-

Nu är jag lite gnällig. Den där jävla bubblan i käften kom tillbaka, och denna gång spelar det ingen roll hur mycket jag suger i mig citrondroppar - den vill inte ge sig. Förra söndagen satt jag i fåtöljen och åt popcorn, och då måste något skal punkterat bubblan för ut kom lite genomskinlig slem och bubblan blev mindre. Skönt, tänkte jag, då kanske den försvinner nu då.

Icke.

Den är kvar, har varierat lite i storlek men är nu jävligt irriterande. Ringer bedjande min mamma, skickar nya bilder och hon visar för en läkare på jobbet som diagnostiserar: jag har en ranula i munbotten, det är sub lingualis-körteln som är igentäppt.

Hallelujah.

Ringer ÖNH-kliniken på Akademiska, de vill ha remiss. Ringer landstinget för att få tag i närmsta vårdcentral, får två adresser vilka jag provar utan resultat. Den ena hade inte tid för fler samtal under dagen, den andra svarade inte ens. Jag testar en tredje vårdcentral. I väntan på att bli uppringd av den söker jag på nätet för att ta reda på mer om denna förbannade knöl. Ranula gav mest internationella träffar, men ser någonstans något om "spottcysta", så jag testar det istället. "Spottcysta" gör på några ställen sällskap med "cancer", "varbölder" och "övriga knölar".

Nämen dåså. Trevligt.

Och botemedlet då? Kirurgiskt ingrepp. "Kan jag inte bara snitta upp skiten själv?" frågar jag min mor. Hon hade fått strikta order från läkaren att tala om för mig att jag INTE fick utöva några operationer på egen hand.

Life sucks. And then you die. Mummel.

(Jaja, det kunde varit värre, bla bla, jag har det ändå bra, etcetera.)

Satte mig ner på det mjuka underlaget. Dörren bredvid mig stängdes, vi var ensamma. Sträckte fram händerna, kände försiktigt - len, varm, hård... Lutade mig bakåt, lät alla sinnen lukta, känna, njuta. Slappnade av och lät mig själv glida med, förföras av styrka och säkerhet, så härligt och upphetsande... Lät händerna fortsätta smeka, fingrarna stryka i cirklar, trycka, känna, varenda rörelse jag gjorde fick en omedelbar härlig respons, händerna trevade sig fram till de känsliga punkterna. Nacken kittlades av en lätt pust, sval, rogivande. Fjärilar i magen, förtrollande musik, en svävande känsla. Alldeles varm i kroppen av extas, ville aldrig att stunden skulle ta slut. Bara jag, och vår nya bil.

Någon natt:

Drömmer att jag badar i blod, ligger naken på rygg i ett mörkt rum, känner fastklibbat blod på händerna, i håret, överallt. Törs inte röra mig, vet att det ligger många sönderskjutna lik omkring mig, vill inte öppna ögonen och se alla döda kroppar bredvid, vill inte veta hur mycket blod jag ligger i.

Någon säger något, frågar om någon annan lever, jag svarar att jag lever. Jag kisar, ser två personer ställa sig upp och då börjar det hagla kulor igen. De kommer genom väggen jag har bakom mig, jag försöker sjunka ner ännu mer mot golvet och vill ha så stor del av min kropp som möjligt skyddad av stolsryggen bakom mitt huvud. Personerna faller ner, träffade av mängder av kulor. Liggandes träffas två personer av kulor i huvudet, kula på kula och det riktigt skvätter blod efter varje träff. Jag blundar, försöker tänka bort de mörkröda ansiktena och koncentrera på att andas och härda ut tills hjälp kommer.

Skotten upphör, jag ligger still, orörlig, blundar. Försöker lyfta huvudet lite, men ångrar mig då jag ändå inte vill se något. En person bredvid mig sätter sig upp, börjar prata till mig, nuddar vid mitt ben och säger att jag har blod... Jag avbryter. Jag vill inte veta var jag har blod, om jag har sår, om jag blöder eller om jag är dränkt i någon annans blod. Jag känner ingenting, och jag vill inte göra det, inte se något.

Jag ligger still länge, andas genom munnen för att inte känna lukten av skräck och död. Jag vet inte hur länge jag ligger, men plötsligt står ambulanspersonal utanför dörren. Jag hör dem dra efter andan då de öppnar dörren in till rummet, de säger "herregud!" och andra ord hämtade ur deras fasa och förskräckelse inför synen. Någon av dem frågar in i rummet om det är någon som är vid liv. Jag lyfter sakta min hand, vill inte råka röra något bredvid mig, säger att jag lever, och att jag är rädd. Jag får frågan om jag har ont - det vet jag inte, jag vet inte om jag blöder. "Vi ska komma och hjälpa dig, vi ska bara flytta på... en del kroppar så vi kommer fram till dig." Jag ligger där, stilla, medan personalen sakta arbetar sig fram till mig. Jag är naken men bryr mig inte alls, vill bara komma bort från rummet, från allt blod. Jag blir upplyft på en bår, min hud i ansiktet och på benen och på armarna är alldeles kladdig, jag känner det i varje rörelse. Någon torkar av mitt ansikte med en våtservett, som blir alldeles röd, och inlindad i sjukhusfiltar törs jag öppna ögonen, jag befinner mig i en ambulans.

Sen vaknar jag och upptäcker att jag legat och småkisat på mitt vinröda överkast och mina gardiner, vilka bokstavligen färgat mina drömmar.

Nästa natt:

Jag befinner mig under jorden, på en perrong i väntan på en tunnelbana eller något sådant. Det börjar brinna, överallt, och alla springer. Helt plötsligt ser jag Per, min mammas sambo, stå och slå på Erik, sparka på honom, skrika på honom för att han låtit mig dö, inte skyddade mig när det började brinna. Sen vet jag inte om Erik förvandlas till min bror, för helt plötsligt slår Per på honom. Jag springer fram, visar att jag lever, jag är här, sluta slåss. Som i en parallell scen ser jag att två personer - en man och en kvinna med en brysk min som säger "var tyst, vi säger inget om att det brinner, det är hemligstämplat och ska mörkas" - komma upp till marknivå med en hiss. När hissdörrarna öppnas släpps lite rök ut, men ingen reagerar.

Nere under staden brinner det för fullt och människor springer uppför trapporna till räddningen, och så även jag, Erik, Joachim och Per. Vi kommer undan, tillsammans med så många andra. Fyra personer dör, alla vuxna och "viktiga" personer med höga positioner inom politik eller något sådant. Vet inte vilka det är, men branden och dess offer skall mörkas, och jag känner mig otrygg i en korrupt värld.

Hm. Är det såhär filmskapare i thrillergenren får idéer till sina produktioner? Jag drömmer såna här saker nästintill varje natt, det ena vidrigare än det andra. Tur att mina dagar är ganska dramatikfattiga! =D

Idag fortsatte projekt Rensa arbetsrummet. Hittade oskrivna vykort som måste börja användas upp, många söta och roliga. Hittade även häftmassa, en massa gem och gamla julkort jag sparat men som jag nu rensade hårt. Längre ner i Diverse-lådan hittade jag en blå skrivbok med ordet "Loggbok" på. Vad är detta? tänkte jag. Kommer inte ihåg någon loggbok.

Öppnar den.

Första sidan är daterad till 27/6 (inget årtal), och innehåller korta meningar och stödord, av typen:

"tranes fly same way parents"

Just det...

Bläddrar.

Nästa sida är titulerad "Larvöverlevnad på olika växter".

What the...?

Bläddrar igen, läser den första meningen på nästa uppslag: "hönor gnäller - tuppar (dominanta) passar upp". HAHAHAHA! Tänk om man kunde applicera det på människor.

Blir lite förskräckt av nästa stycke:

Fejkparar - hönor vet ej om parad, utgår från det om tuppen "hoppar på" dem, men tuppen sparar spermier till senare, men hönan känner sig "parad".

Snacka om bli blåst.

Hoppar framåt, tomma sidor, sen:

Tisdag 28/6

Frukost 07.30, föreläsning med Hanne om sexuell selektion bland höns.

Ursäkta...?! Vem fan är Hanne och varför pratar hon om höns och deras sexvanor?

Aha! Detta är loggboken från den veckan jag skulle spendera i Tovetorp näst sista sommaren i gymnasiet för att slippa projektarbetet under sista året. Och under denna tisdag blev jag fruktansvärt sjuk (förmodligen var det influensa) och spydde, mamma fick komma och hämta mig och jag låg i fyrtiogradig feber i flera dagar och till och med vatten fick mig att kräkas.

Med tanke på mina logganteckningar och de associationer jag får när jag läser dem, tror jag att jag ändå hade det bättre hemma sjuk än att stå ut den där veckan i en gudsförgäten samling buskage där inhabitanterna blev alldeles till sig över att granska insekter och fullständigt struntade i hygien och utseende (jag menar, varför raka sig någonstans på kroppen?). Vem fan mår inte dåligt av att så in i minsta detalj studera något så fruktansvärt tråkigt som att kontrollera om växten ängsbräsma är mer motståndskraftig mot parasiter än rockentrav, eller om rockentrav helt enkelt är mer trivsammare för larver, genom att leta upp de äckliga sakerna och placera på respektive växt?

(Behöver jag nämna att Loggboken åkte ut med resten av skräpet?)