22 juni

En mycket tidig start på dagen, alarmet drog igång kl. 03.30. Jag hade inte sovit sedan midnatt.  Jag och Kevin gick upp, tog en kopp te, packade det sista. Väckte barnen, klädde på dem halvt i sömnen och bäddade ner dem i vagnen och rullade den och två väskor till busstationen. Bussen gick 04.33, vid det laget var barnen klarvakna och tyckte allt var superspännande. De fick frukost på bussen – smörgåsar och jordgubbar.

På flygplatsen mötte vi upp mamma, Per, Qvintus, Jonna och Jonnas pojkvän Simon. Vi var redan incheckade och jag släppte våra väskor i self-drop. Men dubbelvagnen krävde en vanlig incheckning vilket innebär minst en halvtimmes köande i alla fall… Väl förbi kontrollen åt vi lite mer smörgåsar innan vi gick ombord på planet som tog oss till Vaclav flygplats i Prag.

Vi letade upp hyrbilsfirman, som tar en evinnerlig tid och dessutom sjabblar till det med att inte ha en bakåtvänd stol till Alexander trots övertydlig och omfattande emailande om detta och där vi blivit lovade att adekvata stolar skulle finnas för bägge barnen. Jag lät dem veta vad jag tyckte om detta, sedan installerade jag stolarna i bilen och vi körde mot Ski Hotel i Nove Mesto na Morave, där vi skulle tillbringa helgen.

Längs vägen stannade vi och köpte lite vin och tilltugg. Vi kom fram vid 14-tiden, dumpade väskorna, bytte om lite snabbt då det var ordentligt varmt, och åt lunch i lobbyn. Så småningom dök fler Rost-släktingar upp.

Vi tog det lite lugnt på vårt rum, ett med vardagsrum, med mamma och Per, sedan vilade vi en stund. Jag somnade till. Sen gick vi ner och åt middag. På kvällen tog vi det lugnt på rummet med barnen, och tog del av ett spektakulärt åsk- och regnväder, som även återkom under natten och lös upp hela rummet. 

23 juni

Midsommarafton i Sverige. Frukost, sedan åkte några av oss in till själva Nove Mesto na Morave, där vi shoppade oss lyckliga för en liten kostnad och åt en superbillig lunch. Något växlande väder men det blev varmt lagomt tills vi åkte tillbaka till hotellet, lekte i gungorna med barnen, vid fiskdammen eller i lekparken. De sista Rostar anlände under dagen och åt middag ihop på kvällen, men för mig och Kevin med barnen blev det en tidigare middag. Jonna och Simon gjorde oss sällskap. De bjöd Celina på vattenmelon. Kvällen tillbringades med olika släktingar i omgångar, men för oss blev det en tidigare kväll.

24 juni

Eriks och Hannas bröllop. Frukost, sedan gjorde vi oss i ordning. Kalaset startade vid 12-tiden med fördrink och lite tilltugg innan bussfärd till slottet där den vackra och, för oss svenskar, lite annorlunda ceremonin. Otroligt varm dag, en tjej svimmade i slottet. Utmarsch, duvsläpp, en bussresa tillbaka. Barnen var otroligt duktiga i värmen, och tyckte det var spännande.

Åter på hotellet såg vi till att barnen fick i sig vätska och chips. Fler drinkar, brudparets anländande med diverse lekar, fotografering, och så småningom middag. För mig och Kevin blev dock middagen rätt kort då barnen var mycket trötta. Men en fantastisk dag att ta del av!

25 juni

Frukost och tidig avfärd mot Prag. Qvintus skulle med flyg till Sverige och skulle därför återlämna en av bilarna, Kevin körde tillbaka vår och tog taxi ihop med Jonna, Simon och Per tillbaka till hotellet. Jag, mamma och barnen hade redan checkat in, och tog under tiden vi väntade på de andra en lunch på stan och såg oss omkring. Kevin ringde och berättade att han hade fått en parkeringsavgift medan han stått utanför hotellet när han släppte av oss – på 4 000 kr! Jag ville inte låta det förstöra vår semester, jag sa bara till Kevin att vi löser det och så skakade jag bort tanken på den extra utgiften för tillfället. Han fick åtminstone kostnaden för barnstolarna avdragna på hyrbilskostnaden när han återlämnade bilen, eftersom de inte hade mött våra specificerade önskemål.

Jag och mamma gick tillbaka till hotellet och tog ett glas vin medan vi väntade på de andra. I samband med att Alexander tappade ett glas på hotellets uteplats, och vi fick hjälp med att plocka upp skärvorna, stals min gamla telefon som barnen fick använda som platta, och som Alexander suttit och lekt med i skuggan. Otroligt snopet. Trasig skärm, med kodlås och en bakgrundsbild på en flickas hår. Hur kan det vara något för någon annan att ta?

När Kevin kom tillbaka till hotellet visade han parkeringsavgiften för hotellets concierge. Han frågade om vi bodde på hotellet, och om bilen Kevin kört var en hyrbil. När han svarat ja på bägge frågor tog conciergen helt sonika lappen och rev den i bitar.(..!)

Jag och Kevin fick inte samma rum som vi önskat och kommit överens med hotellet om, det hade (trots rumsnummer angivet i mailväxlingen) blivit ett missförstånd. Men det rum vi fick hade separat sovrum och vardagsrum, så det passade oss bra ändå. Vi bytte om och packade upp. Vi gick tillsammans med mamma och Per längs vattnet och över Karlsbron, där vi letade upp restaurangen på Lillsidan där vi åt i september förra året. Än en gång mycket god mat, fantastisk service och mysig lokal.

En lugn promenad med glada barn tillbaka över Karlsbron, barnen sprang och lekte i ett virrvarr av bubblor som blåstes på sidan av brofästet. Vi njöt av staden och kvällen. På hotellet tog vi några drinkar på vårt rum medan barnen sussade gott.

26 juni

Dagen började med en hotellfrukost, därefter gick vi tillsammans med mamma och Per mot ån för att kolla in vilka guidade båtturer som fanns. Vi bestämde oss dock för att vänta lite med en sådan, och gick istället västerut längs ån, titta på byggnader och landmärken, och över en bro till andra sidan. Vi stannade vid ett mysigt ställe precis på vattnet för ett par drinkar, barnen åt äpplen och lekte med appar på plattan. Sedan gick vi vidare i riktning mot Petrinkullen, vandrade i några kvarter och satte oss sedan vid en italiensk restaurang för lunch. Maten var supergod, stället jättemysigt med en häftigt inredd källare. Vi satt dock utomhus i solen. Därefter letade vi oss tillbaka mot hotellet, och tog det lugnt ett tag. Barnen vilade, det visade sig att Alexander hade feber, stackaren. Jag mådde inte heller speciellt bra, med en rejäl förkylning (som jag hade hela resan).

Så småningom bytte jag och Kevin om – vi hade bokat bord på Alcron, en restaurang med en Michelin-stjärna. Mamma och Per var barnvakt och tog med barnen till restaurangen som ligger precis utanför hotellet, och som har lekhörna till barnen. Under tiden letade jag och Kevin oss till Alcron, som låg inne i ett Radisson Blu-hotell, där vi började med en fördrink i baren. Min drink var minst sagt något av en kemilektion, den hette The Chef och gick ut på att se ut som att drinken, som serverades i en liten gryta på en kokplatta, såg ut att koka. Sugröret utgjordes av ett långt pastarör (!). Den var väldigt god, men mer spännande.

Därefter gick vi till vårt bord inne i restaurangen, och valde vår meny för kvällen. Helt fantastiska rätter, och matchande viner, i en otroligt mysig lokal och med kunnig personal. Vi njöt av maten, mös och pratade. Efter ungefär rätt 2 av 4 sa Kevin något om att han kommer att sprätta en knapp i skjortan, varpå han skrattade till – och jag hör hur en knapp slår i bordsbenet! Kevins min var helt… priceless! Jag önskar jag hade detta på film…! Jag försökte förgäves låta bli att skratta högt för att inte störa de andra gästerna, men jag och Kevin hade båda så svårt att låta bli… Han plockade upp knappen från golvet. Vi skrattade fortfarande när servitörerna kom med nästa rätt och vi fick verkligen skärpa till oss för att kunna ta till oss informationen om den rätten och det matchande vinet som serverades.

Efter en underbar middag skyndade vi oss tillbaka till hotellet, via en mataffär för att köpa ett par saker, samt via restaurangen vi valt ut till mammas födelsedagsmiddag imorgon för att reservera bord. Mamma och Per stannade en stund med oss på hotellet och gick sedan för sig. Kevin och jag gick och la oss.

27 juni

Mammas födelsedag! Vi sjöng för henne i deras sum som låg vägg i vägg med vårt, hon hade blivit bjuden på champagnefrukost av Per och vi fick också smaka. Därefter åt vi hotellfrukost, och begav oss för lite shopping och sightseeing. Mamma köpte skor längs vägen till Krutporten. Vi gick därifrån till Gamla torget där även Jonna och Simon slöt upp med oss och åt en härlig lunch. Solen kom fram efter en natts och morgons regnande och temperaturen steg. Kevin och jag köpte biljetter till en båttur med barnen. När vi gick från restaurangen lekte barnen i bubblor på torget. Mamma och Per höll oss sällskap på väg mot ån, och på vägen råkade vi gå förbi Jimmy Choo, som råkade ha rea… Det blev ett par superhärliga marinblåa raringar i satin till mig. Hoppsan. Vid ån vek mamma och Per av tillbaka mot hotellet för att hålla mormor sällskap, och jag och Kevin och barnen åkte en båttur. Vi såg inte så mycket vi inte sett förut, men barnen tyckte det var så spännande att åka båt. Och Prag är en verkligen en vacker stad.

Efter detta gick vi ömsom i regn tillbaka till hotellet. Vi bytte om och gick till den närliggande restaurang som jag rekommenderat för mammas födelsedagsmiddag med alla som bodde på hotellet, alltså även Jonna, Simon, mormor, Knut, Mari, Josefin, Anna och Fredrik. Alla var nöjda med maten utom jag, som skickade tillbaka den tre gånger innan jag gav upp (!). Det har aldrig hänt förut. Risotton var underkokt två gånger och när jag sedan provade en annan maträtt som några av de andra valt var den så otroligt salt… Jag åt lite av de andras rester. Sen blev det även strul med betalningen, på olika sätt. Men till slut löste det sig. Vi gick tillbaka till hotellet och tog en drink i baren, innan vi gick och la oss.

28 juni

När vi vaknade och gick för hotellfrukost hade alla andra i vår familj åkt hem till Sverige. Själva började vi dagen med hotellfrukost och vi träffade på kvinnan som förra året gett barnen små presenter. Hon blev så glad att se oss där igen, och gav barnen lite godis. Därefter gick vi till Jimmy Choo för att diskutera satinet på hälarna, som släppt lite under gårdagskvällen när jag bar dem vid middagen. Vi fick rådet att antingen fixa textillim eller lämna in för reparation (vilket Kevin senare gjorde i Jimmy Choo i London – där byttes hälarna ut). Därefter gick vi tillbaka till hotellet för att köpa tågbiljetter och bege oss mot dagens mål – Prag Zoo. Resan dit, med tunnelbana och sedan buss, var rätt krånglig med barnvagn i hiss långt ifrån stationen och med en otroligt rastlös Alexander som vägrade sitta still i vagnen. Lite hjärtklappning, några missvisande skyltar på perrongerna och 45 min senare var vi till slut framme vid bussen som framfördes av en galen chaufför uppför små och branta gator till zoot. Men vädret var underbart, på gränsen till för varmt. Vi behövde snabbt fylla på vätskedepåerna och åt en lättare lunch på bergssidan medan barnen åt glass.

Därefter började det roliga med elefanter, tigrar, giraffer, vargar m.m. Högt beläget och med utsikt över Prag kan detta vackra zoo verkligen rekommenderas. Vi kom mycket nära en tiger tack vare hur de byggt hägnen, man fick en riktigt bra bild av hur stora och mäktiga dessa djur är.

Efter ett par timmar var vi trötta, törstiga och varma. Barnen fick glass, vi snabbköpte en drink i väntan på bussen som tog oss tillbaka till tunnelbanestationen. Vi skippade hissar, jag höll barnen i handen och Kevin tog vagnen medan vi åkte i rulltrapporna. Detta sätt gjorde att vi var tillbaka till hotellet på 25 min… Vi bytte om och gick till kvällens restaurang där vi bokat bord – italienska Pagana, beläget i vad som känns lite som en källare till en galleria. Fantastisk service, otroligt god mat – min tillagades vid bordet. Alexander sov sig igenom middagen, Celina älskade deras hemgjorda spaghetti. Kevin och jag njöt i fulla drag. Vi berömde dem för deras personliga service – oombedda såg till att barnen fick maten först, de berättade utförligt om de olika ingredienserna och de viner de serverade när vi bad om wine pairing var helt fantastiska. Kan starkt rekommendera denna restaurang för alla som är i Prag och älskar italienskt!

Mycket nöjda med kvällen gick vi hem och packade färdigt, för avfärd tidigt under morgondagen.

29 juni

Klockan ringde, vi gjorde oss klara och väckte barnen sist. Taxin vi beställt dagen innan, specifikt med barnstolar, hade inga barnstolar alls. Förbannade över denna resas konstanta brist på att ta önskemål om adekvata barnstolar på allvar hade vi dock inte tid med annat än att hoppa in med barnen i knät och åka till flygplatsen. Där åt vi frukost. Resan hem gick bra, och vi tog bussen från Arlanda till Uppsala. Alla mycket nöjda med resan!

22 mars

Vi körde till Bobacken för att lämna av barn och bil. Alexander lyckas med konststycket att ramla ner för husets trappa och får det svartaste blåmärket och den största bulan jag någonsin sett. Mamman i mig mådde inte bra över att åka iväg, men mormor är ju sjuksköterska och lovade att hon hade koll på honom… Så vi åker. För första gången på tu man hand, jag och min man. Aldrig gått så smidigt att checka in eller så fort att ta oss igenom säkerhetskontrollen. Bara vi två. Kändes nästan lite naket, som att vi saknade några kroppsdelar. Vi tog ett par drinkar innan vi gick på planet. När vi lämnade bordet kollade vi bägge efter nappar.

Vi landade sent i Barcelona och kom trötta till hotellet – Ohla hotel, vårt favorithotell. Vi gick upp till rummet, kände oss på en gång hemma. Bytte om, jag tog på mig högklackat. Ah, the feeling… Gick ner till vår favoritbar och beställde en drink. Avnjöt den i lugn och ro innan vi gick upp och la oss. Dags att ladda för några dagar i ett soligt Barcelona.

23 mars

Vi åt en god frukost och drack den godaste juicen någonsin innan vi letade oss ut i välbekanta kvarter. Solen lyste. Vi gick söderut och gjorde först ett stopp på Disney store, och köpte presenter till barnen. Därefter vek vi av mot Placa Catalunya och uppåt Passeig de Gracia. Tittade lite i affärer, småpratade, höll varandra i handen. Ingen stress. Inga tider att passa. Bara vi.

Vi gick tillbaka och längs La Rambla för att äta lunch på Placa Reial. Så underbart att äta en ostörd lunch och njuta av årets första rosé i solen. Vi njöt mängder.

Mätta och belåtna fortsatte vi strosa längs La Rambla, och råkade hitta den gin-bar mamma tipsat mig om. Två drinkar var senare var vi mäkta imponerade och glada i hågen kände vi att det var dags att leta oss tillbaka till hotellet för att vila lite. Middagen tänkte vi inta i Port Olimpic. På vägen tillbaka till hotellet stannade vi till vid marknaden La Boqueria och köpte pistaschnötter och torkade kantareller.

Innan middagen avnjöt vi en drink i baren. Middagen var mysig om än lite av en besvikelse avseende maten jämfört med tidigare år. Men vad spelar det för roll när man har det så underbart ändå?

Hemma på hotellet stannade vi till i baren och började prata med ett engelskt par. Vi klickade direkt och hade en trevliga konversationer både ikväll och följande kvällar.

24 mars

Vår ”ursprungliga” årsdag. Vi började med en god frukost, sen letade vi oss över Via Laeitana förbi kvarter nära Parc de la Ciutadella, ner till stranden. Vi hade tänkt äta lunch på en av våra favoritrestauranger, Lonja de Tapas, men fann att den inte var kvar i Port Vell. Istället gick vi i solen längs stranden och åt lunch nära Port Olimpic på en japansk/spansk restaurang. Det blåste en del, men lunchen var fantastiskt god. Kevins hamburgerbröd var rött(?!). Vid bordet bredvid satt typ fem små barn, och de lät precis som våra ungar. Men det var de inte. Så vi bara log överseende när de kinkade och föräldrarna blev frustrerade. Visade sig att papporna var franska piloter.  

På vägen hem gick vi till Parc de la Ciutadella. Vi la oss på gräset i solen, åt pistaschnötter, drack vatten och vara bara helt tysta i över en halvtimme. Bara njöt.

På hotellet avnjöt vi en drink på takterrassen. I hotellbaren mötte vi det engelska paret igen, skålade. Sen var det dags för resans stora event – middag på Moments, en restaurang med två Michelinstjärnor. 14 rätter. Matchande viner. Maten var rätt för rätt helt fantastisk, stämningen så otroligt trevlig. Oförglömlig kväll. (Även om jag glömde mobilen på bordet och Kevin fick åka och hämta den morgonen efter…)

25 mars

Något tunga i huvudena efter den sena kvällen med så många (om än små) glas viner. Vi drog oss länge, sen åt vi frukost. Vi gick till Barrio Gotic och strövade runt. Eftersom det var påsk var mycket stängt, och fler än vi hade tänkt tanken att gå till Picasso Museum. Så vi lät bli det. Vi gick vidare.

Vi satte oss vid en uteservering. Än en gång så förundrade över hur lugnt det kan vara när det bara är vi två. Man tänker inte så mycket på det när man har barnen med sig, då är det ju bara så. Men det var helt klart annorlunda. Att bara gå dit näsan pekade, äta när vi var hungriga, vila när vi var trötta. Men bägge var överens om att nu börjar det verkligen kännas tomt utan våra små. Vi åt lunch i Port Vell, i stekande sol. Gick längs La Rambla hem, och gjorde ett besök på ett galleri/museum full av tavlor av en Dalí-inspirerad konstnär. Efteråt gjorde vi ett stopp vid ginbaren. Letade upp en souvenir till Celina, spansk skinka till mamma.

Väl på hotellet bytte vi om och gjorde oss redo för sista kvällen denna gång. Vi fick hjälp att boka bord på en restaurang på Passeig de Gracia. Vi fick dock skjuta på bokningen hela tiden eftersom vi i baren träffade på engelsmännen och pratade i ett par timmar. Och fullkomligt förundrades över bartendrarnas arbete. Vi och paret utbytte facebook och telefonnummer, sen tog Kevin och jag taxi till restaurangen. Vi åt pizza, pratade. Vi orkade inte dricka upp vinet, utan åkte hem och gjorde kväll.

26 mars

Vi vaknade, packade, åt frukost. Mycket mer hann vi inte innan det var dags att ta taxi till flygplatsen. Överens om att även om vi nu saknade barnen så det nästan gjorde ont, att det är så mycket värt att få egentid och bara rå om varandra. 

Resedagboken från 2015, med länkar till de tidigare.

15 november

Vi tar bilen till en av Arlandas parkeringar och Kevin fixar parkeringsbiljett medan jag lastar ur fem väskor, två barn och en barnvagn. Jag sätter väskorna på busshållplatsen och ungarna i den uppvärmda vänthallen. Så småningom sitter vi alla fyra på bussen mot terminal 5, Alex själalycklig över det nya färdsättet där man får sitta framåtvänd och i pappas knä. Lång kö för att bli av med väskorna, kortare kö för att komma igenom säkerhetskontrollen och typ fem kilometer i Arlandas oupptäckta labyrint till gate F59. En snabb lunch, Kevins fantastiska hemgjorda smörgåsar och ett glas vin/öl från baren. Sen sitter vi på flygplanet. Barnen är överlyckliga åt de små presenterna jag ordnat åt dem och som väntar på sätena på flyget. En halv minut efter att planet lyft snarkar Alexander och Celina leker med sina nya Frozen lipbalms.

Flygresan går fantastiskt bra. Barnen sover, ser på teve, äter lite mat, leker och sover. Vi hade bokat sätena längst fram mot en vägg med extra benutrymme, så barnen sover på några kuddar under filtar. Vi hyr en film, ser på Spy och äter chips. Kan hända att vi också drack en rom och cola. Vi landar närmare klockan två på natten, eller nio på kvällen på Aruba. Celina studsar genom terminalen och passkontrollen, pratar högt och glatt om att hon är ”on holiday”, att hon ska åka ”water slides” och ”sola” och ”äta glass”. Vi får väskorna nästan först av alla, tar oss till den anvisade bussen. Det är mörkt och jag är nog tröttast av oss. Knappa 20 minuter efter att bussen börjat rulla är vi på hotellet Divi Village Beach & Golf Resort, det tar evigheter i lobbyn men sen åker vi ”shuttle cart” med alla väskor till byggnaden där vår lägenhet ligger.

Vi må vara trötta, men den stora lägenheten med ett stort sovrum och en suite, köket och vardagsrum med bäddsoffa (Celina har aldrig sovit i en så stor säng), det extra badrummet och stora balkongen med utsikt över poolområdet… Det finns till och med tvättmaskin och torktumlare. Köket har den största microvågsugnen vi sett (du skulle seriöst få in en mediumpizza i den), diskmaskin, stort kylskåp och alla köksredskap du kan tänka dig för hemlagningsbehov. Där finns en hink med kaffebönor, några öl, Sprite och en flaska iskall vin. Golven är fortfarande blöta då någon precis varit i lägenheten för att lämna det så nystädat som möjligt klockan tio på kvällen.

Vi orkar inte mycket mer, vi packar upp det nödvändigaste, stoppar en fortfarande studsande Celina i säng och nattar Alexander mellan oss i det stora sovrummet med hörnfönster.  Jag sover inte många timmar men sängen är skön och den tropiska vinden tjuter runt knuten.

16 november

Jag vaknar först av alla. Kan inte somna om, klockan är närmare elva i Sverige och då brukar jag ju aldrig sova.  Så jag går upp och sätter mig på balkongen. Klockan är sex är på Aruba, jag sätter mig på balkongen med lampan på och läser i informationspärmen om ön, språket, valutan, lite historia och aktiviteterna som finns. Efter ett tag blir det becksvarta mörkret till en härlig, ljus morgon, och snart ser jag små händer på balkongdörren och ut kommer en strålande glad Celina. ”Mummy, I’m so excited!” Vi tittar på vattenrutshckanan vi hittills bara sett på bilder. Snart kommer Kevin och Alexander ut i shorts och leenden. Nu börjar vi vår semester.

Vi börjar med en frukost på närmaste restaurang, Mulligan’s, med utsikt över golfbanan omkring oss och mot havet. Sen badar vi i poolen, åker vattenrutschbana, pratar med några amerikanska turister och äter god lunch vid poolen. Vi går till hotellets minimarket, köper adapters till våra laddare, lite chips och kort att spela på balkongen på kvällarna. Vi går upp till lägenheten, vilar ett par timmar, sen badar vi lite till. När vi är nöjda för dagen tar vi en dusch, klär på oss och går till samma restaurang som imorse. Äter god mat, skålar över fantastiskt god Chardonnay medan barnen mumsar på pasta. Alexander somnar i Kevins famn, Celina springer glatt runt och tittar på julgranen i hallen.

Tillbaka i lägenheten nattar vi barnen, sen sätter vi oss på balkongen. Det är tyst, de flesta andra turister är på någon av restaurangerna eller barerna. Vi spelar lite kort, tar ett glas vin. Sen går vi och lägger oss. Klockan är inte ens nio på kvällen här vi somnar ovaggade.

17 november

Vi vaknar tidigt igen, men Alexander har sovit genom hela natten, nästan tio timmar, så han är klarvaken och strålar tio i sex. Vi myser lite i sängen, sen kommer en solskensglad Celina in på morgonen och är redo för frukost. Vi väljer en annan restaurang än igår, går via stranden till en frukostbuffé på Sea Breeze som gör oss alla mätta och glada med vy mot havet. Sen går vi runt och tittar lite på grannhotellet Tamarijn där vi också har all inclusive. Tillbaka i lägenheten reserverar jag bord för ett par kvällar på en asiatisk och en italiensk restaurang, innan vi byter om och går ut till poolområdet.

Celina och jag åker vattenrutschkana, Alexander och Kevin njuter i varmvattenpoolen. Det är dock väldigt blåsigt och vi bestämmer oss snart för att äta en fantastiskt god lunch. Medan vi äter börjar en kille spela livemusik, välkända låtar, barnen är fascinerade och snart dansar både amerikanska turister och jag och Alexander. Efteråt är barnen trötta och vi tar det lugnt på eftermiddagen på hotellrummet.

Efter ett par timmars vila gör vi oss i ordning och går till den asiatiska restaurangen Ginger på Tamarijn, via en av deras barer. De har en tendens här att stoppa is i varenda drink, även drinkar som normalt inte kommer med is, så de är ofta lite vattniga. Trots en sådan stund och lämnade drinkar njuter vi av havsutsikten innan vi går till vårt bord. Vi äter fantastiskt god mat, barnen charmar folk och vi njuter av stunden. Celina och jag leker på vägen hem, barnen somnar, och sedan är jag och Kevin ensamma på balkongen med lite vin och kortspel. Även ikväll lägger vi oss tidigt.

18 november

Det är mulet och grått när vi vaknar, dock mindre blåsigt. Vi äter frukost på Sea Breeze, bestämmer oss för att detta kommer fortsätta vara en toppensemester även om det inte är strålande sol hela tiden. Efter frukosten går vi en sväng till ett annat grannhotell, Divi Aruba, även där har vi all inclusive så vi vill se vad som finns tillgängligt. Hotellet ligger direkt vid stranden, det finns barer, en pool och en babypool som är ca 15 centimeter djup. Jag kör vattenaerobics för första gången medan Kevin tar en öl och ser på. Alex trivs bra i babypoolen. Vi äter lunch här, det är dock mängder med ödlor varav en hoppar upp på Celinas stol för att försöka få hennes smörgås. En vettskrämd Celina skriker och jag drar undan ödlan. Lugnet är stört och nu är Celina livrädd för dessa nyfikna iguanas.

Efter lunchen går vi till en bar här som ligger direkt på stranden, Pelican Bar. Vi har tänkt att bara ta ett glas, men då ett regnoväder drar in blir vi ”fast” här. Naturligtvis måste Celina gå på toa just när det regnar som hårdast. Men vi beställer ett andra glas, Celina målar och Alex njuter av det lite svalare vädret och somnar i vagnen. När det slutar regna letar vi oss hemåt igen, trötta och nöjda. Vi vilar ett tag på hotellet, Alex är kinkig och det är svårt att försöka slappna av för oss vuxna. Men efter ett tag lugnar han ned sig och jag går för en simtur. Tar med mig ett par drinkar från poolbaren tillbaka upp till lägenheten.

Vi gör oss i ordning och äter en god middag på Mulligan’s. Vi tar en tidig kväll där vi lägger oss när barnen somnat. Värmen tar sådan energi!

19 november

Vi vaknar lite senare, är inte ur sängen förrän halv åtta. Det är molningare än igår, och väderleksrapporterna menar att vi knappt kommer se någon sol våra dagar här. Lite nedslagna över det går vi och äter frukost. Tillbaka på hotellet byter vi om och går ner till poolen. Vi äter lunch och då börjar det regna igen. Vi går upp till lägenheten och spenderar ett par timmar där. Alexander är kinkig men till slut somnar han. Då placerar jag honom i vagnen, vagnen vid poolen, Kevin i poolbaren och Celina i flytringen i poolen. Alla nöjda och avslappnade.

Runt halv fem går vi upp till lägenheten, duschar och byter om. Ikväll har vi resesrverat bord på Paparazzi, den italienska restaurangen som ska vara den bästa a la carte-restaurangen som ingår i all inclusive. Vi går dit, träffar de amerikanska grannarna för andra gången idag längs vägen, och de ska till samma restaurang. De tar en shuttle cart, vi går. Väl framme blir vi inte besvikna på restaurangens klass. Maten är god, servicen fantastisk och till och med Alexander trivs. Barnen äter sin spaghetti med köttbullar utmärkt, Alex fortsätter att öva med att äta med liten gaffel vilket han börjat med här. När han blir lite rastlös bär jag runt honom i restaurangen, det finns så många målningar, förstorade bilder och skulpturer. Alex tittar andlöst på varje del, pekar och jollrar exalterat. Inte visste jag att det fanns en konstkritiker i den lilla pojken! Han charmar förstås alla gäster med sitt runda leende, och Celina får som alla kvällar beröm för sin söta klänning.

På vägen hem väljer vi att gå längs stranden. Celina dansar och snurrar, tittar på alla ljuskonstellationer, lyssnar på vågorna… Vi kommer runt ett hörn och upptäcker att folk sitter på stranden och tittar på en bioskärm. Det är en barnfilm och Celina vill förstås se, men det börjar bli sent så vi går vidare för att se om minimarket är öppet. Det är det inte. Så vi går till baren i Mulligan’s, där grannamerikanerna nu sitter. Vi börjar ifrågasätta vem som  förföljer vem, men vi pratar lite och har trevligt. Vi dricker inte upp, vi är trötta och går hem. Vi somnar före klockan är nio.

20 november

Det är ljust när vi vaknar, och idag bestämmer vi oss för att gå på frukostbuffé på Divi Aruba. Idag finns inte ett moln i sikte, och det är redan varmt. Vi vill gå till Eagle Beach längre norrut på ön så vi packar med oss det vi behöver. På frukostrestaurangen är utbudet generöst, och det går att äta lika onyttigt som nyttigt. Färsk frukt och ägg fick bli min frukost, Celina åt yoghurt och färgglada sockerbomber som amerikanarna kallar ”cereal” och pannkakor med jordgubbssås. Alex åt youghurt, melon och lite bröd. Kevin åt omelett, frukt och en hel del annat. Celina får smaka på en muffins, jag och Kevin dricker te. Allt detta med havet 10 meter bort. Celina använder flitigt sitt nya uttryck ”oh yeah, sure” när vi frågar henne om olika saker.

Efter frukosten påbörjar vi vår vandring mot Eagle Beach. Vi hämtar upp strandhanddukar att ta med oss, och efter lite vandring och letande och butikstittande hittar vi till slut fram till en paradisstrand med turkost vatten, prunkade hukande träd och vit sand. Vattnet är varmt och underbart, lugnt. Alexander sover så han sitter i vagnen i skuggan där det är en sval bris. Celina älskar havet och vill inte gå upp.

Efter lite badande går vi tillbaka till hotellet där vi åt frukost. Vi lämnar tillbaka handdukarna och går därefter tillbaka till vårt hotell och lägenheten. Vi byter om och går sedan ner till poolen för att äta lunch. Celina är fortsatt rädd för de lika orädda ödlorna. Alex äter glatt och vi njuter av värmen, men då det är de varmaste timmarna bestämmer vi oss för att vila på hotellet en stund så barnen får vila lite. Alex somnar, Celina njuter av Disney channel med fingrarna i munnen. Vi tittar på kokosnöten vi hittade på vägen tillbaka från Eagle Beack. Middag äter vi till en fantastisk solnedgång på grannhotellet på restaurang Red Parrot. Barnen äter pasta, vi äter trerätters och efteråt dansar vi till livemusik vid stranden.

21 november

Frukosten intas på Tamarijn vid stranden. Efteråt går vi tillbaka till lägenheten, men då Alexander somnat tar jag chansen att lägga mig i en solstol och läsa en tidning. Det slår mig då att det är första gången jag kunnat göra det sen vi kom hit – men så är det när man har småbarn! Alex sussar gott i vagnen bakom min solstol i en halvtimme innan vi sen leker för fullt i vattnet med bägge barnen. Alex börjar äntligen tycka om att vara i poolerna, när vi märker att han inte vill sitta i den flytande badstolen utan har badringen istället, så han kan röra sig.

Lunch intar vi på stranden, i The Sandpiper Bar, barnen och äter korv medan jag spaghetti carbonara. Det är fantastiskt väder och de ödlor som kommer nära döper vi till olika namn så Celina inte tycker de är så läskiga. Efter lunchen går vi tillbaka hem en stund, innan vi tillbringar ytterligare någon timme vid poolen.

Innan middagen tar vi ett glas vin vid Pelican Bar och njuter av solnedgången. Kvällens middag äter vi på en bufférestaurang dels då alla andra restauranger som kräver bordsreservationer är fulla, dels då vi tycker det är dags att barnen äter annan mat än spaghetti. Barnen äter grönsaker som de inte fått mat på hela veckan. Efteråt vill Celina dansa igen, så det gör vi ett tag. Vi stannar till vid Mulligan’s på vägen hem och tar en drink, och träffar en familj från Uzbekistan (boende i USA) som sett oss under veckan och blivit så kär i vår leende Alexander. Vi pratar med dem ett tag, och går sedan hem för att natta barn. Kevin och jag spelar lite kort på balkongen innan vi somnar ovaggade.

22 november

Vi är lite trötta trots att vi sovit bra. Vi äter frukost vid havet, och sedan tänker vi att vi går längs stranden tillbaka till hotellet. Jag går i klänning och råkar bli nedskvätt av en våg. Så jag tänker att resten av mig lika gärna kan bli blöt också. När en stor våg kommer in mot stranden går jag ut och blir översköljd av varmt karibiskt vatten och bara njuter. Kevin kommer skrattande ner och ta bilder på mig. Vi hittar en strandhydda där vi sitter en liten stund innan vi till slut letar oss tillbaka till hotellet, med en plaskblöt Cecilia.

Vi vilar lite på hotellet och går sen tillbaka till samma restaurang där vi åt frukost, nu för att testa lunchbuffén. Den visar sig vara riktigt bra. Celina får välja själv mellan alla korvar, hamburgare, pastarätter, grytor, juicer och efterätter med olika bakelser. Hon väljer paprika, oliver, ett glas mjölk – och till efterätt en banan och ett äpple. Hälsosammaste medlemmen i denna familj! Fast hon tog igen det lite med att äta en glass innan vi går tillbaka till hotellet. På vägen tillbaka undrar Kevin vad jag vill ha i namnsdagspresent, och köper mig en rolig kortlek med olika drinkrecept på. Han lovar mig också en väska – ospecificerat om han menar en sån där turistväska det står ”Aruba” på eller en från Louis Vuitton…

Vi går ut till poolen och hänger ett tag. En servitris som arbetat i Sea Breeze arbetar idag i poolbaren, och när hon ser Alex som hon är så förtjust i kommer hon över och pratar med honom. Jag ska till att ge honom lite yoghurt men hon tar över och sköter matandet – det kallar jag all inclusive! Jag ligger i en solsäng en liten stund medan Kevin och Celina leker i poolen.

Kvällens bordsreservation har vi på den italienska restaurangen. Alexander somnar snabbt och Celina leker med min platta i vagnen. Helt klart en av de lugnaste måltiderna jag och Kevin haft. Vi passar på att skåla, och prata om att en vecka av vår bröllopsresan redan gått.

På vägen hem stannar vi på Mulligan’s för en drink. Jag dricker ett glas champagne, och Kevin hittar fler amerikaner att prata med. Vi stannar för en drink till med dem innan vi går hem och nattar barnen.

23 november

Det är mulet idag, och vi bestämmer oss för att åka in till Oranjestad efter frukosten och strosa runt i butiker. Vi tar en buss in till stan, det tar ca 10 minuter. Väl framme slår värmen mot oss och vi inser att detta trots allt är den varmaste dagen hittills, och solen lyser nästintill obarmhärtigt. Vi tittar lite i den lokala marknaden, går in i en maffig smyckesaffär där en kvinna är lite väl pushig för att sälja ett diamanthalsband för ca 120 000 kr till oss. Tänker att vi nog inte riktigt har råd med detta idag, eller ens om fem år. Men fint var det! Celina får en liten present, ett litet armband och små örhängen. Nu börjar hon förstås tjata om att ta hål i öronen… Vi går vidare och hittar Louis Vuitton och en stor galleria med andra butiker. Inne på Michael Kors hittar jag en läcker liten väska, som mina underbara make bestämmer sig för att köpa till mig i bröllopsresepresent! (Så det blev alltså ingen turistväska, wohoo…!) Vi går för att leta reda på ett lunchställe och går en trappa upp. Det visar sig vara något av en poolbar/-restaurang, men vi tänker att vi tar något lätt att dricka och äta där eftersom barnen är jättehungriga och kinkiga. Vi beställer, men det blir inte som vi tänkt oss. För det första får vi inte maten på jättelänge, och när den väl kommer är den nästintill oätlig. Jag hade beställt en ceasarsallad, men kycklingen var som gummi. Det var likadant med det Kevin beställt. Så vi säger till servitören att vi kommer att gå nu, och att vi betalar för drinkarna men inte kommer betala för maten. Han förstår, men ber oss först att prata med managern innan vi går. En kvinna kommer ut, ursäktar sig tusen gånger för vad vi upplevt och föreslår vänligt att vi kan gå till deras buffé istället. Jag vill egentligen gå någon annanstans men tänker att barnen måste äta nu. Så vi går in dit. Där är det svalt, vilket genast får Alexander att sluta kinka. Buffén är bara helt fantastisk, och vi får sådant trevligt bemötande av alla i restaurangen. Jag äter en sallad jag plockar ihop, maten är färsk och god. Det finns till Celinas förtjusning lila och gul och grön broccoli, och riktigt röd pasta! Barnen äter sig mätta och nöjda. Celina mumsar på vindruvor till efterätt. Vi går nöjda därifrån (det blev dock ett missförstånd med managerna om kostnaden för oss vuxna på buffén, men det löste sig). Vi strosar lite till och går ner till hamnen, innan vi letar oss tillbaka till bussen. Den är fullpackad och överfull, men vi är snart tillbaka vid hotellen.

Eftersom vi behöver blöjor och inte hittat det någonstans tar Kevin barnen med sig längre norrut, förbi Divi Aruba, till en affär för att kolla där. Jag går tillbaka till hotellet och ner till poolbaren för att hämta honom ett par drinkar innan fotbollsmatchen han vill se börjar. När vi väl är i lägenheten allihopa och barnen är nöjda med att vara hemma går jag ner till poolen. Träffar på några yngra amerikaner vi pratat en del med. Spenderar ett par timmar med dem medan Kevin tittar på fotbollen. Bra kompromiss, tycker jag!

Vi äter middag på Mulligan’s men är trötta efter dagen och tar en mycket tidig kväll.

24 november

Det är en strålande morgon. Vi tar på oss eller packar med oss det vi behöver ifall vi bestämmer oss för att gå till stranden efter frukosten. Vilket vi gör. Vi spenderar ett par timmar vid en liten bassäng av havsvatten som bildats när vågorna kommit upp på stranden. Barnen kan sitta där och plaska och vi kan hålla oss i direkt närhet även när vi sitter i solsängarna. Vi badar och solar och mår gott.

Efteråt går vi och duschar av oss det mesta av sanden, och går för att äta lunchbuffé på Tamarijn. Vi känner oss nöjda med solmängden vi fått och går tillbaka till lägenheten. Jag plockar och fixar, röjer upp lite. Vi tar ett glas vin på balkongen när vi gjort oss i ordning för middag. Därefter går vi till Red Parrot och njuter av en fantastisk måltid med god mat och barnen på rekordbra humör. Även denna kväll dansar vi lite till livemusik, och träffar på en familj från Uppsala som vi pratar lite med. Vi går tillbaka hem via Mulligan’s, där vi träffar ytterligare en svensk familj. Deras lilla flicka och Celina leker ihop och vi pratar över ett glas champagne innan vi går tillsammas i riktning hemåt.

25 november

Strålande sol, igen. Vi äter frukost. Går till poolen. Äter lunch. Vilar hemma. Njuter av vår bröllopsresa. Idag är det fyra månader sedan vi gifte oss. Det firar vi med middag på den enda restaurangen i området som inte ingår i all inclusive – Windows on Aruba. Vi blir visad till bordet av en kvinna som presenterar sig som Sonja, och väl omhändertagna av henne och en man vid namn Cruz. Vi får supergod mat, vi äter ostron, pilgrimsmusslor, kalv och oxfilé, och pannacotta till. Jag får hjälp med vatten till Alexander när det är dags för kvällsflaskan. Han somnar snart i vagnen. Personerna vid grannborden kommer fram och talar om att de tyckt det varit jätteroligt att sitta bredvid vårt bort och de glada barnen (vi hade när de satte sig förvarnat för eventuella flygande köttbullar från Alexanders håll).

Tyvärr ramlar Celina illa på vägen hem. Hon springer glatt i en liten nedförsbacke, snubblar illa mot en rabatt och kalla kårar går längs ryggen när vi ser att hon faller mot betongkanten runtom. Illvrålet som följer är hemskt, jag slänger min nya väska i vagnen och springer i mina höga klackar fram till henne. När jag får upp henne är hon alldeles mörk i ansiktet, det är dock inte blod utan jord. Jag ser inte om hon blöder, men tänderna är kvar. Jag bär henne hela vägen hem, sjunger för henne. Hon lugnar sig efter en stund. Hon säger gråtandes att hon vill duscha. Väl hemma baddar jag rent hennes ansikte med en blöt handduk. Hon har skrapsår hela vägen från hakan upp till pannan, näsryggen blöder lite. Men snart går det över – vi visar henne spegeln och hon säger när hon ser sitt rena ansikte ”Wow, I’m better now mummy – you fixed me!”. Mitt hjärta slår lite extra. När vi ska lägga henne ser vi till att busa tills hon kiknar av skratt. Hon upprepar då ”Daddy, I’m better now, mummy made me better…!” Lugnade av de orden går vi också och lägger oss.

26 november

Nästa dag äter vi en frukostbuffé innan vi går för att spendera några timmar vid poolen. Några timmar blir större delen av dagen, den mest avslappnade poolhängandet vi får denna semester. Vi njuter av vädret, äter sallader till lunch och hänger lite till. Celina som är lite lugnare än vanligt (kan hända från olyckan igår) läser bok i en solsäng och leker med en kompis.

Vid tretiden går vi upp till lägenheten för att göra oss i ordning. Vi går förbi Ocean View Bar, en av barerna vi ännu inte provat, men blir inte långvariga där. Istället fortsätter vi mot Tamarijn där vi ska äta kvällens middag på den asiatiska restaurangen. Vi tar en drink på en bar bredvid först och njuter av solnedgången. Efter middag är det lite musik och dans även här, men vi går snart hem och avnjuter en tidig kväll hemma.

27 november

Det är fredag och vi börjar känna av att det är sista dagarna nu. Vi väljer bort frukostbuffé, det blir Mulligan’s istället. Efteråt går vi tillbaka till hotellet, hänger vid poolen, äter lunch i solsängarna. Eftermiddagen blir lugn, och vi har inte någon bordsbokning ikväll så det blir middag på Mulligan’s. Innan går dock Kevin för att köpa lite smärtstillande till mig och jag passar på att fråga i receptionen om arrangemangen för hemresan. Jag får också ett nytt band för all inclusive, de ska bytas varje fredag (detta hade Kevin gjort tidigare under dagen).

Middagen är god och vi njuter av solnedgången. Celina mår inte så bra utan är varm och trött. Både hon och Alexander somnar i vagnen. Det blir vår enda kväll där vi kan njuta av en drink på tu man hand. Jag njuter av ett glas chardonnay och Kevin en whiskey. Vi tar en tidig kväll, vi ger Celina alvedon vilket får effekt inom en halvtimme – hon studsar glatt upp ur sängen, säger att ”I’m better now!” och vill se på program på datorn med oss. Vi somnar dock snart. Tidiga kvällar har liksom blivit standard här!

28 november

Celina är fortsatt varm och vi misstänker att hon helt enkelt inte druckit ordentligt igår. Hon äter knappt någon frukost men dricker ett glas ananasjuice och vilar sedan i vagnen medan vi äter vår frukost vid havet på Tamarijn. Efteråt shoppar vi lite i de små butikerna där, och går sedan tillbaka till lägenheten. Alexander tappar sin sista napp och vi har fått en räkning trots att vi har all inclusive, så Kevin går för att leta napp och bråka om räkningen. Räkningen ordnas på en gång, nappen hittas dock inte.

Det är mulet och barnen är trötta, men jag går ut själv en timme och lägger mig i en solsäng. Därefter går vi i riktning mot apoteket för mer smärtstillande, ett par nappar och lite godis till Celina. Sen går vi tillbaka till det närmare hotellet, Divi Aruba, och äter lunchbuffé. En ödla klättrar på nätet bredvid oss. Vi njuter av lugnet. Tar en drink i baren bredvid. Kevin och Celina leker på stranden. Jag gosar med Alexander och lyssnar på musiken som spelas. Naturligtvis hittar jag den där sista nappen, i förvaringen under vagnen. Det är mulet men som vanligt varmt i detta paradis.

Vi går tillbaka till vårt hotell och lägenheten, byter om – och går sen tillbaka till Divi Aruba då vi har bordsreservation på Red Parrot. Efteråt är det förstås livemusik och barnen vill dansa. Alex bjuder upp en liten tjej till dans, och Celina hittar också vänner. Snart är det fullt med barn på den lilla dansytan, och många är svenskar. Vi träffar på familjen från Uppsala och spenderar ett par timmar tillsammans med dem. Efter ett tag blir dock Alex lite dålig, om det är värmen eller ananasjuicen vet vi inte, men vi beslutar oss för att gå hem. Vi har dock haft en riktigt rolig kväll!

29-30 november

Det är avresedag. Jag kliver motvilligt upp och passar på att börja packa medan Celina ännu sover. Alex håller oss sällskap i sovrummet och hjälper till att (o)packa. Så småningom vaknar Celina, barnen är rejält hungriga så avbryter packandet för sista frukostbuffén på Sea Breeze. Planen är att efter det packa ihop det sista, checka ut och hänga vid poolen.

Det är mulet och börjar regna när vi ringer efter ”the bellman”. Vi går mot Tamarijn för att fördriva lite tid innan lunch, och Kevin föreslår då att vi går till The Bunker Bar, den enda baren vi inte testat ännu. Den ligger en bit söderut, men när vi väl är där är det så värt promenaden! En mysig strandhydda i lila, blå och gula färger invändigt, stolar med bänkar mot havet. Det blåser rejält så det är häftigt att sitta och titta på vågorna. Celina får lite chips vi har med oss, Alexander äter en brödpinne och somnar sen. Kevin beställer oss lite champagne, så vi sitter där med bubbel i plastglas och bara njuter av stunden. Vi pratar om dagarna vi haft här, hur underbart vi har det, våra fina barn och allt känns bara så bra – trots att vi åker hem inatt. Celina ser krabbor nere på stranden framför oss, så jag springer ner dit för att ta lite kort. Vi sitter ett tag till, tar kort på oss, havet. Och säger att bara för att vi åker hem ikväll behöver inte smekmånadskänslan släppa. Bröllopsresan må vara slut, men vi har så mycket mer att se fram emot ihop!

När vi är nöjda med vårt barhäng går vi för att äta lunch på buffén. Efter det går vi mot Divi Aruba, Kevin springer till apoteket för ett ärende (de har dock stängt så han letar upp en annan affär) i hällregnet medan jag sitter i lobbyn där med Uppsalafamiljen vi träffar på igen. De försöker också fördriva tiden. Att det ska hällregna sista dagen när vi inte kan tillbringa tiden på rummet är ju typiskt. En bit in på eftermiddagen ledsnar till slut jag och föreslår att vi går till en bar på stranden. Vi letar upp den med tak, beställer vin, öl, chips och drycker till barnen. Då börjar solen skina igenom molnen, och inom ett par timmar är det molnfritt och solen gassar så vi nästan bränner oss. Vi har då suttit ett tag där, och det finns inte tid att leta upp ett rum på vårt hotell för att byta om (något som vi i receptionen fick veta var en service de erbjöd), utan går direkt till Red Parrot för vår sista middag här på Aruba. Denna gång får vi sitta inomhus, men det gör inget då det är välkommet med luftkonditioneringen.

Efteråt går vi tillbaka till vår hotellobby, och får nyckel och skjuts till en annan lägenhet som tillhandahålls för att vi ska kunna fräscha upp oss och byta om. Klockan är över sju när vi kommer dit, och med väntan på handdukar, duschande av och kläddbyte på ungar hinner klockan bli tjugo över åtta innan vi kommer tillbaka till receptionen och där väntar in bussen som ska ta oss till flygplatsen. Vi är redan trötta men det är lång tid kvar innan vi är på flyget och kan sova.

Buss till flygplatsen, lång väntan på incheckning, krångel med vagn som vi packar upp och ihop två-tre gånger under tiden vi är där, försenad avgång, lång tid i väntehallen… Som tur är så är barnen på riktigt bra humör, Celina leker med Uppsalabarnen och Alexander attackerar glatt folk med en vattenflaska, en napp eller en leksak. Till slut kommer vi på planet, barnen somnar innan vi är på högsta höjd så vi bäddar ner dom på golvet framför oss. Celina vaknar inte förrän vi väcker henne 40 min innan Arlanda. Alex är uppe ett par gånger, äter och somnar om i Kevins famn. Det går bra, vi tar ett glas vin och äter lite mat innan vi också sover en stor del av vägen. Väl på Arlanda kunde det inte gå smidigare: 1 timme 15 min efter att vi landat har vi fått våra väskor inklusive vagnen som specialbagage, tagit bussen till parkeringen, hämtat bilen, packat den och är på snöiga E4:an i riktning mot Uppsala.

Det är kallt, mörkt och Aruba känns långt borta. Drömde vi allt?  

 

 

Denna resa handlade om att åka och bo hos Kevins bror Jeff och hans sambo Debbie. Syftet med resan var att fortsätta lära känna Kevins biologiska familj – bror Jeff, pappa Bill och syster Jacqui. Vi fick kontakt med dem under 2013, efter att Kevin tappat kontakt med dem sedan 17-18 år tillbaka. Jeff och Bill bor i Holbury utanför Southampton. Jacqui bor i Poole 45 min bort, men hon och hennes familj kom och träffade oss ett par gånger. Vi hade ett fullspäckat schema hela vistelsen och såg mycket av och omkring Southampton. Framförallt umgicks vi med Kevins nya härliga familj.

5 augusti

Vid 7.30 möter vi en granne vid vår bil i garaget. In med väskor, barnvagn och ungar i bilen, och jag hoppar in i baksätet mellan barnen. Vi åker till Arlanda, lastar ut allt inklusive barnstolar som vi balanserar på flygplatsens bagagevagnar. Grannen vinkar hej då och kör iväg med vår bil. Vi går in på flygplatsen, jag och Celina letar upp de bagageväskor som ska förvara bilbarnstolarna. Lite strul då de inte är av de mått vi väntat oss utan alldeles för stora. Vi packar två stolar i en väska och lämnar tillbaka den andra. In med allt i incheckningen, genom säkerhetskontrollen – och vi landar på The Famous Bar. Barnen är glada, äter lite mat och mår gott.

Flygresan går bra, barnen sover en del. Väl på plats i London, Gatwick, börjar strulet. Flygplatsvagnarna kräver mynt (vilka turister flyger in med småvaluta, liksom), det är en lång väg att gå med barn, vagnar och väskor till hyrbilscentrat – bara för att få veta att just det bolag vi hyr bil av ligger ytterligare några hundra meter bort. Det regnar så Kevin går själv för att hämta bilen, jag stannar med två trötta och hungriga barn, det kinkas och det tar evigheter för Kevin att komma tillbaka. Jag kämpar hårt med tålamodet. Till slut kör han dock fram en ny Audi A4, en sportkombi. Jag installerar barnstolarna snabbt medan Kevin tar hand om barnen och väskorna. En polis påpekar att vi parkerat olagligt, vi jobbar så fort vi kan. I med allt, det får precis plats (en mindre bil hade helt klart aldrig fungerat, och det hade hyrbolaget försökt intala Kevin att han bokat men han stod på sig). Kevin får lite problem att starta bilen då mycket är automatiskt och med många nya funktioner. Men till slut är vi på väg. Barnen är nöjda att sitta i en bil, de somnar fort. Jag lyckas efter ett litet tag lära mig SatNav och Bluetooth-funktionen. Snart har vi klara instruktioner hela vägen till Jeffs hus två timmar bort, och lyssnar på Melissa Horn via min telefon. Vädret lättar medan vi kör och det är en trevlig bilfärd.

Vi kommer fram till Jeff, packar ur bilen och installerar oss. Byter om lite snabbt, tar en drink, och sedan kör vi iväg till en fantastiskt belägen restaurang vid namn Seashells i Hythe, där Bill och Marian bokat bord. Det är härligt att återse alla, Celina blir själaglad över att se farfar Bill. Jag beställer musslor, som kommer levererade indränkta i hackad gul lök… Några minuters pillande i försök att skrapa bort dem ger jag upp och beställer om. Gör en mental notering att i fortsättningen alltid beställa maten utan lök och paprika – vilket kommer löna sig flera gånger under denna resa! Den nya omgången är god och framförallt njuter vi av sällskapet. Barnen är dock lite rastlösa efter en lång dags resande med mestadels sittande. Kvällen blir lugn och vi somnar alla ovaggade.

6 augusti

En lugn start på morgonen. Celina leker i trädgården, vi äter en lättare frukost. Vi får träffa Debbies mamma Barbara, som kommer över för att träffa oss och gosa med barnen. Hon har med presenter till dem, nallar och en mysig filt. Tidigare under dagen la jag märke till några tallrikar i köket, med vallmoblomma på. Eftersom mamma är tokförtjust i vallmo frågade jag Debbie var tallrikarna var köpta, med tanken att jag skulle kunna leta upp dem och köpa med hem till mamma. Istället visar det sig att tallrikarna kommer från Barbara, som tar med sig ett gäng muggar, glas och underlägg med vallmo på, för mig att ta med hem till mamma. Otroligt snällt!  

Bill och Marian kommer till Jeffs hus, och därifrån åker vi allihop, utom Jeff som jobbar, till Hythe. Där tar vi världens äldsta tåg på en pir ut till färjan som tar oss från Hythe till Southampton. Vi åker förbi den långa kaj som byggdes för Titanic, och där hon först sjösattes innan hon for till Liverpool för avfärd över Atlanten. Väl i Southampton skiner solen härligt och vi vandrar upp mot High Street. Jag, Debbie och Marian besöker ett par butiker och jag shoppar loss åt barnen i Primark. Under tiden tar Kevin barnen, han och Bill pratar om allt möjligt och tar igen tid. När vi väl hittar dem igen sitter de vid ett café i solen. Där tar vi ett glas vin eller öl. Debbie åker iväg hemåt för att börja förbereda middagen tills vi kommer tillbaka, men då färjan tillfälligt slutat gå bestämmer Kevin, jag, Marian och Bill oss för att äta middag i stan istället, innan vi åker hem. Vi stannar till i vad som sägs vara Englands äldsta pub (i dispyt om detta med en annan pub i Nottingham, dock), och jag fotograferar och tar in atmosfären i denna 1600-talspub. Det finns en papegoja där som älskar chips, Celina blir stormförtjust när papegojan tar ett chips hon ger den. Sen gosar hon med Bill och vi mår gott. Eftersom färjan åter börjat gå bestämmer vi oss för att äta middagen i Hythe, på rätt sida bukten, så vi i alla fall är säkra på att ta oss hem.

Båtresan tillbaka är vacker med solnedgången, Celina som går hand i hand med Bill och en nyfiken Alexander. Väl i Hythe letar vi upp en thailändsk restaurang. Där vaknar barnen verkligen till liv och visar sig från sina bästa sidor. Personalen älskar dem och Alexander visa sig älska asiatisk mat. Maten är fantastiskt god och jag, eftersom jag lärt min läxa och beställt maten utan både lök och paprika, njuter av varenda munsbit. Mätta och runda som bollar betalar jag och vi åker hemåt.

Barnen somnar lätt. Kevin och jag stannar uppe ett tag till med Jeff och Debbie, vi pratar sent inpå natten.

7 augusti

Eftersom jag inte hann besöka alla de butiker jag ville tar Kevin och jag några timmar till i Southampton, främst för att leta bikini och underkläder till mig. Vi kör dock bil in denna gång, parkerar i ett gigantiskt parkeringshus som ansluter till en stor galleria. Där äter vi en god asiatisk lunch på Wagamama’s, än en gång högst uppskattat av barnen. Celina äter med matpinnar för första gången. Alexander slevar i sig kyckling och majs. Vi gör en liten shoppingrunda, inte många butiker, men många behåar senare...  Celina åker en liten karusell.

När vi är klara skyndar vi oss tillbaka till huset. Där väntar, förutom Jeff, Bill och Marian. Debbie ska iväg på kryssning med ett stort tjejgäng några dygn, och vi åker till en stor udde med stenstrand för att vinka av henne när kryssningsfartyget åker förbi. Solen skiner, vi är fler som möts upp där (inkl. Debbies mamma). Celina och Bill leker i vattenbrynet, vi tar en drink i ett café och njuter av den vackra utsikten och omgivningarna. 

Efteråt åker vi tillbaka hem igen. Vi byter om lite fort innan vi till fots tar oss till en working man’s club i Holbury (hade dock ingen fungerande kamera med). Vi äter middag, tar ett par glas och pratar. Celina träffar en liten kille vid namn Oliver, de dansar till musiken och har jätteroligt! Vi ser henne knappt på hela kvällen. Alexander somnar i vagnen, Celina går hand i hand med Marian hem och därefter sover de bägge hela natten – 13 timmar!

 8 augusti

Strålande sol. Jeff och jag dukar upp frukost i trädgården. Barnen leker i gräset och därefter åker vi på dagens aktivitet – ett besök till National Car Museum i Beaulieu! På vägen dit kör vi genom ett naturreservat där vilda hästar går fria och står på vägarna, tillsammans med en och annan ko! Solen strålar och väl på plats får vi genom några kontakter till Debbie fritt inträde till museet. Där finns enTop Gear-utställning, små bilar för små förare (Celina körde bil för första gången), och ett litet tåg som löper över parken och ger oss en överblick varpå vi ser att det under dagen råkar vara en gigantisk samling Jaguarer på plats. Detta innebär förstås en lyrisk Kevin. Vi går även på utställningen för bilar genom historien, och ser bland annat Elvis Presleys sista bil. Vi poserar också framför en buss Kevin faktiskt åkte med som barn. Många intryck, en glass och mycket sol.

På vägen tillbaka hör Jeffs yngsta dotter (13 år) av sig, och vill komma och träffa oss. Jeff kör hem oss och åker därefter för att hämta henne. Under tiden gör vi andra oss i ordning för kvällens grillmiddag hos Bill och Marian. Katie kommer och Celina tyr sig på en gång till henne. Vi går allihopa till Bills hus. Utanför har Jacquis dotter Vicki just anlänt med sin pojkvän. Inom loppet av en timme träffar Kevin två av sina syskondöttrar. Hos Bill står Marians son och lagar mat, och hennes ena dotter visar oss genom huset till baksidan där några grannar väntar. Jacqui och Robbie anländer också. Marians andra dotter är där med sin familj, bland annat en dotter på 1,5 år. Trädgården är alltså full av människor, maten är gudomligt god och vi har alla trevligt. Barnen leker i en uppblåsbar pool, vädret är underbart. Lite senare på kvällen spårar dock alkoholintaget ut för en av männen, några av tjejerna blir ledsna och vi blir alla förvånade över hur kvällen slutar. Men för mig och Kevin var det ändå trevligt att träffa alla och umgås så avslappnat. Barnen somnar i vagnen på vägen hem och vi får ytterligare en lång oavbruten natt.

 9 augusti

En lugn morgon. Jeffs son Liam och hans fästmö Danielle kommer över en stund innan vi alla ger oss av in till stan. Jeff, Kevin, jag, Katie och barnen går via den gigantiska gallerian, hälsar på Katies mamma i Marks & Spencers. Jag och Katie går en runda själv i gallerian, Topshop och i Primark. Därefter går vi för att möta upp Kevin, Jeff, Liam, Danielle och barnen på en pub där en match visas. Vi äter lunch, men inser att jag inte har laktrastabletter så jag och Kevin springer för att leta upp detta, vilket tar oss tre butiker. Inte ett enda apotek säljer laktrastabletter – de har knappt hört talas om det.

Efter lunchen och matchen går jag och Kevin och handlar lite vin och småsaker till kvällens middag. Vi åker hem, och Kevin börjar förbereda middagen, chicken roast. Bill och Marian kommer över, Katie är kvar, och Kevin lagar som vanligt en fantastisk måltid. En mycket trevlig kväll!

 10 augusti

Idag ska vi åka till Brighton för att möta upp Emily. Vi börjar dagen med att åka via Southampton då jag vill byta ett par av de plagg jag köpte igår. Efter det påbörjar vi vad som egentligen ska vara en ca 2 timmar lång resa till Brighton, men som på grund av olyckor och köbildning blir mer som 3,5 timmar. Vissa delar av vägen är dock mycket vacker och det finns lite att se.

Väl i Brighton hoppar jag ut med barnen nära den restaurang där Emily väntar. Jag går in medan Kevin letar parkeringsplats. Emily har med sig sin nya pojkvän Marcus. Vi får bord och strax kommer Kevin. Något ovanligt händer – jag hittar överhuvudtaget ingenting på menyn jag vill ha. Jag beställer en nachotallrik med pulled pork som jag äter kanske en tredjedel av. Vi äter upp relativt snabbt och går för att göra det vi kom för – gå ut på piren. Tyvärr hinner vi inte göra så mycket eftersom det tog sådan tid för oss att komma hit. Vi går förbi alla stånd och små butiker, spelautomaterna och ut mot nöjesparken. Celina vill åka en karusell som är större än de hon tidigare åkt. Emily och Marcus vinkar hej då för att skynda sig tillbaka hem, jag och Celina åker tekoppskarusell. Efter det går vi in mot själva Brighton, tittar på arkitektur och letar upp en eladapter. Vi går igenom centrum och tittar oss omkring lite, innan vi sätter oss i bilen och börjar köra tillbaka.

Kevins kusin Tony bor längs vägen, och han har bjudit in oss på en titt. Jag är trött och vill mest bara hem, men vi åker inom Tony och hans fru Nicky – de kom ju ändå till vårt bröllop! Tony är byggare och deras hus är helt fantastikt fint och mysigt. Jag får ett glas vin, barnen leker med Tonys äldsta dotter Lizzie och Celina leker vid dammen i trädgården. Vi har en jättetrevlig stund och blir bjudna att stanna på middag, men eftersom vi har en bit att köra bestämmer vi oss för att åka hemåt. Vägen hem är otroligt vacker och vi tänker att vi nog någon gång borde komma och bo hos dem som de erbjudit oss.

Väl tillbaka hos Jeff har Debbie kommit hem. De har redan ätit middag, så jag och Kevin delar på de rester vi tog med oss hem från Wagamama’s häromdagen. Barnen äter också lite men somnar snart. Alla intryck de får de här dagarna gör dem så trötta att de somnar lätt och sover hela nätterna – även Alex!

Vi sitter uppe länge med Jeff och Debbie och pratar om allt möjligt.

 11 augusti

Denna dag är stor för Celina. Hon ska få åka till en nöjespark för första gången! Dessutom råkar just denna, Paulton’s Park, inhysa Peppa Pig World. Peppa Pig är en engelsk barnserie som finns på Youtube, Celina är helförtjust i Peppa Pig. På vägen till nöjesparken hämtar vi upp Katie.

Vi kommer in i parken och siktar på Peppa Pig World med en gång. Celina blir alldeles till sig. Hon pekar på alla mindre attraktioner men ser sedan en stor rutschkana, så hon och jag springer dit. Vi köar en stund och jag oroar mig för om hon verkligen inte är för liten för att uppskatta denna rutschkana som är väldigt hög. Folk flyger lite i den när de åker ner. Men väl uppe är Celina fortfarande taggad, så vi sätter oss i den lilla båten, hon mellan mina ben och jag spänner åt för att hålla henne på plats, samtidigt som jag håller i mig själv i kanten. Vi flyger ner, det är hisnande och jag tror på allvar att Celina ska bli rädd. Men det första hon gör när vi kommer ner är att titta på mig med skräckblandad förtjusning lysande i ögonen och orden ”Mummy, AGAIN!!”. Och ungefär så fortsätter dagen. Jag åker ett litet tåg med Alexander. Jag, Katie och Celina åker en vikingabåt som hon blir rädd för men ändå ska åka en gång till. Flera olika karuseller, och när vi går mot de lite djärvare attraktionerna ser Celina en vattenpark med fontäner, ett halkfritt underlag och massor av roliga färger och installationer. Celina blir alldeles till sig. Kevin säger något om att hon nog får springa i bara blöja (vilket hon annars slutat använda), men jag kom ihåg att hennes baddräkt låg i botten av barnvagnen, och när jag tar fram den börjar Celina slita av sina kläder medan hon tjuter av glädje. Aldrig sett en lyckligare unge! Jag och Katie går för att åka vattenkana och samla på oss sådana där souvenirbilder eftersom vi köpt ett set om fyra vid första rutschkanan jag och Celina åkte. Vi blir blöta men har jätteroligt, åker en gång till. Därefter letar vi upp Kevin och barnen. Jag leker lite med Celina i vattenparken, sen går jag och Katie för att åka en berg- och dalbana följt av ett gigantiskt flygande snurrande fat – den bästa av alla! Tillbaka till parken, Celina är påklädd och leker i klätterställningar. Alexander sover och jag tycker det är dags för Kevin och Katie att åka, och de går till vattenbanan. Jag följer efter med barnen, och när Celina ser vad pappa och Katie ska åka vill hon också följa med. Det är precis på gränsen att hon får åka med, hon är en halv centimeter för kort men kontrollkillen blinkar åt Kevin att lyfta lite på henne när han mäter. Hon får åka med! Jag filmar, det var en härlig syn att se Celina, Katie och Kevin åka och ha så roligt. Efteråt går vi för att hämta ut sista kortet, vi köper marshmallows i form av Peppa Pig, och vi konstaterar att detta varit fantastiskt roligt. Nöjda och lite trötta beger vi oss till bilen för att åka hem.

På vägen hem till Katie stannar vi till för att handla lite mat till kvällen, Katie stannar i bilen med barnen. Vi släpper av henne och sedan åker vi vidare hem till Jeff. Byter om, visar bilderna för Jeff och Debbie, och sedan börjar jag laga mat. Bill och Marian kommer över, jag lagar laxpasta med fetaost, citron och haricot verts. En mycket trevlig middag och kväll!

12 augusti

En lugn morgon och förmiddag igen. Jeff behöver lite lugn och ro från barnen så Debbie tar med oss till en strand och härlig utsikt, vi har med oss lite picknick och myser. Vi dricker en kopp te vid ett litet café, vadar i vattnet med Celina. Sen åker vi hemåt via ett kort mathandlingsstopp. Väl hemma packar jag så gott jag kan, alla glas och tallrikar etc. som mamma ska få, alla nya kläder vi handlat och så vidare. Jag packar även tre påsar Doritos av min favoritsmak, som inte säljs i Sverige.

Kvällen har med sig en av Debbie hemlagad curry och familjeträff. Jacqui, Vicki och hennes pojkvän och Jacquis ena son Robbie kommer. Likaså gör Emily och Alice. Katie, Liam och Danielle ansluter också. Debbies mamma Barbara kommer förbi och säger hej. Självklart är även Bill och Marian med. Det är hyfsat avslappnat, bortsett från stämningen mellan Debbie och Jeffs barn, men allt flyter på bra. Bill nattar Celina. Vi kramar hej då, eftersom det imorgon är dags för oss att åka hem.

 13 augusti

Tidig morgon! Vi åker bil till flygplatsen utan några större problem. En läkare från Östersunds lasarett ringer mig angående pappas status, men samtalet bryts ungefär samtidigt som vi når flygplatsen. Vi lastar ur bilen, jag plockar ur bilstolarna och vi lägger dem i väskan anpassad för dem. För att testa säkerheten i hanteringen av dessa lägger jag två av Doritospåsarna i bilstolarna. Jag väntar vid hyrbilscentrat medan Kevin kör tillbaka hyrbilen, sen sluter han upp med mig och vi går mot incheckning. Där visar det sig att vi har en väska för lite incheckad – konstigt eftersom ingen nämnde något om detta på hitresan. Vi betalar dyrt för en väska till. Allt tar tid och vi hinner inte mer än att köpa en flaska whiskey till vår granne/chaufför som väntar där hemma, innan vi går till gaten. Väl på flygplanet är jag vrålhungrig, men får där veta att de inte har några av de rätter jag vill ha tillgängliga. Det enda alternativet är en torr och halvbränd osttoast. Jag lever på Doritos hela dagen. Barnen är trots alla små missöden helt fantastiska och håller vårt humör uppe.

Väl hemma packar vi upp för att kontrollera att allt är helt – även mammas vallmogrejer. Till och med chipspåsarna är oskadade. En lång och rätt bökig resa denna gång, men med många upplevelser och känslor rikare!

30 juli

Vi kör till Bobacken med barnen där Per hoppar in i bilen. Vid Arlanda tar han över ratt och barn och styr tillbaka till Bobacken. Jag och Kevin checkar in, går igenom säkerhetskontrollen och sätter oss sedan på vår favoritbar i terminal 5. Vi skålar med ett glas champagne och kan inte ta in den underbara känslan vi har just nu. Nygifta. Och fri att för några dagar bara ägna oss varandra, i en stad berömd för sin romantik. Lyckan är total.

Vi landar sent på vad som enligt vår taxibokning ska visa sig vara fel flygplats. Det gör inget, vi letar upp en taxi och inom en halvtimme har vi åkt igenom Paris och förbi Louvren, och taxin parkerar framför hotellet Normandy, som till och med finns i vår guidebok då den i början av millenniet var känt i Paris för sin grandiosa inredning. Vi blir tyvärr inte jätteimponerade av servicen och avsaknaden av minibar, men rummet är typiskt franskt och inget kan egentligen släcka vår munterhet. Vi byter om, frågar den ändå hjälpsamma killen i receptionen var vi kan äta en bit mat och han visar oss var vi ska gå, bara tvärs över gatan och runt ett hörn. Där finns en superglad fransos som skämtsamt lägger armen om mina axlar och säger till Kevin att det är ”ladies only tonight”. Vi äter supergod mat och dricker Chablis. En av servitörerna är sanslöst lik Johnny Depp, han uppger att han ofta får höra detta och ställer glatt upp på ett kort. Klockan är runt tio på kvällen, så efter att vi betalat går vi tillbaka till hotellet för att vila ut oss inför morgondagens upptäckande av Paris.

31 juli

Det där med att vila går sådär. Som småbarnsföräldrar är dygnsrytmen inövad trots att man har sovmorgon, och jag vaknar 7.20 redo att ta mig an Paris. Jag och Kevin gör oss ingen brådska utan njuter av att ligga och dra oss innan vi går och äter frukost. Den var under all kritik, otroligt undermålig och serverad i ett trångt, mörkt rum, men vi äter upp fort och går sedan tillbaka till rummet. Vi gör oss i ordning och går ut. Först ut var att upptäcka en närliggande park. Vi hittade en liten leksaksaffär som bara säljer träleksaker, och vi köper en maracas till Alexander. Vi hittar en restaurang som enligt guideboken är Paris vackraste, med otroligt detaljrika målningar och utsmyckningar från 1700-talet. Vi kollar in menyn och inser att en måltid skulle kosta oss lika mycket som resan hit, men en man inne i restaurangen ser oss beundra målningarna genom fönstret och erbjuder oss att komma in och titta. Det vi ser är andlöst vackert och kan bara upplevas med egna ögon för att kunna ta in.

Vi går vidare, tillbaka mot gatorna vi började på och vandrar längs en shoppinggata där vi köper makroner och en solhatt. Vi letar oss fram mot en park där vi sätter oss vid en damm och äter makroner i solen, tittar på människor runt omkring oss, tar in den franska atmosfären. Bakom oss sticker Louvren upp och framför oss till vänster skymtar vi Eiffeltornet. Vi njuter av solvärmen och livet känns underbart. Vi går sedan mot Louvren, tar höger över en bro för att ta oss till Notre dame. Går länge längs Seine, hand i hand i solen. Vi tittar på husbåtarna, pendelbåtarna, byggnaderna, ståhejet på ”Kärleksbron” där alla lås satts fast som symboler för evig kärlek. Vi hittar en restaurang med ett bord i solen, jag äter den godaste ceasarsalladen någonsin och Kevin äter en hamburgare. Ett glas öl, vin. Utsikt över kapell på öarna i Seine. Jag läser på om Notre dames arkitektur, fönster, struktur. Vi betalar och går vidare, kommer fram till katedralen och tänker att Uppsala domkyrka faktiskt är mäktigare. Och just där gifte vi oss.

Efteråt går vi för att leta upp en båt att ta oss till Eiffeltornet med. Då den inte går på en stund och jag läst i boken hur turerna går, bestämmer vi oss för att ta en champagnekryssning vid ett annat tillfälle. Så istället letar vi upp en taxi som tar oss dit (efter ett stopp för kontantuttag). Taxin parkerar vid gräsmattan framför Eiffeltornet. Tar några bilder men står mest och tittar, tar in denna häftiga byggnad. Letar upp den västra ingången som bara är trappor, och påbörjar den häftigaste trappträningen vi gjort. Det går förvånansvärt snabbt, och på första etappen ser vi att det finns en snackbar, genomskinligt golv(!) m.m. Vi går vidare upp på andra etappen. Där tar tar vi in utsikten, tittar även i en av de klassiska kikarsiktena. Vi försöker ta oss hela vägen upp men den sista biten kan man bara ta sig med hiss, och de var avstängda precis när vi var där. Så istället går vi tillbaka ner på första etappen, och köper ett glas rosa champagne i fyrkantiga glas. Vi sätter oss vid ett bord i solen, skålar och mår oförskämt gott.

Väl nere på jorden igen går vi mot floden för att kolla upp champagnekryssningen och för att äta en liten bit mat. I båset  för kryssningarna får vi veta tider och bestämmer oss för att ta den nästa dag. Istället sätter vi oss i en av de restauranger med uteserveringar som ligger precis bakom båset, och vi beställer ett glas vin och delar en enkel men gudomligt god pizza. Kvällen innebär ett bord på en Michelinrankad restaurang, men det är långt kvar till dess så lite mat i magen var behövligt. Vi går för att leta upp en taxi och åka till hotellet, men Kevin får ett infall och vi tar en cykeltaxi tillbaka! Killen som cyklar oss säger att vi själva bestämmer vad vi vill betala. Han är trevlig, pratsam, är student och pratar mycket bra engelska. Han får oss att skratta gott och visar oss olika saker längs vägen. Resan är skumpig och jag får senare fruktansvärt ont i svanskotan, men det var en rolig och intressant tur (vi inte hade kunnat göra med barn med oss)!

På hotellet beställer vi taxi i receptionen innan vi går upp på rummet och vilar vi upp oss med ett skumbad i bubbelbadkaret. Sen klär vi på oss och gör oss i ordning för en måltid vi är riktigt förväntansfulla inför – en åttarätters måltid utan barnstolar vid bordet! Jag tar på mig Jimmy Choo-skorna och smyckena jag gifte mig i, och packar ner telefon och läppglans i morgongåvan jag fick av Kevin – den till skorna matchande Jimmy Choo-clutchväskan. Vi hoppar in i taxin som letar upp restaurangen Cobéa genom gränder och smågator.

Servicen är fantastisk, maten är oftast god. Dock är några rätter lite udda för vår smak med friterade hela räkor (även huvudet ska vara ätbart), men andra rätter var makalöst goda. Även de små smakbitarna mellan rätterna var sanslöst läckra. Mina favoriter visade sig bli två rätter jag aldrig ätit, duva och (jag kommer tusan i mig inte ihåg, tror det kan ha varit kalv!). Jag åt dock inte upp en enda rätt, medvetet för att ge plats åt allt jag skulle ta mig igenom under kvällen. Efterrätten var drömlikt upplagt, chokladrullar, bär, bakelser… Vinerna till maten var för mig en fullträff hela vägen, lyfte maten och förstärkte smakerna. Kevin var nöjd med tre av de fyra vinerna vi serverades, vid ett tillfälle valde han ett annat än jag och det var tydligen inte lika lyckat. Men på det stora hela, en helt underbar (och fasligt dyr) middag!

Efter den långa dagens vandring och trapptränande och enorma middag tog taxin oss hem. Vi somnade ovaggade den kvällen!

1 augusti

Vaknar till ett envist bankande på en av grannrummens dörrar vid fem-sextiden på morgonen. Till slut blir Kevin arg och ryter ifrån genom vår dörr. Personen ursäktar sig och försvinner, bara för att återkomma med hotellpersonal efter en liten stund för att bli insläppt. Vi lyckas somna om men sömnen blir ändå störd. När vi vaknat och gjort oss i ordning bestämmer vi oss för att äta frukost på ett café vid hörnet bredvid vårt hotell. Vi sitter i solen, dricker te och äter croissanter. Efteråt går vi längs gatan upp eftersom vi läst att det där finns fina shoppingmöjligheter. Vi går förbi en kyrka, några finare butiker som Missoni, och stannar till vid Balenciaga. Därinne fastnar jag för en väska, provar en klänning med fantastiska skor framplockade av en ytterst trevlig och pratsam ung man som berättar att han länge velat besöka Stockholm och vill åka dit med sin pojkvän vid tillfälle. Han frågar vilken tid på året som är bäst, vilka ställen han borde se. Vi utbyter visitkort och går sedan vidare, utan väska men inte nedslagna för det. Vi går till Place Vendome, världens dyraste torg, kollar på ett fantastiskt armband på Chanel, läser om ombyggnationen av Ritz, och vandrar sedan vidare längs en gata. Jag är på jakt efter ett armband men hittar ingenting heller på Tiffany som jag fastnar för. Vi går vidare mot operan, där vi sätter oss på stentrappen och lyssnar på en kille (Youri Menna), han sjunger en låt (”Daria”) jag fastnar för, och vi köper faktiskt en skiva. Vi letar oss vidare, hamnar på ett par av lyxvaruhusen, fortsätter leta en väska jag känner för. Just idag är jag dock inte i shoppartagen, så vi bestämmer oss för att äta lunch istället. Sätter oss vid ett bord i solen, beställer ett glas vin och tittar på menyn. Jag får då ett infall och föreslår att vi istället tar en lunch vid ån på samma ställe som igår, för att därefter åka på champagnekryssningen.

Sagt och gjort, ett par glas Petit Chablis och en pizza vi delar på. Vi får en idé, Kevin föreslår att vi spenderar kvällen på Moulin Rouge. Jag letar upp numret i min guidebok, Kevin ringer och bokar, betalar med mitt kort genom samtalet. Spontant infall, något som möjliggjordes av att bara ha varandra att ta hänsyn till. Vi njuter av solen och letar oss sedan på båten. Vi får ett glas champagne och ställer oss vid akterns reling och lyssnar på guiden. I ärlighetens namn blir vi dock lite bortsvepta av stunden, kysser varandra, tittar på broarna och smuttar på champagnen mer än vi lyssnar på guiden. Pratar, skrattar. När champagnen är slut köper Kevin ett par Cuba libre. Kryssningen var jättehäftig, vi njuter av varenda sekund och sätter oss efteråt nöjda i en taxi  tillbaka till hotellet, efter att ha köpt en liten souvenir till Celina. Väl på hotellet gör vi oss lite snabbt i ordning för att ta en ny taxi till de norra delarna av Paris, till de omtalade gatorna vid Moulin Rouge. När vi står i kö utanför kvarnen är vi förväntansfulla, Kevin har varit på show här för några år sedan men för mig är det bara något jag hört om. Vi kommer in, visas till ett bord med mycket bra sikt. Det är trångt, mycket folk, och borden känns väldigt intima med de små lamporna som ger ett dämpat sken över maten. Vi får vin och trerätters, maten är jättegod och musiken bra. Sedan släcks lamporna och showen startar. Trots att jag är anti exploateringen av kvinnokroppar på detta sätt, är det också en del av mig som känner att detta är girl power, styrkan i att inte skämmas, det fina med den kvinnliga kroppen. Framförallt är det en estetisk genomtänkt ljusshow med många häftiga effekter och otroligt duktiga artister. En lyckad kväll!

Vi åker tillbaka till hotellet, men eftersom vi vet att baren aldrig är öppen och minibaren överhuvudtaget inte existerar bestämmer vi oss för att ta en nattfösare på restaurangen vi gick till första kvällen. Vi sätter oss i baren där och beställer varsin drink. Bartendern gör oss några varma mackor helt utan att vi frågat. Vi pratar om kvällens show, diskuterar etik och allt möjligt mellan himmel och jord. Äter små skurna bitar av mackor och njuter av den franska natten. 

2 augusti

Vaknar (igen till ett envist jävla bankande), packar och äter frukost. Går tillbaka upp på rummet, packar färdigt och checkar sedan ut. Kevin bråkar med hotellansvarige angående den dåliga servicen i form av utebliven minibar trots utlovat vid bokningen, de trasiga detaljerna i exempelvis badrummet m.m. En negativ parentes på resan, och på grund av hur personalen hanterade våra klagomål kommer vi aldrig att återbesöka detta hotell, trots det superba läget. Det var i detta läge vi märkte att de tappat alla de stjärnor de hade – skylten på vid entrén hade målats om. Men det tog för oss inte ner känslan av denna resa som helhet!

Vi tar våra kabinväskor och går neråt en gata i jakt på ett lunchställe. Vi hittar ett litet ställe vid sidan av vägen och sätter oss i solen, men det är redan varmt så vi flyttar oss till skuggan. Vi njuter av de sista timmarna, äter lite mat.

Vi tar en taxi till flygplatsen, men då visar det sig att chauffören inte tar kort och Kevin har inga kontanter. Chauffören väntar tålmodligt med mig i bilen medan Kevin springer in för att försöka hitta en bankomat. Lite över en halvtimmes försök och vi ger upp. Kevin förklarar uppgivet att det inte går, och att han bara har halva kostnaden i kontanter. Den vänliga chauffören säger att det går bra, och önskar oss en trevlig resa. Därefter lång väntan på en otroligt ineffektiv flygplats (i stil med Barcelona), lite shopping i taxfreen och sen är vi plötsligt på flyget hem. Vi längtar efter barnen, men är överens om att det har varit så otroligt givande att få vara själva, bara rå om varandra och kunna ta dagen som den kommer. Detta var en fantastisk start på vårt liv tillsammans som gifta. 

21 mars

Vi kliver upp klockan tre och gör oss i ordning, väcker Alex som får lite välling och tar till sist upp Celina. Barnen är trötta men nyfikna på vad som händer. Vi sätter oss i bilen, jag mellan barnen i baksätet och så kör vi mot Staffan som klockan fyra på morgonen är beredd på att ta oss till Arlanda och köra hem bilen. Han är även kattvakt. Vi hoppar ur bilen vid en snöregnig terminal, jag skyndar mig in med Alex medan Kevin tar Celina och väskorna. Incheckningen går snabbt och smidigt, säkerhetskontrollen var också lättsam. Sen står vi strax efter klockan fem i taxfree-butiken. Vi sätter oss i några stolar och äter våra medtagna kanongoda smörgåsar, därefter öppnar en bar och Kevin tar täten. Vi springer på toa och inser efter detta att vi haft lite dålig koll på tiden och att de nu utropar ”Final call” vid gaten, så lite smått panik. Aldrig hänt förut, men det gick bra och vi kommer på planet, en flygvärdinna visar oss till våra platser. Vi sätter oss ner men inser då att det är på fel platser, så upp med barnen igen och vidare ytterligare några rader. Celina har somnat innan vi är i luften, Alex kort därefter.

Resan kunde inte ha gått bättre. Celina vaknar strax innan landning, Alexander tyckte det var jättespännande att titta på allt folk när han var vaken, men sov annars mest. Väl framme kommer vårt bagage relativt snabbt, och vi letar upp taxikillen som tar oss till hotellet. Taxin har en barnstol åt Alex men Celina får sitta i  mitt knä, rena äventyret för henne. Vi kommer till hotellet, samma som förra året – Pullman Barcelona Skipper, vid stranden - och får lämna väskorna innan vi går för att leta en restaurang vid stranden och äta lunch.

Vi provar en asiatisk restaurang, Shoko, som är nattklubb på kvällarna och som faktiskt var den vi var till en sen kväll första året. Maten var god men förrätten inte riktigt vad som utlovades i menyn, lite klagomål från Kevin leder dock till en kompenserande liten flaska cava. Helt okej! Vid det här laget är vi trötta, jag orkar inte dricka upp mitt vin utan häller upp det i en tom vattenflaska (vadå, jag har ju betalat för det!) för att ta med till hotellet och smutta på senare.

Väl tillbaka på hotellet får vi veta att kvinnan i receptionen begått ett misstag och att vårt rum inte är redo. Vi får vänta två timmar till(!), något som inte är lockande när man varit uppe sedan tre på morgonen och har två små barn i stort behov av att få vila på rummet. Jag somnar irriterad i lobbyn. När jag vaknar till har Kevin blivit mer arg, säger till i receptionen att detta inte är acceptabelt, och vi ges en check till valfri drink i baren medan vi väntar. Jag beställer det dyraste jag kan hitta. Celina äter popcorn och dricker apelsinjuice. Kevin beställer en Cuba libre med 12 år gammal rom.

Så småningom får vi veta att rummet är redo, och när vi kommer dit förstår vi varför de lät oss vänta, de ville att vi skulle ha det största rummet med tanke på de två barnsängar vi behöver. Hörnrummet är stort och har utsikt mot Medelhavets vågor. Badrummet är identiskt med det vi hade året innan. Den flaska cava de lovade oss i receptionen när de berättade att rummet var försenat står i en hink med is. Den rör vi dock inte. Vi pustar ut, jag och Celina tar ett skönt bad och sedan vilar vi ett par timmar.

Vi går ut för att äta en enklare middag, går till den irländska puben vi besökte förra året, men då de inte serverar mat går vi vidare. Vi går längs restaurangerna i Port Olimpic och hamnar i vanlig ordning vid vår favoritrestaurang, La Fonda. Jag beställer en enkel spaghetti bolognese som jag och Celina kan dela på, Kevin beställer en rejäl stek. Vi beställer in en tillbringare med deras sangria gjord på cava, och jag njuter så av denna! Förra året när jag var gravid blev det knappast något av den sorten. Alex sover en stund, Celina är lite rastlös, men äter lite mat och är på bra humör. På frågan om vi vill ha dessert tackar vi dock nej, och ber istället om notan. De kommer då med små kakor, sådana de alltid ger gästerna efter maten, och servitören (som vi känner igen från tidigare år) ställer en helt ny flaska persikosnaps på bordet! Ta för er, säger han, medan han öppnar en likadan alkoholfri flaska åt Celina, som även får en godisklubba. Som vanligt ypperlig service. Tyvärr blir det ett missförstånd med notan, medan jag och Celina går ut och tittar på räkorna, humrarna, och krabborna som ännu lever och ligger på is utanför restaurangen, sitter Kevin med en skrikande Alex kvar i restaurangen och väntar på notan. När tjugo minuter gått säger jag till en i personalen som då genast ser till att det ordnas, vår servitör hade missat att vi bett om att få betala. Efter detta går vi tillbaka till hotellet, nöjda med dagen. Vi somnar vid tioslaget.

22 mars

Vi vaknar utvilade till ett soligt Barcelona. Vi byter barnens blöjor, gör oss i ordning och går sedan ner till frukosten. Jag lovar Celina att hon får äta precis vad hon vill, så jag tar med henne runt och hon pekar ut vad hon vill ha. En rostad smörgås, yoghurt med jordgubbssmak, färska bär och ananasjuice. Alex får smaka lite på vitt bröd, jag och Kevin tar för oss av korvarna. Och vi tar ett glas cava. Njuter av äkta ledighet, barnen engagerar övriga hotellgäster och vi har det riktigt trevligt. Vi bestämmer oss för att gå upp på taket och bada bubbelpool i solen.

Ungarna får på sig badblöjor, Celina blir jätteexalterad med sin baddräkt och armpuffar med Nalle Puh och Tiger på. Inlindade i badrockar och med tofflor på tar vi oss till takterrassen. En bubbelpool och en uppvärmd simbassäng väntar oss i solen. Till och med Alex, som annars inte direkt är förtjust i att bada, njuter i jacuzzin. Vi busar och leker, livet känns helt underbart. Vi bestämmer oss för att gå på zoo medan vädret är bra.

Efter att ha duschat och bytt om rullar vi ut från hotellet. Alex somnar i vagnen på väg till Barcelona Zoo, som ligger ett par stenkast från hotellet. Celina är trött men vaknar snart till när hon ser alla apor och jättesköldpaddor, de små djuren som ser ut som Timon och de andra djuren som ser ut som Pumba. Påfåglar som vandrar fritt, sälar, flamingos och krokodiler. Stora ögon när hon ser noshörningen och elefanterna. Solen gassar riktigt skönt, Celina och jag delar en ost- och skinksmörgås vi köper i en liten servering. Så småningom somnar även Celina i vagnen, lagom till Alexander vaknar och vill komma upp och titta sig omkring. Vi ser bufflar, lejon, en tiger och myrslokar. En riktig toppenupplevelse med glada barn och sol! Efter ett par timmar går vi tillbaka till hotellet. Alex somnar om efter en flaska ersättning och Celina fortsätter sova gott. Bägge sover i vagnen när vi är på rummet, jag och Kevin öppnar cavan vi fick igår, efter att den ersatts med en ny kall flaska. Vi får till och med en lång stund för oss själva i badkaret, pratar om allt mellan himmel och jord, sippar på cavan.

När barnen börjar vakna gör vi oss i ordning och går för att äta middag. Vi väljer ett nytt ställe i Port Olimpic, en liten restaurang med svartvit, stilren inredning. Det är bara ett annat sällskap där inne, lugnt och stilla. Vi beställer för första gången i Spanien en paella, med kyckling. Medan vi väntar får Celina ananasjuice och chips, något som tas emot tacksamt då hon är lite rastlös. Servitören leker lite med henne. Alexander blir dock jätterädd för denna mörkhåriga man (vilket han alltid blir, speciellt om personen har mörkt skägg också!). Med Alex i knät kommer snart paellan som är riktigt, riktigt god. Blir helt klart till att återkomma till den restaurangen.

Mätta och belåtna går vi tillbaka till hotellet. Där byter vi om, jag tar på mig högklackade skor för första gången på månader och sen går vi ner till hotellbaren för att se El Clásico, fotbollsmatchen mellan Real Madrid och Barcelona. Vi tar ett par drinkar, jag underhåller barnen medan Kevin följer matchen, och bartendern Gisele blir stormförtjust i Celina. Hon ger henne kritor och papper och massor med popcorn. Alla nöjda!

23 mars

Vi vaknar, myser och bestämmer oss för att det är dags för shoppinggator. Vi äter frukost och gör oss klara, och tittar på en karta för att bestämma vilken väg till Passeig de Grácia vi vill ta. Vi väljer att gå förbi zoot, förbi Parc de la Ciutadella och genom Barrio Gotic, och stannar precis utanför kvarteren för att äta tapas på ett ställe vi tidigare ätit på. Alexander sover gott i vagnen, Celina dricker ananasjuice och vi avnjuter olika rätter under vad som skulle bli den enda måltiden denna gång i solen. Det är varmt och skönt. Det kommer en kvinna sjungandes nerför gotiska kvarteren, hon försöker samla in pengar. Hon går i tofflor, slappa byxor och t-shirt. Och sjunger helt fantastiskt. Alex vaknar efter en stund och tar del av stunden.

Efter måltiden sätter vi kurs mot Placa de Catalunya, och på vägen ramlar vi på en Disney-butik. Celina är i himlen bland alla hyllor med Frost, Bilar och Monsters Inc. Vi köper ett pussel med Elsa, Anna och Olof. Vi går ut och fortsätter mot målet, Jimmy Choo. Klockan är redan rätt mycket så vi bestämmer oss för att gå direkt dit och sedan gå in i butiker om vi har tid. Vi kommer fram och jag går med pirrig mage in för att leta rätt på de skor jag kommer säga ”ja” i.

Utan lycka. Jag provar de skor jag hade tittat ut men de var inte så bekväma som jag hoppats. Ex antal par skor och en timme senare lämnar vi butiken tomhänta. Jag är nedslagen och ordentligt besviken. Vi är lite hungriga och trötta efter den långa promenaden hit. Vi sätter oss på en restaurang för att ta ett glas vin, tittar på menyn men vill inte ha något att äta. Jag är besviken, nästan ledsen över att jag inte lyckades hitta de skor jag tänkt mig. Har aldrig varit säker på om jag ville gifta mig, men att om jag gjorde det skulle det vara i Jimmy Choos. Så blir det alltså inte. Barnen är trötta och kinkiga, jag byter blöjor på dem och får slut på våtservetter. Celina äter en glass och Alex äter, jag och Kevin funderar på vad vi ska hitta på härnäst. Jag får panik i några minuter när jag inte kan hitta min mobiltelefon, men till slut kommer den fram. Vi bestämmer oss för att vända den dåliga känslan med att göra något annat vi sett fram emot – gå till Ohla hotel boutique bar. Med ny energi lämnar vi restaurangen och styr barnvagnen dit.

På en gång vi kliver in känner en av männen i receptionen igen oss (!). Han frågar hur vi har det, och tittar förundrat på Alexander eftersom han förra året fick höra att vi väntade vårt andra barn. Vi sätter oss i baren men de bartendrar vi känner är inte där, istället arbetar en kvinna lite stressigt eftersom baren snabbt fylls på. Drinkarna görs dock fortfarande med samma precision och fantastiska smaker och dofter. En drink fick jag dock sända tillbaka för en ny då hon råkat bränna ett sugrör när hon gjort i ordning den komplicerade drinken. I övrigt som vanligt inget att anmärka på. Celina och jag lägger pusslet vi köpte, ett stort fint och glittrigt pussel.

Ett par drinkar senare går vi hemåt mot hotellet. Barnen är glada och utvilade, kvällen är mild och härlig. Celina pratar på om det vi går förbi, och när vi kommer till lugnare gator har Alex fått nog av barnvagnen och vill sitta på Kevins axlar, något som frammanar det härligaste av bäbisskratt.  Väl framme på hotellet lägger vi pussel igen, och bestämmer oss för att barnen behöver få leka på golvet efter en lång dag i barnvagnen, varför vi inte vill gå ner till hotellets restaurang. Vi beställer därför för första gången room service, pasta och pizza, och en flaska rosé. Vi äter lite av maten, dricker knappt en tredjedel av flaskan och sen är vi så trötta av vi alla somnar. En bra kväll, trots en misslyckad shoppingrunda och utan de skor jag drömt om till mitt bröllop.

24 mars

Det är vår årsdag. Jag vaknar i Kevins armar, för en gångs skull vaknar vi bägge innan barnen. Uppenbart var de trötta efter gårdagens långa promenad med många intryck. Kevin säger tyst till mig att såhär gör vi: efter frukosten tar vi en taxi till Jimmy Choo. Kanske kan skorna jag provade vara mer bekväma när jag inte gått en halvmil innan. Detta gör mig så oändligt lättad, det låter bra att ge det en chans till.

Sagt och gjort, upp med barnen och ner till frukosten. Vi beställer en taxi med två barnstolar och går upp till rummet för att göra oss klara. Receptionen ringer och meddelar att de bara kunnat hitta en taxi med EN barnstol, och vi nöjer oss med det. Celina får sitta i mitt knä, tänker vi. När vi väl kommer ner står taxin där punktligt, men barnstolen vi lovats var inget annat än ett nerfällt säte på en baksätena. Det duger inte, Kevin säger att detta inte är trafiksäkert och långt ifrån vad vi lovats. Till slut blir taxichauffören rastlös, en kille på hotellet hjälper till med översättningen. Jag har redan satt mig med Alex i knät, och Celina i det upphöjda sätet. Eftersom jag inte vill förlora tid på att tjafsa övertalar jag Kevin om att vi åker. När Kevin sätter sig i framsätet vägrar taxichauffören nollställa mätaren (vi har ju faktiskt inte åkt någonstans), varpå han skickar ut oss ur taxin. Kevin blir fly förbannad, jag tar barnen in i lobbyn och ber en hotellkille ta den hopfällda vagnen åt mig. Kevin har en diskussion med någon i receptionen och kommer sedan irriterad fram till mig. Jag föreslår att vi tar en taxi med varsitt barn i famnen. Inte det säkraste, men det är stadstrafik och det går inte fort. Vi går åter ut ur hotellet och får en taxi invinkad till oss. Jag ber hotellkillen översätta till taxichauffören att vi vill att han kör ytterst försiktigt med tanke på hur vi färdas. Chauffören nickar och ler mot oss. Äntligen är vi på väg.

Det går bra. Det tar lite tid, det är mycket trafik, men chauffören är glad och blir väldigt förtjust i lilla Alex som jollrar till honom. Celina vilar i Kevins armar och vi lyssnar på radions låtar vilka vi känner igen. Väl framme betalar vi bara en bråkdel mer än den förra taxins mätare visade på när vi satte oss i taxin. Vi går in i Jimmy Choo, mer fokuserade än någonsin. Denna gång tar det 10 minuter, sen faller vi för ett par guldglittriga härliga nummer. De ska jag gifta mig i. Fram med kortet, butiksbiträdet hittar Kevins namn i kundlistan, och vi betalar. Samma barnsliga glädje som förra gången. Salig går jag ut ur butiken och vi börjar gå gatan ner. Det är lite småregnigt, vi tar oss tid att gå in och ut ur butiker. Vi handlar dock bara barnkläder. Rätt mycket av det. Sedan sätter vi oss i en av de restauranger vi ätit på tidigare år och äter lunch. Celina får dagarnas bästa glass, och som vanligt får barnen leenden och komplimanger av de alltid lika barnkära servitörerna.

Vi fortsätter i riktning mot hotellet, förbi Ohla Hotel vars bar dock är stängd, så vi fortsätter gå. Vi går in på ett apotek och köper blöjor och ersättning till Alexander. Det börjar dock regna rätt häftigt, och då det är en bra bit kvar till hotellet tar vi en taxi. 5 euro och 6-7 min senare är vi framme i hotellet. Betydligt gladare än när vi lämnade! Lite strul med betalmaskinen i taxin, en hotellkille hjälper mig upp till rummet med barnen, väskor och påsar. Just efter att Kevin också kommit in på rummet knackar det på, en kvinna kommer in med en bricka med choklad och två flaskor vatten, och förklarar att det är hotellets ursäkt för strulet med taxin på vår väg ut. Trevligt!

Vi bestämmer oss för att vila och leka med barnen, de provar sina nya kläder, jag och Kevin tar ett glas rosé från flaskan vi beställde upp kvällen innan. Jag märker då att folk försökt kontakta mig, något är fel och jag kollar nyheterna. Ett plan från Barcelona har kraschat i Alperna samma morgon. Jag skriver ett meddelande på Facebook för att meddela att vi har det bra. Vi ägnar ett par timmar på hotellrummet med att se på nyheterna, vila, och sedan göra oss i ordning för kvällens årsmiddag.

Eftersom regnet öser ner, det värsta vädret vi haft under våra år här, bestämmer vi oss för att hålla till i hotellets restaurang och bar. Vi beställer in mat, men barnen är trötta och ledsna och det går inte alls som vi hade tänkt oss. Till slut somnar Alex, Celina sitter med hörlurar och min platta med barnfilm och jag och Kevin kan luta oss tillbaka med en drink och äta upp det sista. Därefter bestämmer vi oss för att det är dags att ta barnen till säng och vi tar med oss våra drinkar upp till hotellrummet. Den kortaste och mest intensiva middag vi haft på vår årsdag, men så är livet med två små barn under tre år!

25 mars

I år bokade vi en natt extra, men nu är det avresedag och vi ordnar på rummet med packning. Vi gör oss i ordning och fixar så mycket vi kan så vi kan äta frukost i lugn och ro. Barnen är för en gångs skull lugna och glada, Alexander somnar i vagnen och Celina vilar bredvid. Jag och Kevin får tid att avnjuta lite cava och prata om allt möjligt. Det är härligt med de där oplanerade stunderna när man får tillfälle att prata ostört och kunna titta varandra i ögonen. Det känns som en bra avslutning på resan, vi rundar av och går till receptionen för att betala hotellräkningen. Kevin tar där upp att vi inte fick höra något om mögellukten i rummet vi påpekade tre dagar tidigare. Kvinnan som hjälper oss går iväg för att prata med sin chef. När hon kommer tillbaka meddelar hon att hotellet står för hela notan i baren/restaurangen kvällen innan! Det var långt bättre än den rabatt vi hoppats på, så vi tackar och tar emot. Som helhet kan sägas om hotellet detta år att vi på flera punkter blev besvikna, men alltid kompenserade.

Vi går upp till rummet, packar det sista och går sedan ner till lobbyn, där vi lite före utsatt tid blir mött av vår bokade taxi, samma trevliga chaufför som körde hit oss. Alex får barnstolen och Celina sitter i mitt knä. Chauffören och Kevin pratar så gott de kan med språkbarriärerna, Alex somnar i stolen.

Flygresan hem går ännu bättre än utresan. Barnen somnar bredvid varandra i Celinas flygsäte, och framme i Sverige väntar Staffan med bilen.

De tidigare resedagböckerna från våra underbara resor till Barcelona:

Barcelona 2010

Barcelona 2011

Barcelona 2012

Barcelona 2013

Barcelona 2014

Här delar jag med mig av min förlossningsberättelse. Såhär gick det till när vår härliga, underbara son föddes.

”Är du spänd?” frågar min bror över telefon. Klockan är sex på morgonen den 18 september. Jag har precis tagit min dusch enligt instruktionerna från sjukhuset, tvättat håret och tagit på mig nytvättade kläder. Jag har inte ätit sedan middagen igår och får heller inte dricka något. Jag packar det sista i väskan, min mamma och Celina står sömndruckna i hallen och Kevin gör sig klar. Sedan kör mamma och Celina oss – Kevin, mig och magen – till sjukhuset. Jag känner mig varken spänd eller nervös, bara förväntansfull och tacksam över att denna graviditet är nära sitt slut. Att det bara är några timmar kvar tills jag får träffa den lilla pojke som finns därinne.

Jag pussar Celina hej då, mamma önskar mig lycka till, och sedan går jag och Kevin upp till BB på andra våningen för att anmäla vår ankomst. Vi blir mött av en Hanna, barnmorska, som visar oss runt lite snabbt. Hon förklarar att hon kommer vara med på vårt kejsarsnitt. Hon ger ett varmt, glatt intryck. Vi får sitta ner i dagrummet och vänta på att få ett tillfälligt rum, och blir hämtad av en andra barnmorska som tar oss till ett rum där en annan kvinna redan ligger. Jag blir tilldelad kläder och efter ett tag kommer Hanna och en barnmorskekandidat, Linda, in. De går igenom vad som kommer hända innan operationen – att jag ska få en infart i armvecket och dropp, antibiotika, att blodtrycket ska tas och lite annat. De ska också ta ett blodprov eftersom det senaste som tagits för någon vecka sedan visade att jag hade en ovanlig blodgrupp, eller snarare undergrupp till blodgruppen, och att de därför måste förbereda med att tina upp blod ifall jag skulle behöva under kejsarsnittet. Linda, en ung tjej som pratar gotländska, sätter droppet. De frågar om de ska prata engelska, och Kevin svarar leende ”Jag kan inte prata svenska”, varpå Linda svarar ”I can hear that”. Kevins min är ovärderlig, vi försöker men kan inte kväva våra skratt. Vi skrattar så tyst det bara går, och när vi är ensamma viskar jag att hon menade det säkert inte så, bara att hon förstår att vi föredrar att viktig information tas på engelska. Kevin snörper på munnen, men skrattet lyser fortfarande i hans ögon.

Efter att jag bytt om till operationsrocken och droppet satts får vi veta att ett akut kejsarsnitt kommit in före dagens första schemalagda, och att jag, som var nummer tre på dagordningen, därför får vänta till efter lunch. Vi går därför tillbaka till dagrummet och tittar på teve i några timmar, som går märkligt fort. Vi ser Nyhetsmorgon, Desperate housewives m.m. Skottland går till val om huruvida de ska fortsätta tillhöra Storbritannien. Vi dåsar till lite i soffan, jag hade inte sovit så bra natten innan och det var en tidig morgon. Men plötsligt kommer Hanna och Linda i blåa operationskläder och säger att det är dags. De frågar hur jag mår och jag slås än en gång av hur lugn jag känner mig. De går för att hämta antibiotika och smärtstillande som jag ska få i förebyggande syfte och jag går till rummet för att invänta dem och byta om (har fortfarande på mig mina byxor). Kevin hade gått en snabbis på toa inne på ”vårt” rum, han kommer ut precis som jag kommer in och jag talar om att det är vår tur nu. Efter att jag bytt om och fått medicin går jag, fortsatt med droppstången som följetång, genom korridoren och ut genom dörrarna till hissarna. Hanna och Linda rullar sängen, Kevin är strax bakom mig. Känns lite naket att stå ute vid hissarna i operationsstrumpor och skoskydd, utan skor och endast iklädd en operationsskjorta täckt av en sjukhusrock. Känner mig ännu märkligt lugn.

Vi kommer in till operationsavdelningen på första våningen och de visar vägen mot operationssalen – men jag kan den redan. Jag var där två gånger förra året. Tråkiga omständigheter då, men jag minns hur underbart jag blev omhändertagen av personalen så att vara där känns inte ångestframkallande. Hanna och Linda ställer undan sängen i ett litet rum mittemot dörrarna till operationssalen, och vi ställer oss där att vänta efter att Hanna ringt på dörren. Då kommer det. Jag känner mig plötsligt jättenervös och lite svag i knäna. En del är förstås lågt blodsocker. Men plötsligt är jag orolig över hur det kommer att gå – hur kan man vara vaken under en operation och inte känna någon smärta? Ut kommer en kvinna som presenterar sig och förklarar att hon är narkosläkaren som kommer vara med under operationen. Medan vi står och väntar på att få komma in rullas en kvinna in bakom oss i korridoren, smärtan i hennes ansikte lyser starkt och hon håller om sin gravida mage. Jag känner mig tacksam att jag står upp av egen kraft utanför den här operationssalen, att jag inte genomgår kraftiga värkar. Jag är nog skakad i situationen som det är, hur den här kvinnan mår eller hur rädd hon är kan jag inte ens föreställa mig. Jag fokuserar ett ögonblick på Kevins ansikte, det enda bekanta i allt detta - den närmsta halvtimmen skulle hans ansikte komma att vara den största tryggheten jag har. Jag försöker verka lugn men Kevin anar nog en skymt av en mindre lugn Cecilia och frågar hur jag mår. Han kramar min hand och pussar mig på pannan.

Vi får komma in och där lämnas jag med narkosläkaren. Kevin och de två barnmorskorna går iväg, Kevin ska få byta om till operationskläder. Jag leds in i operationssalen och får sätta mig på britsen. En man kommer in, vi skakar hand och han förklarar att han är narkossköterska. Han tar blodtryck, sätter en klammer om mitt finger och Kevin kommer in. Nu är jag på allvar riktigt nervös och får ta några djupa andetag, pratar leende med personalen. Kevin frågar och jag erkänner att jag nu är ordentligt nervös. Jag känner mig dock väldigt trygg med personalen i rummet, de är effektiva, lugna och har hela tiden en dialog med mig. Jag får nål i ryggen och ska luta mig fram, men barnet i magen protesterar kraftigt mot att bli sammanpressad så jag får sträcka lite på mig. Sedan sätts spinalbedövningen, och jag får lägga mig ner. Kevin kommer upp vid mitt huvud, en kateter sätts, en skärm sätts upp precis framför mig och jag ser nu vad många sagt om att inte titta i lampan, där jag ser en reflektion av min upplysta mage. Jag känner mig plötsligt superorolig, hjärtat slår fort och jag blir yr. Jag tittar mot Kevin, söker hans ansikte, ber honom hålla det nära mitt, behöver hans närhet. Uttrycker att jag känner mig yr. Narkossköterskan, vars ögon jag lägger märke till ovan munskyddet är otroligt fina, med märkligt mörka och långa fransar, tar min puls, sprutar in något i kanylen i armvecket, och tittar lugnande på mig. Jag blundar, fokuserar på att andas, påminner mig om att allt snart är över och att jag får träffa mitt barn om en kort stund. Jag är rädd, och går in i en egen bubbla av tankar för att stänga ute allt som pågår omkring mig och det som komma skall. Precis som jag gjorde under förlossningen med Celina. Men plötsligt känner jag mig lugn, pulsen går ner och jag mår inte längre illa. Narkosläkaren förklarar då för mig att jag hade en reaktion på spinalbedövningen, hjärtat slog ovanligt fort och att jag nu fått blodtryckshöjande. Oron jag kände var en direkt reaktion på det fysiska. In kommer läkarna som ska operera ut mitt barn, de hälsar och jag fokuserar på deras ansikten – men för mig kommer narkospersonalen vara den viktigaste faktorn under denna operation. Och Kevin, som står bakom mig, håller min hand med ena handen och min telefon med kamera i andra handen. Vi tar ett par selfies för humorns skull, sedan jag sätter på flygläge. Alla som är i rummet presenterar sig nu för oss, mest för Kevin eftersom de flesta är på andra sidan skärmen och jag inte ser dem. Några sekunder till, sedan säger läkaren att hon nu testat att nypa mig med något vasst och att jag inte reagerat – och jag svarar att jag inte märkt något alls. Läkaren drar några fakta som att patienten (jag) tidigare opererats för utomkvedshavandeskap och att det därför kan finnas sammanväxningar som kan göra att operationen tar lite längre tid. Sedan börjar så operationen.

Jag fokuserar på ansiktena omkring mig. Narkossköterskan, den assisterande läkaren, Kevin. Mina ögon vilar även på klockan på väggen, det är något rogivande i sekundvisaren som går runt. Jag frågar Kevin om det har börjat, och han svarar att det har det. Det gör mig lugnare, för jag känner verkligen ingenting. Då vet jag att det kommer gå bra. Jag söker Kevins blick men han är som hypnotiserad av vad som försiggår framför honom. Narkosläkaren frågar om han inte behöver sätta sig, men han bara ler, helt fascinerad. Han förklarar för mig att han är glad att han är med i denna stund, för annars skulle han inte ha förståelse sen för hur ont jag kommer ha efter operationen. Kanske en märklig sak att säga till en patient under pågående operation, men jag bara ler. Situationen är nu bara spännande. Narkossköterskan tar kontinuerligt blodtryck och kollar min puls, och jag får vid ytterligare ett tillfälle blodtryckshöjande. Kevin frågar om jag känner vad som pågår, för de anstränger sig rätt mycket för att hålla mina magmuskler åt sidan – återigen kanske mindre pedagogiskt, men jag blir ärligt bara lättad av att höra att allt går framåt och att jag verkligen inte känner något, inte har det minsta ont, och svarar honom just det, att jag inte känner något. Jag hör hur läkaren pratar om tillgänglighet, att jo, det…. jo det går bra, hon kommer åt, behöver inte öppna mer. Jag ser inte narkosläkaren, hon sitter snett bakom mig till höger, men jag hör henne. Snart hörs ett sugande ljud och någon nämner att det är fostervattnet som tas om hand. Kevin säger att de nu har tag om barnet, han är verkligen helt förlorad i stunden och jag påminner honom om kameran, ta kort! Han släpper min hand och höjer telefonen, börjar knäppa. Jag känner ett tryck på magen, de bökar, drar och trycker på ovansidan av magen – jag vet detta snarare än känner det. Men jag känner hur trycket lättar och magen slappnar av – och jag vet att bäbisen är ute. Klockan är 13.42. Kevin säger att det definitivt är en pojke i samma veva som jag hör min lilla son. Jag hör ljudet av min lilla pojke, han mår bra, han är här. Det är nästan tur att jag är helt förlamad av spinalbedövningen från bröstet och neråt, för jag vill sätta mig upp, ta honom från personalen och hålla honom. Jag vill se honom, men njuter ändå just då av att höra det där ljudet jag väntat så länge på. Narkossköterskan tittar på mig med sina lugnande vackra ögon och säger ”grattis!”, även narkosläkaren griper mig om min högra axeln och säger ”bra jobbat”. Jag tittar mot opererande läkaren. Hon är fullt fokuserad på operationen, rotar runt och kommenterar till assistenten hur det ser ut, att moderkakan är ute osv. Kevin pussar mig på pannan, säger ”well done”, märkbart berörd av situationen. Barnmorskorna, Hanna och Linda, kommer runt skärmen så jag får se mitt barn.

Han är täckt av blod, fosterfett, har en något blåaktig ton, invirad i en filt i barnmorskans armar. Han är liten, men ändå stor – jag förvånas över hur stor han är. Jag ser hans små händer, ser inte riktigt hans ansikte först förrän Hanna som håller honom vrider lite på sig. Kevin är nära. Vår lilla pojke skriker, inte alls nöjd med den kalla ljusa världen på utsidan. Efter en kort stund går de iväg med honom, Kevin följer med, och jag tittar upp, andas djupt och lättat. Narkossköterskan ler mot mig och grattar mig än en gång, jag tackar med vad jag vet är något tårfyllda ögon. Narkosläkaren kommer fram vid min högra sida och sätter sig att småprata med mig medan Kevin och barnet är i det andra rummet. Vi pratar lite om förlossningen med Celina, varför vi valde kejsarsnitt denna gång, om barnet jag just fått. Hon frågar om vi funderat på namn och jag säger att vi kallat honom Alexander hela tiden, visst såg han ut som en Alexander? Narkosläkaren säger att hon tror han gjorde det. Hon ställer sig upp och går ut ur rummet, jag tror det är för att göra något rutinmässigt. Istället kommer hon inom några sekunder tillbaka och sätter sig bredvid mig och säger ”Ja, han ser ut som en Alexander”.

Kevin kommer tillbaka med ett stort leende på läpparna och en något avtorkad Alexander i famnen. Hanna frågar Kevin om han minns vad han vägde, han tänker efter och svarar att han väger 3 840 g, Hanna tillägger att han är 51 cm lång(!). Kevin berättar stolt att han klippte av navelsträngen (ja åtminstone stumpen som var kvar efter att de burit ut honom från operationssalen). Hanna frågar om jag vill ha barnet på bröstet och jag svarar ja innan hon ställt frågan färdigt. Jag vill ha honom hos mig, se honom, känna honom. Han skriker, talar högljutt om sitt missnöje med den nya tillvaron. Han läggs på mitt bröst, vi får böka lite för att få honom i rätt vinkel. Hanna tar bilder av mig, Kevin och Alexander. Kevin och jag pussar på varandra, och Alexander. Hanna försöker få honom att suga tag vid bröstet, och jag slås lite av hur märklig situation det är att en främmande kvinna petar runt med min bröstvårta. Hon frågar efter ett litet tag om det går bra att hon håller på här och jag svarar bara att det är märkligt hur oblyg man blir i såna här situationer! Han vill dock inte riktigt suga tag utan mest bara fortsätta förklara hur det var mycket bättre förr. Jag håller om honom, narkossköterskan har flyttat på klammern om mitt finger till andra handen för att jag ska kunna få bättre grepp. Jag börjar vagga Alexander lite lätt, och först då blir han lugn. Förstås tänker jag på gungningen jag gör och frågar läkaren som opererar mig om det går bra, stör det deras jobb där på andra sidan skärmen? Hon svarar att det inte är några problem och hon säger till om det skulle vara något. Läkarassistenten tittar på mig, ler bakom munskyddet och grattar mig. Ett par andra som varit i rummet grattar mig och lämnar rummet. Läkaren är snart klar. Jag tittar på mitt barn, tar på hans otroligt mörka hår och är så glad att känna honom mot mig. Jag frågar Kevin om han har blöja på sig, jag känner inte genom filten. Han svarar att han inte har det – hurså, känner jag mig plötsligt varm och blöt? Jag skrattar till och säger nej, det var mest bara en fråga. Kevin berättar glatt att han redan kissat två gånger under mätningen tidigare. Det är vår pojke det. Återigen pussar Kevin på mig, säger att jag gjort det bra.

Sedan får Kevin ta Alexander och gå till rummet på uppvakningsavdelningen, de förklarar för mig att jag snart också får komma dit. Läkaren är klar, skärmen tas ner och jag tittar på tomrummet där min gravida mage varit – så smal jag känner mig! Läkaren kommer upp vid min sida och förklarar för mig att det inte var några som helst problem med sammanväxningar, att allt såg bra ut där inne och att alla hinnor kunnat tas bort. Hon har sytt med stygn som försvinner av sig själv (det skulle senare visa sig att det till min glädje dessutom var invärtes stygn som jag bett om på inskrivningen två dagar tidigare). Hon säger grattis, önskar mig lycka till och lämnar rummet. Kvar är jag med narkossköterskan och en undersköterska som varit på andra sidan skärmen under operationen. De skjutsar ut mig på britsen till utrymmet precis innanför dörrarna, vilka jag för bara dryga timmen sen stod utanför och var så nervös. Nu är jag plötsligt mamma till en liten pojke, en liten pojke som finns lite längre bort med sin pappa. Narkossköterskan och undersköterskan lyfter mig från britsen till en säng med hjälp av en lift - jag känner mig otroligt tjock när denna måste användas, men förstår ju att jag det inte har att göra med det – jag är totalförlamad från bröstet och nedåt och kan inte alls hjälpa till med överflyttningen. Hela tiden konverserar vi och det känns avslappnat. Narkossköterskan rullar mig till rummet på uppvakningsavdelningen där spinalbedövningen ska sluta verka. Där väntar Kevin och Alexander, den senare har nu har blöja på sig och suger på sin tumme. Narkossköterskan önskar oss lycka till och går för att avrapportera. Jag tackar honom för allt han gjort för mig under operationen. Han fick mig verkligen att känna mig i trygga händer.

Här är förlossningen över och min återhämtning börjar. Den ska visa sig bli fenomenal. Utöver en helt fantastisk upplevelse inne i operationssalen tack vare all fantastisk personal och att lilla pojken mådde bra, förstärks känslan av att jag redan inom 45 minuter har full rörelseförmåga i benen. Sjuksköterskan som kollar till mig säger att det är någon form av rekord och går för att ringa efter BB som får hämta mig. Jag mår bra, känner mig pigg. Redan vid tiotiden på kvällen står jag upp första gången. Det är en märklig känsla då hjärnan fortfarande är inställd på graviditetsvikten - kroppen kompenserar fortfarande för den förflyttade gravitationspunkten. Det går dock snabbt över. Dagen efter mår jag så bra och är nog smärtstillad på tabletter för att åka hem. Så 27 timmar efter att Alexander kom till världen med kejsarsnitt sitter vi hemma vid köksbordet och äter middag tillsammans med storasyster Celina och mormor. Och precis som när Celina kom hem från BB var det en solig och helt oförglömlig fredagkväll.

 

Förlossningsberättelsen från när Celina föddes.