-

Ja, jag erkänner. Jag är riktigt barnsligt kär i julen. Ja, jag har julpyntat. Och ja, jag pyntade julgranen den 25:e november… So what?!

Jag råkar vara väldigt kär i julen, och jag råkar ha en sambo som är väldigt kär i julen. I vårt fall blev alltså 1+1 = jul. Vi har velat skaffa julgran sen vi flyttade till Umeå, men det första året hade vi katt. Dålig idé att skaffa gran med en fem månader gammal kattunge hemma. Jag hade ingen lust att lägga ut några hundralappar på en gran, när den större delen av tiden skulle fungera som klätterträd. Jag var inte speciellt lockad av idén att se grantoppen svaja fram och tillbaka i takt med att kulorna flög genom rummet. Så vi väntade.

Nästa år vi ville ha julgran skulle vi vara borta större delen av december, så vi såg ingen vits med att köpa en gran när vi ändå inte kunde njuta av den. Så vi väntade.

I år överkompenserade vi och köpte en gran, och pyntade den. Igår. Den har vackra kulor i rött och guld, och guldglitter och stora snöflingor i guld. Mycket vacker. Det tycker tyvärr även katten. Idag när jag kom hem fick jag bevittna resultatet av ett team work. Katten hade boxat ner en röd kula som valpen sedan jobbat med att få i tusen små bitar. Dessa bitar hade sedan katten lekt runt i lägenheten med. Jag förstår varför djur är så söta. Annars skulle de aldrig kunna komma undan med allt ovett de ställer till med.

Men detta var ju inte helt oväntat. Vi har ju köpt tonvis med kulor, eftersom vi förstod att olyckor av denna art händer. Det är trots allt inte första gången jag har katt, eller gran. Vi har bunkrat upp med julgranskulor - vårt närförråd påminner om ett bollhav. Så lek på ni, snorungar!

Vi har även investerat i en vedkamin, sån där oäkta sak. Mycket verklighetstrogen, dock. Mysfaktorn är riktigt hög nu, vill jag lova. Brasa, kamin, glögg och små barn förklädda till håriga fyrbenta varelser med svansar och nosar - julen fulländad!

Men en sak förbryllar mig med julen. Vi är ju så kära i att göra samma saker som alla år tidigare. Same procedure as every year. Det känns tryggt, naturligt, påminner oss om det som varit, något vi alltid kan lita på. Det hör till att baka pepparkakor, stöpa ljus, baka tunnbröd, ha julpyntet på exakt samma ställen, julhandla osv..

Men hur kommer det sig att det vi i vardagen kallar för enformiga rutiner, kallar vi i högtider för tradition?

Handlar det bara om hur frekvent något sker, eller är högtider något som trotsar alla andra regler, bara för att de innehåller så mycket bra och gott? Som snapsar, romröra och en ursäkt att umgås med nära och kära en längre stund än ett kort telefonsamtal? Visserligen är just detta sådana saker som gör att många avskyr högtider; Fan, jag måste umgås med släkten. Helvete, farbror Bosse kommer vara där, och han blir så kladdig efter några snapsar. Men huvva, jag har ingen lust att köpa presenter till någon jag träffar en gång per år. Och fy julmat, fett, äckligt, och jag måste träna i tre månader efter tre julmiddagar. Och så vidare. Ångest.

Jag och Dolis diskuterade detta idag, och vi kom fram till att hur det än är så älskar vi julen. Vi älskar pepparkakor och glögg, vi älskar julgranen (jag för att titta på, hon för att bita och boxa på) och vi älskar julklappar (jag för att julklappar innehåller hemliga saker som får mina ögon att tindra, hon för att presentsnören är riktigt goda).

Jag citerar min ingifta morbror: Tindra med ögonen, ungjävlar, för nu är det jul!