-

Det känns som att den senaste debatten kring hovrättsdomen där sex pojkar friades för våldtäkt förtjänar en kommentar även från mig. Diverse politiker, bloggare, krönikörer och polismän har engagerat sig och jag har under de senaste fem åren inte sett något fall som rört upp så mycket. Ändå är det inget konstigt med fallet. Inget nytt som inte hänt förr. Skillnaden är att vi äntligen börjat fatta. Att "nej" inte måste bestå av högljudda skrik och våldsamt motstånd. Att såna nej faktiskt inte alltid är möjliga. Att rädsla, chock och förtryck kan dämpa även den starkaste röst.

Vad som inger mig hopp i den här debatten är att fokus äntligen har flyttats från offret, vad hon hade på sig, att hon druckit, att hon ens var i den där lägenheten. Istället ifrågasätts killarna. Hur kunde de tro att hon ville ha sex med dem på kö? Att bli fasthållen var en del av leken som hon viskade att hon inte ville vara del av? Och hur kan de sno hennes mobil, lämna henne mer utlämnad och utsatt?

Och fokus har lagts på omgivningens reaktioner. Allt från att tjejer i hennes klass ifrågasätter hennes berättelse för att hon faktiskt orkar gå i skolan, prata med folk, till att gamla tanter dömer unga tjejer för deras klädsel, menar att de bjuder ut sig. Nu har vi börjat fatta att det här problemet varken slutar eller börjar med hur tjejer klär sig eller att de pratar med killar.

Problemet är att killarna i fall som det aktuella saknar respekt för andra människors sexuella integritet, och omgivningen saknar förståelse för att killarna aldrig lärt sig den gränsen. Att gamla tanter som dömer klädseln hos en tjej eller kvinna göder den antika synen att en man alltid har rätt till en kvinna, och att hennes egen åsikt i frågan alltid är sekundär, obetydlig. Att bilden av hur en flicka ska bete sig och hur det ideala offret ska vara är grovt felaktig och missvisande på så många nivåer.

Vi måste alla vända på detta. Vi måste alla förstå hur det ligger till. Män är inte djur vars lust övergår deras förstånd. För det första är de intelligenta människor, har förmåga att känna empati och respekt som alla andra. För det andra handlar sexuella övergrepp (oavsett ålder, kön eller relation) inte om lust, utan om makt. Makt som har sin grund i icke fungerande jämlikhet, fördomar och bristande insikt. Det här är ett problem på gräsrotsnivå. Vi måste bränna ner ogräset och låta något friskare växa upp.

Jag kommer att prata med min dotter om de risker hon tar när hon i tonåren är ute. Inte för att skrämma henne, utan för att göra henne medveten om vad som finns där ute. För att jag själv känt mig förödmjukad efter att en kille i skolan tyckte han hade rätt att hårdhänt grabba tag i min rumpa mitt under en konsert i ortens centrum. Att jag placerat ett knä i skrevet på en man som tog en dans som en invit att klämma på mina bröst. Jag kanske inte berättar om den gången jag blev indragen i ett förråd, hur en kyss förvandlades  till våldsamt hårdragande och panikkänslor. Hur maktlös jag kände mig den där gången när en full, stor karl tryckte ner mig på min egen säng under en fest, inte hörde eller märkte att jag sa åt honom att ge sig, tryckte bort honom om och om igen. Om blåmärkena jag fick längs hela ena sidan av kroppen efter att samma man tryckte upp mig mot trapphusets stenvägg, innan jag till slut med stöd och hjälp från festens övriga deltagare (uteslutande killar, ska tilläggas) jagade iväg honom. Eller så berättar jag även om det. För att hon inte får vara naiv. För att hon måste ta hand om sig. Och då syftar jag inte på hur hon väljer att klä sig, utan att hon verkligen måste förstå sitt eget värde, att hon alltid och oavsett situation har rätt till integritet och respekt. Och själv våga berätta om, gud förbjude, något händer henne eller någon i hennes närhet. För även om jag tror på att såna här situationer på sikt kan motverkas, att samhällets värderingar och folkvett kan genomsyras av förakt för och avståndstagande från övergrepp - och att det finns förståelse för ett nejs alla nyanser - så har det gräset uppenbarligen ännu inte vuxit till sig.