Fyra dagar i Barcelona - babymoon

22 mars

Efter en flygresa (med mellanlandning i Prag) som var något mödosam för en kvinna i sjunde månaden men med några (läs många) gratis drinkar för Kevin, anlände vi i Barcelona där marken fortfarande var blöt efter regn. Det var 13 grader så något svalare än de tidigare åren vi varit där, men vi satte oss i alla fall med leende ansikten i en taxi (efter att ha letat upp det där stället på flygplatsen vi först sågs 2010...) och åkte till hotellet. Medan solen försökte leta sig igenom molnen kom flashbacks från första taxiresan för två år sedan tillbaka. Detta år hade vi valt ett hotell i hamnen, i byggnaden World Trade Center. Vi checkade in och blev visade till ett inte alltför imponerande rum med en desto härligare utsikt mot industrihamnen och berget Montjuic, som vi år också också planerade att besöka. Vi skrattade lite åt att kvinnan i receptionen för två år sedan nervöst upplyste oss om att rummet vi bokat var ett dubbelrum, uppenbarligen orolig över åldersskillnaden mellan oss vilket vi själva då var så medvetna om, medan kvinnan i hotellreceptionen detta år log och undrade hur långt gången jag var. Kontraster...

 

Efter dusch och ombyte gick vi ut i den svala eftermiddagen och började röra oss mot Port Vell och Barceloneta. Vi åt en trerätterslunch till imponerande lågt pris och gick sedan mot en stadsdel vi tidigare inte varit i för att leta upp en tapasbar vi läst om, men som visade sig vara stängd. Vi fortsatte förbi Picassomuséet mot de gotiska kvarteren och La Rambla (och blev gratulerade till gravidmagen av främlingar på gatorna) innan vi återvände till hotellet och vilade oss en stund. Cecilias mage och rygg värkte fortfarande lite efter flygresan och sängen som visade sig vara lika bekväm som en strykbräda gjorde inte saken bättre.

 

Vi avslutade dagen med ett par drinkar i hotellbaren där en otroligt talangfull pianist spelade kända låtar, vi tittade på grupper av affärsmän, par i 30-årsåldern och personer som njöt av vad hotellrestaurangen hade att erbjuda. Framåt midnatt tog hungern över och vi åt lite mat innan vi gick och la oss.

 

 

23 mars

Med klarblå himmel och strålande sol såg vi fram emot att börja leta oss bort mot berget Montjuic. Målet för dagen var att se den ”magiska fontänen” med dess ljud- och ljudshow kl. 19. Precis som under gårdagen gick vi via Port Vell mot Barceloneta och stannade för lunch vid en tapasbar som visade sig vara rent fantastiskt bra, både service och mat gjorde det till ett ställe vi markerade på kartan för framtida besök. Solen sken starkt och när vi betalat notan märkte jag att jag redan hunnit bränna mig på axlarna, trots solskyddsfaktor.

 

Mätta och belåtna började vår färd mot Montjuic. Vi tog linbanan upp vilken passerade vårt hotell, och trots min höjdskräck var det ändå värt den korta resan över hamnarna för att se utsikten över staden. Väl på berget började solen gassa och vi njöt medan vi promenerade längs gator och genom parker, förbi museum, Joan Mirós utställning och teatrar. Vi stannade utanför Nationalmuséet för en glassdrink och njöt av solen och utsikten över avenyer och torg samt fontänen vi skulle återkomma till senare för att se showen. Först styrde vi dock stegen mot Poble Espanyol, den lilla byn bestående av hus med arkitektur från hela Spanien som byggdes inför världsutställningen 1929. Förvirrad av den något missvisande kartan vi hade med oss tog det tid att hitta ingången, men efter lite promenerande kom vi till slut rätt och kunde beundra husen, butikerna och atmosfären inne i byn. Vi såg glasverk, smakade på choklad och sangría och gick en snabb runda i en konstutställning. Vid byns stängningsdags började vi känna oss hungriga och det hade blivit dags att gå mot fontänen igen.

 

Fontänen och showen var helt fantastisk, det spelades klassisk musik och gradvis började fontäner längs gatan vi stod på att tändas upp och skjuta vatten upp i luften. När vi kände oss nöjda och för frusna för att stå kvar och titta promenerade vi den långa vägen tillbaka till hotellet. Vi räknade ut att vi nog gått en bra bit över en mil den dagen, inte riktigt vad vi hade tänkt göra med en gravidmage men förutom väldigt trötta fötter mådde C bra. Vi tog en dusch, bytte om och gick ner till hotellrestaurangen där vi åt en mycket god middag. Vi beställde dessert men var för mätta för att äta upp, så vi bad att få med oss Cecilias fantastiska fruktsallad och Kevins ostbricka upp till rummet för att avnjuta på morgonen. Det visade sig vara en mycket lyckad idé. Helt slut efter dagen somnade vi gott.

 

 

24 mars

Vår tvåårsdag inledde vi med att öppna upp fönstren till den varma dagen och sedan avnjuta vår härliga frukost – jordgubbar, meloner, nötter och goda ostar. Efteråt gick vi ut i solen med sikte på La Rambla och Passeig de Gracia. Efter att ha tittat på en av Gaudis främsta verk – Palau Guell, ett hus vi faktiskt hamnat utanför av misstag första året då taxichauffören först tog oss till fel hotell – åt vi lunch på det livliga Placa Reial . Det var värt väntetiden för ett bord i solen (C blev dock erbjuden en stol så länge om hon behövde), och vi fortsatte efter det mot de härliga butikerna och husfasaderna á la Gaudi. Tidigare år har vi missat att gå till Jimmy Choo, helt enkelt då vi inte sett butiken, men Cecilias mål var idag att hitta den och prova lite skor och titta på väskor. Vi gick längs hela Passeig de Gracia utan att se butiken, gav upp och började gå tillbaka med sikte mot Ohla Hotel för ett besök hos bartendrarna som serverade oss så fantastiska drinkar förra året – Kevin ville friska upp minnet. Av en slump råkade Cecilia se Jimmy Choos gyllene bokstäver och sprang överlycklig med magen före in i butiken och visade upp  favoritskorna för Kevin som engagerat tittade och lyssnade, och lovade: en vacker dag.

 

En förnöjd Cecilia senare väntade Ohla Hotel. Vi trodde aldrig att bartendrarna skulle känna igen oss, det var ett år sedan vi var där och då baren har en ingång från gatan och således inte bara är för hotellgästerna har såklart massor med människor varit där. Så döm om vår förvåning när vi öppnar dörren och bägge bartendrarna säger ”Välkomna tillbaka!” och kommer fram till oss, kramar, kindpussar och tar i hand. De pekar mot fåtöljerna vi satt mest i och kommer med drinklistan och en skål chips. Det kändes gott att vara tillbaka, hela atmosfären och designen på hotellet, lukterna – vi kände att vi verkligen måste försöka bo där igen framöver. Drinkarna var lika fantastiska som förra året (även om C höll sig till Detox Lounge-listan) och vi blev inte förvånade över att höra att både huvudbartendern, hotellet och några av deras drinkar vunnit priser.

 

Efteråt vandrade vi tillbaka till hotellet, duschade och bytte om för middagen. Vi beställde taxi till Port Olimpic (skakig och snabb bilresa, C fick hålla i magen i svängarna), till samma restaurang vi varit till bägge föregående åren och det blev att vi beställde samma rätt. Mannen som mötte oss i dörren frågade om vi hade reserverat bord varpå Kevin leende svarade ”Ja, för ett år sedan!”. Vi blev erbjudna ett större bord av hänsyn till Cecilias mage, men när vi såg att ”vårt” bord var ledigt insisterade vi på att få det. Underbar middag följdes av en sväng till casinot, Kevin ville se om vi hade bättre tur nu än första året. Det hade vi inte, men ändå roligt att gå dit igen. Nattklubben vi besökte första året skippade vi dock. En lugn drink i hotellbaren för Kevin och benen upp på en fåtölj för Cecilia lockade mer. Några kilometer avverkade, goda måltider, bekanta ansikten och en alltigenom romantisk dag.

 


25 mars

Sista dagen. Vi klev upp alldeles för sent och fick snabba oss att packa och checka ut från hotellrummet. Solen sken och det var varmare än någon annan dag vi tillbringat i Barcelona. Vi inledde med en glass i Port Vell och fortsatte sedan mot Parc de la Ciutadella, den underbara parken vi varit till de tidigare åren. Vi åt lunch precis intill på en italiensk restaurang och köpte sedan lite nötter och dryck (cava till Kevin, Nestea till Cecilia...) och letade upp en plats nära den lilla sjön. Folk omkring log åt gravidmagen, och personerna precis runt om vår filt frågade lite om hur långt gången C var – och vi pratade en del med en ung kvinna med en niomånadersbäbis, bosatta i London.


Efter några timmars solande i parken letade vi oss mot stranden så Cecilia kunde doppa fötterna i vågorna. Same procedure as every year. Lite snäckplockande senare fick det så bli en taxiresa till hotellet för att hämta upp väskan och sedan åka till flygplatsen. Kevins ansikte hade, då han tackade nej till solskyddskrämen Cecilia erbjudit, en värmestrålning som räckte för att hålla passagerarna på flygplanet inom fem raders avstånd från oss varma. Under flygresan hem kände vi oss nöjda med resan men längtade redan tillbaka, och började därför fundera på vad vi vill göra i Barcelona vid nästa års besök. Med en niomånadersbäbis.







Tidigare års resedagböcker från Barcelona, för er som inte läst eller för er som vill läsa igen:
Barcelona 2010
Barcelona 2011

24 mars

Vår tvåårsdag inledde vi med att öppna upp fönstren till den varma dagen och sedan avnjuta vår härliga frukost – jordgubbar, meloner, nötter och goda ostar. Efteråt gick vi ut i solen med sikte på La Rambla och Passeig de Gracia. Efter att ha tittat på en av Gaudis främsta verk – Palau Guell, ett hus vi faktiskt hamnat utanför av misstag första året då taxichauffören först tog oss till fel hotell – åt vi lunch på det livliga Placa Reial . Det var värt väntetiden för ett bord i solen (C blev dock erbjuden en stol så länge om hon behövde), och vi fortsatte efter det mot de härliga butikerna och husfasaderna á la Gaudi. Tidigare år har vi missat att gå till Jimmy Choo, helt enkelt då vi inte sett butiken, men Cecilias mål var idag att hitta den och prova lite skor och titta på väskor. Vi gick längs hela Passeig de Gracia utan att se butiken, gav upp och började gå tillbaka med sikte mot Ohla Hotel för ett besök hos bartendrarna som serverade oss så fantastiska drinkar förra året – Kevin ville friska upp minnet. Av en slump råkade Cecilia se Jimmy Choos gyllene bokstäver och sprang överlycklig med magen före in i butiken och visade upp favoritskorna för Kevin som engagerat tittade och lyssnade, och lovade: en vacker dag.

En förnöjd Cecilia senare väntade Ohla Hotel. Vi trodde aldrig att bartendrarna skulle känna igen oss, det var ett år sedan vi var där och då baren har en ingång från gatan och således inte bara är för hotellgästerna har såklart massor med människor varit där. Så döm om vår förvåning när vi öppnar dörren och bägge bartendrarna säger ”Välkomna tillbaka!” och kommer fram till oss, kramar, kindpussar och tar i hand. De pekar mot fåtöljerna vi satt mest i och kommer med drinklistan och en skål chips. Det kändes gott att vara tillbaka, hela atmosfären och designen på hotellet, lukterna – vi kände att vi verkligen måste försöka bo där igen framöver. Drinkarna var lika fantastiska som förra året (även om C höll sig till Detox Lounge-listan) och vi blev inte förvånade över att höra att både huvudbartendern, hotellet och några av deras drinkar vunnit priser.

Description: C:\Users\Kevin\Desktop\Cecilias\Kopierat\Barcelona 2012\IMG_3905.JPGDescription: C:\Users\Kevin\Desktop\Cecilias\Kopierat\Barcelona 2012\IMG_3890.JPGDescription: C:\Users\Kevin\Desktop\Cecilias\Kopierat\Barcelona 2012\IMG_3901.JPGEfteråt vandrade vi tillbaka till hotellet, duschade och bytte om för middagen. Vi beställde taxi till Port Olimpic (skakig och snabb bilresa, C fick hålla i magen i svängarna), till samma restaurang vi varit till bägge föregående åren och det blev att vi beställde samma rätt. Mannen som mötte oss i dörren frågade om vi hade reserverat bord varpå Kevin leende svarade ”Ja, för ett år sedan!”. Vi blev erbjudna ett större bord av hänsyn till Cecilias mage, men när vi såg att ”vårt” bord var ledigt insisterade vi på att få det. Underbar middag följdes av en sväng till casinot, Kevin ville se om vi hade bättre tur nu än första året. Det hade vi inte, men ändå roligt att gå dit igen. Nattklubben vi besökte första året skippade vi dock. En lugn drink i hotellbaren för Kevin och benen upp på en fåtölj för Cecilia lockade mer. Några kilometer avverkade, goda måltider, bekanta ansikten och en alltigenom romantisk dag.


Vecka 30 och 31

Att klä sig tjusigt börjar bli svårt. De flesta klänningar gör inte mer än hånar mig och mitt midjemått numera, och ytterst få klänningar är stretchiga nog att inte se extremt ansträngda ut i sömmarna när jag tar på dem nu. Däremot gick den lilla svarta klänningen jag sist faktiskt bar på Halloweenfesten i höstas (då jag för övrigt var i vecka 6 och alldeles nyss fått reda på att jag var gravid) att använda till Kevins födelsedagsmiddag för en vecka sedan. Det var nästan lite underligt att se hur icke-gravid jag såg ut rakt framifrån, medan profilbilden absolut inte höll tillbaka med sanningen:


Igår åkte Alice hem efter några dagar hos oss, men i lördags tog hon ett par bilder av mig och Kevin. Gött att ha någon annan som kan ta bilder utan att man måste använda spegeln som medhjälp.


Dessutom följde hon med på en liten shoppingrunda i fredags, då vi på Ikea inhandlade sängkläder, kudde och täcke till spjälsängen (som vi köper lite senare), små handdukar och en filt. På Barnens hus gick vi lös på lite kläder till en nyfödd, köpte söta, hyfsat könsneutrala bodies och pyjamaser som Alice valde ut. På Babyproffsen köpte vi tre helvita bodies och en vit skötbädd till badrummet. Så där. Nu är vi en bra bit närmare att ha vad som behövs. Folk har börjat nämna att det är dags för mig att packa en väska utifall jag vaknar någon natt nu och måste åka in. Icke då. Barnvagnen har ju inte levererats ännu, så bebben får allt vänta. Inte för länge dock, vill fortfarande att vår lilla skrutt kommer under första halvan av juni snarare än andra halvan. Det händer för mycket då, födelsedagar (inkl. min egen) och midsommar går inte riktigt ihop med en sprickfärdig gravidmage, känner jag. Och bäbisar är ju alltid medgörliga och gör som man säger, så det fungerar att planera. Eller hur var det nu...?

Tränar fortfarande på, går hyfsat bra trots att jag är i åttonde månaden. Kör lite lugnare kondition nu och får tyvärr börja dra ner på vissa styrkeövningar också, men överkroppen och rumpan (magen borträknat, har nog aldrig haft så otränade magmuskler) kör jag på med. Hur länge till jag kör träningspass på gymmet får vi se, börjar känna att stavgångspromenader får ta över mer och mer nu när magen börjar bli otymplig och ligamenten klagar mer än någonsin. Kvällstid får jag också rätt ont i ländryggen, trycket mot revbenen börjar bli rejält obekvämt och bäbisens sträckningsövningar och sparkar mot höftbenet gör det inte bara svårt att hitta bekväma sittställningar i soffan utan också att somna. Från att vara ett organ som knappt märktes av till att bli ett uppspänt hamsterhjul eller fungera som yogamatta har min livmoder det lite jobbigt nu och då. Men nu börjar resten av min torso gnälla lite också. Skönt att nedräkningen ändå börjat. Vecka 32 imorgon.

Nine weeks to go.

Svenska kulturens graviditetsskam

Nu är det dags att ge svenskheten en rejäl dänga. Jag insåg inte innan resan till Barcelona hur totalt graviditetsointresserat samhälle Sverige är, hur absolut ingen notis tas om en gravidmage och hur självupptagna människor verkligen kan vara här. Det är inte fråga om icke-diskriminering i arbetslivet, jämställd föräldraledighet eller annan politisk korrekthet vi envist stoltserar med och hävdar karakteriserar en högt utvecklad civilisation - utan om vanlig vettigt, medmänsklig, sunt förnuft.

 

Det började på planet till Barcelona. Flygvärdinnan på det tjeckiska flygbolaget noterade vid ombordstigningen min mage och kom innan vi lyfte fram till mig och gav mig en kudde. För min rygg, förklarade hon med ett leende. Wow. Hade jag inte ens tänkt på själv. Men jag förstod snart vad hon menade när G-krafterna i planet tryckte hela min insida bak mot stolen och kudden gav det stöd jag behövde.

 

Väl i Barcelona. Kvinnan i hotellreceptionen som checkade in oss och ledde oss till vårt rum frågade glatt hur långt gången jag var. Det slog mig att det var första gången en främmande människa frågat mig det. Sen bara fortsatte det. I restaurangköer frågade man mig om jag ville ha en stol medan vi väntade på vårt bord. Inne på Jimmy Choo erbjöd de mig att sitta ner och hämta vad jag var intresserad av åt mig. Vi erbjöds stora bord i restauranger, eftersom jag kunde behöva mer plats. Främlingar på gatan slängde snabba ”Congratulations!” åt oss när de passerade. De stora leendena vi fick. Män och kvinnor som utan att tveka ställde sig åt sidan och såg till att de inte gick in i mig. Pausade sina egna promenader för att titta lite extra på magen och sen se oss in i ögonen med förstående och förväntansfulla leenden. I Parc de la Ciutadella sken folk upp som solar när jag och Kevin parkerade oss på en badhandduk, personerna precis runtom oss frågade hur långt gången jag var, var vi var från, tyckte jag var så fin så, ojojoj. Kvinnan som lät mig gå före i toalettkön och förklarade för sin dotter att om man väntar barn behöver man springa på toa ofta.

 

Det blev plötsligt något stort att vara gravid. Jag gillar normalt inte särbehandling, men jag måste erkänna att det var förbaskat skönt att få bli behandlad så bra, få det där lilla extra, och emellanåt tillåta mig att medge att jag faktiskt var trött i fötterna, att ländryggen värkte lite. Det fantastiska i att se hur min putande mage och mina och Kevins knäppta händer framkallade leenden, kvinnor och män i alla åldrar som utan att veta det minsta om oss delade vår glädje, vårt livsviktiga beslut att skaffa barn. Det var inget att gömma, dölja eller bara ignorera. Istället blev min graviditet något offentligt vackert, värt att fira, uppmärksamma. Den spanska kulturen delade vår glädje över barnet, och det var som att människor tog det som sitt ansvar att göra det så bekvämt för mig som de bara kunde. Jag blev behandlad som en drottning – vilket det såklart tog en stund för mig att vänja mig vid, självständig svensk som man är – men för dem var det så naturligt. Jag var ju gravid.

 

Tillbaka i Sverige. Gränby centrum, Ica Kvantum. Lagerkillen drar förbi en back full med konservburkar i plastbalar en centimeter från min snart obefintliga navel. En ung kvinna backar in i mig med armbågen rakt in i magen. En kvinna i 50-årsåldern pressar sig förbi mig så jag måste trycka mig mot vår varuvagn, herregud människa – det är ju inte som att jag bara kan dra in magen så du kommer förbi och fram! Jag känner hur irritationen stiger och hur lilla bebben i sin tur reagerar med att röra på sig lite extra, vända på sig, sträcka ut fötterna i sidorna på mig. Folk pressar sig fram, förbi varandra, har bråttom. Inte en människa reagerar på att jag har en 7 månaders gravidmage. Mellan konservburkar och chipspåsar och hämta ut paket innan posten stänger och få middagen på bordet i tid till sjunyheterna inser jag att det lite lugnare tempo och lite mer utrymme jag fysiskt kräver just nu, inte får plats i den svenska kulturen. Vänner förstår att jag lätt blir trött på kvällarna, familjemedlemmar tycker det är fullt naturligt att jag vill sätta mig ner, lägga upp fötterna. Främlingar? Total ignorans och arrogans. Att erbjuda sin plats på bussen eller framfusigt känna på en främmande kvinnas gravida mage har varken jag eller mina vänner som nyligen varit gravida sett röken av. Snarare tvärtom. Här är gravida magar inte värt mer än den egna tiden och bekvämligheten.

 

Skäms, Sverige.

Make up-rådgivning, The Body Shop

I höstas var jag på en make up-rådgivning som en gåva från mina kära familjemedlemmar, något jag verkligen uppskattade och som gav mig bra idéer och bra produkter. Hade nu också ett presentkort på The Body Shop och passade på att önska en sommar-make. Resultatet? Guld, grönt och brons. :)



Bäbisgenus

Under förberedelserna för vårt barns ankomst har jag systematiskt ratat barnkläder och annat i rosa och blått som antytt en könsindelning, anspelat på förväntningar på barnets framtida personlighet utifrån det fysiska könet. Personer in min ålder har reagerat betydligt mindre än den äldre generationen, som gärna blivit lite förvånad. Att jag inte automatiskt vill ha babyrosa, hästar och princessmotiv om det blir en tjej eller babyblått, bilar och superhjältemotiv om det blir en pojke gör mig dock inte till hen-anhängare eller nazifeminist. Visst uppskattar jag män med typiskt manliga attribut som muskler och breda axlar, och själv använder jag höga klackar och smink. Jag låter inte håret under armarna växa ut och jag har inte bränt behån.

 

Jag anser bara att en liten flicka inte med passiva förebilder som värnlösa prinsessor ska hållas tillbaka i tron att det är killarnas sak att rädda dagen, eller att en pojke måste leka med bilar och monster för att det gör dem tuffa och skiljer dem från de beskedliga tjejerna, som att det skulle vara något negativt att vara "tjejig". Detta innebär inte att jag förnekar det fysiska könets betydelse för ens personlighet, bara att jag är en mamma som inte vill att min unge ska växa upp in en genusspäckad men -omedveten värld och drillas av förväntningar och könsroller, utan istället ha och känna utrymme att göra egna val. Tro det eller ej, men vårt samhälles hjärntvättande av vad som konstituerar manligt och kvinnligt börjar med rosa och blåa bäbiskläder.


RSS 2.0