Ett par månader senare
Och bara sådär har sommaren gått. Senaste inlägget skrevs ett par dagar efter jag opererades för utomkvedshavandeskap. Lång paus efteråt. Men livet går vidare. Allt som finns kvar av den graviditeten är tre små ärr på magen och ett brev från sjukhuset.
Vi har hunnit med en midsommarvecka på ön i Nynäshamns skärgård och en intensiv vecka i London. Vi har haft många sköna och framförallt lata veckor i Uppsala. På balkongen i solen. I soffan framför en film. Vid köksbordet med härliga rätter och goda viner. Långa morgnar i sängen. Det enda någorlunda vettigt jag gjort är att (när jag väl fick lite mer energi efter vårens resande mellan Östersund- Uppsala och efter de helt ärligt rätt ansträngande operationerna) totalrensa hemma. Gick igenom alla garderober och skåp. Vi tog till och med tag i förrådet. Saker for ut i en väldig fart. Det är något terapeutiskt med att rensa. Ut med gammalt skräp eller icke-skräp man bara inte använder. Det behövs inte nödvändigtvis ersättas igen. Bara göra lite mer utrymme för sådant som faktiskt får plats i ens liv. Har man hundra plagg använder man ju bara de fem längst upp i högen. Har man tjugo plagg använder man alla. Efter inventeringen kan vi konstatera att vi har en hel del böcker, vinglas, musikinstrument och hundhår.
Och Celina…. Oj oj. Min älskade lilla tjej. I början på sommaren hade vi en bäbis. Nu har vi ett litet barn. En 1-åring. En riktig glädjespruta. Hon håller upp handen och tittar dig i ögonen när hon berättar, med mycket menande nickanden eller skakningar på huvudet, om något som är totalt omöjligt att förstå men så otroligt spännande. Hon har sagt sina första ord, och jag kan med stolthet meddela att de var på svenska. ”Tack”, ”oj” och ”hej”. Hon förstår dock en hel del annat. Säger man ”porridge” på morgonen börjar hon klappa händerna och titta efter sin skål med gröt. Säger man ”oh dear!” sätter hon handen mot pannan. ”Hur stor är Celina?/How tall is Celina?” får samma respons – upp med händerna i luften. Mormor sjunger ”Klappe klappe söte”, och då klappar vi händerna. När vi hittar pappas strumpor tar vi oss om näsan.
Och nu går hon. Hon tar sig fram överallt och vill helst gå själv, inte sitta i vagnen. Så hon har köpt sina första skor. Hon har också ärvt sin mammas organiseringsförmåga. Även om hennes mest går ut på att omorganisera. Hittade en leksaksring i min väska när jag kom till jobbet förra veckan. Kevin hittade ett trälock till en låda i diskmaskinen när han tömde den igår morse.
Ytterligare något nytt är att jag blivit lite av en pendlare. Jovisst, när jag arbetar i Sundbyberg på huvudkontoret åker jag minsann pendeltåg. Lite nytt för en jämte sådär. 1,5 timme dörr till dörr innebar totalchock de första dagarna och sedan en våg av insikt om hur lite egentid jag haft de senaste tre åren. Helt plötsligt har jag ju möjlighet att stirra blint ut genom ett fönster, lyssna på musik i hörlurar, och tänka på allt och ingenting. För att inte tala om lyxen att i smyg iaktta folk, ta det lite lugnt innan jobbet med te i en minitermos, eller på vägen hem varva ner efter alla härliga samtal med kollegor och mer eller mindre insiktsfulla gäldenärer. Kan nästan vänja mig vid att pendla. Kanske bäst jag ber om en permanent omplacering till Sundbyberg. Hoppsan! Redan gjort.
Det är ju faktiskt så otroligt skönt att komma hem till just Uppsala efter jobbet. Till sin egna fräscha, välrensade lägenhet, med en engelsktalande härlig man som lagar god mat, en unge som glatt kramas och exalterat jollrar om Nalle Puh-boken, och att ta en dusch tillsammans med en träkloss som någon lagt där.
