-

Tankar i vecka 10-13:

 

Så. Gravid för tredje gången. För andra gången är jag nu i vecka 10.

 

Denna är så lik graviditeten med Celina, och samtidigt helt annorlunda. Jag kände samma spänningar i livmodern som med henne, trött och ömma bröst. Sen började jag få ont, först i magen och sen i nedre ryggen. Oroade mig för missfall, och insåg då första skillnaden mot första graviditeten - oron. Denna gång vet man hur mycket härligt som väntar, men också allt som kan gå fel. 

 

Smärtorna går över, istället får jag rejält ont i bäckenlederna och börjar inse nästa skillnad - foglossningen börjar på en gång i denna graviditet. Fullständigt meningslöst eftersom denna bäbis kommer använda nödutgången. Vaggandes som vore jag i åttonde månaden går jag hem från jobbet i vecka 5, och återkommer bara ett par dagar för att fördela över allt mitt arbete till mina kollegor. Försöker att inte oroa folk med en längre sjukskrivning, och även intyga dem om att jag HAR ont - trots att jag är så glad.

 

För glad är jag. Att någon liten växer i mig och att jag och Kevin ska få ett till barn som vi längtat efter. Att Celina ska bli storasyster. Men än har jag inte hunnit njuta av graviditeten. I vecka 7 började jag må så fruktansvärt illa och i nära tre veckor varvade jag sängen och soffan med badrumsgolvet. Ingen energi till något alls. Det konstanta illamåendet förvärrades när jag blev hungrig varför jag var tvungen att småäta hela tiden, men jag njöt inte av någon måltid alls - inte ens pasta(!). Nätterna blev nästintill olidliga då flera timmar utan mat lett till lågt blodsocker och kraftigt illamående som höll mig vaken. Jag blev desperat och provade akupunktur och åksjuketabletter, varav det senare hjälpte men istället slog ut mig helt. Jag började ta tabletterna på kvällarna så jag sov bra och de hade verkan en bit in på dagen efter.

 

Nu har illamåendet avtagit i frekvens och kvar är mest tröttheten och foglossningen. Smärtor igen i vecka 11, mer oro. Men ett samtal till sjukhuset lugnade, att det inte är konstigt att jag har ont med tanke på att det drar och växer i delar av min kropp som varit med om ganska mycket de senaste två åren.

 

Jag vill kunna börja njuta på riktigt av denna graviditet, våga tro på att jag faktiskt blir mamma igen. Att inskrivningssamtalen på mödravårdscentralen är avklarade och att vi fått tid för ultraljud samt diskuterat förlossningen med barnmorskan gör det lite verkligare... Och såklart den lilla kulan jag börjat få. Och sammandragningarna - imorse (i vecka 12) knöt sig livmodern som en liten boll, två veckor tidigare än under min graviditet med Celina. Men än känns det så långt borta. Än törs jag knappt drömma om ett litet knyte i famnen. 

 

Men det känns som att det är liten kille där inne. Jag hoppas innerligt på att vi i september får en mammas pojke som storasyster kan gosa med och vara stolt över. 

 

 

Vecka 17:

 

Nu har vi varit på KUB-ultraljudet och sett att allt är som det ska därinne. Ett hjärta, en näsa, två armar och två ben. Den lilla rackaren sov när vi först blev ultraljudet först kopplades upp så jag hann bli lite orolig över att den var så stillsam - Celina skuttade runt som en hamster därinne när vi gjorde samma ultraljud med henne. Men jag fick hosta lite och så bökade barnmorskan runt med magen, så vaknade lillen till och vinkade till oss. 

 

Redan i vecka 13 kände jag de absolut första kittlingarna från en liten bäbis, och nu i vecka 17 har jag hunnit känna den lilla en hel del. Den boxas, sparkas och rör om därinne. Medan jag skriver detta känner jag att den sparkar om och om igen på samma ställe, och det får mig att le. Med illamåendet borta, en gravidmage som syns och lite mer energi än tidigare kan jag nu börja njuta av graviditeten. Foglossningen sitter dock i och jag känner mig väldigt begränsad rent fysiskt, och det hugger till i nedre ryggen titt som tätt. Att sova kan vara rätt knepigt exempelvis på madrass då det blir för stumt, så lite kinkig med sovplats måste jag vara nu när jag reser bort. Och jag får vänja mig vid att jag inte kan gå längre sträckor eftersom det leder till en kväll i smärta. Men lite smärta är det värt för vad som väntar. Annars tycker jag att jag känner av mer irritation än under graviditeten med Celina, blir lättare grinig om jag är hungrig då blodsockret verkar bli mer påverkat. Nästäppa och början på rastlösa ben. Precis som med Celina. Åh, jag är så nyfiken på hur detta barn kommer se ut, om hon eller han kommer likna sin storasyster, få rött hår som sin mamma och om hon eller han blir mer lik sin pappa i sinnet (Celina verkar ha fått sin mammas temperament). Bara fem månader kvar...