-

---

---

Nu är det vecka 36 och det är tydligare än någonsin att det är en liten människa i min mage. Jag känner hur Pyret flyttar knäna, för händerna framför sitt ansikte och att den gärna sparkar fötterna vilt omkring, speciellt när den har hicka och blir irriterad. För hicka har Pyret ofta. Allra helst när jag ska lägga mig och sova, vilket är stört omöjligt att lyckas med när det rycker rytmiskt i magen. Sammandragningar har jag av och till hela dagarna, och även om jag haft mycket ända sedan vecka 14 är det nu rätt obekvämt eftersom livmodern är så stor och det blir så påtagligt spänt i hela magen. Värst är det på kvällarna, och jag har nu också börjat få ont i magen och nertill kvällstid, med resultatet att sängen blir enda lösningen. När jag väl lyckas somna drömmer jag extremt livligt och konstigt, värre än under de flesta av fullmånarna i mitt liv! :P

Ändå njuter jag mer av att vara gravid nu än jag gjorde för några veckor sedan, känner mig inte alls lika less nu. Visst är jag otympligare, det är begränsande med så stor mage. Magen tar i ratten i bilen så Kevin har belagt mig med körförbud, han låter mig inte lyfta det minsta lilla som är tungt, jag får inte stå på stolar och fixa i skåp eller dylikt (även om jag gör det ibland när han inte ser) och han vill inte att jag cyklar. Jag tycker han är överbeskyddande, han hävdar att det är hans rätt att skydda sin investering. Det är svårt nästintill omöjligt att måla tånaglarna, ta på strumpor och skor. Att sätta sig upp i sängen på morgnarna eller resa sig upp i soffan har blivit till en vaggningshistoria där jag antingen får gunga fram och tillbaka tills jag tar mig upp, rulla på sidan och ställa mig upp eller helt enkelt ta hjälp av någon. Saknar mina magmuskler.

Men ändå. Det är inte så långt kvar nu. Det gör det lättare att stå ut. För några veckor sedan hade jag fortfarande begränsningar, men mycket längre till mållinjen vilket gjorde det jobbigare. Nu kan det i stort sett vara dags när som helst, inte ens om man tänker att jag går över tiden är det så många veckor kvar. Om sex-sju veckor är jag definitivt mamma. Det kan vara dags redan nästa vecka. Ingen som vet, och det är inget att göra åt. Och jag vet att jag haft en relativt lätt graviditet och mått bra, så det är jag tacksam för!

Då livmoderns och barnets tillväxtkurva varit lite sådär har vi ett par gånger fått gå till specialistmödravården för extra ultraljud. Första gången visade undersökningen att bäbisen "var mindre än normalt, men normalt liten"(?!). Andra gången hade barnet på två veckor vuxit runt 500-700 gram! Inte klokt, men hursomhelst var Pyret utom riskzonen att vara för liten så det finns verkligen ingen anledning till oro. Extra ultraljudsbilder har vi fått också. Att vi kommer få en liten bäbis har stått klart hela tiden och alla barnmorskor har konstaterat det om och om igen. Men det är ju inte konstigt, jag var liten när jag föddes och jag är ju fortfarande inte stor så det finns inte så mycket kropp att växa i. Det gör inget. Som min mamma säger, det är sött med små bäbisar. :)

Sedan förra inlägget om graviditeten har vi förberett oss betydligt mer. Jag har efter en del tjat äntligen packat BB-väskan, jag har tvättat bäbisens alla kläder och tillbehör, vi har inhandlat skötbädd, badbalja och blöjor, och igår hämtade vi ut barnvagnen och bilbarnstolen. Nu är det i stort sett bara sängen kvar vi inte ännu köpt. Och såklart andra smågrejer vi kommer komma på allt eftersom att vi behöver. Som en termometer. En kudde till. Ett spjälskydd. Men det är småsaker. Det ser faktiskt ut här hemma som att det är en bäbis på väg. Utan att man tittar på min mage, alltså. Den har vi för övrigt fotat i två omgångar á la studio med hjälp av en vän med bra kamera. Vi fick en del bra bilder att leka lite med, i svartvitt blev en hel del av dem riktigt bra. Tanken är att vi ska göra någon canvastavla av en bild med mig, Kevin och magen. Några bilder kommer jag så småningom publicera här på bloggen, men de flesta är för personligt bruk, för att föreviga graviditeten och ha att titta på år framöver.

Djuren är ännu så länge lyckligt ovetande om vad som komma skall, men de undersöker allt nytt. Dolis har tingat skötbädden som sin säng, och när vi tog hem barnvagnen såg jag till att köpa ett myggnät att ha över vagnen så Dolis inte kan sova i den. Jag har inga illusioner om att hålla barnvagnen hårfri, men det är ju bra om Dolis kan hålla sig till korgen under liggdelen istället för att ligga direkt där bäbisen ska vara. Disa har varit fram och luktat på barnvagnen och jag har förklarat att det blir många promenader för henne med den framöver. Hon bara viftar på svansen. Stackars små älsklingar, de har ingen aning om vad som väntar dem. Jag är säker på att de kommer att vänja sig; även om ingen av dem är barnvana och gärna håller sig undan när det kommer barn kommer det ju bli annorlunda när det bor ett barn här hela tiden. De får helt enkelt acceptera läget, och jag är övertygad om att Pyret kommer bli en i flocken. Dolis var ju knappast överförtjust när vi tog hem en nio veckor gammal Disa, och det löste sig ju väldigt fort. Nu är de så goa med varandra så.

 

Pyret i magen i vecka 36.

 

Om en månad, 17 juni, blir jag ett år äldre. Undrar om jag hunnit bli mamma tills dess? Hursomhelst är jag, precis som min egen mamma, fortfarande ett barn när det gäller födelsedagar - de är toppen! ^^ Man får ju äta tårta, öppna presenter och bli sjungen för. Utöver att jag hoppas vi får ett starkt, friskt barn någon vecka innan min födelsedag, har jag i år för ovanlighetens skull inte bara presentkort på önskelistan.

Det har varit många besök på sistone, både från och hos oss. Vi har varit ett antal svängar till mamma i Rimbo för tjejmingel, valborg och begravning. Här hemma har vi haft mormor hos oss några dagar, det var jättemysigt att bara umgås och slappa med henne några dagar. Vi satt en del i solen och njöt, pratade om allt mellan himmel och jord, var på Ikea en sväng, åt goda måltider, såg på filmer på kvällarna och bara mådde allmänt gott.

På själva studenternas dag, Valborgsmässoafton, dimper det tjocka kuvertet från Stockholms universitet ner i brevlådan. Medan studenter och andra på festhumör tågar mot centrala Uppsala och njuter av den vindstilla dagen som hittills är årets varmaste, medan de sitter i parkerna och dricker champagne och tittar på de diverse aktiviteterna under stadens livligaste högtid, öppnar jag kuvertet och plockar ut beviset på min andra examen. Många år av dubbla studier och drygt ett år efter min juristexamen har jag officiellt en filosofie kandidatexamen med kriminologi som huvudämne. Skål, Uppsala!