-

Opererades igår och vaknade öm, förvirrad och fruktansvärt trött. Inte alls som förra operationen. Men denna pågick i två timmar och det var en annan sorts operation, förstås.

 

Efter lite sömn, lite illamående, lite fler sprutor genom en kanyl, en allergireaktion mot morfinet, tabletter och ett samtal med läkaren fick jag veta att jag fick åka hem. Finally.

 

Läkaren berättade att allt gått bra, att operationen tog två timmar men att de lyckades rädda äggledaren. De hade öppnat den och kunnat plocka ut fostret. Det finns en förhöjd risk för ytterligare utomkvedeshavandeskap nu men att jag med största sannolikhet, om jag så vill, kan bli med barn igen. Dessutom finns inga restriktioner på att motionera eller bada, jag frågade specifikt om jag får doppa mig vid sommarstället nästa vecka, och det fick jag. Jag jublade lite patetiskt och klappade händerna väldigt svagt. Kände mig lite löjlig med det bjöd jag på.

 

Så småningom kom jag hem. Jag går nu på starka smärtstillande och ser ut lite som en anslagstavla på magen, med tre plåster efter titthålsoperationen. Är fruktansvärt öm och går framåtlutad, väldigt sakta och skulle förmodligen behöva en rullator. Gick och la mig halv åtta igår och sov till nio imorse, så trött! Men jag känner mig så mycket gladare. Precis som jag skrev i mitt förra, extremt negativa och frustrerade blogginlägg som jag med tårar i ögonen och ilska i bröstet författade i sjukhussängen i torsdags - allt ordnar sig.

 

Har fått ställa in födelsedagsplanerna, förskjuta semestern och kan inte lyfta och hålla om Celina. Men jag är hemma, äggledaren är kvar och jag får simma nästa vecka. Då ska jag och Celina plaska och ta igen oss. Nu ska vi mysa, njuta av långledighet och glömma den här kämpiga våren.

 

Tack till alla er, vänner, familj och kollegor, som visat sådant stöd och engagemang! Tack för alla goa sms, fina meddelanden på Facebook och Whatsapp. Ni är underbara, det värmer i hjärtat och jag svär att åtminstone de inre såren läker snabbare tack vare er.

 

Pöss på er!

 

Mindre romantisk titel än 80- och 90-talsfilmerna kanske. Men sant. Det blir inget lekande och gosande nu. Inte semester. För istället ligger jag på sjukhus. Samma kvinna som idag tog bort de sista stygnen efter min förra operation konstaterade att jag måste läggas in på nytt. Så nu ligger jag med nytt plastarmband, ny nål, inväntar en ny operation imorgon bitti. Skillnaden är att jag inte ens får åka hem ikväll. De vill övervaka mig.

 

Precis när något läkt börjar nästa problem. Visst, jag kan vara tacksam för än det ena, än det andra. Att jag lever. Har en fin dotter. Arbete och inkomst. Och så vidare. Men just nu känner jag mig så less att jag nästan blir apatisk. När ska eländet sluta? När ska ovissheten upphöra? "Besked om två veckor" eller "vi vet inte hur illa det är förrän vi opererat dig" är meningar som för en kvinna som hatar frågetecken är i det närmsta oumbärligt.

 

Och kom inte och säg att jag åtminstone har en underbar dotter. Att jag behövde en operation efter förlossningen har för mig inget med henne att göra. Hon är världens underbaraste, och hon var mitt val. Att få problem efter förlossningen var inte mitt val. Eller hennes fel. Jag hade otur. Möjligtvis oerfaren barnmorska, vad vet jag.

 

Kom heller inte och säg nu att "problemet kommer lösas" efter den här operationen. Det är inte som att lämna in en bil på verkstan. Jag kommer inte vara tacksam för att "problemet" fixas, att jag får ligga på sjukhus i ett dygn och vänta på en operation jag ännu inte vet resultatet av. Att behöva opereras för utomkvedshavandeskap dagarna innan jag fyller år, Celina fyller år och det är midsommar - förlåt mig om jag är bitter och negativ, men jag är inte tacksam. Jag kan inte le jämt, och jag gör inte det nu. Jag säger alltid att saker och ting ordnar sig, nog gör det så nu också! Men säg inte åt mig att tänka positivt idag.

 

Sommaren förra året var hemsk. Nedstämdhet, blödningar, smärtor och foglossning som höll i sig i stort sett hela året. Jag såg fram emot just nästa vecka. Att bada vid sommarstället igen. Av alla veckor att råka ut för nästa sak - varför nu? Det blir inget bada nu. Jag kommer inte orka något på min födelsedag. Fler stygn, fler blödningar, fler ärr. Visst vill jag le och vara glad hela tiden, oavsett vad som händer. Men ibland bryter jag ihop. När saker blir för mycket är det svårt att göra annat. Jag klagar idag och går vidare imorgon. Så fungerar jag.

 

Och liksom för att runda av det hela kommer undersköterskan med sjukhusets middag: torr kyckling med överkokt ris och bönor.

Nämenskåldå.