-

 ...för dessa stunder!

 

Tre kvällar i rad skrek och grät Celina tills vi gav upp och jag gick och la mig med henne, tänkte att så bunden man blir som mamma, inte kan göra exakt det man vill när man vill. Men tre kvällar i rad låg jag där med en liten tjej som kurat in sig tätt intill och jag låg och snusade henne i håret, kände hennes lilla varma kropp mot min och höll hennes hand. Så liten, och äntligen lugn. Tre kvällar i rad då jag inte velat vara någon annanstans, och låg kvar trots att hon för länge sedan somnat och jag till slut gjorde detsamma.

 

Visst är väl livet annorlunda. Men ändå inte. Jag tycker verkligen inte det är så superstor skillnad mot det vi hade innan, inte nu när jag äntligen mår bättre och nästan känner mig helt som mig själv igen. Jag och Kevin gör fortfarande sånt vi tyckte var roligt. Åker runt och tittar på saker. Handlar mat. Lagar god mat. Eftersom jag kan pumpa mjölk så bra kan jag också ta ett glas vin då och då. Visserligen ser kvällarna helt annorlunda ut, i alla fall tills lilltjejen äntligen ger upp kampen mot John Blund. Sen ser vi en film, tar en kopp te och pratar, äter chips eller tar en vattenpipa i sommarkvällen.

 

Det är nog mer jag som är annorlunda. Inte lika stressad, saker får ta sin tid, jag bryr mig verkligen inte. Jag känner att jag har all tid i världen. Att gå upp halv fem på morgonen är inte jobbigt. Ja, ni läste rätt, sömnens drottning och den mest morgonskygga människan skrev just svart på vitt att det inte är jobbigt att gå upp tider som hon tidigare skulle klassat som olagliga. Jag har använt högklackat EN gång under hela sommaren (det blir dock mer av det bara foglossningen läker!). Jag har inte brytt mig om att halva sommaren regnat bort, jag har ju haft Celina att mysa med inomhus. Mysa. Med det menar jag allt. INKLUSIVE att byta blöjor. Inte för själva blöjbytandets skull, utan för att Celina känner igen figurerna jag satt upp under skåpet ovanför skötbädden, och hon älskar dem. Hon blir jätteglad och börjar jollra åt dem. Jag shoppar hellre åt henne än åt mig (trots att jag gått ner så pass att jag redan för några veckor sedan vägde mindre än innan jag blev gravid). Jag absolut avskyr och hjärtat blöder när hon gråter, men jag vänjer mig mer och mer och har nu blivit så pass stark att jag börjat natta henne i sin säng under högljudda protester. Det är dock jobbigare när någon annan har henne och hon gråter - och just det är en annan sak som ändrats hos mig. Jag var inte säker på att jag trodde på den biologiska modersinstinkten, men satan så starkt bandet är mellan mig och mitt lilla hjärta. Det som skrämmer mig mest av allt numera är att det ska hända henne något. Jag har blivit nojig, tycker inte om när Kevin kör fort, tänker ut diverse mardrömsscenarior av olyckskaraktär som absolut inte får hända. Sedan blir jag såklart smått personlighetskluven när jag mår dåligt över att jag ens lyckas fundera ut dessa scenarior, och överväger då om jag är sjuk, överbeskyddande eller helt enkelt en vanlig mamma. Men typ i karikatyr.

 

Mitt i allt pysslande, nojande och ammande finns där något annat som växer fram. Inte bara kärleken, som ju blir starkare för varje dag som går, utan glädjen. Jag tänker på hur mycket hon redan har vuxit, och ser fram emot det som kommer, när hon vänder på sig första gången, börjar krypa, gå, säga sina första ord (som självklart ska vara på svenska och helt självklart kommer vara "Jag älskar dig mamma, och pappa också, men varför pratar han så konstigt?"). Jag ler inombords när jag ser framför mig hur jag kommer hem från en lång arbetsdag till en matkladdig liten unge med kritrester över kläderna som springer emot mig för att krama mig och ge mig en teckning. Och det är faktiskt det absolut bästa av allt med den här lilla tjejen. Tecknen på att hon känner igen mig och visar med hela kroppen hur glad hon blir när hon ser mig, och hur hon kommunicerar med diverse läten och miner, mer och mer som prat och skratt.

För det är nog den största skillnaden. Det absolut bästa jag vet i hela världen är numera ett leende från min dotter. När Celina skrattar mot mig och Kevin försvinner allt annat.

John Martyn spelar i bakgrunden, Kevin vaggar runt lilla Celina i deras nattrutin de haft sedan hon föddes. Sex veckor har gått sedan vi kom hem med denna nya lilla människa, och då var allt så nytt och fantastiskt och omtumlande och stort. Vi har hunnit med en förlossningsdepression, några BVC-besök och resor till skärgården, Jämtland, Bobacken och en mindre (och något internationell) släktträff i Hälsingland. Det har gått några veckor sedan jag sist uppdaterade bloggen, men för mig känns dessa veckor mer som ett par-tre månader.

 

Celina har haft ett par skrikiga veckor, så misstankar om kolik väcktes. Nu har hon de senaste fyra kvällarna varit en betydligt lugnare bäbis, så vi får hoppas det bara var en skrikperiod. Vi börjar så smått införa nattadags-rutiner nu när vi märker hur hennes dygnsrytm ser ut. Hennes dag slutar inte förrän någonstans mellan midnatt och två på natten, men hon sover hur bra som helst - mellan fem till åtta timmar. Underbaraste nu är att när man tittar ner i spjälsängen på morgnarna när hon vaknat får man världens goaste leende till svar.

 

Jag har också hunnit gå på arbetsintervju. I Östersund. Den kom lite sådär oväntat och snabbt som ett strömavbrott, och nog blev det ett avbrott alltid. Vi satte oss ner och diskuterade huruvida jag ska ta jobbet om jag blir erbjuden det och att vi i så fall ska flytta, eller om jag ska tacka nej och hoppas på det bästa här nere. Svaret är att jag inte kommer tacka nej. Och vi kommer flytta oss uppåt Krokom/Östersund OM jag blir erbjuden jobbet. Det kan falla på att jag inte vill börja förrän 1 december från mammaledigheten (Celina är då fem månader) och de kan behöva någon tidigare, men vi har i alla fall det praktiska ordnat om jag får jobbet. Vi behåller lägenheten i Uppsala och har det som vår bas/holiday inn. Vi åker hit när vi kan och vill, och när jag jobbar bor vi hos min underbara mormor som inte väntade med att erbjuda oss att bo hos henne i hennes stora hus..! Jag är ju trots allt född och uppvuxen där, har pappa, mormor, vänner... Skulle vara mysigt att åka "hem" några månader.

 

Vi vet inte riktigt vad det blir än, men det kan bli Östersund i slutet på november. En fot i Uppsala och vårt liv där, en fot i Jämtland. Gammalt och nytt. Hur det än blir är det ett nytt kapitel, och det är så härligt och spännande!