-

Det är alltid väldigt svårt att försöka återge en konversation som i stunden var hysteriskt rolig, men jag tänkte ge det ett tappert försök.

Emilia berättar om att hennes svärmor bjudit med henne för någon… kommungrej (svärmor är kommun….alråd? Minns inte.) för väg 73 (?).

”Och det finns flera bra saker med att jag följer med Yvonne på det där:

1. Jag får se vad Yvonne jobbar med.

2. Jag kan faktiskt inte så mycket om väg 73…

(här börjar jag skratta rätt… mycket. Emilia uttalar orden som att det helt seriöst är konstigt att något som väg 73 har undgått hennes kunskapsförråd, vilket genast måste åtgärdas)

3. Eftersom jag kanske inriktar mig på förvaltningsrätt...

(här har mitt skratt hunnit utvecklas till ett högljutt asgarv, jag hör inte längre vad Emilia säger)

*Emilia anstränger sig för att fortsätta sin seriösa utläggning*
…så att följa lite kommunarbete blir…”

(och här stämmer Emilia in i mitt skratt och till slut sitter vi dubbelvikta bägge två)

Alla vi som inte kan något om väg 73 – skärpning. Faktiskt.

"Jag har inte ens ätit frukost, och redan står jag i 11 cm klackar."

Jag har gått och blivit en sån där socialt frenetisk varelse som helt saknar studiedisciplin och kastar alla måsten åt sidan för ett ”ska vi ta en promenad?” eller ”vad sägs om en fika, kan vara hos dig om en kvart” eller "ska vi äta hos dig eller mig ikväll?" eller ”ska träna idag, hänger du med” eller varför inte ”klassfest, hemmafest eller någon nation?”.

Tur att ödet råkar ha gjort denna studietermin hyfsat lugn. Även om den inte är så lugn som min stressnivå för tillfället ligger på. Måste sparka igång mig själv.

Dagens läxa: prioritera. (Men vadå, äta ska ju alla, eller hur?? Varför inte göra någon sällskap?)
Dagens att göra: läs minst 200 sidor i Förundersökning. Det är faktiskt lektion imorgon! (Jaja…)

Reflektion: googla på symptom för schizofreni.

Min mammas sambo ringer mig för att diskutera en märklig faktura han fått, och jag hör på en gång att den inte verkar vara riktigt riktig. När jag så får se fakturan börjar jag skratta.

Seriöst, ska man göra en bluff-faktura kan man väl åtminstone göra den lite proffsig??

Stavfel, grammatiska missar, brist på OCR-nummer, skiljetecken på fel ställen, felaktig benämning av fakturan och angivande av summa på helt fel sätt – kort sagt ett väldigt tarvligt försök till bedrägeri. Stackaren. Det är ju fan synd om honom. Och anledningen till att jag vet att det är en ”han”, är att jag kollade vart bankgironumret gick. Jag kollade även upp organisationsnumret och telefonnumret, föga förvånande gick inget av dem dit de skulle.

Bättre lycka nästa gång.

Släpper av Sus på tågstationen, cyklar så till Juridiska biblioteket för ett första läspass i Uppsala. Kommer fram, känner mig lite smått vilsen (i Uppsala finns inget samlat universitetsbibliotek, istället är det små spridda bibliotek i hela stan, precis som resten av campus – vardagsmotion har fått en ny innebörd) men kliver in och känner mig med ens hemma. Ett fint litet juridiskt bibliotek med namn jag känner igen; Burman, Ekelöf, Wennberg. Hyllorna markerade efter indelning, civilrätt, immaterialrätt, fast och lös egendom, miljörätt. Behöver hjälp med att hitta boken jag är ute efter, och sedan får jag en liten guidad visning runt biblioteket på tre våningar (små våningar, dock) till läsesalar, arkiv, förarbeten, kopiatorer, datorrum och magasin. Sedan går jag och sätter mig i en läsesal med såna där klassiska bänkar och lampor med grön lampskärm. Börjar läsa Criminology theory, ett par kapitel på engelska. Det tar mig inte lång tid innan jag uppmärksammar oväsendet i rummet, är det verkligen ventilationen som låter så högt? Brusar ju nästan som ett vattenfall. Näsan i boken igen.

Sen vänder jag huvudet åt höger för att titta ut genom fönstret, och blir smått paff.

Här sitter jag med Domkyrkan ett stenkast bort, tornar upp sig alldeles nära, och precis utanför fönstret är ett litet vattenfall i Fyrisån beläget – det förklarar brusandet. Vilken skillnad mot utsikten från universitetsbiblioteket i Umeå – en tegelvägg.

Sms:ade några nära och berättade om min utsikt i biblioteket där jag äntligen läser kriminologi, bland annat skrev jag till Erik och brorsan.

Eriks svar: ”Välkommen hit, välkommen hem.” (Uppsalas hälsningsslogan som vi gillat långt innan vi flyttade hit.)

Brorsans svarade att det lät som ett bra bibliotek, och att han själv satt och stirrade in i en toavägg. Senare under dagen skulle han fiska.

Jag kan inte låta bli att flina åt min härligt ärliga bror (som alltid har glimten i ögat och bjuder på sig själv), speciellt eftersom jag just läst om Lombroso, en italienare som menade att kriminella människor fysiologiskt skiljde sig från vanliga, mer civiliserade personer och att kriminella var av en mer primitiv art av människan. Såklart får jag ett sms av min bror Grottmänniskan som kommunicerar under sitt toabesök och sen jagar sin föda.

För drygt en vecka sedan ringde min pappa för att berätta om Haverikommissionens utredning angående planet som med nöd och näppe lyfte för två år sedan från Frösöns flygplats på väg mot Antalya i Turkiet. Utredningen var klar, och visade inte bara att planet var några meter från en katastrof, utan dessutom att piloten valde att starta planet helt medveten om att planet var nära ett halvt ton för tungt lastat. Såhär nära en stor flygkatastrof har det inte varit i Sverige på många många år. Planet gick knappt att lyfta, de slickade bar mark och hundra meter efter landningsbanan hade planet bara lyft en halvmeter från marken. Nästa misstag var att piloten inte valde att mellanlanda och lätta på lasten.

Besättningen på planet manipulerade alltså med informationen och datan så de skulle få klartecken att starta.
Med 169 passagerare ombord, på väg mot sol och semester.
Däribland min pappa och hans sambo.

Denna artikel är om Haverikommissionens utredning:
http://op.se/ostersund/1.1330437

Dessa skrevs i samband med flygningen för två år sedan:
http://op.se/ostersund/1.1328596

http://op.se/ostersund/1.1328774


Läs. Bli förbannad. Tänk elaka tankar. Det gör jag.
Sedan jag torkat bort tårarna och tackat gudarna för att min pappa klarade sig.

Denna rubrik fanns att läsa för Aftonbladet idag:

”70-årig lantbrukare hittades mördad utanför Eslöv.
Misshandlades och lämnades liggande i flera dygn med svåra skador och utan vätska.”

Ja, det var rent för jävligt att någon inte bara slog på stackaren, utan dessutom lämnade honom där utan en flaska vatten! Så ohyfsat!