-

Fredag kl. 15:59 på Ostvägen, Ersboda. Jag och Maria slänger oss in i mitt arbetsrum, på med skrivaren. Skrivaren spottar ut, vi sliter i pappersdelen som kommer ut på andra sidan. Susanne kastar på sig skorna, vi slänger häftapparaten mellan oss, och allt går så fort att jag nästan fastnar i Marias halsduk och dras med ut i trappgången. Jag kryper tillbaka in i lägenheten, drar igen dörren och lägger mig på min favoritmatta raklång på rygg för att andas ut efter femton svettiga timmars hemtenta. Mitt djupa andetag avbryts av att någon trampar på mig, klor i halsen och två varma blöta tungor i ansiktet. Va fan...? Just ja, jag har hundar. Glada hundar. Inte ligga på golvet när hundarna är så glada för att matte trots allt inte satt fast i köksstolen.

Maria och Susanne hoppar in i bilen, Maria kör street race, sladdar in vid tornet, universitetet, Sus öppnar bildörren och Maria knuffar på. Sus springer in till lärarens rum för att lämna in tentorna. Hon möter läraren i dörren, harklar sig, rodnar lite och ursäktar sig för att hon är lite sen. Läraren skrattar gott, inte gjorde det något!

Så vi kan andas ut. Vi använde tre livlinor varav den sista, ring en vän, avgjorde saken. Vi har inte ätit på hela dagen, det låga blodsockret och adrenalinet efter att ha skrivit siffror i rekordfart (jag tror jag måste byta tangentbord) gör att vi är lite smått darrhänta, disträa, frånvarande. Jag kommer på mig själv med att sitta på golvet och glo in i väggen. Tydligen drog Maria med mitt intellekt ut i trappuppgången.

Jag pratar med några klasskompisar – alla har sina sätt att återhämta sig. För några innebär det att avreagera sig på IKSU, för vissa några drinkar på stan tillsammans med andrahandssorteringen på O’Learys, andra ska hetsäta. För mig är det Mojito, chips, en go vän och skräckfilm.

Stephen King. Jo ni. Höga förväntningar, nu blir det till att plocka upp nåt varmt och hårigt i knät, ett par kuddar och en drink att gömma sig bakom för att fixa fyra timmar Stephen King. Men när den mörka mannens omänsklighet framträder, blodet sprutar, folk mässar och en käpp förvandlas till en fantasy-varg känner jag att jag är avtrubbad. Jag hoppar till ett par gånger, knappt märkbart, mest som en reaktion på stämningen. Men inte skriker jag, inte halsar jag vin för att framkalla den där ”jag fixar allt”-känslan i kroppen.

Stephen King är ingenting mot en hemtenta i företagsekonomi.

Gå från omklädningsrummet till köket. Möt en flera decimeter stor spindel. Skrik som en fjolla och hoppa ur skinnet. Stå och vänta på att kollegan ska komma och rädda dig. Passera för guds skull inte spindeln, den är farlig och oberäknelig!

När du blivit förmanad av en lunchgäst som vänligt upplyser dig om att det bara är att slå ihjäl fanskapet, och kollegan anlänt och börjat flina åt dig - hämta en Viledamopp. Placera dig på ett par meters avstånd från besten, håll moppen över den, se till att täcka hela kroppen... Tjonk! För att försäkra dig om att spindeln inte bara blev ihoptryckt av smällen, dra med moppen fram och tillbaka. När svart klet gör sig synligt vet du att ditt uppdrag är slutfört.

När du förvissat dig om din säkerhet tittar du upp och ser två kvinnor stå och skratta hejdlöst åt dig. Medryckt av glädjen och lättnaden att du just räddat en hemsk situation, höj armarna i en segergest och hylla dig själv för att du inte hoppat in i diskmaskinen som förra gången. När lunchgästen tackat för lunchunderhållningen, återgå till disken.

Jag sitter vid köksbordet, med telefonen i handen. Jag har just berättat för mamma och Erik att Linda, min barndomsvän, sen några timmar tillbaka blivit tvillingmamma. Det var en svår förlossning med långt värkarbete, sugklocka, akut kejsarsnitt och feber. I efterhand frågar vi oss varför läkarna ens lät Linda påbörja en vanlig förlossning, när de ju startade den för att hon var slutkörd av graviditeten, och dessutom fick feber på kvällen. Hursomhelst kom lilla Thea och Linus, starka, friska, stora för att vara tvillingar.

Plötsligt börjar jag gråta. Av sorg - stackars Linda som fick kämpa så mycket. Av lättnad - att hon klarade det. Av glädje - att mina gudbarn äntligen kommit till världen. Av saknad - men jag vet inte vad jag saknar... Jag börjar tänka på de 20 år jag och Linda haft tillsammans, allt vi gjort och varit med om, och jag inser att jag kommer sakna våra bekymmerslösa år. Nu är hon plötsligt tre. Och jag kunde inte känna mig mer avlägsen, samtidigt så nära och delaktig - jag har varit med hela vägen, till och med på ultraljud.

På kvällen ringer äntligen Linda. Hon är lycklig men så oerhört trött. Hon har ont, har feber, går på smärtstillande. Hon berättar, jag lyssnar. Jag frågar om barnen, oj så stora de varit! Sen frågar Linda hur skolstarten varit... Mitt i allt det här, hennes viktigaste dag i livet, frågar hon om mig. Vi skrattar och pratar en stund, sen ska hon amma så vi lägger på. Innan jag knäpper av samtalet hör jag Linus börja gråta i bakgrunden...

Jag står och tittar ut genom fönstret, lutad mot en pelare i vardagsrummet. Jag är förvånad - hon lät inte annorlunda, förutom tröttheten lät hon precis som vanligt. Då inser jag att jag undermedvetet trott att jag under natten - under Lindas tårar, kämpande och under all smärta - hade förlorat henne, som jag känt. Att allt liksom blivit annorlunda. Plötsligt känner jag mig dum, vad trodde jag egentligen? Att barnafödande skulle få min bästa vän att genomgå någon sorts metamorfos?

Jag inser att inget har ändrats. Vi är bara några fler nu.