-

Det här kommer bli ett sådant där halvprivat blogginlägg jag normalt inte skulle skriva. Men jag skäms inte och jag är överlycklig – vilket gör det värt att dela med mig.

 

När jag separerade från Erik i februari förra året fastnade jag i ett ekonomiskt dilemma med mitt boende. Det går inte att få tag i lägenheter så lätt över en natt och att hyra i andrahand var knappast ett alternativ med hund och katt. Jag behövde dessutom något stadigt kvar i min tillvaro när resten vändes upp och ner. Så trots att jag hatar att låna och vill klara mig själv, bestämde jag mig för att under en period (vårterminen) låna för att kunna bo kvar i lägenheten. Under sommaren jobbade jag och samlade ihop så det räckte för sommaren och höstterminen, men under vårterminen samlade jag på mig en skuld som tillsammans med behovet av en ny soffa och diverse andra saker jag behövde komplettera mitt singelboende med blev en nätt summa.

 

Denna summa har jag sedan december förra året arbetat hårt för att jobba av. Varenda krona jag jobbade ihop under våren gick till skulder, under sommaren jobbade jag, jag har sparat och dragit in på mina utgifter. Jag har inte köpt ett enda par högklackade skor sen i november förra året(!). Skatteåterbäring, övertidsersättning – allt har jag använt till skulder.

 

Och för fem minuter sedan betalade jag av de sista tusenlapparna. Så otroligt skön känsla!

 

Visst hade jag kunnat vänta med skulderna tills jag fått ett heltidsjobb, men jag ville inte låta det vänta. Jag vill inte börja mitt karriärliv med att betala av skulder (visst kommer jag under livets gång samla på mig mer skulder, boende, bil, - för att inte tala om min studieskuld! Men det här gäller skulder till närstående). Skulder går först, före skor och nöjen.

 

Men nu är jag skuldfri. Jag vill tacka de änglar som hjälpte mig ur knipan (även de som inte tvekade att erbjuda mig lån - trots att jag tackade nej är jag oerhört tacksam för viljan att hjälpa!). Till min älskade vän som inte bara hjälpte mig köpa soffan, utan som hjälpte mig bygga ihop den och ha en första myskväll i den – och inte hade några som helst krav på återbetalningstid. Tack för ditt förtroende och ditt stöd. Jag vill tacka min mamma som gjorde det möjligt för mig att bo kvar i lägenheten – det besparade mig ett helvete. Kevin, som inte ville ha pengar tillbaka men som utan alltför mycket protester godtog och förstod att jag ville betala för mig, och som stöttat mig i mitt sparande och gnetande.

 

Ni är guld värda, och jag kommer aldrig glömma vad ni gjort för mig.

 

Så - hur ska jag fira det här? :D Ett par skor? Eller unna mig att spara och samla ihop pengar, kanske till en weekend i London?

Vaknar av Kevins väckarklocka. Förbannade jävla väckarklocka. Känner mig trött, grinig, irriterad. Märker att jag har huvudvärk. Kevin stänger av väckarklockan men det är försent. Katten är vaken och prasslar runt i sovrummet, jag sätter mig upp, tittar på henne, pekar mot dörren och säger UT! Vänder mig om, drar täcket över huvudet och hör Kevin fnissa. ”Someone’s obviously not had her 12 hours of sleep.” Han kryper tätt intill mig och jag bara kan inte bli irriterad på honom, så jag frågar med lätt röst ”What gave me away?”.

 

Huvudvärken släpper inte på hela förmiddagen. Plågar mig igenom läsning i något av de fyrtioelva ämnena (minns inte vilket nu) jag studerar innan jag intalar mig att jag har ork att åka till universitetet. Två alvedon, en dusch. Sen radas tecknen på att jag inte riktigt är frisk upp:

 

1: Jag sminkar mig, tittar mig i spegeln och bestämmer mig trots det för att inte lägga på foundation.

2: Kör till skolan. Väl framme kommer jag knappt ihåg att jag kört.

3: Den superintressanta föreläsningen ägnar jag åt att tänka på min kudde hemma i sängen.

4: Jag åker hem i pausen. Minns att jag körde hem.

5: Väl hemma i soffan läser jag i tre minuter innan jag somnar med boken uppslagen halvt täckandes mitt ansikte. Vaknar först när Kevin kommer hem.

6: Kevin säger ord på svenska och jag är säker på att jag feberyrar.

7: Jag lagar mat och Kevin vill dricka rödvin till – jag är motvillig.

8: Istället för popcorn, chips, guacemole eller ett glas vin kryper jag ner i soffhörnet med en kopp te. Har aldrig smakat bättre!

9: Väl i säng huttrar jag mig snabbt till sömns och drömmer om konstiga saker som gör mig så förvirrad att när Kevin kryper ner i sängen bredvid mig jag undrar vem han är.

10: Jag bryr mig inte om att fråga honom utan somnar om.

Detta bord känns helt rätt för vårt vardagsrum. Vi (läs jag) är på jakt efter ett lågt runt bord, gärna svart. Tyvärr blir ju svarta möbler dammiga så fort (eller snarare, dammet syns lättare), men ett glasbord kändes som en bra kompromiss. Tyvärr råkar jag ha lite dyr smak. Typiskt mig att falla för någonting och sen sätta i halsen när jag läser prislappen. Denna skönhet kostar 8 600 kr.
Å andra sidan vann den Nordic Design Prize 2009.

 

Någon som känner för att sponsra en fattig student med några tusenlappar?

Nej. Trodde inte det.

Satt igår på föreläsningen och kände att den reseabstinens och framförallt Englands-längtan jag känt de senaste veckorna förstärktes något enormt. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag bestämde mig i alla fall för att göra det näst bästa till att faktiskt åka till London - bjuda ut Kevin till en irländsk pub i Uppsala. En drink och en härlig konversation i en mörk pub.

Och när vi satt där inbegripna i djupa diskussioner om vänner i England och Irans destruktiva regim slog det mig. Det är höst. Jag gillar höst, och just igår var det regnblandade stormvindar. Var var jag sist det var höst och sånt här väder? I England. Jag saknar "mitt" England.

Så en liten dos av englandskänsla (om än i en irländsk pub i Uppsala) med ett ljus tänt i fönstret i murväggen, ett glas vin, chilinötter och min Kevin så kändes det mycket bättre.

I höstmyset och höstmörkret måste man unna sig då och då.

Att fastna i en bilkö på E4:an med en tjej från klassen jag inte känner i bilen var visserligen intressant. Men lektionen var inte värd resan till Stockholm med sån slöseri i trafiken på hemvägen.

Att däremot komma hem och mötas av en städad lägenhet och en leende matlagande man som välkomnade mig med en kyss och en drink - det var värt resan.