-

Jag hade inte köpt stilettklackar på 1,5 år. Jag borde inte ha gjort det nu heller, nu när jag egentligen ska undvika att gå på så höga höjder. Men inte heller Kevin kunde motstå dessa saftiga, läckra, härliga skor i fräscht orange som satt så bra på mina fötter och berättade för oss hur väl de skulle gå med väskorna jag fick av mamma i examenspresent. Så i examenspresent från Kevin fick dessa mockaskor följa med mig hem. Lycklig som ett barn kommer jag inviga dem en kväll i Barcelona. Försiktighet kommer iakttas, men inte behöver väl total avhållsamhet från stilettskor vara nödvändigt på grund av graviditet? Nio månader utan rosévin och vattenpipa går an. Men inte nio månader utan stilettklackar.

 

Till och med ett par främmande kvinnor i affären uttryckte sitt gillande genom att tala om för mig att jag verkligen måste ha dessa skor. Vilken tur att min sambo höll med dem, för de gjorde sig fort hemmastadda hos oss.

Kevin viskade en morgon sin kärleksförklaring till mig och vår växande bäbismage:

- I love you... Thank you for being my incubator.

 

Inkubator, jo jag tackar. Men är man en inkubator får man se till att förhållandena är optimala. Nog med näring, det ska vara tempererat, rymligt. Ja, det sista kan det förstås ruckas på när habitanten blir alltför utrymmeskrävande, men att det ska vara beboeligt kan inte ifrågasättas. Därför är det viktigt att inkubatorn är i gott skick och fungerar. Det är viktigt att inkubatorns muskler och leder upprepande testas och övas upp med motion och träning. Utöver regelbundet intag av (mestadels) nyttiga födoämnen är såklart också flödet av positiv energi av största vikt för habitantens spa-känsla. Det är alltså viktigt att inkubatorn tar hand om sig och producerar lyckohormoner så att habitanten, barnet, får sin dos. Att jag som inkubator har nymanikyrerade naglar, åtnjuter en kroppspeeling åtföljt av ett lager body butter och har plockade ögonbryn ÄR således gynnande för barnet. Av samma anledning är det direkt positivt för barnet att inkubatorn har snygga väskor att använda och läckra skor att gå i. En välaccessoariserad (ja, det är numera ett ord) inkubator är helt enkelt en bra inkubator. Visst är det väl för väl (för barnet såklart) att jag har härliga outfits i vår? Mamma har organiserat garderoben och köpt nya leggings. Så nu kan bebben sparka på nöjt därinne.

Hjälpte mamma spara ner bilder från mobilen till datorn. Hittade då detta MMS jag skickat till henne från Grekland i somras. Minns att jag aldrig fick ett svar på det...

"Hur var det på jobbet idag?"

Visst önskar jag att jag bodde närmare mina familjemedlemmar. Framförallt pappa. Halva livet har jag bott mellan 40 och 60 mil från honom och telefonsamtal räcker långt men inte hela vägen in i vardagslivet.

Det är svårt att alltid vara där för varandra, att inte ens kunna äta middag ihop då och då utan att det först föregås av planering och sparande till resa. Men bägge mina föräldrar svarar alltid när jag ringer. De har alltid tid att lyssna och prata, skratta, dela historier, och med pappa blir det visserligen ofta i form av rena uppdateringar. "Idag har vi gjort det", "vet du vad som hände i helgen, det här måste du höra"... Det har också varit stunder när jag i ren förtvivlan bestämt mig för att vara 6 år och ringa pappa och gråta. Det hände i höstas senast, vet inte vad det gällde, kanske att jag var osäker inför framtiden med jobb, orolig över graviditeten eller kanske var det den där dagen när jag fick brev om att jag inte kunde bo kvar i lägenheten på Djäknegatan. Men uppkrupen på badkarskanten satt jag med fötterna i ett varmt bad och tårarna rinnandes nerför kinderna. En lika ovanlig som svag situation. Kände mig rädd som ett litet barn, och ringde pappa. Tror vi pratade i två-tre timmar. Han lyssnade, tröstade, försäkrade mig om att allt kommer bli bra, berättade roliga historier som fick mig att skratta och under andra halvan av telefonsamtalet kändes allt bra igen.

Jag träffar verkligen pappa alltför lite, och att vi knappt ses påverkar såklart insikten vi har i varandras liv. Man kan ju inte berätta allt över telefon, föra över synintryck och sådant. Det väger inte upp mot att spendera tid tillsammans. Snart har det gått ett år sedan jag såg pappa sist, och det känns inte bra. Speciellt när vi har svåra stunder och det är omöjligt att rent fysiskt vara där. Men vi försöker, bägge två. Och för ett par veckor sen kom pappa med ett nygammalt radikalt förslag: att vi skulle börja brevväxla. Först tänkte jag, men vadå, vi pratar ju i telefon flera gånger i veckan! Typiskt pappa och hans påhitt! :) Men egentligen är det en helt fantastisk idé - hur många år sedan är det inte man satt vid ett bord och handskrev ett brev till någon, sådär som man gjorde med sin barndoms brevkompisar? Och i brev kan man skriva vad man vill, berätta på ett sätt som i ett samtal annars kanske försvinner i ordväxlingar, man kan rita gubbar, parfymera brev... Nej, riktigt så långt har jag väl inte ens som barn gått, men jag kände mig väldigt engagerad i att skriva till pappa om vad barnmorskan sa i förrgår på besöket, hur det går för Kevin med svenskastudierna och hur mycket jag ser fram emot Barcelonaresan om två veckor. Med mera. Kändes mysigt. Personligt.

Nog tusan tänker jag ta mig tid att skriva brev till min pappa. Han vill ha dem. Jag vet att han kommer öppna brevet med ett förväntansfullt leende och läsa det medan han sitter vid spisen och dricker kaffe. Jag kan inte se det där leendet, men trots alla milen emellan vet jag att det finns där. Han kommer sätta upp utskriften på ultraljudsbilderna på kylskåpet. Han kommer berätta för kollegorna på jobbet att jag skrivit i brevet att barnet kanske får hans busiga ögon. Pappa kommer skriva tillbaka, och han kommer att sätta en prick över alla i:n, även de skrivna som versaler. Kanske skickar han med några bilder. Och jag kommer le lika mycket jag, när jag läser hans brev.

Visst, det väger inte upp mot att tillbringa tid ihop. Men jag tror verkligen att ett handskrivet brev förkortar avståndet.

I vanlig ordning och vår romantiska sentimentalitet till ära har vi bokat en fyradagarsweekend i Barcelona i mars för att fira vår årsdag. Första året hette Kevin Jenny och var kameraskygg. Andra året pimplade vi dyra drinkar och bockade av såväl nya sevärdheter som våra smultronställen. Gaudis arkitektur, den närapå sommarvarma luften, den gästvänliga atmosfären och den medelhavssalta luften njöt vi av bägge åren. Det lär vi göra i år också. Mina vinglas kommer dock innehålla köpt flaskvatten, mina klackar kommer vara betydligt mer jordnära och istället för mina bröst eller pekande finger kommer magen komma först in i de eleganta butikerna på Passeig de Gracia.

 

Det kommer bli vår babymoon. Viktigt nytt ord det där. Babymoon. Ursprungligen tänkt som den tid efter en bäbis ankomst som föräldrarna njuter av den lilla alldeles själva och tar det lugnt. Resebranschen gjorde om det till "den sista resan", "den sista semestern" som föräldrarna tar innan bäbisen kommer och vänder upp och ner på "the world as we know it". Lite tid att vila upp sig, åka på spa, förbereda sig för vad som komma skall, rå om varandra... Översättning – ni har ingen jävla aning om vad som väntar er så åk till en plats dit solen hittar, och sov, ha sex och njut av romantiska restauranger medan ni kan och fortfarande ser på varandra med kärlek i blicken istället för med "tack för att du gjorde mitt liv kaotiskt" i tanken. Typ.

 

Jag är absolut inte cynisk. Och jag ser verkligen fram emot att bli mamma. Skulle dock ljuga om jag sa att jag inte är det minsta vemodig över att ge upp det extremt bekväma liv det innebär att bara vara två vuxna, med bara vårt eget schema och vår egen vilja att rätta oss efter. Jag ler varje gång bäbisen tar ett varv i magen, jag skrattar till av lycka när jag med handen tydligt känner en fot avtecknas i magen. Min lilla bäbis är så välkommen, och vi ser fram emot alla hyss vi får vara med om (och med tanke på att bäbisens energinivå är på Kebnekaise-nivå lär det bli en del). Vi vet att det blir vad vi gör det till också, att en hel del kommer att ändras men att det i slutändan handlar mycket om vår inställning till vad vi kan göra med en bäbis. Man kan ju fortfarande resa, till exempel. Livet tar absolut inte slut, tvärtom. Det kommer bara vara fler av oss. Men i fyra dagar tänker jag vara bara jag, ena halvan av ett älskande, oförstört par i en underbar sydeuropeisk stad där människor inte vet mer om oss än att kvinnan är gravid och att paret, att döma av deras konstant leende ansikten och glittrande ögon, är mycket lyckliga.

 

 

Jag har gått i pension. 5,5 års universitetsstudier i diverse ämnen, främst juridik och kriminologi. En sexsiffrig studieskuld. Fyra orter. Har inte räknat tentor men sammanlagt har de lett till 450 högskolepoäng. Det blir två examen.

 

Jag är numera en pensionerad student.

 

Nu har jag haft en vecka ledigt. Lämnade in min sista uppgift, vilket i princip var en miniuppsats i trafficking, förra torsdagen. Efter det har jag mest försökt komma in i den nya vardagsrutinen: att vara ledig. Det är tänkt jag ska vara ledig nu. Leeeeeedig. *smakar på ordet*

 

Jag vill vara ledig ledig ledig - bara sitta bredvid, bredvid, bredvid
Inte göra nånting, nånting alls - bara göra nånting, nånting nice…

 

Medan Mange Schmidt poppar in min nya tillvaro tycker jag ändå det är rätt svårt att ta in allt. För det första är jag klar. Jag som studerat hela mitt liv har nu inte en enda uppgift kvar att göra, ingenting att lämna in, inga deadlines att hålla, inga tentor att plugga till. Bara senaste året bestod vårterminen av 150 % studier plus lite extrajobb, sommaren av 100% parallellt med sommarjobb på heltid och så hösten med sina 225 % studier. Jag läste över två års studier förra året. Och innan dess har det också varit extra studier, extra jobb, ideella engagemang.

 

Och bara sådär är det tvärstopp. STOPP. Klar. Färdig. Done.

 

Var på en arbetsintervju i tisdags som nog inte blev något eftersom min mage inte riktigt motsvarade deras förväntningar att ha någon som kan jobba också över sommaren. Inget juristjobb men något som kunde dryga ut kassan fram till föräldraledigheten börjar. Lär fortsätta söka jobb, har svårt att se hur jag ska kunna vara helt ledig fram tills min nya anställning som mamma börjar (vilket ju kommer bli det viktigaste jobbet jag någonsin kommer ha). Men jag ska också börja vänja mig vid att vara ledig.

 

Någon sa att jag förtjänar det. Några, faktiskt. Och medan jag inväntar examensbeviset och stundande examensfirande kommer jag njuta av de underbara väskorna mamma köpte mig i examenspresent:

 

Spring/summer 2012, let's roll!

 

Vill också säga att jag har världens underbaraste mormor som köpte mig en ros för att gratta mig, och världens underbaraste mamma som på fredagen bjöd på examensmiddag. Tack för allt stöd från alla runt omkring mig, och tack alla som grattat!

 

Nu är jag i mål. Så nu ska jag öva på att vara ledig en stund.