-

Vaknar vid 8-tiden, rummet snurrar och jag frågar varför i helvete jag känner mig så trött. Men kära sambo upplyser mig om att jag sovit fyra timmar och säger åt mig att lägga mig igen. Jag muttrar till svar men lyder, somnar om.

11-tiden. Fortfarande snurrigt. En riktig törst. Utan att öppna ögonen frågar jag Erik om vi har saft, läsk eller vad som helst hemma – vad som helst utom vatten. Har ni tänkt på vad äckligt vatten är när man är bakis? Han svarar nej, men inser snabbt sitt misstag, och inom två minuter är han påklädd och på väg till macken för att köpa Festis till sin halvdöda sambo.

12-tiden. Sätter mig i fåtöljen, kollar lite på sms:n jag skickat kvällen innan till Erik.. Vad i helvete? Det sista skickades 3:26! Undrandes tittar jag på Erik – ”när kom jag hem egentligen?!”. Han tittar på mig med ena ögonbrynet höjt, öppnar munnen för att svara, men jag stoppar honom. Suck. Läser vidare och förstår knappt vad jag skrivit. Rättstavat, men meningsbyggnaderna skulle knappast få godkänt av en svenskalärare. Känner att jag har ont på ena vaden, tittar och ser att jag har gigantiska blåmärken runt hela smalbenen, vad i...?

Kollar Facebook och undrar vad fan jag gjorde på internet klockan 4 imorse, och hur i helvete jag kunde skriva så bra när jag inte ens minns att jag skrev det! Helvete.

Muttrar lite till, sörplar smultronläsk och kryper tillbaka till sängen. Får invänta magen som tar några varv till i rummet innan sömnen till slut kan infinna sig.

Somnade i fosterställning, vaknar i 16-tiden på rygg med ben och armar rakt ut från kroppen. Tittar upp i taket, kommer på att jag glömt att andas en stund, smackar med tungan och kollar att magen är på rätt ställe. Lite piggare och definitivt fri från illamående törs jag så sätta mig upp och stappla ut i lägenheten. Går på toa och råkar se mig själv i spegeln, rycker till, vänder mig om, katten jamar skrämt och springer iväg. Jag beslutar mig för att jag är för trött för att bli nedstämd. Erik möter mig leende i hallen med ett glas iskall Festis, vilken gudagåva.

Får i mig mat, halvdäckar i soffan, går och lägger mig, heldäckar och sover till 5-tiden då hundarna vaknar och har disco i lägenheten. Helvete.

Okej, denna lilla applikation eller funktion nere i facebooks högerhörna blir bara... för mycket. Här har vi en bråkdel av informationen som tilldelas mig;

Robin ***** matched with you on the "Your wildest dreams" quiz.

Eh, för det första - har jag gjort ett sådant test? Inte det senaste decenniet i alla fall.  Och vad ska jag göra med det faktumet att jag och Robin i så fall svarade lika?

Gunilla ***** wants to put your birthday on his calender.

"his"?! Jag tror bestämt att Gunilla är en hon.

Camilla ***** är nu medlem i din Mafia.

Grett! Vilken jävla Mafia?

En vän har just svarat på frågan "Tror du att Cecilia vill "komma ut ur garderoben"?".

Ja ooo ja. Denna vän skulle säääkert hjälpa mig hitta handtaget.

Johan ***** blev räddad med din hjälp. Klicka här för att hämta din belöning.

Wohoo, jag har inte ens träffat denna människa i verkliga livet, ändå har jag gjort en stor insats för honom.

WHO LOVES YOU????? Check your ranking points!

 *hoppar upp och ner och fnittrar som en fjååårtis* Åhå, vem kan det vara, måste kolla, måste kolla, någon gillar mig, jag behöver bekräftelse och lockas av stora bokstäver och många frågetecken, wohoo wohoo!

Andreas **** tjänade några suveräna saker med din hjälp.

Men alltså, jag är ju en riktig lyckobringare för folk! Vilken tur att jag finns.

Maria ***** gav dig en belöning i Vänfakta (internationell version).

Kanon, jag är en bra kompis även över landsgränserna!

Våra stackars djur har haft en tuff vecka.

Vi lämnade dem i Rimbo i torsdags då jag och Erik skulle till Kumla till brorsan och Cissi, så vi hade djurvakter; Disa hos Emma, Sendy hos morsan på Bobacken, och Dolis hos Emmas kompis.

Härlig torsdagkväll då djuren är avlämnade: god middag hos mamma, sen ett besök hos Pers föräldrar som blev jätteglada att vi kom. Drack ett par glas vin innan jag och Erik sen for hem för en "barnfri" myskväll.

Fredag morgon, strax före åtta, ringer mobilen och väcker oss. Det är Emmas kompis Linnea:

- Jag vet inte hur jag ska säga det här, det känns jättehemskt...

Vad i helvete...? Hjärtat stannar.

- Ja?

- Dolis är borta, och jag har letat i flera timmar...

- VA?! När försvann hon?

- Igår kväll, och jag...

- IGÅR KVÄLL?!

- Ja, jag ville inte ringa er mitt i natten...

- Vi kommer.

- Hon kommer säkert fram när hon hör era röster...?

- Nej, det gör hon inte, när hon utomhus blir hon spak och sitter och trycker någonstans.

Jag och Erik kastar på oss kläder, letar fram ägarbeviset och ringer polisen för att anmäla en försvunnen katt, uppger numret på hennes öronmärkning, de hade inte någon som matchade beskrivningen av Dolis. Jag och Erik hoppar i bilen och kör de fem milen till Rimbo, längsta jävla milen i mitt liv. Tankarna gick till mörka ställen, "vad är oddsen för att hitta henne nu?", "tänk om vi inte hittar henne, min älskade Dolis, snälla, det får inte vara sant" och "jag ger mig inte förrän jag hittat henne, om jag så ska krypa genom hela Rimbo", "bara hon inte sprungit långt", "av alla jävla ställen på jorden, varför RIMBO?"... Usch. Det var hemskt, tårarna bara rann.

Väl framme träffar jag på Linneas mamma och styvpappa, som står på gården. Har fått veta att det är mamman som öppnat dörren trots att Linnea sagt till, och Dolis hade snabbt smitit ut - ingen såg ens.

Vad gör de där? Dolis är inte på gräsmattan, börja leta för fan!

De kommer fram och hälsar, jag nickar kort. Börjar gå på gräsmattan, lockar, ropar. Runt huset, ligger i gräset och kikar runt. Ingen Dolis. Det här är hopplöst...

Efter att ha gått igenom tomten stannar jag upp för att tänka... Dolis sprang ut genom dörren, och måste ha sprungit runt hörnet för att snabbt undkomma eventuella hindrande händer. Jag står och resonerar för mig själv, försöker tänka ut vart hon initialt tog vägen. Går runt staketet, ställer mig på infarten till granntomten och tittar en stund, känner att jag måste titta bakom uthusen längst ner på tomten. Ska jag säga till de som bor i huset? Äh, det är oviktigt. Går neråt, följer grusgången, går ut på gräsmattan och runt en liten byggnad. På baksidan ligger det plåt och brädor, kollar under, runt, ner i en källartrappa, ropar, ingen katt. Kryper nästan fram, tittar upp och... Dolis! Hon sitter på en vedhög och tittar på mig. Hjärtat stannar, är det verkligen hon, det är väl inte en annan katt, åh snälla... Säger "Dolis?", hon tittar på mig, jag går närmare och ser att det verkligen är hon, lyfter upp henne, håller henne tätt intill bröstet, hon hetskurrar - uppenbarligen glad att se mig också, trycker sitt huvud mot mig.

Glädjetårarna kommer, jag ropar på Erik, rösten bryts lite, märker att jag låter mer förtvivlad än glad, helvete. Inget svar, och mobilen ligger i behån under Dolis tyngd, törs jag lätta lite på greppet om henne för att ta fram den och ringa Erik? Jag måste. Dolis är helt orörlig, försöker inte alls ta sig loss, nöjd att ha mänsklig kontakt efter 12 timmar i det fria. Ringer Erik, hör lättnaden i hans röst, ringer Linnea som nästan börjar gråta av lättnad. Linneas mamma släpper in oss, Dolis är hungrig, törstig och kissnödig(?). Tar fram en skinkskiva som jag börjar dela i småbitar för att underlätta för henne, men hon sliter hela skivan ur handen. Jag skrattar.

Allt gott, slutet gott, helgen räddad och min ögonsten är trygg igen.

Måndag kväll. Har precis fått reda på att min kriminologiutbildning som jag sett fram emot hela sommaren förmodligen inte blir av, på grund av ett missförstånd och tekniskt fel så min plats strukits. Helvetes jävla skit, ilska, mer tårar, fan fan fan, jag ville ju, har ju redan förberett mig, fixat böcker, skrivit in schemat i almanackan...!

Går så ut med Sendy och Disa, men kommer bara till hissen. Sendy börjar tjuta så otroligt högt, vad händer?! Ser att hennes svans fastnat i hissdörren, helvetes helvete, förlåt mig, gumman! Sliter upp hissdörren, men det är försent, hon blöder ganska mycket, och nervöst viftar hon hetsigt på svansen så blodet skvätter, blod på väggar, mig, Disa, dörrarna, i hissen, en meter upp på väggarna...

Försöker i kaoset få in Disa i lägenheten, måste få Sendy att ligga still, hon springer runt, lättad över att slippa smärtan, blodet sprutar. Springer in, hämtar mobilen, en kastrull med vatten och papper. Ringer Erik, berättar vilken dålig matte jag är, än en gång rinner tårarna, för Sendy. Ut i trapphuset, försöker doppa Sendys svans i vattnet, lyckas halvt, mycket blod. Lugnar ner mig, gråter fortfarande men sväljer paniken och försöker tänka klart. Sendy måste ju fortfarande ut, men jag kan inte lämna trappuppgången så nerblodad... Knackar på hos grannen, förklarar tafatt vart blodet kommer ifrån och att jag ska torka upp det så snart jag kan. Grannen visar sig vara lite av en ängel, ser att jag är upprörd och frågar om jag behöver hjälp. Berättar att jag bara ska gå ut, hon börjar tvätta väggarna och säger att jag kan ta det lugnt. Sendy hann springa in till grannen också, så det kom blod även där. Hon blev ju så glad när det kom en främling och hälsade...

Går ut med Sendy, det blöder mindre och mindre. Kommer tillbaka, det mest synliga blodet är borta, men det är stänk överallt och jag förstår att jag har en hel del städande framför mig. Grannen är tvungen att gå, och i trappuppgången står jag, rådvill, med ytterligare en nödig hund, en annan som blöder så pass att jag inte kan ta in henne i lägenheten då hon skulle skvätta ner tapeterna... Ringer Robin, den enda jag känner inom 5 mils radie. Inget svar. Sitter i en halvtimme, bevakar Sendy. Binder fast henne i trappuppgången, bannar faktumet att jag tvingas lämna henne obevakad, går in för att hämta Disa, som inte kunnat hålla sig utan gjort ifrån sig på vardagsrumsgolvet, stackaren. Går ut med henne, massa skvättande då hon löper (såklart). In med henne. Fortsätter skrubba trappuppgången, tar ett par timmar.

Så småningom kommer Robin, och då har jag hunnit prata med en veterinär som sagt att jag måste klippa bort håret på svanstippen och tvätta. Vi tar in Sendy i köket, och när vi öppnar ytterdörren står Disa och runt henne en massa blod... (Hon löper ju..) Robin håller i Sendy, jag klipper och tittar... Ett närmare 3 cm långt jack längs med svansen, väldigt djupt. Stackars lilla gumman... Hade dörren stängts horisontellt hade svanstippen nog klippts av... Jag led så med henne, klandrade mig själv, matade henne med massor av godis och mat, gullade. Hon åt glatt, brydde sig överhuvudtaget inte om svansen.

Sendy mådde inte så dåligt, hon betedde sig och beter sig som vanligt. Såret läker nog bra, det gäller att hålla rent. Samvetet har nog gnagt ett djupare sår i mig än hissdörren gjorde på Sendys lilla tipp.

Men snälla. Kan det räcka med motgångar nu...?

Japp, då var det dags för den officiella inflyttningsfesten i Uppsala. Den blev väldigt lyckad!

Det började med att jag direkt efter duschen gjorde cocktails till Erik, C2 (Joachims Cissi kallas C2 av våra släktingar, jag är C1), Joachim och mig, mycket gott. Sen började jag och C2 hysteriskt klä på oss, C2 bytte kläder trehundra gånger och bad om hjälp med sminket, jag suckade trehundra gånger över min dåliga hårdag och vi varvade allt detta med en drink. När jag väl slutat sucka och accepterat kvällens utseende (mycket för att jag helt enkelt inte hade tid att fortsätta, plus att killarnas ögon riskerade att ramla inåt i sina hålor när de himlade med dem) och C2 var nöjd med sitt - då började jag granska lägenheten. Herregud - HERREGUD - ve och fasa; fotokollagen var inte uppsatta i hallen! Jag fick ett smått hysteriskt utbrott på min kära sambo som glömt bort att sätta upp dem, ett "håll tyst" av min bror och sen satt de uppe. Du ser. Karlarna gör som man vill bara man har kort stubin och 11 cm höga klackar.

     

Precis när allt var klart anländer de första gästerna, jag bombarderas av härliga presenter av Louise (tack gumman!!) och av kramar från killarna. Jag förbannade det faktum att jag saknade Spotify men fick igång en hyfsad spellista ändå. Kvällens ledmotiv: Rap das Armas!

För att kicka igång kvällen och för att alla närvarande skulle lära känna varandra lite mer körde vi kubb. Stämningen var på topp, så någon skjuts behövdes egentligen inte, de flesta av oss sken upp av oss själva när Robin dök upp med vattenpipan och Thunan visade sig vara på humör för självdistans-skämt. Tjejerna (i laget även inkluderad Thunan) vann kubbspelet med stark insats av Louise som fick ner kungen. Vi misslyckades ett antal gånger med denna kungjävel, men å andra sidan fick killarna inte ner en enda av kubbarna på vår sida. Wohoo! Go girls (+Thunan)!!

 

Sen fortsatte vi kalaset inomhus, med lite pipa och prat på balkongen. Thunan drog några halsbloss och stod för underhållandet där en stund, när han vred sig i en kraftig hostattack och hans ögon tårades. Några försök senare fick han till det. Vid det laget låg vi andra visserligen och vred oss i kraftiga skrattattacker istället, men det är sånt man får ta.

Kampen mellan kvinna och man. Sällskapsspelet som alltid bäddar för diskussioner. Än en gång var lagen givetvis uppdelat tjejerna vs. killarna, men med Erik och Joachim i motståndarlaget (i kombination med löjligt enkla frågor) halkade vi tjejer efter ganska fort. Robin och Patrik hade också en del åsikter, Thunan satt mest och kollade att jag svarade rätt på fordonsfrågorna, vilket resulterade i gillande nickar. Men jag, C2, Louise och Maria fick glatt svälja stoltheten tillsammans med vin. Några slutsatser vi dock drog - vilken av lagen var de manligaste? Killarna svarade rätt på väldigt många av tjejfrågorna, varje gång de fick rätt jublades och kacklades det i flera minuter medan vi tjejer tittade på varandra med frågande blickar och skakande huvuden åt dessa ständigt pratande... halvfjollor. Men seriöst, killar (och då speciellt min goa bror) gnäller ofta på att tjejer pratar (för) mycket, men alla närvarande denna kväll hade lätt kunnat se att det är kvalificerat skitsnack.

     
 

Efter detta blev det musik på hög nivå, i hallen började alla att dansa och C2 började tuta i mig att vi tjejer borde gå ut. "Ehm, visst, men jag är typ, skitfattig. Fattig som i... bankrutt. No money, honey."  Inga problem. Med ett par sugar mummies i snygga förpackningar med mig klarade jag både inträde och en drink (ni vet att jag betalar tillbaka när jag är rik!) även om själva inträdesbiten visade sig bli en utmaning. "Nej, vi har ingen kontakt med banken så vi kan inte ta kort. Varken här eller i barerna. Endast kontant." Nämen - vilka springer med så mycket kontanter att de kan betala för tre tjejer en utekväll? Till slut släppte de ovanligt otrevliga vakterna in oss för "3 för 2", vi tog stämplar på handlederna innan vi muttrandes gick några kvarter till en bankomat i höga klackar och tog ut pengar. Och det är klart att bankkontakten återupprättats när vi väl kommit tillbaka... Men mycket dans blev det!

I det stora hela var kvällen otroligt bra, med musik, skratt, dans, goda drinkar, härligt sällskap med vänner jag träffar både ofta och sällan. Och självklart avslutades kvällen med fyllepasta och några försök att reta Joachim som somnat fort, jag tyckte det var min rätt eftersom han i egenskap av storebror utsatt mig för ett antal practical jokes genom åren. Det sistnämnda projektet avbröts dock fort när han inte... visade sig på humör. Med reaktioner snabba som en uppretad rotweiler med en böld i arslet och med blickar som kunde mörda, gick jag istället och gjorde fyllepasta med Louise (som var i en betydligt trevligare stämning, hehe). Surrade lite skit med Erik, Louise och C2, tror jag var i säng där vi halv fyra någon gång, väldigt glad i hågen. Tack alla!