-

Jag klagade inatt på att min bäbis sov i fyratimmarspass. Ett rejält tillbakasteg från de sju timmarna hon sovit i stort sett sen hon föddes, kände jag.

 

Sen sms:ade en kompis mig. Hennes 20-åriga kusin hade dött i sängen under natten. En annan vän satt på tåget på väg till sin döende farfar. En tjej jag känner från min studietid i Umeå visade idag bilder från begravningen av sin bäbis som dog i magen. Den lilla flickan fick aldrig se sina föräldrar.

 

Livet är bräckligt. Ålder är bara en siffra, en siffra utan garanti. Det är en sådan klyscha, men det gäller verkligen att leva medan man kan och uppskatta det man har. Imorgon kanske det inte finns. Jag tänker inte gnälla på att min dotter skriker på kvällarna eller sover korta pass på nätterna. Det betyder ju ändå att jag har henne. Min lilla älskade tjej som nu skrattat för första gången. Ett sådant där härligt barnskratt med lysande ögon och uppspelta gester med kroppen. Så omedveten om allt det tunga som finns i livet. Åh vad jag önskar att hon aldrig behöver uppleva sorg och smärta, att hon kan ha ett sådant genuint leende på läpparna resten av sitt liv, så oskyldiga, djupa ögon som aldrig sett ont.

 

Å andra sidan, om hon inte upplever tårar kanske hon inte uppskattar de där härliga stunderna när det är så lätt att skratta och livet är underbart. Det kanske behövs kontraster för att man ska få perspektiv. Och verkligen se när det är toppen. Som när det är fredag och man äntligen får äta sina favoritchips. Eller gå på gymmet efter månader av graviditet. Kanske till fullo betalat av en skuld som länge hängt över en. Som när man är nykär. Som när man lyckats på en tenta. Får det där första jobbet. Äntligen köpt sig sin drömbil. När man hänger på stan med närmsta vännerna. Det där leendet man får på läpparna när man ser en liten valp göra klumpiga, urgulliga rörelser. När det plötsligt händer och man vinner pengar. Eller som att få en dotter som får även det mest ledsna hjärta att lättas, och det tröttaste ansiktet att le efter en lång natt.  

För er som inte hört eller läst om det, eller som vill läsa det igen - jag har fått jobb! Jag sa till Maria, en härlig tjej från studietiden i Umeå (bläddra tillbaka några år på bloggen så finns hon i vart och varannat inlägg!), mer eller mindre på skämt att fixar hon mig ett jobb med henne i Östersund så kommer jag. Och det gjorde hon. Så nu kommer jag.

 

Efter semestern frågade hennes chef om några i teamet kände jurister som ville ha jobb. Maria nämnde mig, chefen blev eld och lågor och samma eftermiddag frågade han över telefon om jag ville komma på intervju. Dagen efter ringde jag tillbaka och sa att jag skulle köra upp till Östersund en vecka senare. Måndagen efteråt gick jag från en vad som kändes som en mycket lyckad intervju på Kronofogdemyndighetens skuldsaneringsenhet. Ett par veckor senare blev jag erbjuden ett vikariat (när jag gick på intervjun fanns nämligen inte ännu ett jobb ledigt) som jag påbörjar den 3 december och som fortgår till sista augusti nästa år. Jag sökte inte det här jobbet innan jag gick på intervjun. Han hade inte ens ett CV, jag var ett blankt papper för honom så intervjun var definitivt annorlunda mot de tidigare jag varit på. Men det är också ett sätt att få jobb. Jag skojade med en kompis. Hon levererade, så nu köpte jag pliktskyldigt en topp till mig själv i hennes favoritfärg - chockrosa.

 

 

Så vad innebär då detta rent praktiskt? Jo, vi behåller lägenheten och Uppsala som vår bas. Initialt var vår idé att hyra ut lägenheten, men idén att främlingar bor i vår bostadsrätt, sliter på våra golv och skitar ner i våra skåp var inte särskilt lockande. Bara tanken på att flytta hela bohaget sved till i plånboken, så den klappade igen och gömde sig. Istället ska vi i början bo hos min mormor i Krokom, en tillfällig lösning som fungerar alldeles utmärkt att starta med, både ekonomiskt och praktiskt.

 

Såklart blir det några ledsna miner här i södern. Jag har lovat att skriva ett kontrakt till mamma att jag flyttar ner om ett år igen, hon vill inte släppa iväg mig utan att ha det svart på vitt. Jag nämnde att det är ju i alla fall inte är så att vi ska flytta till London, men då sa hon att restiden dit är kortare. Suck, Nåväl, hon vänjer sig nog. Speciellt som vår plan är att komma ner till Uppsala nån gång i månaden och träffa folk och njuta av lägenheten. Under tiden kommer sms, Whatsapp och chattfunktionen på Wordfeud användas hårt med alla vänner. I alla fall de som bor här. Men sedan kommer jag tillbaka, det här för en kortare period - det är i Uppsala jag vill vara. (<-- Se mamma, svart på vitt!)

 

För de som bor i Östersund/Krokom har det blivit många glada reaktioner. Pappa får sin dotter och dotterdotter tillbaka några månader, Linda har lovat att jag kommer se så mycket av henne att jag till slut ledsnar, och jag ser fram emot fler härliga middagar med Jenny och många skratt med Maria och Markus! Sen ser jag verkligen fram emot själva jobbet! Nya kollegor, nya uppgifter, flextider som passar sig mot familjelivet och ett team som verkar vara toppen! Och mitt jobbsökande är över för denna gång. Istället ska jag njuta av att få användning för mina examen och den arbetslivserfarenhet jag har, medan jag skaffar mig betydligt mer!

 

Champagneflaskan jag fick då jag tog ut min juristexamen och som jag lovade mig själv att öppna när jag fick mitt första jobb... Så gott det smakade!

 

 

Såhär blev projektet med Celinas rum, som hon nu har flyttat in i. Hon sover jättebra där, mycket bättre än förväntat, som att hon inte märker någon skillnad mot när hon sov i vårt rum. Jag flyttade med Nalle Puh-bilderna jag satt upp på väggen ovanför spjälsängen så hon inte skulle märka någon större skillnad första natten, men det är väl klart att hon ser att det inte är samma ändå - det luktar ju såklart annorlunda, ljuset är inte detsamma. Men hon har inte varit ett dugg svårare att ha i det rummet. Det är faktiskt nästan så hon sover bättre, förmodligen för att hon får vara ostörd. Hon hör fortfarande ljuden från lägenheten, men katten kommer inte in och väcker henne, jag och Kevin kan gå ut på balkongen utan att störa och det finns uppenbara ställen att förvara hennes saker på. Som vanligt är det väl jag som stått för det mesta av inredningsvalen (förutom hyllorna, det var Kevins absoluta önskemål) och för det mesta har jag fått som jag vill (helt enkelt för att Kevin helt hållit med) - utom vad gällde orkidétavlan. Den var Kevin väldigt anti, och jag som för det mesta böjer mig för hans invändningar sket denna gång fullständigt i vad han sa och införskaffade den. Efteråt har han många gånger stannat upp i dörröppningen och nickat uppskattande. Och sagt att jag fick till det bra. Till och med tavlan.

Olivträdet i fönstret där även babylarmet står så vi alltid harstenkoll på henne. Lite nojig att jag inte ska höra henne på en gång när vi sover har vi nämligen det med oss under natten. 

 

 

 

Nalle Puh-mobil. =)

 

 

 

En mjuk lekhörna när hon börjar krypa och gå. Sittpuffar med förvaring i, gillas!

 

 

Den omstridda tavlan. Jag älskar den, tycker det är så härliga färger!

 

 

Sovhörnet där Celina ofta kommer till ro helt själv på kvällarna och nätterna, och där hon på morgnarna ligger och funderar för sig själv och sedan blir jätteförtjust när mamma eller pappa säger godmorgon.

 

 

Filten är supermysig, "fluff" på ena sidan och mjuk fluffigare fleece på andra. Blir bra i vagnen sen när hösten smyger sig på :)

Kevins dotter är underbar, hon bjuder på sig själv, och är rolig både genom att vara snabb och seg! =P Några exempel:

 

Kevin till Alice (de pratar om meloner och citroner): Melon and lemon are anagrams.

Jag sitter där och tycker Kevin är otroligt nedvärderande som påpekar detta uppenbara faktum för sin dotter, jag menar, det är väl klart hon fattar det? Tittar på henne och ler, stelnar mitt i leendet när jag ser att hon sitter och suger på sin Coca-Cola och verkligen funderar på vad Kevin just sagt. Känner min självklarhet inför hennes förmåga att hänga med svikta något när hon efter någon minut höjer blicken i plötslig insikt och säger:

- Oh yeah....!

 

Kevin: Cecilia keeps getting hit on. I don't get hit on!

Alice: No, you just get hit.

 

Kevin: Cecilia is really fat now, she is! *pekar på min gravidmage*

Alice: She is pregnant, what is your excuse?

 

Kevin till Alice: Do you know of Mark Twain?

Alice: ....Ehrm... Is he a brother of Shania Twain?

 

Cecilia till Kevin: Kevin, have you heard of this word, I can't quite remember what it was, bit it ended with "-ology" and it is about "the love for the written word". Quite poetic.

Kevin: Hm, I see... Interesting, did you read about that now?

Cecilia: Yeah.

Kevin till Alice: Alice, do you have a love for the written word?

Alice: What word?

 

Cecilia: They call this the land of the midnight sun because the sun is up all day and all night.

Alice: At what time can you really see the sun then?

Cecilia: At midnight...

Alice: Oh.

Vi har fått otroligt mycket fint till vår lilla tjej - bodies, jackor, byxor, skallror, mössor, skor (yay!!), böcker och mössor. En riktig höjdare var förstås blöjtårtan från brorsan, C2 och Maja-Mys:

 

 

Ramen står på en hylla i Celinas nya rum, den lilla mysapan ligger i barnvagnen och napparna har använts för fullt. Skorna har hon nog ett par månader kvar innan hon kan använda, men ett par av bodiesarna har hon nu vuxit i. Av blöjorna finns inga kvar. Vad som inte syns på bilden är ett par hårspännen i samma mönster som skorna, har förstås försökt använda dem då jag tycker det är så sött att Celina har så mycket hår - men det är alldeles för fint och tunt för att några spännen ska kunna stanna kvar på plats! (Can't blame a girl for trying...) Både jag och Kevin uppskattade verkligen denna present, den hade liksom allt. Jag sparade till och med rosetten och hade i hennes rum ett tag, medan det ännu var rött. Nu är Celina däremot inflyttad i ett rum som numera har lila och vitt tema, stora tjejen...

 

Toppenpresent, helt enkelt. Tusen tack igen, hörni! ;)