-

Går in på Facebook. Har fått ytterligare en jävla inbjudan till FarmVille. Biter ihop och tänker lugna tankar. Trycker på ”Blockera applikationen”. Tydligen håller inte Facebook med:

”Oj!

Något gick fel. Vi arbetar med att åtgärda problemet så fort vi kan. Försök igen senare.”

Ja, oj. Hoppsan. Konstigt att det inte fungerar att trycka på ”Blockera”-knappar. Oj.

*muttrar och fortsätter trycka som för att visa att jag ger mig banne mig inte* Facebook står pall, så jag ger upp. But I’ll be back…

Nackdelen med att dagligen arbeta med polisiära, straffrättsliga och kriminologiska frågor gör att du skapar kontakter du senare glömt av.

Telefonen ringer:

”Hej, det här är Carina från Norrtäljepolisen”

Stannar mitt i en rörelse – vad fan har jag nu gjort??

”…det gällde en uppsats…”

Ja just fan! *andas ut*

Drar mig till minnes en incident för några år sen, då jag övningskörde Eriks vita Saab 900 i Rimbo. På väg upp till mammas gård ser jag i backspegeln att polisen ligger bakom oss. Jag väljer andra infarten till gården, och nervös ser jag att polisen svänger in vid den första. Jag vet att jag inte gjort nåt fel, ändå blir man ju så kallsvettig..!

Medan jag stänger av bilen är Erik på väg fram till polisbilen, polisen bakom ratten trycker ner sidorutan. När också jag kommer fram till poliserna hör jag inifrån bilen:

”Men hej, Cecilia”

Va? Nä nu jävlar… Ger Erik en snabb blick, skrattar lite nervöst åt hans frågande blick som för att säga ”Nej då, eh.., älskling, jag är inte känd av polisen…”

Motar lite på Erik och trippar fram ett par meter i grus med högklackat (som vanligt, jaja, inga kommentarer) för att se varför en polis kan mitt förnamn utan att ha sett mitt körkort (som jag för tillfället inte ens fått) eller ens min legitimation. Ah! Stefan! Min lärare i luftgevärsskytte, vilket jag ägnade mig åt för några år sedan. Hade helt glömt bort att han var trafikpolis. Puh!

Ja… jag och polisen. Vi har alltid lika trevligt. ^^

Ja, jag råkar veta att det är många som använder min blogg som ett sätt att följa mitt liv. Vet också att jag varit dålig på att uppdatera på sistone. Så här kommer en rapport:

Kriminologi

Status: Har lämnat in den första av fyra hemtentor i kriminologin. Resultatet ej känt ännu. Är inte säker på att jag vill veta.

Polisrätt

Har varit på studiebesök hos JO och Rikspolisstyrelsen, bägge belägna i Stockholm. För övrigt har vi inga lektioner förrän 17 december då vi ska presentera våra uppsatser.

Status: Skriver uppsats. Om polisiära aspekter på familjevåld. Wish me luck.

Träning

Status: Har slagit rekord, sprang 2 km på kortare tid än någonsin. Kanske inte så bra med andra mått mätt, men med mina kassa lungor är det stort. Yey me! Nästa mål: 2 km på 10 min.

Städning

Status: Storstädning har skett och lägenheten har inte varit såhär städad sen vi flyttade in. Det lär hålla i sig i två timmar. Någon som vet hur en gul labrador ser ut efter en promenad i höstvädret?

Höst/vinter

Rusk ute, mys i sinne. Levande ljus, koftor och te. Är det inte härligt?

Status: Väl inbäddad i vetskapen om att jag egentligen inte behöver lämna lägenheten förrän 17 december. God morgon, alla ni som ska ut i lapphelvetet! Jag stannar i sängen och läser, jag. (Hat-mail undanbedes.)

Blivande jurist

Har haft en intressant utveckling som blivande jurist. Har hunnit få erbjudande om doktorandplats i Göteborg. Efter en arbetsmarknadsdag i Uppsala slott med några intressant samtal med några intressanta personer har jag nu lämnat praktikplatsansökan för nästa höst till diverse ställen. Har tagit kontakt med NCK för praktikplats och fått klartecken av institutionen. Det är kanske det största. Men termin 7... hur fan gick det till?? Jag började ju nyss plugga?!

Status: Det rullar.

Djur

Dolis har fått fnatt och ömsom retar, ömson hetsgosar med Disa. Det är väl hennes sätt att hantera Sendys död. Disa å sin sida är lite orolig att flera ur flocken ska försvinna och bevakar oss rätt mycket. Ja, när hon inte blir spöad av katten, alltså. Dolis har däremot en väldigt mjuk sida; när Erik lämnar lägenheten med Disa börjar hon jama väldigt plågat och låter extremt ledsen. Enda sättet att få tyst på henne är att ropa på henne, då kommer hon pratandes och hoppar upp i famnen och ska vara så nära det bara går. Lilla gumman. Hon gjorde så förut också, men inte så här intensivt. Hur förklarar man för en ängslig katt att resten av flocken inte ska någonstans?

Sendys aska är hemma. Märkligt att känna tyngden av urnan. Min hund är där i. Ändå inte. Men det känns lugnande att ha urnan här. Sendy är ”hemma”.

Status: Diverse känsloyttringar hanteras. Imorgon, den 18 november, skulle Sendy fyllt 13 år. Det ska firas.

Till de tre killarna som körde jävligt fort och jävligt dåligt, som med nöd och näppe slängde sig in framför mig då omkörningssträckan var slut, längs en vajerväg, och därmed var extremt nära att orsaka en seriekrock:

Era mammor skulle skämmas. Fy.


(Och till dig som gjorde en omkörning i en högerkurva och mötte mig på fel sida vägen - gör om, gör rätt. Pucko.)