-

Kevin och jag har nu bokat en återresa till Barcelona för att fira vår ettårsdag där.
Hade någon för ett år sedan sagt till mig att jag skulle gå med på att åka på en weekend i Barcelona med en man jag knappt kände hade jag skakat på huvudet åt den personens idioti.

Hade någon sagt att jag efter denna första weekend skulle inleda en relation med mannen i fråga, flytta ihop med honom och att han ett år senare faktiskt skulle bo i min lägenhet, hade jag förmodligen ifrågasatt personens alkoholvanor och eventuellt upplyst om numret till psykakuten.

Jag skojar inte,  jag var helt tvärsäker på att det aldrig skulle bli något, knappt ens att jag någonsin skulle träffa Kevin igen. "Det blir aldrig som man tänkt sig." Vilken jävla underdrift.

Hur som helst, lika motsägelsefullt som Dannys framgång i första deltävlingen av Melodifestivalen har jag nu en biljett till Barcelona den 23 mars. Det har Kevin också, från samma flygplats detta år.

Visst är livet härligt oförutsägbart?

Kevin har tillfället till ära slagit på stort och bokat rum i ett nyöppnat lyxhotell, med ett koncept som innebär att vi får välja lakan (vi körde på egyptisk bomull) och typ av kudde. Hotellet har  flera barer varav en poolbar, massage, gym, restauranger och en helt fantastisk inredningsstil. Kan inte förstå vilken tur jag haft, och vilken obeskrivlig lycka som skulle följa på de fyra bästa dagarna i mitt liv i Barcelona förra året. Som om kärlek inte vore nog har jag hittat en man som skämmer bort mig med weekend-resor, skor, kläder, middagar och champagne!

Länge leve Barcelona!

Länkar till hotellet, kika på bilderna =):

http://www.venere.com/hotels/barcelona/hotel-ohla/?sd=23&sm=03&sy=2011&ed=26&em=03&ey=2011&pval=2&rval=1

http://www.ohlahotel.com/en/

När klockan ringde 5.30 igår morse tänkte jag:

-  Vem fan kom på den här idén? Klockan ringer 5.30 en söndagsmorgon. Man borde åka i fängelse för det här.

 

Mycket riktigt. Lämna sambon i varma sängen. Tillbaka på jobbet, efter närmare en timmes körtid genom ett sovande Uppland, in genom grindarna och ”Hej, är du tillbaka från England nu?” från diverse kollegor varav några jag inte ens trodde visste vem jag var. Ringrostig med nycklarna, men rutinerna kom tillbaka förvånansvärt lätt, och jag blev överraskad över hur mycket jag uppskattade att jobba lite igen.

 

12 timmar och 15 minuter senare, ut genom grindarna, ytterligare en timmes körande hem. Trött som överanvänd disktrasa begick jag och de resterande bilarna på den kurviga vägen i Roslagen kollektivt lagbrott genom att av trötthet och hemlängtan ignorera 50-skyltarna.

 

Vid vägskälet i Rimbo löd jag en impuls och tog höger, över kullen och vänster mot skogarna, en snabb visit på första gården för att ge min älskade mamma en kram. En snabb kram ”bara för att jag kan”. Sen vidare hem.

 

Väl hemma välkomnades jag av en galopperande hund med en kudde i munnen, en nyvaken katt som fick ryck och började jama glatt, en kyss från sambon och leende frågor om jobbet från exet.

 

?!

 

Vänta nu.

 

Just det. Erik och Kevin hade filmkväll med brittiskt tema. Utan mig närvarande. Mitt ex som brukade bo i den här lägenheten fram till för ett år sen, och min nuvarande sambo som just flyttat hit. De hade drinkar och baguette på soffbordet, och pratade förnöjt på om diverse brittiska adjektiv och kostymer med tweed-varning.

 

För alla er som (som vanligt) har åsikter om min nuvarande relation med mitt ex, för alla er som anser en fortgående relation vara totalt omöjlig och onyttig nu när jag har en ny sambo, säger jag det här endast en gång:

 

Håll käften och öppna ögonen.