger stortå.
Så nu till till tävlingen. Den som bäst kommer på en möjlig/rolig/tänkbar/helt otänkbar/tokig förklaring till varför jag har en blånagel vinner ett pris!
Tävlingen pågår t.o.m. 31 december.
Lycka till! Och du - det är ett bra pris. ;)
Såhär lagom till jul tänkte jag utlysa en tävling. Nedan är en bild på min olösta gåta: en blånagel.
Denna uppstod efter inflyttningsfesten i oktober. Jag hade ont i flera dagar men tänkte inte mer på det. När nagellacket försvann eftersom, framträdde en fin blå nagel på höger stortå.
Så nu till till tävlingen. Den som bäst kommer på en möjlig/rolig/tänkbar/helt otänkbar/tokig förklaring till varför jag har en blånagel vinner ett pris!
Tävlingen pågår t.o.m. 31 december.
Lycka till! Och du - det är ett bra pris. ;)
Ja. Jag vet att jag är i behov av pedikyr. Kommentarer om detta grundar diskvalificering.
En skam för Dr. Phil
Såg igår några minuter på det omdiskuterade Dr. Phil. Han är ju rätt underhållande med sina konservativa åsikter och sin amatörmässiga psykologi.
”Du är 15 år. Och han är 17. Han är ALLDELES för gammal för dig!”
Hon sitter och flinar lite generat.
”Är du kär i honom? Det är du? Herregud… Det här är illa. Hade du varit min dotter hade du aldrig fått träffa en så mycket äldre kille. Han är bara ute efter en sak, han är ju 17 år! Det är 98 % testosteron och 2 % sömn. Släpp honom och börja träffa killar i din egen ålder! *viftar upprört med händerna med uppspärrade ögon*”
Vilken tur att Dr. Phil inte känner mig. Jag träffade och blev tillsammans med 24-åring då jag var 15 år. Dr. Phil skulle fått mentala chockbesvär över denna otänkbara händelse och sen bränt mig på bål.
Kära tomten
Här kommer årets önskelista:
- Svarta svettarmband. Folk på gymmet har börjat skicka mig ogillande blickar när jag lånar deras tröja/spännislinne för att torka pannan.
- Extern hårddisk, ej nätdriven. Eftersom våra datorer är schizofrena måste vi konstant behandla dem som de mentalt sjuka robotarna i Wall-E och skicka dem på lagning om vartannat. Det blir lite drygt att flytta alla filer och grejer mellan datorerna. Man vet aldrig när de tänker äta upp och svälja hela årsproduktionen för mig.
- Förkläde. Har märkt att det är ett underskattat plagg när man har middagsbjudningar och man ägnat två-tre timmar åt att göra sig i ordning och sen ställer sig och gör avancerade såser. Men för att inte vuxenpoängen ska stiga till tant-faktor får det gärna vara något smilbandsretande tryck på. Typ en liten text över bysten som säger ”If you can read this you're too close”. Eller någon sorts fejkad klädsel i stuk med sexig sköterska. Eller nåt.
- Presentkort på Bianco. Tomten, det är en skoaffär med massor av ögonstenar. Mina kartonger i garderoben skriker efter fler kompisar. Och tomten, jag har faktiskt varit jättesnäll i år. Jag har inte hjälpt tanter över gatan i någon nämnvärd utsträckning, men jag har erbjudit sovplats åt främlingar och bantat katten.
(Mitt under försöket att publicera detta hängde sig datorn. Så om du ska ha referenser för att kolla upp att jag verkligen varit snäll i år, fråga inte min dator.)
