-

Apropå hemska spindelhistorier och Halloweens fascination för dessa kräk med åtta ben, återkom sommarens näst värsta minne (det absolut värsta minnet var de självmordstankar jag upplevde medan jag klamrade mig fast i lustgasmasken ett par timmar innan Celina föddes). Vi tillbringade en vecka på landet, vår ö utanför Nynäshamn. Det är ett litet paradis med en stuga för var och en av mormor och hennes tre syskon, och det innebär lata dagar med sol och bad (om man inte just fött barn och ska hålla sig på torra land). Tyvärr innebär det förstås också ett och annat kryp.

 

Så första kvällen då jag skulle gå på toa innan jag skulle lägga mig tänder jag lampan i gången utanför dasset och duschrummet, och tittar mig storögt omkring för att titta efter djävulskap. Såg ett par mindre spindlar och rös, försökta kalkylera i vilken vinkel jag kunde gå för att undvika att vara direkt under en eventuellt fallande skithög. Tittar upp mot vänstra hörnet och fryser till is i tre sekunder innan jag ger upp ett mycket ynkligt och patetiskt läte, tar ett skutt bakåt och springer tillbaka mot stugan.

 

Jag öppnar dörren och Kevin ser på en gång att något är på tok. Jag gråter och skakar. På fullt allvar. Jag förklarade enkelt att spindeln som hänger där gör att jag hellre håller mig, den är ju stor som en jävla dörrvakt. Efter att han erbjudit sig att följa med mig försökte jag ta mig samman, men det gick inte. Han skakade på huvudet - jag är inte mörkrädd, har jobbat med våldtäktsmän och seriemördare, ägnat större delen av min studietid med att läsa om fruktansvärda fall och hemska mänskliga monster, har inget emot att få händerna skitiga med trädgårdarbete bland maskar och grodor - men en liten jävla spindel gör mig livrädd och handlingsförlamad? Jag insåg att min underläpp darrade och att jag förmodligen såg ut som en femåring när jag med gråten i halsen svarade: ....men den ÄR inte liten...!

 

Okej. Irrationellt, jag vet. Men jag erkänner mig slagen när det gäller spindlar. Kevin kunde inte hitta spindeln när han följde med mig ut, den satan gömde sig nog när jag förde oväsen och det hjälpte ju knappast mitt case i att övertyga Kevin om att den verkligen VAR stor. Men det var den. Så nästa dag sms:ade jag min bror.

 

Jag: Kommer du ihåg när vi för många år sedan tog med din soft air gun ut i ladugår'n och sköt sönder den där gigantiska spindeln?

Joachim: Hm... lite vagt. Hur så?

Jag: Ta med pistolen ut när du kommer imorgon.

Joachim: Ah, jag förstår. Will do!

 

Åtminstone en på min sida. Men när Kevin ett par dagar senare faktiskt såg spindeln erkände han att det nog var den största han sett i Sverige. Sen försvann den in i sopborsten och kom ut som delar. Vettskrämd stod jag bakom Kevins rygg, men jag fick min hämnd. Världen var räddad och jag kunde gå på toa igen.

Jag går in i Celinas rum för att kolla till min sovande lilla ängel som somnade till så lätt i sin egen säng, för en powernap under dagen. Jag står där bredvid spjälsängen och ler sådär som bara en lycklig kärleksfull mor gör, beundrar hennes fridfulla ansikte och små knutna nävar som ligger på kudden bredvid hennes huvud. Och lika löjligt gosigt böjer jag mig ner för att snusa lite på henne, dra in hennes underbara doft innan jag lämnar rummet - när jag plötsligt stannar upp mitt i rörelsen.

 

Det sitter en spindel där. Vid spjälsängens kant. Två decimeter från min dotters huvud. TVÅ DECIMETER FRÅN MIN DOTTERS HUVUD. Mitt i luften, uppenbarligen på ett redan spinnt nät. Jag kan inte skrika, då väcker jag Celina. Den där jävla spindeln förstår det, ser det, och ler elakt mot mig.

 

Men den spindeln skulle ha förstått bättre. Mig jävlas man inte med. Jag tänkte tyst för mig själv, spindlar accepterar jag inte i närheten av min dotter. Det kallas modersinstinkt. Muckar do med mäj, muckar do med döden. Så stolt i ryggen och med bestämda steg gick jag ut ur rummet för att ta itu med saken.

 

Jag gick fram till Kevin. Sa med huvudet något sänkt sådär så att mina ögon fångar uppmärksamhet och han därmed kan förstå att jag har något viktigt att säga. Min röst är allvarlig så medan jag proklamerar denna överfarliga situation tittar Kevin upp och jag säger väldigt modigt:

- Jag kan inte skrika detta eftersom jag inte vill väcka Celina. MEN. DET. SITTER. EN. SPINDEL. VID. HENNES. HUVUD.

Kevin himlar med ögonen och jag kastrerar honom mentalt för att han inte bara flyger ur stolen och springer in till henne för att rädda henne.

- HOW. ARE. YOU. STILL. SITTING. IN. THAT. CHAIR?

Rädd att jag får ta tag i situationen helt alldeles själv går jag och hämtar lite hushållspapper att linda in djävulsskapet i. Kevin tar det ifrån mig och börjar gå mot Celinas rum. Jag säger då att detta är INTE en situation då han ska försöka rädda den lilla satan ut i friheten utan att detta är en AIM TO KILL-situation.

 

Kevin konstaterar förvånat att jag faktiskt hade rätt, jag kastrerar honom lite till mentalt för att han ens tvivlat på mig. Jag har ju alltid rätt när det gäller spindlar.

 

Spindeln ihopknycklad och borta. Ordningen återställd. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag böjer mig slutligen ner för att kyssa min dotters panna. Under tiden tittar jag dock något paranoid omkring, ifall spindelfan har lämnat egna döttrar ikring min dotters spjälsäng.

 

Man skulle ju kunna tro att jag är grymt rastlös. Sedan 2006 har jag bott i fyra olika lägenheter i tre olika städer, i två länder. Jag har läst upp till 450 högskolepoäng, farit runt halva Europa, bilat genom 7 länder, hunnit gå på bal på Park Lane i London, dansat på en nattklubb i Barcelona, fått matförgiftning i Rom och ätit fantastiskt god italiensk och spansk mat i Köpenhamn. Jag har bytt sambo, skaffat barn och jobbat på Manpower och Kriminalvården. Jag har gått på museum i gamla fängelsehålor längs Southbank i London och ätit något av de godaste som serverats mig på tallrik i gamla fängelsehålor i Uppsala. Jag har bestigit mindre berg i Grekland, åkt skidor utför lite högre berg i Storlien. Jag har haft hemligheter, lycka, tårar och ovisshet. Inte en enda höst sedan 2004 har jag kunnat säga att jag vet var jag är om ett år. Och 2012 är inget undantag. Jag har ingen aning om var jag kommer vara hösten 2013. Det kan vara skrämmande, orsaka lite snurrande i sängen om natten. Men inte länge. Sen somnar jag i alla fall med ett leende på läpparna, trygg i att det alltid ordnar sig.    

 

För exakt ett år sedan var jag fortfarande ovetande om att jag var gravid. Däremot hade jag fått ett brev om att jag var tvungen att flytta från lägenheten jag bott i ett par år. För två månader sedan hade jag inget jobb. För tre år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle träffa en engelsman som skulle ta några månader på sig att vända upp och ner på mitt liv. Nu sitter jag i en bostadsrätt, nattade för en timme sedan min lilla solstråle till dotter och min sambo for iväg för att spela badminton med några kompisar. Själv sitter jag och funderar på vad jag ska ha med mig på tjänsteresan jag ska iväg på, min första vecka på mitt första jobb som jag påbörjar i december. Det känns som att det bara blir bättre och bättre. Var kommer jag vara om tre månader, tre år? Jag väntar med spänning.

 

Jag har läst det så många gånger på Facebook, andras statusrader. Folk som har fått jobb efter examen, lyckats stadgat sig och vet med sig att framtiden är stabil. Jag har läst så många skriva "Det går bra nu". Fortfarande kan jag inte säga att jag vet var min närmsta framtid kommer ta mig i långa loppet, och det är charmen med mitt liv. Det oförutsägbara, inte tacka nej till chanser, våga ta stora steg, testa nytt, se livet som ett äventyr. Och så vill jag ha det. När jag nu också har ett jobb, sambo, barn... Trots att det för de flesta betyder att de stadgat sig och "slår sig ner" vägrar jag göra det. Jag är inte bunden. Man är inte mer låst än man gör sig, det har Kevin lärt mig. Jag är fri och villig att fortsätta se och upptäcka. Och så vill jag ha det.

 

Så nu är det min tur att säga det:

Barn är inte speciellt praktiska. De tar plats, kräks på grejer som därför ideligen måste tvättas, de tar tid ifrån ens vardagssysslor och för mig är det helt oförståeligt att en liten tjej på en halvmeter kan fylla upp en halv bil. Barnvagn, bilstol, kläder, blöjor, skötväska, bröstpump, amningskudde, mängder av handdukar och extra lakan då man ska sova borta. Babysitter, babygym, skötbord, garderobsutrymme. De tar plats. Tid. Och så mycket kärlek man inte visste att man hade. Men det har man.

 

Och apropå praktiska detaljer som underlättar existensen av detta opraktiska underbara väsen så har jag ett par råd till föräldrar eller blivande föräldrar (ni andra har förmodligen inget intresse av att läsa vidare utan kan återkomma till ett mindre bäbisfokuserat inlägg - de kommer!). Observera att de är råd och inget annat - alla är olika, både föräldrar och barn, och därför är det inte säkert att detta fungerar för er. Så det är därför bara rekommendationer. Men jag har såklart som nybliven mamma upptäckt några saker som är OTROLIGT funktionella och som jag och Kevin absolut inte skulle vilja klara oss utan.

 

Lägg det märket på minnet. Bröstpump och flaskor - allt totalt kompatibelt, pumpa ner i en flaska du antingen sätter lock på och ställer in i kylen/frysen, eller sätter napp på och använder som nappflaska. Underbara grejer. Köp extra så behöver själva förvaringen av bröstmjölk aldrig bli ett problem. Flaskorna kan sen såklart också användas när bäbisen äter fastare mat. Att pumpa är definitivt jag rekommenderar: sådan frihet för mamman som kan undvika att amma offentligt, ta ett glas vin då och då, springa på gymmet, sova längre - pappa kan mata! För mig släppte en del av pressen kring amning, för det ämnet är otroligt hypat. (Amma amma amma säger alla. Ja, ja.) Dessutom finns babylarmet SCD535, toppen på så många sätt jag inte orkar rabbla och babbla om här. Philips Avent har också en mängd andra grejer som kan vara av intresse!

 

2. Adapter till barnvagnen som bilbarnstolen kan fästas i. Underbart på shoppingrundor då en sovande bäbis inte behöver väckas! Har verkligen underlättat så många gånger att jag inte kan räkna dem.

 

Under föräldrautbildningen före förlossningen och genom informationen man får efteråt får man höra precis allt man ska eller inte ska göra, och det är kurvor och amning och pekfingret hit och dit. Till slut blir det så mycket att man undrar om det ens finns rum för eget sunt förnuft och ungefär när det började pratas om att man inte ska äta jordgubbar under amningen slutade jag lyssna. En härlig barnmorska på MVC sa till och med att man ju faktiskt inte behöver berätta allt för BVC. Jag bestämde mig för att prova mig fram och ta saker som de kommer, och jag har då inte haft några problem. BVC finns om man behöver dem, men har jag någon fråga en tisdagseftermiddag om amning eller smakportioner eller sovrutiner fungerar Googles sökfunktion alldeles utmärkt, såväl som erfarenhet av vänner och familj. Hemsidan 1177 räcker också långt!

 

Att få bäbis är billigt. Gratis, faktiskt. Att HA bäbis är betydligt dyrare. Alla ovan nämnda saker kostar skjortan och jag är inte ett dugg förvånad över att andrahandsmarknaden av barnsaker är så utbredd som den är i Sverige. De hinner knappast slitas ut och är ofta i bra skick. Men det är inte alltid det känns lika roligt att använda begagnade saker. Vad vi har upptäckt är att saker är så otroligt mycket billigare i England, även om man beställer hem. På amazon.co.uk har vi köpt saker till upp till en tredjedel av priset här i Sverige - inklusive fraktkostnad! Och leveranstiderna har varit jättekorta, bara några dagar. Så spara tid och pengar, och kolla där först innan ni åker ner till Babyproffsen eller Barnens Hus och lägger ut hundratals kronor mer än ni behöver på saker ni vill ha. Vi har köpt bröstpump, alla tillhörande flaskor och babylarm därifrån.

 

Sudocrem är en salva mot röda rumpor. Istället för att köpa en 50g Silon-salva på Apoteket för 50 spänn kan du få tag på 400g Sudocrem för runt 35 spänn i England. Råkar man inte besöka England något (eller har en bonusdotter därifrån som kommer på besök med jämna mellanrum) går det att beställa från amazon.co.uk för 50-lappen. Vad gäller blöjmärken och vad som är bäst mot röda rumpor har vi märkt att det totalt varierar från bäbis till bäbis, så prova er fram istället för att köra på det som alla säger är bäst - alla säger olika (däremot rekommenderar jag att ni går med i Pampers- resp. Liberoklubben och samlar poäng till gåvor!). 

 

Istället för en skrymmande balja i badrummet (för oss som inte har ett badkar att bada den lilla människan i) är Flexibath ett hopfällbart badkar som är så himla lätt att stoppa undan när det inte används! Går även att köpa ett stöd till att sätta bäbisen i när den är i badkaret så man får händerna friare. Mycket praktiskt, gillas starkt av en minimalist som jag. :)

 

Nu ska jag mata bäbis i vår nya soffa och titta på Desperate housewives medan höstvädret trycker på och ger en lust att tända levande ljus. Att vara mamma är kanske inte alltid så praktiskt eller billigt, men förbaskat roligt och mysigt! Och med rätt grejer behöver det inte vara speciellt krångligt heller. ;)