-

Nu börjar magen bli väldigt rund och go. Lilla Pyret vänder sig, sparkar, hickar, dansar och kör yoga varje dag. Kevin som har tre barn sen förut minns inte att det syntes så väl på deras mammas mage när barnet rörde sig som det gör på mig. Varje morgon (och rätt ofta igen senare på dagen) får vi en show och vi ser barnet röra på sig, sparka åt än det ena hållet, än det andra, vända på sig eller bara sträcka på sig med följden att jag alltid blir lika förvånad över hur stor Pyret faktiskt är nu. Ser lite skumt ut när det rör sig i magen sådär. Något lever där inne, liksom. Jag spelar hårdrock för h*n nu så att h*n vänjer sig, Kevin spelar gitarr mot magen och Dolis kurrar och försöker ligga på magen så ofta hon kan. 

H*n är över 30 cm lång, väger drygt 700 g, hickar, kan svälja, knyta nävarna, greppa sina fötter, suga tummen, koordinera sina rörelser, känna vad som är upp och vad som är ner, höra röster och reagera på beröring. Tandanlag, hår, skelett, lungalveoler, hjärnceller. Allt under ständig utveckling och tillväxt. Så liten men redan så välutvecklad och fungerande. Min lilla bäbis.

Bortsett från att ligamenten och muskelfästena de senaste dagarna gnällt som överspända gitarrsträngar mår jag fortfarande bra. På gymmet känner jag mig i samma form som innan jag blev gravid, en otroligt skön känsla även om jag förstås inte kan ligga på mage och kravla eller göra övningar där magen är i vägen. Börjar få lite lustiga blickar, men i receptionen ler de lika glatt varje gång de ser mig. Är 5 veckor in på en 12-veckorsförbindelse som går ut på att om du tränar 2 ggr/vecka 12 veckor i sträck (på SATS, övrig träning räknas inte in) får du en liten present. Har gjort det ett par gånger förut och kommer nog klara det denna gång också. Tror däremot inte jag kommer påbörja ett nytt 12-veckorspass efter detta. Har helt enkelt inte tillräckligt många veckor kvar av graviditeten och lär knappast vara i gymform direkt efteråt. Blir inget Beach 2012 för mig.

Så nu är det sista dagen på vecka 24. Om en vecka har vi en tid på MVC, och sen är det dags för oss att beställa barnvagn - det tar ju drygt 12 veckor att få den levererad. Det kommer bli en Teutonia Cosmo, svart och superstylad i den supercoola nya chassifärgen antracitgrå, det ni. Övriga förberedelser lär vi vänta ett tag till med, är ju ingen stress än. Det hela blir dock mer verkligt för varje dag som går, hittade den här bilden på en bäbis född i vecka 23 - det är ju verkligen en liten bäbis därinne, inget litet räkliknande embryo. Herregud, jag ska bli mamma! När hände det här??

Liten skrutt.

Häromdagen lämnade jag in min absolut sista uppgift som student, ett paper i organiserad brottslighet, och på kvällen firade jag och Kevin med syndig camembert tillagad i ugn med vitlök och några droppar vin över, som äts med baguette vilken dippas i den varma osten, mmm.... (Och innan någon påpekar att gravida inte ska äta mjuka ostar av opastöriserad mjölk - ja, den var upphettad över 70 grader, listeriabakterierna dog och visst är det märkligt att de kunde föda barn innan de kom på det?) Ohälsosamt för figuren, perfekt för en myskväll! Kvällen till ära rotade jag fram en klänning jag kunde få på mig utan att sömmarna hotade att ge efter:

 

En HM-klänning från eran då deras kläder höll längre än sex månader och sex tvättar.

Denna är otroligt nog drygt tio år gammal, och använd ungefär lika många gånger.

 

Har fortfarande inte köpt några mammakläder och har inga planer på att göra det heller. Ju närmare sommaren det är desto varmare blir det och jag kan nog komma undan med leggings, kjolar och shorts. Jag har också inventerat mitt skoförråd och sett till att jag har lågskor att gå i.

 

Ja, du läste rätt. Lågskor. Även om jag fortfarande älskar och kan använda mina högklackade har jag genom min sjukgymnast insett att det inte är någon bra idé att bära dem när jag utöver att vara överrörlig på grund av graviditeten har upplösta ledband varför jag inte är lika stadig som vanligt. Jag har helt enkelt ingen lust att råka trampa snett i 10 cm höga klackar och stuka foten riktigt illa. Visst, till resan i Barcelona lär jag väl inte kunna hålla mig från att packa ett par älsklingar men de kommer användas ytterst restriktivt. Bara till en restaurang eller så. Kevin tycker också att de kan se lite konstigt ut att gå i högklackat när jag inte kan se mina fötter. Så istället kör jag hårt med väskor i år. Dock är ju magen i sig min viktigaste accessoar för säsongen.

Dagens skratt igår stod definitivt Kevin för. På Ica i Gränby centrum gick vi med Alice och handlade mat när jag råkar ut för en liten ”krock”. Jag står vid hörnet vid mjölkhyllan när en man rundar och går förbi mig – men låter sin matkorg slå rakt in i mig i benhöjd. Märker inte eller låtsas i alla fall som att han inte märker att jag står där. Jag försöker backa men han går på och matkorgen slår in i mina knän och lår. Han går bara vidare. Förvånad över beteendet tittar jag bara på Kevin som ropar engelska skällsord efter karln. För att vara rättvis tror jag inte mannen hade alla hästar hemma, men lite bonnavett måste man väl ha om man är redig nog att gå och handla själv?

 

Hursomhelst, vi går vidare och några hyllor senare ser vi mannen igen. Kevin, fortfarande märkbart irriterad, styr matvagnen och bestämda steg mot honom. Jag springer efter Kevin och tar tag i hans arm, säger åt honom att låta det vara, men Kevin har bestämt sig. Något generad vänder jag mig om och tar istället Alice vid armen och går i motsatt håll, vill inte se vad Kevin tänker göra.

 

Alice och jag går bort till pastahyllan, står där och låtsas se upptagna ut, sen ser vi åt vänster att karln kommer gåendes förbi. Strax efter kommer en matvagn styrd av en ytterst förbannad och koncentrerad Kevin. Blicken fokuserad på mannen framför honom, sammanbitna käkar. Arg. Men lugnet själv. Ingen av dem ser oss. Jag och Alice börjar gapskratta åt Kevins Följa John-imitation. Kevin följer tätt efter mannen som rätt snart börjar se riktigt nervös ut. Kevin hoppas att han ska stanna så han kan (hoppsan!) råka gå rakt in i honom med vagnen. Men nervös och efter några hyllor förmodligen i behov av ett toabesök låter Kevin honom vara och vi koncentrerar oss i stället på sorbetutbudet.

 

”I get two for one”, sa han senare. Sensmoral: rör inte hans gravida flickvän.

Efter alla år av att lägga ansvaret på kvinnor genom att tipsa om hur de undviker att bli våldtagna, lägger någon äntligen lite krut på att rikta ansvaret mot potentiella förövare. Härligt att se att det finns intelligent folk med ögonen öppna.

 

Affisch i Göteborg, vet tyvärr inte vem som ligger bakom.

Tänkte jag skulle dela med mig av pizzadegsreceptet vi provade häromdagen.

4 pers:
2 dl dinkelmjöl (vi hade fullkornsdinkelmjöl hemma, fungerade också bra)
2 tsk torrjäst (med torrjäst har man en påse hemma ett tag, behöver inte planera i förväg som med sån där jäst man köper och har i kylskåpet)
1 tsk bakpulver
1 ½ msk rapsolja (vi hade ingen, gick bra ändå)
1 tsk honung eller agave
2 krm havssalt
1 msk linfrö, chiafrö eller fiberhusk
1 msk solrosfrö
½-1 dl ljummet vatten

Sätt ugnen på 175 grader. Rör ihop mjöl, jäst och bakpulver, tillsätt salt, honung och vatten och knåda till en slät deg. Kavla ut degen tunt, strö över fröerna och kavla in dem i degen. Förgrädda i 5 minuter. Gräddningstiden sedan kan variera beroende på vilken topping du väljer, men 10-15 minuter är en riktlinje. Klart! Vi gräddade på pizzastenen min kära bror köpte mig för några år sedan, blir alltid supergod botten med den!

Fröerna kan man ju skippa, men de är bra en källa till en massa nyttigheter. Vill man fortsätta på den nyttigare linjen gör man sin egen tomatssås (så slipper man alla E-ämnen), fördelen är ju också att man kan krydda själv. Vi gjorde tomatssås med passerade (hade inte krossade) tomater, tomatpuré, hackade ner schalottenlök, krossade i vitlök och blandade även i majs. Som kryddor blandade vi ner torkad basilika, timjan och oregano. Jag stekte zucchini med rosmarin och olivolja och torrostade pinjenötter. Det utgjorde toppingen, plus parmesan (vanligtvis brukar jag ha fetaost på, men vi hade ingen hemma). Kevin lade också champinjoner och färska tomater på sin sida. Ruccola eller färsk spenat är gott att ha på också. :)

Mums!

Det är säkert många som inte förstår det här med kärlek till djur. Jag tycker synd om dem. De ser nog bara göromålen, gå ut och rasta, rensa låda, mata, sköta om; och ser inte det som ges tillbaka. Som det konstanta sällskapet. Att någon alltid blir glad (för att inte säga överlycklig) när du kommer hem. Någon som sätter huvudet på sned och en tass i knät när du gråter. Någon som värmer dig när du fryser under filten. Som springer runt och jamar nonstop när du kliver upp på morgnarna, glad att du är vaken och kan ägna uppmärksamhet, morgongosa. Som springer runt med en kudde i munnen och viftar på svansen när någon hälsar på, eller när du själv springer runt hemma med glatt humör.

Sitter i sängen framför min laptop och skriver på en uppgift, Dolis ligger bredvid och smackar sött med tungan. Så jamar hon till, lyfter på huvudet och tittar på mig. Bestämmer sig för att det är gosdags, kliver över till mig, kurar ihop i vecket som bildas mellan mina knän där jag sitter i skräddarställning - och lägger en tass i min hand som jag har vilandes mot datorn. Huvudet vilar mot min arm. Hon kuttrar och kurrar nöjt. Ligger så länge, länge.

Hon kan inte prata till mig med mänskliga ord.
Men den som inte kan uppfatta ett djurs kärlek är både blind och döv.

Solen är här. Jovisst, ser du. Det är en speciell känsla på vårkanten när solen börjar lysa starkt och varmt, som ett löfte om varmare och ljusare säsonger. I vanlig ordning i början på våren solbadade jag i sängen i lördags förmiddag. Sträckte ut mig och låtsades, precis som förra året, att Yukkapalmen i fönstret egentligen var en riktig palm på en strand. Att jag låg på en solsäng. Att susandet från bilarna på vägen utanför egentligen var ljudet från vågor. Märkte att solen nu når över hustaket på andra sidan gatan, så nu behövde jag inte bara ta rätt på den halvtimme solen lyser mellan husen, utan kunde njuta i flera timmar. Så där låg jag. Solandes och nöjd. Hoppas grannarna inte noterade att jag körde naturellt. Nytt för i år är dock den runda magen som det rycker lite i ibland.

 

Igår lossnade det ÄNTLIGEN på namnfronten! Flicknamn är av någon anledning så mycket enklare än pojknamn, varför är det så? I flera månader har Kevin pratat om Michael som namn om det blir en pojke, något jag inte haft något emot. Men heller inte känt särskilt starkt för. Vilket jag inte insåg förrän igår. Alice, Kevins dotter, satt och kikade på namnsidor på internet och kom med förslag, då även Kevin nu känt sig lite osäker på Michael. Så säger Alice ”Alexander”.

 

Alexander.

 

Både jag och Kevin smakade på namnet lite och konstaterade att vi nog kan vara föräldrar till en Alexander. Det fungerar både på engelska och på svenska. Michael har olika smeknamn i England och i Sverige, men inte Alexander. Alex. Är Pyret en Alex tro?

 

Så nu har vi både tjejnamn och killnamn som känns riktigt bra. Tack, Alice! :)

 

Om det blir en flicka: Celina eller Clara. Celina är ett namn jag kom på och älskade när jag var 14. Clara är ett jättefint namn min mamma föreslog. Om det blir en flicka får vi se vilket som passar bäst, men förstahandsvalet är Celina.

 

Om det blir en pojke: Alexander.

 

Alexander Charles Nils Rost-Burns

Celina Diane Anne Rost-Burns

 

Andranamnen är från våra föräldrar och delvis oss själva; jag har mammas namn Anne och Kevin bär Charles efter sina pappa och farfar – Joseph Charles, Anthony Charles, Kevin Charles och nu kanske en Alexander Charles? Nils heter både min bror och min pappa efter min farfar. Diane hette Kevins mamma (Patricia) i andranamn.

 

Efternamnen har vi haft långa diskussioner om också, då bara ett efternamn egentligen är ett ”efternamn”, och det andra blir ett ”mellannamn”. Men ingen av oss ger upp vårt efternamn för att barnet ska få bara ett. (Jag bytte ju själv ordning på mina efternamn för ett år sedan just för att kunna döpa mina framtida barn till Rost, precis som min bror fick göra.) Däremot fungerar Rost-Burns bättre än Burns-Rost. Who burns rust?

Helt plötsligt känner jag mig i alla fall betydligt mer inställd på att vara mamma till en son - konstigt vilken betydelse ett namn faktiskt kan ha! Jag har nämligen alltid sett mig som blivande mamma till döttrar, men inte riktigt kunnat se mig med en son. Trots det tror jag att det är en liten pojke jag bär på. Det bara känns så. Och magen växer sådär rakt framåt snarare än åt sidan vilket många (och framförallt mamma, som ju vet bäst!) säger betyder att det är en pojke. Och jag kan absolut se mig som mamma till en Alex.

 

En Alex eller en Celina.

Detta inlägg tillägnas mina bröst. Som knappast behöver några.

 

Jakten på den perfekta BH:n har övergått till jakten på en BH överhuvudtaget. Den behöver inte vara supersexig. Den behöver inte finnas i någon snygg färg eller slinkigt material.

 

Jag vill bara ha en BH som passar och inte får mig att känna mig som en 24-åring med ett juver framtill. För helt ärligt, många av de amningsBH:ar (vilket jag nu tipsats att satsa på) som finns är allt annat än smickrande, och jag kan knappast påstå att det kan kallas stöd när brösten har exakt samma form och position som när jag inte har en BH alls.

 

Är inte idealet att man ska vara smal och ha stora bröst? Och har det inte varit så ett tag nu? Opererar sig inte tjejer fortfarande för att nå just detta ideal?

 

Så kan någon förklara för mig varför i helvete det är så svårt att hitta en vettig BH i storlek 70F?

 

Sedan jag var 16 och mina tre år gamla 70C-bröst p-pillerskjutsades till 70D har jag haft svårt att hitta sköna OCH snygga BH:ar. Vad jag sedan trodde var 75D visade sig för två somrar sen vara 70E och helvetet var ett faktum. Inte förrän jag flyttade till England berikades min garderob med ett tillfredsställande antal BH:ar i min storlek utan att jag blev fattig. I Sverige måste man nämligen spendera tusentals med kronor på att skaffa sig större tuttar och belönas sedan med att få gå till svindyra underklädesbutiker för att hitta BH:ar som passar. Lyxproblem, tänker de bara. Ett helvete, säger jag. Jag har inte valt det här. Jag har tränat rygg och axlar sen 15-årsåldern för att hålla värken borta, jag har spenderat hundratals kronor för en enda BH när mina tjejkompisar kommer hem med mellan 5-10 st från H&M för samma pris. I alla möjliga fina färger och material.

 

Och sen bli gravid på det. 70F redan i sjätte veckan. Jag ger snart upp. Köpte för ett par månader sen en BH för 349 kr att ha under graviditeten – men den har byglar. Nu kan jag inte längre ha BH:ar med byglar eftersom magen trycker upp och det blir fruktansvärt obekvämt Vilket de illröda märkena mellan byst och mage visar. Så 21 veckor in i graviditeten springer jag fortfarande runt i mina alldeles för små sportBH:ar. Eller lindar in dem i en sjal och knyter runt nacken. Vilket i sin tur begränsar de toppar och tröjor jag kan ha. Fick tips att satsa på en amningsBH, lite tidigt men de är utan byglar och jag kommer ju ändå behöva dem så småningom. Smart, tänkte jag. ”Men tänk på att du kan behöva 70G”.

 

Dra någonstans. Jag har gjort en mental anteckning att efter jag är klar med barnafödandet och ammandet ska jag göra något åt det här. En operation ner till 70C eller åtminstone 70D ska jag unna mig om några år. Inte bara att göra, jag vet. Men det är inte bara att leva med det här heller.

 

Nu ska jag nog gå och äta rädisor och muttra lite till innan studierna fortsätter.