-

Nej men vad hände här? Imorse när jag körde till jobbet stod det på displayen i gult: 19 DEC. Jag körde nästan i diket av förvåning. (Det kan visserligen också ha berott på den skarpa kurvan med blank is.)

Vad hände med det här året? Absolut första biten försvann i avslutningen av studierna, sen blev det något sorts vakuum med antiklimax-känsla när jag i slutet av februari skickade in sista hemuppgiften i mina studier och satte punkt för min andra examen. Därefter spenderade jag tre månader med att varje dag bedöma om magen vuxit betydligt över natten. Kan meddela att det var ytterst lite skillnad från dag till dag. Lite segt med det, men skönt med vila efter intensiva år, och trots att jag normalt brukar ha svårt att bara sitta på arslet lyckades jag verkligen njuta, ta igen mig, försöka förbereda mig för nya kapitel. Sen spenderade jag förstås en månad med att önska att min sprattlande mage skulle förvandlas till en platt mage med en go bäbis på. Less var bara förnamnet. Höggravid = Småtung och skitless.

Den dagen kom förstås. Ett par begravningar, en examensmiddag, en solig vecka på balkongen i maj, fotbolls-EM, massa turer till sjukhuset med högt blodtryck. Sen plopp, så kom hon. Då  kom nästa bubbla, ogenomtränglig i fyra veckor med nedstämdhet och upprymdhet och allt på samma gång. När jag tänker tillbaka ser jag dock på de första veckorna av Celinas liv med ångest. Och som att jag blev bestulen sommaren. Inte egentligen på grund av henne, utan på kombinationen baby blues och den regnigaste sommaren i mitt liv. Sen blev bubblan mer genomskinlig framåt slutet på juli. En vecka på sommarstället var balsam för själen. Sen jobbintervju. Sen besök av Kevins barn med allt vad det innebar. Mitt i allt det där kom den där överväldigande känslan om hur häftigt det är att vara morsa. Vilken mäktig kraft, att ha gett liv till en annan människa. Att säga att man har en dotter. Hösten kom och jag bara njöt av att sitta inomhus, lyssna på regnet, tända ljus och gosa med de bästa i mitt liv. Sen försvann de nästa veckorna i att njuta av en underbar leende unge som dock hade kolik och skrek bort kvällarna.

Och sen bara slutade det. Ungen slutade skrika, och kort efter dessutom amma. Och så började hon sova nätterna igenom. Först där började jag känna mig något mer som mig själv. Det jobbiga var över. Till skillnad mot de långa veckorna under våren var nu veckorna för korta, nedräkning innan flytt och jobb i Östersund, men mer ork och lust att träffa vänner, festa lite, träna mycket, gå upp tidigt på morgnarna och orka hela dagarna ändå. Celina hade hunnit bli en fullt medveten liten tjej, nyfiken på allt. Tre veckor innan jobbet började jag sova dåligt, faslig flashback till sista natten på skollovet i grundskolan innan höstterminen skulle börja.

Och nu sitter vi här. 19 december och min tredje vecka på jobbet. Får nog ändå säga att det varit ett händelserikt år.

Lugn! Jag lever.

Måndag morgon, en kopp te framför mig, tillsammans med två datorskärmar, kalendrar, telefon med headset, post it-lappar, pärmar, pappersförvaring... Jag är på jobbet.

De senaste veckorna har varit otroligt intensiva med magsjuka, flytt, influensa, febrigt barn, nytt jobb, konferensdagar i Kolmården, långa arbetsdagar, mycket information, julfest och familjeliv. Sakta men säkert börjar vi landa i vår nya vardag.

Jag lovade Kevin att den dag jag får fast tjänst ska jag köpa en flaska Chablis med mig hem. Den dagen kom i fredags. En otrolig trygghet och en känsla av att jag nått ett mål jag kämpat för i mer eller mindre 10 år, i vart fall stenhårt i 7 år. Känslan av att titta på Celina och lova henne allt hon någonsin kommer behöva och lite till. Hon har ingen aning, hon är bara glad att mamma är hemma, ler och sprattlar och vill leka. Älskade unge. Men nu har mamma en fast inkomst, hon kan nu unna sin tjej saker hon behöver, vissa saker hon inte behöver, och ibland skämma bort henne med saker hon absolut inte behöver. Ungen ska inte bli bortskämd, hon ska få lära sig vikten av pengar och en bra ekonomi precis som jag har gjort. Men hon ska också få känna på känslan att man ibland får unna sig, se platser utomlands, köpa sig en fin klänning, kanske ett par alldeles för dyra skor... För det tänker mamma göra nu.

Och som en bonus känns jobbet helt toppen. Har aldrig upplevt att på en söndag bli glad åt tanken att åka och jobba imorgon. Jag har på kort tid blivit positivt överraskad åt värmen i teamet jag jobbar i, humorn, den avslappnade känslan, att alla tar ansvar både för sitt arbete och för atmosfären på jobbet. Vi har kul ihop, alla är hjälpsamma och trevliga, vi skrattar jättemycket. Chefen är jättebra. Myndigheten är faktiskt riktigt toppen att arbeta inom. Själva arbetsuppgifterna är, ska jag ärligt erkänna, bra mycket roligare än jag trodde de skulle vara! Det innebär så mycket utredningar och en hel del detektivarbete, det rullar ständigt på och jag har börjat få in mina egna organiseringsrutiner och lär mig mer och mer varje dag.

Kevin viskade till mig i fredags natt att vi kanske skulle sälja lägenheten i Uppsala och flytta hit. Jag svarade att vi får prata när han ”nyktrat till”. Det kommer inte på tal. Jag saknar redan Uppsala. Jag är härifrån, men hemma är i Uppsala. Så vi ändrar inga planer, målet är att flytta hem någon gång under året, kanske hösten/vintern. Kanske får jag förflyttning till Kronofogden i Sundbyberg. Kanske hittar jag ett annat jobb.

Men just nu är jag otroligt nöjd där jag är. En fast tjänst på en kontorsstol från EFG, med en kopp te i handen och två skärmar fullmatade med information jag ska tolka, utreda, beräkna och besluta om.