-

Tänkte att det kanske är dags för ett första inlägg om min graviditet? Är ju ändå snart i femte månaden...

Det rasslar på. Känns som det bara var för ett par veckor sedan jag och Kevin köpte graviditetstest och fick positivt resultat. Men det var vecka 5 det. Nästan tre månader senare har vi ny lägenhet, jag har mage och imorgon är det nyårsafton.

Jag har mått bra. I början mådde jag lite lätt illa på kvällarna, men i övrigt har jag inte haft problem med illamående. Snarare lågt blodtryck, led lite av det i vecka 6-8, numera får jag dock bara tillfälliga blodtrycksfall då och då. Däremot har jag lidit av sömnsjukan. KAN vara så att om man är gravid i kombination med flytt och 225 % studier SKA man vara trött. Så jag har tagit katten och gått och lagt mig en timme i stort sett varje eftermiddag. Sover gärna 10 timmar per natt också. Har ändå inte haft energi till mycket annat än studierna, så gymmet har jag sett alltför lite av. Nu har det dock varit julledigt och jag har känt mig betydligt piggare (eller åtminstone kunnat lägga min energi på annat än pluggande), och ser fram emot längre, ljusare dagar som helt klart spelar roll nu!

I övrigt har vi gjort KUB-testet och därmed sett bebben i vecka 13, vilken helt fantastisk känsla! Barnmorskan hittade den lilla på en gång, och när hjärtat syntes slå så otroligt tydligt log både jag och Kevin brett. Men när bebben plötsligt sparkade till och började röra vilt på sig kom några tårar, vilken överväldigande känsla...! Min bäbis... vår lilla älskling. Det blev betydligt mer verkligt efter att ha tittat på den där svartvita skärmen non-stop i några minuter. Allt verkade bra, KUB-testet gav oss jättebra värden och allt såg ut som det skulle.

Nästa ultraljud är om exakt tre veckor, så då får vi se hur mycket lillskrutten växt. Magen har helt klart gjort det. Hade tänkt att jag skulle köpa mammakläder när det är dags och har börjat småtitta på kläder men då mammamodet är helt jävla förskräckligt har jag tänkt om. Jag har ingen lust att förvandlas till en sockerbakelse med volanger, blommor och tält-tröjor. Ska det vara så jävla svårt att hitta mammakläder med lite attityd i? Svart läder kanske är att ta i, men en kvinnlig skjorta eller ett snyggt linne är väl inte för mycket begärt? Nej, mammakläder verkar inte vara något för mig. Jag kan fortfarande ha mina jeans, jag går fortfarande i högklackat och jag går hellre till New Yorker och köper snygga lösa kläder eller fler längre linnen som täcker magen. Sånt som tillåter en del bäbismage men även går att ha efter graviditeten. Som tur är kommer det vara hyfsat varmt när jag är som störst så jag behöver inte köpa någon ny jacka eller annat dyrt. Känns helt onödigt att köpa massa när man bara använder det under några veckors tid. Tror Kevins skjortor kommer bli min absolut slutgiltiga lösning. Hans skjortor, leggings och ett skärp (okej, midjeskärpet får omvandlas till under-bysten-skärp, men ändå). Och så klart högklackat. Vem vet, med lite svullna fötter kanske jag till och med kan använda de där stilettskorna som blivit för stora sen jag av någon anledning fått mindre fötter för några år sedan.

Mest spännande är väl ändå att jag numera känner fosterrörelser. Inte så mycket tydliga sparkar, mer lite fladder, återkommande tryck på visst ställe, rörelse i livmodern. Till och med Kevin kunde känna en svag förnimmelse igår. :) Mycket svagt dock, men definitivt där. Det kommer mest på kvällarna, när jag sitter ner. När jag lägger mig på kvällarna kan jag känna utan att behöva hålla handen mot magen, kan känna små rörelser. Väldigt svagt, men nog för att jag ska somna med ett leende.

Tänkte bjuda på några bilder på magen:

Vecka 6 (livmodern lite svullen)




Vecka 8 (livmodern betydligt mer svullen)




Vecka 10 (lite mindre svullen, snart kommer bäbismagen istället)




Vecka 13 (bäbismagen har kommit på riktigt)




Vecka 14 (gick fort nu...)




Lilla pyret (i vecka 13) vinkar så glatt




Gillar att stå på huvudet!



Här hade vår lilla älskling en sitthöjd på 59 mm, sprattlade som tusan och ville gärna stå på huvudet. Hjärtat syns på den övre bilden, den mörka ringen till höger i bild. :)


Nu är det drygt 24 timmar kvar på det här året, så nu ska jag och magen lägga oss så vi orkar med hela långa natten imorgon.

Gott nytt år på er alla!

//Cecilia, Kevin och Pyret (mormors smeknamn)

Igår var jag till lägenheten på Djäknegatan en sista sväng. Fixade det sista och gick sen runt i de tomma rummen, kunde inte minnas att det var så den såg ut när vi flyttade in juni 2009. Jag kunde däremot minnas hur den såg ut när jag bodde där med Erik, och såklart hur den såg ut precis innan jag och Kevin flyttade. Men mest mindes jag hur den såg ut och kändes för mig när jag bodde där själv. I det lilla sovrummet kände jag den där distinkta lukten av nylagt golv som fick mig att tänka på de där första nätterna jag satt uppe sent och chattade med Kevin. I vardagsrummet mindes jag hur jag kröp upp själv i min stora nyköpta soffa med ett glas vin och såg en film, chattade med Kevin eller bara låg och lyssnade på musik. I köket gapade det så tomt att det var svårt att föreställa sig alla måltider jag lagat och ätit där inne, alla koppar te jag gjort i ordning, matat djuren. Men nog mindes jag. Hallen, badrummet, stora sovrummet. Alla med olika minnen, de mest framträdande från min tid som singel, ensam. Och lycklig. Otroligt lycklig. Naturligtvis tänkte jag också på alla studietimmar jag gjort i denna lägenhet. 2,5 år med intensiva studier blir en del. Jag rös vid tanken och gladde mig åt att den tiden snart är över för gott.

 

Jag mindes festerna, alla härliga sommarkvällar på balkongen med vattenpipa, rosévin och goda vänner. Kom att tänka på den där första dagen Kevin besökte mig i Sverige, 14 april 2010, hur solen värmde och stekte så vi kunde sitta på balkongen med vin, crostinis och tapenade. Hur solen lös lika stark som jag kände mig. När jag stod vid balkongdörren såg jag slottet och mindes hur vacker den var första natten vi flyttade in, att också Domkyrkan syntes då. Den är nu skymd av de nya husen på andra sidan gatan. Jag la handen på magen, på den växande bulan som knappt går att dölja längre, och tittade mot en av de där husen, mot balkongen som hör ihop med vårt nya sovrum. Det är på den balkongen jag kommer njuta av solen nu. Det är i den lägenheten Kevin väntar på mig. Leende, med något tårfyllda ögon, låste jag dörren för sista gången och gick med Disa mot vårt nya liv.

Nu när solen skiner in genom sovrumsfönstren och lyser upp hela denna fantastiska vita lägenhet på ett sånt där sätt så det bara plötsligt känns lättare att andas tänker jag på hur bra jag mår nu, hur stark jag känner mig och hur avlägsna de där svåra tiderna känns. Trots år som läggs emellan då och nu kan de ibland kännas så nära. Alla har haft svåra tider, som regniga novemberdagar när dagsljuset inte tycks bryta fram överhuvudtaget, perioder och dagar då ekonomin oroar, humörets visare konstant står på rött, när relationer krånglar, sviker, försvinner. När problemen känns övermäktiga. Som ett tryck över bröstet, gör att axlarna är spända och sömnen ersätts med oroligt snurrande i sängen och stirrande i tak. Och man till slut är så van att kämpa att även när saker rullar på väntar man bara på nästa storm. Man lär sig överleva, att arbeta sig framåt och uppskatta det enkla i livet, hitta glädjeämnen i så enkla saker som solstrålar genom ett sovrumsfönster. Man formas, blir mindre kantig, mer anpassningsbar, starkare. Men problemen finns där, envisas med att påminna dig, som håll i bröstet. Man vet inte om något annat, glömt vad det innebar att bara skutta fram.

 

Igår kväll kunde jag inte sova. Jag var alldeles för lycklig. Exalterad. Kontrasten att tro att det man vet om är tryggt, och det nya är skrämmande, kunde inte vara mer tvär. Jag har funnit trygghet i att våga, att testa, att köra på, att chansa. Att lämna saker bakom mig, släppa taget, ge plats för nytt. Ljus, lycka, liv. En del av det hade jag redan påbörjat, men allt förändrades med det där beslutet att åka till Barcelona våren 2010. Sen jag mötte Kevin och lärde mig vad det verkligen är att leva. Problem kommer alltid dyka upp. Men nu har jag energi nog i benen att skutta fram ändå.

 

Så till mitt gamla liv vill jag dedicera denna låt:

 

Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

När jag träffat gamla vänner har jag ingenting att säga dem
Dem ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad dem tänker
Är hon sådär jämt

Oh jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan sitta själv i parken
Tills solen har ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig, kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag