-

 

Jag fattar inte hur jag lyckas. Var på långpromenad med Disa idag igen, och på exakt samma plats där jag ställde mig och kliade mig med en pinne för ett par veckor sen, stannar en kille mig. Jag tar ur hörlurarna ur öronen och hör att han pratar engelska.

”Hi, how are you?”

”Erm, hi, I’m fine thanks – and you?” Vad i helvete vill killen?

”Oh good, you speak English?”

”Yes I do…” Kan han bara säga vad han vill veta? Säkert någon vägbeskrivning.

 

Så säger han att han såg mig komma gåendes och att hans hjärta hoppade till, och han kände att han var tvungen att prata med mig. Men herrejävlar… Han är från Gambia, är fotbollsspelare och har varit i Sverige 3-4 månader. Nej, jag har inga barn, ingen man, ingen pojkvän och är inte intresserad av att dejta. Rätt söt kille, men kom igen – stanna en tjej i skogen sådär? Är det bara jag som tappat all förståelse för romantiska gester, har jag blivit cynisk för att jag är så misstänksam?

 

Hursomhelst, han frågar om han får gå med mig. Jag står bara och flinar, vad är det här?? Han ber om mitt telefonnummer, aldrig i helvete. Efter en stunds artiga fraser bestämmer jag mig för att han nog inte är så farlig, faktiskt riktigt trevlig, men vägrar ge honom mitt nummer. Jag kör en kompromiss och säger att han får gå med mig en stund, men jag byter min plan för promenaden – hade tänkt gå runt elljusspåret i skogen, men inte en chans att jag gör det med honom. Så jag håller mig till ett villaområde med skolor. Disa fattar inte ett skit och tycker det är jätteroligt att jag tappar koncentrationen på henne så hon kan studsa ut i diket och lukta på fågelbajs och pinnar.

 

Vi pratar på lite allmänt, rätt rolig och trevlig situation ändå. Han känner inte igen området vi går i, jag skrattar och frågar om han är vilse. Han ler och erkänner, och jag lovar att jag ska se till att han kommer hem – han hade berättat var han bodde och det visade sig vara gatan bakom min… (Suck.) Efter ett tag tjatar han så mycket om mitt nummer att jag känner än mer att han inte får det. Han försöker verkligen övertyga mig om att jag inte skulle ångra att ge mitt nummer till honom. Jag säger att han kan få lägga till mig på Facebook (där kan jag blockera honom om han visar sig vara något annat än en trevlig, kontaktsökande kille), men han använder inte Facebook. Vi skiljs åt i en korsning, jag misstänker att han inte är glad över att jag nekade honom mitt nummer. Han korsar gatan för att sikta mot sin lägenhet, men misstog nog var jag var på väg och att jag skulle samma väg. Jag tänkte inte mer på det, stoppade in hörlurarna igen och lyssnar på Amy Macdonald. Efter ett tag hör jag något, vänder mig om och ser honom joggandes bakom mig, fan vad rädd jag blev. Han skrattade och bad om ursäkt för att han skrämde mig. Han upprepade att han verkligen ville lära känna mig, att han ville ha mitt nummer och få en chans. Han log och sa ”Why are you doing this to me?” Men va fan, gör vad??

 

Han erkänner att han faktiskt har Facebook men hade föredragit mitt nummer. ”You are a stubborn girl!” Hm, vad får honom att tro det??! Vid nästa korsning ska han ta vänster, men frågar vilket håll jag ska åt. Jag säger bara att jag ska rakt fram och att han ska ta vänster där, har inga intentioner att låta honom följa mig till dörren och se var jag bor. Han får en kram, sen joggar han vidare till sin gata. Jag fortsätter lyssna på Amy Macdonald och går de sista 100 metrarna till min lägenhet…

 

Jag har kommit på att Youtube kan vara ens värsta fiende. Jag är glad att ingen verkade ha en kameramobil med sig för några veckor sen då jag var på långpromenad med Disa en underbar vinterdag i skogen/elljusspåret. Fullt påklädd börjar såklart ryggen klia, och efter att ha dansat runt min egen axel några vändor och försökt trotsa fysikens lagar genom att böja armar, rygg och fingrar i vinklar som inte är mänskliga, gav jag upp. Helt frustrerad och med ett fruktansvärt behov av att klia ryggen ser jag mig om och hittar vad jag behöver – en pinne. Med ny glöd i ögonen tar jag upp den sak som ska skänka mig evig tillfredsställelse, böjer huvudet framåt och låter pinnen glida ner innanför jacka och tröjor – ÅÅÅÅÅ! När mina ögon slutat rulla bakåt ser jag att tre personer går och flinar åt mig. Jag låtsas som om ingenting har hänt, kastar pinnen och tar tag i Disas koppel igen. Börjar vissla och går vidare.

 

 

---

 

 

Likväl är jag glad att ingen såg mig städa förra veckan. Ska skölja ur skurhinken, drar på kranen till badkaret – och missar naturligtvis att vredet pekar uppåt vilket innebär att vattnet kommer från duschen. Jippi. Hinken var torr och jag var dyblöt. Muttrar lite, skakar lite på ena benet för att få bort vatten från byxorna/strumpan, och vänder vredet neråt. Drar igång kranen med lite för högt tryck vilket resulterar i att vattnet studsar i hinken och skvätter upp på mig. Med vattnet rinnandes ner nerför min rygg suckar jag, tar bort blött hår från ögonen och tar tålmodigt tag i kranen ännu en gång, försöker dra mer försiktigt – vilket inte går. Ytterligare en ofrivillig dusch. Kastar hinkjäveln i badkaret, vänder mig om och tittar mig i spegeln. Synen beskrivs nog bäst som dränkt råtta med mascara i hela ansiktet. Jag hatar att städa.

...ska jag ha en städare (inte städerska, jag vill ha en ung kille med tvättbräda, så ska jag tala om för honom att arbetskläder inte ingår i jobbet). Och han ska vara bra med golv, fönster, hyllor och tvätt. Också ska han kunna göra en cocktail när han är klar för dagen. Till mig.

Läst på en toalettvägg i Ekonomikum:

 

 

"GUD HATAR SYNDARE

vaticancatholic.com"

"Han hatar garanterat klottrare också din idiot."

 

 

Enough said.