Jul trots krosskador
På väg ner till Rimbo, E4:an södergående strax norr om Höga Kusten-bron. Jag påbörjar en omkörning av några bilar och slutligen en lastbil. När jag ligger snett bakom lastbilen börjar massor med snö fara på bilen. Först snörök, sen lössnö, sen snöbollar på taket. Och slutligen en jävla smäll. En isbit med en diameter som ratten. För sent att sakta ner, bilar bakom. Måste framåt. Lastbil på höger sida, vajerräcke på vänster sida - måste hålla ratten rak.
Jag blir iskall, men fortsätter köra, koncentrerar mig på att hålla kursen, inte reagera på smällen och rycka till, medveten om att jag kör 110 km/h och att minsta ryck på ratten kan kosta oss åtminstone denna jul. Ljuden omkring mig försvinner, sitter som i vakuum.
Tittar snett ner på vindrutan och ser att rutan krossats på vissa ställen. Jippie. Ni kan ju tänka er hur det lät i bilen. Sakta kommer ljuden omkring mig tillbaka, lastbilen är nu bakom mig. Ser att de bilar som låg bakom mig i omkörningsfilen avbrutit omkörningen, med andra ord såg de vad som hände. Enkelfiligt. Tankarna kommer igång - jag tänker inte pröjsa för rutan! Jag registrerar tidpunkten, 10:54. Jag ber Erik ta registreringsnummer och åkerinamn på lastbilen, så jag saktar ner lite så Erik kan se. Jag undrar om jag ska försöka signalera till chauffören, men det är ju inte så lätt när man ligger framför... Svänger jag av lär han ju bara blåsa på, tänker jag.
Erik får reda på numret till åkeriet, ringer och vill diskutera ersättning. En kvinna svarar, trevlig och vänligt, ersättningen fixar hon, säger hon. Hon är tydligen fru till mannen som körde lastbilen.
Min puls går inte riktigt ner, efter ett tag börjar det sjunka in vad som hänt. Hade isbiten träffat lite till höger hade hela vindrutan krossats. Hade den träffat i mitten på rutan hade den kanske gått igenom. Hade jag klarat att hålla kursen då? När jag inte ser något?
Vi stannar till i Sundsvall, och då kommer det. Jag börjar skaka hejdlöst, fryser som en tok. Fan vad vidrigt. Vi ser på vindrutan, och även att vi har repor i lacken på stolpen.
Några timmar senare ringer lastbilschauffören - han blånekar allt och vill först inte betala. Jag nämner några paragrafer som kan ge två års fängelse, grov vårdslöshet, hans förbannade plikt att se till att fordonet han framför i trafik inte orsakar fara/skada för annan. Han säger att han betalar vår självrisk, att han inte vill ta det på sin lastbilssjälvrisk som ligger på över 10 000 kr. Helt okej för oss, bara vi får en hel ruta.
Dagen efter pratar vi igen, och då tar han tillbaka det han säger. Han tänker inte betala ett jota. Vilken *****. Så nu sitter vi tacksamma för att vi klarade oss, men med en trasig ruta och ett bråk som ger mig sån fruktansvärd magont. Att det finns så empatilösa smitare som vägrar ta ansvar. Han påstår alltså att vi skulle stannat honom. På E4:an? För det första är det inte tillåtet. För det andra var vi i chock, tänkte inte så klart. Och inte fan tänkte vi att vi skulle ha att göra med en svår trångsynt person. Han säger att han inte köper att vi var i chock. Jag frågar honom om han har en aning om vad som kunde ha hänt, och om han satt i bilen och hörde smällen. Han tystnar.
Jag har fortfarande ont i magen för detta, mest för bråket. Har haft svårt att sova, och haft en del mardrömmar om trafikolyckor. Har heller inte riktigt satt mig bakom ratten sen i måndags, men imorgon när vi far till Krokom ska jag försöka återhämta mig lite. Det som tär mest på mig är lastbilschaufförens absoluta brist på medkänsla, insikt. Då tänkte jag att 1500 spänn i självrisk inte är så mycket att bråka om, för honom. Nu tänker jag att 1500 spänn för oss inte är så mycket att bråka om - vi överlevde ju. 1500 kr, jämfört med att inte komma fram alls. Jag kan dock tala om att vi har polisanmält honom. Vet inte om vi kommer fullfölja detta, jag vill helst bara lägga det bakom mig, stoppa undan det nånstans som en hemsk mardröm.
Detta är verkligen inte ett inlägg som de andra, jag är medveten om det. Ville bara få detta hemska i print. Skriva av det, skriva bort det. Nu ska jag gå ner till mamma som lagar mat, ta ett glas vin och njuta av att vara.
Man vet ju faktiskt inte om man kan vara imorgon. Man kan få en iskoka i vindrutan och dö i en trafikolycka.
En del av skadorna.
Jag blir iskall, men fortsätter köra, koncentrerar mig på att hålla kursen, inte reagera på smällen och rycka till, medveten om att jag kör 110 km/h och att minsta ryck på ratten kan kosta oss åtminstone denna jul. Ljuden omkring mig försvinner, sitter som i vakuum.
Tittar snett ner på vindrutan och ser att rutan krossats på vissa ställen. Jippie. Ni kan ju tänka er hur det lät i bilen. Sakta kommer ljuden omkring mig tillbaka, lastbilen är nu bakom mig. Ser att de bilar som låg bakom mig i omkörningsfilen avbrutit omkörningen, med andra ord såg de vad som hände. Enkelfiligt. Tankarna kommer igång - jag tänker inte pröjsa för rutan! Jag registrerar tidpunkten, 10:54. Jag ber Erik ta registreringsnummer och åkerinamn på lastbilen, så jag saktar ner lite så Erik kan se. Jag undrar om jag ska försöka signalera till chauffören, men det är ju inte så lätt när man ligger framför... Svänger jag av lär han ju bara blåsa på, tänker jag.
Erik får reda på numret till åkeriet, ringer och vill diskutera ersättning. En kvinna svarar, trevlig och vänligt, ersättningen fixar hon, säger hon. Hon är tydligen fru till mannen som körde lastbilen.
Min puls går inte riktigt ner, efter ett tag börjar det sjunka in vad som hänt. Hade isbiten träffat lite till höger hade hela vindrutan krossats. Hade den träffat i mitten på rutan hade den kanske gått igenom. Hade jag klarat att hålla kursen då? När jag inte ser något?
Vi stannar till i Sundsvall, och då kommer det. Jag börjar skaka hejdlöst, fryser som en tok. Fan vad vidrigt. Vi ser på vindrutan, och även att vi har repor i lacken på stolpen.
Några timmar senare ringer lastbilschauffören - han blånekar allt och vill först inte betala. Jag nämner några paragrafer som kan ge två års fängelse, grov vårdslöshet, hans förbannade plikt att se till att fordonet han framför i trafik inte orsakar fara/skada för annan. Han säger att han betalar vår självrisk, att han inte vill ta det på sin lastbilssjälvrisk som ligger på över 10 000 kr. Helt okej för oss, bara vi får en hel ruta.
Dagen efter pratar vi igen, och då tar han tillbaka det han säger. Han tänker inte betala ett jota. Vilken *****. Så nu sitter vi tacksamma för att vi klarade oss, men med en trasig ruta och ett bråk som ger mig sån fruktansvärd magont. Att det finns så empatilösa smitare som vägrar ta ansvar. Han påstår alltså att vi skulle stannat honom. På E4:an? För det första är det inte tillåtet. För det andra var vi i chock, tänkte inte så klart. Och inte fan tänkte vi att vi skulle ha att göra med en svår trångsynt person. Han säger att han inte köper att vi var i chock. Jag frågar honom om han har en aning om vad som kunde ha hänt, och om han satt i bilen och hörde smällen. Han tystnar.
Jag har fortfarande ont i magen för detta, mest för bråket. Har haft svårt att sova, och haft en del mardrömmar om trafikolyckor. Har heller inte riktigt satt mig bakom ratten sen i måndags, men imorgon när vi far till Krokom ska jag försöka återhämta mig lite. Det som tär mest på mig är lastbilschaufförens absoluta brist på medkänsla, insikt. Då tänkte jag att 1500 spänn i självrisk inte är så mycket att bråka om, för honom. Nu tänker jag att 1500 spänn för oss inte är så mycket att bråka om - vi överlevde ju. 1500 kr, jämfört med att inte komma fram alls. Jag kan dock tala om att vi har polisanmält honom. Vet inte om vi kommer fullfölja detta, jag vill helst bara lägga det bakom mig, stoppa undan det nånstans som en hemsk mardröm.
Detta är verkligen inte ett inlägg som de andra, jag är medveten om det. Ville bara få detta hemska i print. Skriva av det, skriva bort det. Nu ska jag gå ner till mamma som lagar mat, ta ett glas vin och njuta av att vara.
Man vet ju faktiskt inte om man kan vara imorgon. Man kan få en iskoka i vindrutan och dö i en trafikolycka.
En del av skadorna.
En god jul till alla!
Julen är här nu
fastän ingenting hänt
ett år har förflutit
och ett nytt ska bli till.
fastän ingenting hänt
ett år har förflutit
och ett nytt ska bli till.
Den julen är här nu
när glömska och sömn
kan köpas och säljas
på templens torg.
En god jul till alla
ett nytt år är här
och kanske en ny tid
om bara vi vill.
Röster har sjungit
och klockor har ringt
att julen bär minnen
om kärlek och tro.
Låt julen förkunna
att striden är slut
och att friheten vunnit
åt varje kvinna och man.
Och att männskor är männskor
med samma behov
över språk över färga
är kunskap en bro.
Så julen är här nu
fastän ingenting hänt
ett år har förflutit
och ett nytt ska bli till.
Låt julen förkunna
att striden är slut
och att friheten vunnit
åt varje kvinna och man.
En god jul till alla
en ny tid är här
å allting kan hända
om bara vi vill.
Frid på jorden
föds i frihet
fred på jorden.
Dagens citat!
- The good guys screw ya, and the bad guys screw ya.
- And the rest of them don't know HOW to screw ya!
- And the rest of them don't know HOW to screw ya!
Sko-störd
Jag är störd. Officiellt. Officiellt sko-störd.
För några inlägg sen skrev jag om röda Bianco-skor jag köpt, och Sus som var med mig. Och att jag senare hittat nya Bianco-skor jag ville ha. Dessa skor köpte jag dock inte. Dels för att jag tog mitt vuxna förnuft till fånga att inte slänga ut 600 spänn på skor bara för att jag faktiskt råkar ha mer än 600 spänn på kortet (för en gångs skull).
Det roliga är att när jag berättade om dessa skor för Sus, berättade hon att hon ju pekat på dem, visat mig. Jag själv hade inget som helst minne av det. Jag såg ingenting, tydligen. Jag såg mina röda skönheter, för vilka jag skuttade upp och ner på stället. Sus suckar åt mig, och säger att hon i alla fall följer med mig om jag vill titta på dem.
Men som sagt, vi for inte till Bianco. Däremot några veckor senare, när jag var på panikjakt efter en röd väska att matcha till skorna, springer jag ut och in i gallerior och köpcentrum. Tills jag hamnar på Bianco. Jag är på väg till en väskaffär längre in i gallerian, men hajar till. Där, på hyllan bredvid de skor jag köpt tidigare, ligger det jag letar efter. En röd väska. Som är i samma material som de skor jag köpt. Jag går fram, kollar prislappen och funderar inte mer. Jag hinner såklart kika på de där svarta skorna jag tänkt kolla på tidigare, och eftersom jag inte har någon motståndskraft för skor jag fastnat för frågar jag efter min storlek. Finns inte. Lättnad, jag kunde inte köpa dem, hur gärna jag än velat. Min plånbok andas ut.
Hursomhelst, dagen efter berättar jag för Sus om väskan. Hon suckar högljutt och börjar anklagande berätta att hon ju visat den där väskan för mig, den dag vi köpte våra röda skor! Jag börjar försynt bita på pekfingernageln och ser skamsen ut. Sus börjar skratta åt mig - det går uppenbarligen inte att prata med mig när jag hittat ett par skor jag skulle kunna äta upp för att kunna smuggla ut ur butiken. Jag är inte kontaktbar. Jag är i min egna lilla sko-värld. Jag som alltid retar Per, mammas sambo , för den där grejen på planet mellan Lissabon och Horta när vi skulle till Azorerna för snart 7 år sen, då han med ett barns förväntansfulla och glada blick sträckte upp bägge händerna efter ölen flygvärdinnan erbjöd honom. Jag är inte ett dugg bättre själv. Jag är sko-störd.
OBS! Väskan ifråga är den jag bär på bilden i inlägget "Högklackade upplevelser".
Julförberedelser, tårar och fjollskrik
Igår var en liten udda dag. Jag och Erik skulle göra några ärenden, sista julföreredelse-shopping (jodå mamma, du får många julklappar i år!), hamstrade medicin (jag och Sendy tävlar om högkostnadsskyddet), postade brådskande brev (skattejämkning!!) och lite annat. Vi for även till Skatteverket, där jag samlade på mig broschyrer åt mig och tjejerna att ha med på tentan i januari. Jag fick jag en del undrande blickar från folk när jag dubbelvikt av ansträngning släpade ut en container med broschyrer genom entrén.
Bråttom hem, packa katten för att skicka iväg henne på en buss med en främmande människa till Piteå. Underbara Ida hade fixat en sista minuten-kattvakt åt mig (Idas kattvaktsförmedling har tydligen jour), en kompis som skulle ta bussen från Umeå till Piteå och som ville ta med Dolis över jul och nyår. Och jag förvandlades till en grinande hönsmamma. Usch, så jag skämdes för mig själv. Det är ju en katt! Men jag rår inte för det. Det är min lilla bäbis, som jag övergav. Kändes det som. Förmodligen mest för att jag dumpade henne på en människa jag aldrig träffat, och att jag ju helst hade velat ha med min pratande älskling under storhelgerna. Så jag hulkade och snyftade, sen bitch-slappade jag mig själv för att släppa separationsångesten. Hon har det ju bättre i ett stort hus där hon får springa som hon vill, än instängd i ett rum större delen av veckan. God Jul och Gott Nytt År, Dol-Dol, vi ses den andra januari! Glöm aldrig att mamma älskar dig!
När min röst återgått från skärande falsett till normalton, for jag till Markus och såg film. Först såg vi Seven, en mycket bra film med bra skådespelare, och oförutsägbart slut. Sen såg vi Mirrors. Huvva. 75 % av tiden fick jag motstå en impuls att slänga mig i famnen på Markus som ett barn och tröstsuga på tummen. Istället nervös-åt jag chips, och när halsen ömmade efter alla skrik och jag till slut fick kramp i armarna av att krama kuddarna så hårt åkte Vodka-flaskan jag av en händelse (in case of emergency) hade i väskan. Efter en styrketår gick det bättre. Antagligen för att det värsta var över, men ändå.
På måndag morgon stuvar vi in oss i svartSaaben och far till Rimbo. Erik, älsklingen, ville fara redan imorgon när han slutat jobba, så ivrig att få semester och åka bort, till Bobacken och sen till Krokom. Men med min snepippade syn är det inte så klokt att köra i kasst väglag i mörker, så vi får lov att vänta till måndag ändå. Så idag och imorgon ska jag ägna mig åt att hitta på ursäkter till varför jag har en hel väska enbart till mina skor och väskor. Några förslag? Ska såklart också slå in julklapparna som legat under julgranen i en julklappssäck (vad gör man inte för julkänslan?) och försöka få plats med alla kläder i EN väska. Usch, så hård jag är mot mig själv. EN väska, har jag sagt, så att inte bilen ska påminna om en flyttbil. Vi får väl se hur det går. Jag återkommer med rapport.
God Jul önskar Disa, Sendy och Dolis!
Högklackade upplevelser
Lördag kväll. Rödmålade naglar, kort utsvängd kjol, 10 cm höga klackar och rött läppstift. Julfest.
Hem till Maria för förberedelser, och redan här börjar det roliga – jag är klar! Låter kanske inte så roande, men att stå lugnt färdigsminkad med kläderna och håret på plats och titta på Maria och Sus som stressar och klagar över sitt raka hår... Hehehe *häxskratt* Jojomän, de skulle locka håret. Varannan minut fick jag sura blickar över mitt lockiga hår och min självbelåtna ”jag är klar”-blick. Sus hann fråga om jag hade med mig en locktång, varpå jag höjde ett menande ögonbryn i skyn och Sus bet sig i tungan. Moahaha. Sorry girls… Men jag stod skadeglad med ett glas vin och blåste lite lugnt på naglarna jag målat. Sen ställde jag naturligtvis upp med att hjälpa till att fixa Sus hår.
Sen kort på oss tre, innan vi åkte iväg till bussen som skulle ta oss och 130 andra juriststudenter till hemlig ort. När bussarna väl krånglat sig upp till en trång parkering och öppnat dörrarna vällde studenterna upp till Stöcke bygdegård med samma intensitet som en brandflyende flock djur. Jag hade svårt att avgöra om folk sprang för toaletternas eller spritens skull. Själv sprang jag för att få en bra galge att hänga min kappa på, och för att jag inte kunde vänta längre tills jag fick ta på mig mina Askungen-skor:
Bordsplacering, middag och en varsin flaska vin till alla. Efter ungefär halva flaskan frågade Jennie mig om hjälp med sin klänning – blixtlåset hade spruckit. Jävla skit liksom. Hon och jag in i ett trångt litet rum, hon av med klänningen, jag spottade ur mig förslag vilka vi provade. Först bad jag Mathias om en häftapparat, och häftade ihop Jennie. Höll i ungefär tre minuter – jag sa åt henne att inte andas, men tror ni hon lyssnade? Hon skulle prompt skratta åt mina utrop och menade på att jag var väldigt sexistisk. Jag?! Sen bad jag om säkerhetsnålar, och satte ihop Jennie med två väääldigt långa säkerhetsnålar. Hoppas hon fick med sig nåt fem-i-tre-ragg den natten som kunde släppa ur henne ur klänningen!
Och sen mer vin. Jag blir upplyst om att en del studenter har uppdrag under sin tallrik. Jag tittar under min tallrik, och nog ligger det en liten lapp där. Vecklar upp och läser detta:
”Gå till baren, fråga efter bartendern Nisse och be om en vodka on the rocks ur hans mun.”
Hahahaha… eh WHAT?! Jag halsade resten av vinflaskan. Maria och Sus förklarade för mig att jag naturligtvis inte kan banga. Jag ville bara kolla först om denna Nisse hade ett ansikte vars läppar jag ens ville nudda. Sagt och gjort, då vi hämtade maten passade jag på att fråga efter denna Nisse. Han var väl ingen modell, men heller inte ful. Och riktigt trevlig. Efter några timmar av mental förberedelse och vin gick jag och mitt släptåg fram till baren. Jag förklarar läget och hoppas nästan på att han ska banga – då är det ju inte jag som fegat ur. Men icke sådan lycka. Han verkar nästan glad över frågan.
Jag gör det. Till mitt försvar – jag är ingen bangare, man lever bara en gång, och slutligen; jag bjuder på det! Han tar en klunk vodka, och för över klunken till mig. Usch. Fy. Men fan vad roligt vi hade. Var längesen jag skrattade så mycket. Men då kommer ett litet bakslag; ingen i mitt släptåg fick bildbevis. Haha, synd för er, tjejer! tänker och säger jag. Tror ni jag slipper undan en repris? Nisses bartenderkompisar hurrar på, pushar. Maria står och hoppar på stället och tigger om omtag. Och här finns det filmbevis. En mycket skeptisk men helcool Cecilia som smuttar på sin gratissnaps hon tjänade tack vare prestationen, och låter stackars Nisse avgöra framtiden. Än en gång hoppas jag att han ska banga, men icke. Mitt villkor var att det skulle vara Jägermeister denna gång. Ask and you shall receive. Jag genomför uppdraget för andra gången, och det sista man ser på filmen är jag som stirrar rakt på Maria och frågar ”Fick du till det nu Maria, fick du till det?!” Skitless. Men nöjd. Slå det om ni kan! Maria berättar att hon inte tog kort – hon filmade. Kvällen förevigad. Och det är ingen idé att ni börjar fråga om filmen – endast min innersta krets får bevittna detta upptåg! *skrattar*
Resten av kvällen bestod av gratis drinkar (hehehe, am I THAT good? ;D), rumpskak med Maria på golvet och mingel. Jävligt rolig kväll, allt som allt. Kan ju säga att det var skakig hemväg. Halt som fan, 10 cm höga klackar och en lika ostadig Maria vid min arm. Vaknade dagen efter, inte ett dugg bakis, för jag var fortfarande onykter och redo att sätta igång igen!
Sen kort på oss tre, innan vi åkte iväg till bussen som skulle ta oss och 130 andra juriststudenter till hemlig ort. När bussarna väl krånglat sig upp till en trång parkering och öppnat dörrarna vällde studenterna upp till Stöcke bygdegård med samma intensitet som en brandflyende flock djur. Jag hade svårt att avgöra om folk sprang för toaletternas eller spritens skull. Själv sprang jag för att få en bra galge att hänga min kappa på, och för att jag inte kunde vänta längre tills jag fick ta på mig mina Askungen-skor:
Bordsplacering, middag och en varsin flaska vin till alla. Efter ungefär halva flaskan frågade Jennie mig om hjälp med sin klänning – blixtlåset hade spruckit. Jävla skit liksom. Hon och jag in i ett trångt litet rum, hon av med klänningen, jag spottade ur mig förslag vilka vi provade. Först bad jag Mathias om en häftapparat, och häftade ihop Jennie. Höll i ungefär tre minuter – jag sa åt henne att inte andas, men tror ni hon lyssnade? Hon skulle prompt skratta åt mina utrop och menade på att jag var väldigt sexistisk. Jag?! Sen bad jag om säkerhetsnålar, och satte ihop Jennie med två väääldigt långa säkerhetsnålar. Hoppas hon fick med sig nåt fem-i-tre-ragg den natten som kunde släppa ur henne ur klänningen!
Och sen mer vin. Jag blir upplyst om att en del studenter har uppdrag under sin tallrik. Jag tittar under min tallrik, och nog ligger det en liten lapp där. Vecklar upp och läser detta:
”Gå till baren, fråga efter bartendern Nisse och be om en vodka on the rocks ur hans mun.”
Hahahaha… eh WHAT?! Jag halsade resten av vinflaskan. Maria och Sus förklarade för mig att jag naturligtvis inte kan banga. Jag ville bara kolla först om denna Nisse hade ett ansikte vars läppar jag ens ville nudda. Sagt och gjort, då vi hämtade maten passade jag på att fråga efter denna Nisse. Han var väl ingen modell, men heller inte ful. Och riktigt trevlig. Efter några timmar av mental förberedelse och vin gick jag och mitt släptåg fram till baren. Jag förklarar läget och hoppas nästan på att han ska banga – då är det ju inte jag som fegat ur. Men icke sådan lycka. Han verkar nästan glad över frågan.
Jag gör det. Till mitt försvar – jag är ingen bangare, man lever bara en gång, och slutligen; jag bjuder på det! Han tar en klunk vodka, och för över klunken till mig. Usch. Fy. Men fan vad roligt vi hade. Var längesen jag skrattade så mycket. Men då kommer ett litet bakslag; ingen i mitt släptåg fick bildbevis. Haha, synd för er, tjejer! tänker och säger jag. Tror ni jag slipper undan en repris? Nisses bartenderkompisar hurrar på, pushar. Maria står och hoppar på stället och tigger om omtag. Och här finns det filmbevis. En mycket skeptisk men helcool Cecilia som smuttar på sin gratissnaps hon tjänade tack vare prestationen, och låter stackars Nisse avgöra framtiden. Än en gång hoppas jag att han ska banga, men icke. Mitt villkor var att det skulle vara Jägermeister denna gång. Ask and you shall receive. Jag genomför uppdraget för andra gången, och det sista man ser på filmen är jag som stirrar rakt på Maria och frågar ”Fick du till det nu Maria, fick du till det?!” Skitless. Men nöjd. Slå det om ni kan! Maria berättar att hon inte tog kort – hon filmade. Kvällen förevigad. Och det är ingen idé att ni börjar fråga om filmen – endast min innersta krets får bevittna detta upptåg! *skrattar*
Resten av kvällen bestod av gratis drinkar (hehehe, am I THAT good? ;D), rumpskak med Maria på golvet och mingel. Jävligt rolig kväll, allt som allt. Kan ju säga att det var skakig hemväg. Halt som fan, 10 cm höga klackar och en lika ostadig Maria vid min arm. Vaknade dagen efter, inte ett dugg bakis, för jag var fortfarande onykter och redo att sätta igång igen!
Like two rivers flow to the open sea...
...someday we'll reunite, for all eternity.
Så romantiskt…
Min bror ringer mig, och berättar att han och Cecilia förlovat sig… (Ja, min bror har en tjej med samma namn som syrran) Först tyckte jag han sa att han och Cecilia försovit sig, varpå jag undrade varför i h-vete han ringer mig, på andra sidan jordklotet? Spring och gör det ni ska göra istället! tänkte jag. Men så kom jag på att han nog inte sa att de försovit sig. Min bror berättade att de hade förlovat sig!
Jag blev så glad! Jag sa till Joachim att det var jävligt smart av honom, bra drag – det bästa han gjort i hela sitt liv! Han bara skrattade åt min medryckta glädje. Han lät så glad, så fullkomligt lycklig – och lite förvånad. Jodå, jag hörde förvåning i hans röst. Det hade nog inte sjunkit in ännu. Jag minns ju själv när jag förlovade mig, att jag hade svårt att förstå, fatta. Glädjen och förvåningen var lika stor för mig – även om jag var beredd på det, vi hade ju köpt ringarna ett halvår före vårt speciella datum.
Joachim berättar. Han och Cecilia hade tagit med sig en flaska vin och satt sig på en strand (de är alltså i Thailand, Cecilia har kommit för att hälsa på Joachim under hans nästan fyra månader långa resa i Asien). Joachim berättar för Cecilia att han är beredd att gå djupare i deras relation, att han vill att de flyttar ihop när han kommer hem i februari. Cecilia svarar att hon gärna vill det, och frågar Joachim om han också kan tänka sig att förlova sig med henne. När han svarar ja, tar hon fram ringarna…
Så romantiskt.
Och jag kunde inte vara mer glad för deras skull – de är verkligen perfekta för varandra. Cecilia är en underbar tjej, jag hade själv fått gifta mig med henne om inte brorsan gjort det, för hon får inte försvinna från vår familj (men att heta Cecilia, gifta sig med en Cecilia och som tar ens efternamn… Jag ser förvirring i vår framtid. Vet heller inte vad Erik skulle tycka om att jag blev lesbisk över en natt.). Vi har inte känt varandra speciellt länge - det har inte ens hon och Joachim gjort - men det bara stämmer. Allt stämmer. Jag kunde inte önska en finare människa åt min bror, och jag själv har fått en underbar svägerska. Pusselbitarna börjar falla på plats.
Jag som inte ens är speciellt romantiskt lagd, är lite för realistisk och rationell för att tillåta sådana känsloutspelningar… Men när jag ser Joachim och Cecilia, så är det så enkelt. De visste att det var rätt.
Också tittar jag lite på min egen kärlekshistoria. Sitter och snurrar på förlovningsringen, som nu har hunnit fylla tre år. Herregud vilken berg- och dalbana jag och Erik gått igenom, mot- och medgångar, hela tiden oskiljaktiga. Mot alla odds! This love is unbreakable. 140 mil, 6 år och många erfarenheter senare är vi starkare tillsammans än någonsin förut. Kärleken, samhörigheten, tryggheten och lyckan… Två blir en, det är ingen klyscha.
Och nu är min älskade bror på väg dit.
Grattis, Joachim och Cecilia, ni förtjänar verkligen varandra! Älskar er så mycket!
Så romantiskt…
Min bror ringer mig, och berättar att han och Cecilia förlovat sig… (Ja, min bror har en tjej med samma namn som syrran) Först tyckte jag han sa att han och Cecilia försovit sig, varpå jag undrade varför i h-vete han ringer mig, på andra sidan jordklotet? Spring och gör det ni ska göra istället! tänkte jag. Men så kom jag på att han nog inte sa att de försovit sig. Min bror berättade att de hade förlovat sig!
Jag blev så glad! Jag sa till Joachim att det var jävligt smart av honom, bra drag – det bästa han gjort i hela sitt liv! Han bara skrattade åt min medryckta glädje. Han lät så glad, så fullkomligt lycklig – och lite förvånad. Jodå, jag hörde förvåning i hans röst. Det hade nog inte sjunkit in ännu. Jag minns ju själv när jag förlovade mig, att jag hade svårt att förstå, fatta. Glädjen och förvåningen var lika stor för mig – även om jag var beredd på det, vi hade ju köpt ringarna ett halvår före vårt speciella datum.
Joachim berättar. Han och Cecilia hade tagit med sig en flaska vin och satt sig på en strand (de är alltså i Thailand, Cecilia har kommit för att hälsa på Joachim under hans nästan fyra månader långa resa i Asien). Joachim berättar för Cecilia att han är beredd att gå djupare i deras relation, att han vill att de flyttar ihop när han kommer hem i februari. Cecilia svarar att hon gärna vill det, och frågar Joachim om han också kan tänka sig att förlova sig med henne. När han svarar ja, tar hon fram ringarna…
Så romantiskt.
Och jag kunde inte vara mer glad för deras skull – de är verkligen perfekta för varandra. Cecilia är en underbar tjej, jag hade själv fått gifta mig med henne om inte brorsan gjort det, för hon får inte försvinna från vår familj (men att heta Cecilia, gifta sig med en Cecilia och som tar ens efternamn… Jag ser förvirring i vår framtid. Vet heller inte vad Erik skulle tycka om att jag blev lesbisk över en natt.). Vi har inte känt varandra speciellt länge - det har inte ens hon och Joachim gjort - men det bara stämmer. Allt stämmer. Jag kunde inte önska en finare människa åt min bror, och jag själv har fått en underbar svägerska. Pusselbitarna börjar falla på plats.
Jag som inte ens är speciellt romantiskt lagd, är lite för realistisk och rationell för att tillåta sådana känsloutspelningar… Men när jag ser Joachim och Cecilia, så är det så enkelt. De visste att det var rätt.
Också tittar jag lite på min egen kärlekshistoria. Sitter och snurrar på förlovningsringen, som nu har hunnit fylla tre år. Herregud vilken berg- och dalbana jag och Erik gått igenom, mot- och medgångar, hela tiden oskiljaktiga. Mot alla odds! This love is unbreakable. 140 mil, 6 år och många erfarenheter senare är vi starkare tillsammans än någonsin förut. Kärleken, samhörigheten, tryggheten och lyckan… Två blir en, det är ingen klyscha.
Och nu är min älskade bror på väg dit.
Grattis, Joachim och Cecilia, ni förtjänar verkligen varandra! Älskar er så mycket!
Disa-Fisa
Fick alla framkallade bilder igår! En vecka senare än utlovat, men å andra sidan levererat till dörren. 400 bilder, jag låg i badkaret när leverantören ringde på, så jag fick kliva upp och stå och droppa i handduk för att skriva under att jag mottagit paketet.
Hursomhelst, mycket roligt att få bilderna till slut - att man kan bli så glad av bilder! Och så hittade jag massa bilder på lilla lilla Disa... huvva, så söt hon var.. Varför kan de inte fortsätta vara så där små? Självklart med utvecklad rumsrenhet, dock, för personlingen tyckte jag Disas sötfaktor blev mycket större så fort hon slutade pissa på alla mattor när man vände ryggen till.
Här kommer några exempel på när 8 kg nallebjörn kom hem till oss:
Ja, det är bra. Fortfarande ska hon bära på grenar som är oproportionerligt stora i förhållande till hennes storlek.
Fast nu är hon så stor så det går bra att säga att hon släpar på mindre träd.
Dagens Disa. Stor och ståtlig, men långt ifrån färdigväxt! Proportionerna är inte som de ska, benen är sju meter höga, revbenen sticker ut medan midjan är jättesmal. Folk har kallat henne för giraff, föl... Dumma... *muttrar*
Här är ett par roliga då och nu-bilder.
Lägg märke till att den gråa filten är densamma på bägge bilderna:
Fortfarande vill denna nu 21 kg tunga nallebjörn ligga i knät och gosa.
Det börjar bli tufft.
Denna bild är tagen i somras, med andra ord var hon lite lättare där än nu.
Dock är det ingen skillnad i kelning, senast i förrgår sov hon på mig.
Disa är väldigt förtjust i sina kuddar. Ju gladare hon är desto fler kuddar ligger i hallen eller i vardagsrummet. Hon bär runt dem, och lägger sig med dem nån annanstans. Att plocka upp hennes alla leksaker påminner mig om att plocka upp efter barn. Som sagt, jag har barn. Tre stycken håriga, i olika färger.
Det enda jag som djurmamma inte gjort är (förutom att leverera dem till världen) att amma dem.
Hursomhelst, mycket roligt att få bilderna till slut - att man kan bli så glad av bilder! Och så hittade jag massa bilder på lilla lilla Disa... huvva, så söt hon var.. Varför kan de inte fortsätta vara så där små? Självklart med utvecklad rumsrenhet, dock, för personlingen tyckte jag Disas sötfaktor blev mycket större så fort hon slutade pissa på alla mattor när man vände ryggen till.
Här kommer några exempel på när 8 kg nallebjörn kom hem till oss:
Ja, det är bra. Fortfarande ska hon bära på grenar som är oproportionerligt stora i förhållande till hennes storlek.
Fast nu är hon så stor så det går bra att säga att hon släpar på mindre träd.
Dagens Disa. Stor och ståtlig, men långt ifrån färdigväxt! Proportionerna är inte som de ska, benen är sju meter höga, revbenen sticker ut medan midjan är jättesmal. Folk har kallat henne för giraff, föl... Dumma... *muttrar*
Här är ett par roliga då och nu-bilder.
Lägg märke till att den gråa filten är densamma på bägge bilderna:
Fortfarande vill denna nu 21 kg tunga nallebjörn ligga i knät och gosa.
Det börjar bli tufft.
Denna bild är tagen i somras, med andra ord var hon lite lättare där än nu.
Dock är det ingen skillnad i kelning, senast i förrgår sov hon på mig.
Disa är väldigt förtjust i sina kuddar. Ju gladare hon är desto fler kuddar ligger i hallen eller i vardagsrummet. Hon bär runt dem, och lägger sig med dem nån annanstans. Att plocka upp hennes alla leksaker påminner mig om att plocka upp efter barn. Som sagt, jag har barn. Tre stycken håriga, i olika färger.
Det enda jag som djurmamma inte gjort är (förutom att leverera dem till världen) att amma dem.
Mer Farbror Blå
I onsdags, efter en väldigt lång dag med juristutbildning och rättsmedicinskurs, plus jobb, skulle jag förflytta mig från sjukhuset där vi haft ett par föreläsningar, till polishuset för nästa. Folk i klassen började stöna och undrade hur vi skulle ta oss till andra sidan stan på en halvtimme (busslinjerna är inte de bästa i den här stan). Jag talade om att jag hade bil och tre platser över i fall någon ville åka med. Har nog aldrig varit så populär.
Efter att ha packat ihop, godkänt två fripassagerare och plockat upp Maria (som var hemma) for vi till polishuset. Det första både Maria och Hanna frågar är hur jag kan hitta så bra till polishuset? Hm… Jag svarar bara att jag och poliserna känner varandra vid det här laget. Efter att skratten dött ut förklarar jag att dels kör jag mycket i den här stan och därför hittar, dels var jag till polishuset för att skaffa pass för 1½ år sen.
Väl vid entrén till polishuset läser vi detta: ”För insläpp – använd porttelefonen.” Under denna lapp står en till: ”Porttelefon ur funktion. Om inget svar, ring 090-XX XX XX”
Ursäkta? Porttelefonen är ur funktion, men om man inte får något svar…? Det är ju som att säga: ”Prata med din morfar om detta. Han är visserligen död, men om du ändå inte får något svar, så…” Suck.
Jag ringer numret som står på lappen.
”Välkommen till polisledningen. Du är placerad i kö.”
Nej tack, det räcker med att jag är placerad utanför porten. God damn it. Efter en stund ber jag en av de andra tjejerna jag hade med mig i bilen att ringa och höra om kön är slut nu. Hanna erbjöd sig sin mobil, men inte sin röst – jag fick prata. Suck igen. Hon tar upp sin mobil och börjar slå siffrorna. Och här kommer en av anledningarna till att jag verkligen hoppas att det inte fanns övervakningskamera eller nån sorts ljudupptagning där vid porten till polishuset.
Hanna: Nämen titta så stora bokstäver det är på den här mobilen!
Vi andra skrattar lite nervöst och tittar på varandra.
Cecilia: Det är väl din mobil? *hoppas på rätt svar*
Hanna: Jadå, har bara inte haft anledning att slå något nummer eftersom alla är inlagda.
Puh!
Vi står där, jag bankar lite, vi tittar på alla som går förbi oss inuti polishuset, som ler och sen går vidare. What the fuck? säger vi. Vi pratar och drar alla möjliga skämt man inte ska dra utanför en polisport om man förväntar sig att bli insläppta, och vi kollar oss nervöst omkring efter övervakningskameror och dylikt.
När Hanna slagit numret får jag hursomhelst kontakt.
Polisen: Polisen.
Cecilia: Ja hallå, vi står några stycken vid porten och skulle vilja bli insläppta.
Polisen: Jaha, varför då?
Vad är det för fråga?
Cecilia: Ja, vi ska på föreläsning.
Polisen: Med vem då?
Cecilia: *tittar på de andra tjejerna * Någon Christer Sand… Sund… ström? *Maria berättar polisens rätta namn, jag upprepar för kvinnan i telefonen*
Polisen: Ska du på förhör?
Vadå??!!
Cecilia: Nej, jag ska inte på förhör! *asgarv bland tjejerna, dessutom har två till kommit*
Jag… VI ska på föreläsning!
Polisen: Jaha, dröj ett ögonblick.
Suck.
Efter en evighets väntan hör vi hur det surrar till i låset, vi tar oss in i en hall, eller snarare ett rum med ytterligare en dörr i andra ändan innan man är inne i entrén. Mer som en sluss. Där står vi. Den andra dörren är låst, och yttersta dörren går igen bakom oss, och vi är fast. I telefonen hörs ingenting.
Cecilia: Jaha, då är vi fångna. Som djur. Förlåt för att man går en utbildning, liksom.
Ett surr till hörs, jag sliter upp dörren och vi är inne i polishuset. Poliser kommer, bland annat den vi ska ha föreläsning med. Han går för att öppna för nya personer som kommit till entrén (och som vi inte kan släppa in då det kräver speciella nycklar man stoppar in i en vägg bakom ett kontor), och lyckas själv låsa in sig i slussen. Mer skratt. Både från oss och den andra polisen, som inte hade nycklar.
Efter att ha packat ihop, godkänt två fripassagerare och plockat upp Maria (som var hemma) for vi till polishuset. Det första både Maria och Hanna frågar är hur jag kan hitta så bra till polishuset? Hm… Jag svarar bara att jag och poliserna känner varandra vid det här laget. Efter att skratten dött ut förklarar jag att dels kör jag mycket i den här stan och därför hittar, dels var jag till polishuset för att skaffa pass för 1½ år sen.
Väl vid entrén till polishuset läser vi detta: ”För insläpp – använd porttelefonen.” Under denna lapp står en till: ”Porttelefon ur funktion. Om inget svar, ring 090-XX XX XX”
Ursäkta? Porttelefonen är ur funktion, men om man inte får något svar…? Det är ju som att säga: ”Prata med din morfar om detta. Han är visserligen död, men om du ändå inte får något svar, så…” Suck.
Jag ringer numret som står på lappen.
”Välkommen till polisledningen. Du är placerad i kö.”
Nej tack, det räcker med att jag är placerad utanför porten. God damn it. Efter en stund ber jag en av de andra tjejerna jag hade med mig i bilen att ringa och höra om kön är slut nu. Hanna erbjöd sig sin mobil, men inte sin röst – jag fick prata. Suck igen. Hon tar upp sin mobil och börjar slå siffrorna. Och här kommer en av anledningarna till att jag verkligen hoppas att det inte fanns övervakningskamera eller nån sorts ljudupptagning där vid porten till polishuset.
Hanna: Nämen titta så stora bokstäver det är på den här mobilen!
Vi andra skrattar lite nervöst och tittar på varandra.
Cecilia: Det är väl din mobil? *hoppas på rätt svar*
Hanna: Jadå, har bara inte haft anledning att slå något nummer eftersom alla är inlagda.
Puh!
Vi står där, jag bankar lite, vi tittar på alla som går förbi oss inuti polishuset, som ler och sen går vidare. What the fuck? säger vi. Vi pratar och drar alla möjliga skämt man inte ska dra utanför en polisport om man förväntar sig att bli insläppta, och vi kollar oss nervöst omkring efter övervakningskameror och dylikt.
När Hanna slagit numret får jag hursomhelst kontakt.
Polisen: Polisen.
Cecilia: Ja hallå, vi står några stycken vid porten och skulle vilja bli insläppta.
Polisen: Jaha, varför då?
Vad är det för fråga?
Cecilia: Ja, vi ska på föreläsning.
Polisen: Med vem då?
Cecilia: *tittar på de andra tjejerna * Någon Christer Sand… Sund… ström? *Maria berättar polisens rätta namn, jag upprepar för kvinnan i telefonen*
Polisen: Ska du på förhör?
Vadå??!!
Cecilia: Nej, jag ska inte på förhör! *asgarv bland tjejerna, dessutom har två till kommit*
Jag… VI ska på föreläsning!
Polisen: Jaha, dröj ett ögonblick.
Suck.
Efter en evighets väntan hör vi hur det surrar till i låset, vi tar oss in i en hall, eller snarare ett rum med ytterligare en dörr i andra ändan innan man är inne i entrén. Mer som en sluss. Där står vi. Den andra dörren är låst, och yttersta dörren går igen bakom oss, och vi är fast. I telefonen hörs ingenting.
Cecilia: Jaha, då är vi fångna. Som djur. Förlåt för att man går en utbildning, liksom.
Ett surr till hörs, jag sliter upp dörren och vi är inne i polishuset. Poliser kommer, bland annat den vi ska ha föreläsning med. Han går för att öppna för nya personer som kommit till entrén (och som vi inte kan släppa in då det kräver speciella nycklar man stoppar in i en vägg bakom ett kontor), och lyckas själv låsa in sig i slussen. Mer skratt. Både från oss och den andra polisen, som inte hade nycklar.
Vassa frestelser
På lördag for jag och Sus på stan. Jag skulle julhandla, hon skulle ”bara vara sällskap”. Mm, visst. Det blev inte en enda julklapp handlat (om man inte bortser från den lilla överraskning jag hittade åt Erik på damunderklädesavdelningen på Lindex… *ler brett*), däremot en del icke-planerade inköp.
Jag hade ju länge väntat på att ha en anledning att gå till Bianco - en av mina favoritskoaffärer här i stan. Jag har abstinensbesvär såhär års, sandaletter är inte lämpliga i minusgrader. Jag går numera i mina skor på kvällarna hemma, bara för att kunna njuta av de höga, vassa skönheterna.
Hursomhelst, precis som förra gången hann jag bara ta ett steg in i butiken, innan jag och Sus sträcker fram våra händer (som hungriga barn som får en tallrik mat) och greppar varsin röd sko… Vi springer till en spegel, skor och strumpor flyger och det tar bara några sekunder innan jag och Sus är en decimeter längre – och kära. Jag ringer min älskade Erik, använder en sockersöt röst och får genast ett löfte om en tidig julklapp… Älskade, älskade man… Som uppmuntrar mitt skointresse! Sus hann bestämma sig för att hon inte har råd, och lämnar med ett barns sorgsna ansikte tillbaka kartongen till försäljaren. Då får hon ett samtal, och en upplysning om att hon helt plötsligt har råd. Hon står och studsar, ber mig säga åt försäljaren att hon vill ha skorna. Jag förstår det akuta i att inte låta skorna försvinna tillbaka in i nåt lager, jag använder armbågar och benmuskler för att få folk ur vägen, hoppar över bänkar och får tag i försäljaren, och säger segervisst att även Sus trots allt vill ha skorna. Försäljaren ger mig ett nöjd leende, men hennes ögon skvallrar om att jag förmodligen är färdig för psyket.
Det roliga på Bianco är ändå hur människor blir mänskliga. Den svenska stela ”prata ej med främlingar”-attityden försvinner, utan okända människor kommenterar och ger spontana komplimanger om skorna man provar… Det är som en egen liten värld, en skovärld där de sociala spelreglerna ändras, kylighet omvandlas till medmänsklig värme och förståelse.
Nöjda och inställda på att fira våra skor och generösa skobetalare, går jag och Sus med ett saligt leende på läpparna ut från butiken. Vi spenderade ungefär tjugofem minuter i Bianco-lokalen, och hade hunnit förvandlas från barn med fascinerade ögon till kvinnor i skor med höga stilettklackar, vi hann med hela känslospektrumet från djup bankrutt-sorg till strålande glädje och en känsla av att saker alltid löser sig. Herregud.
Vi for hem till Sus, gjorde billig pulvermat och drack vin. Vi tog på oss myskläder, och naturligtvis skorna. Det matchade såklart inte, men att sätta på sig skorna och bara sitta och titta på dem… Dessa röda, vackra, smäckra ting…
Jag och Sus tillbringade kvällen med äkta tjejsnack, med hemligheter som föranledde svärande av en vined. Vi klubbade även igenom en Bianco-regel. Denna butik är under alla omständigheter förbjuden att äntra, om vi inte har råd att ta konsekvenserna!
Tyvärr fick jag mersmak, och besökte Biancos hemsida. Erik fick genomföra hjärt- och lungräddning på mig när jag hittade ett par nya älsklingar… Jag bara måste ha dem. Jag berättade om dem för Sus, som upplyser mig om att hon såg dem i butiken. Jag svimmar på nytt innan jag loggar in på internetbanken, kollar almanackan och ser att nog har jag råd… frågetecken. Jag känner mig själv. Jag såg inte skorna sist, eftersom jag var upptagen med att dregla på de röda tingen, men jag vet att jag kommer se mig om efter det nya paret när jag besöker Bianco i veckan. Jag har självinsikt. Jag kommer inte kunna hålla mig ifrån butiken.
Sponsring emottages tacksamt!
Jag hade ju länge väntat på att ha en anledning att gå till Bianco - en av mina favoritskoaffärer här i stan. Jag har abstinensbesvär såhär års, sandaletter är inte lämpliga i minusgrader. Jag går numera i mina skor på kvällarna hemma, bara för att kunna njuta av de höga, vassa skönheterna.
Hursomhelst, precis som förra gången hann jag bara ta ett steg in i butiken, innan jag och Sus sträcker fram våra händer (som hungriga barn som får en tallrik mat) och greppar varsin röd sko… Vi springer till en spegel, skor och strumpor flyger och det tar bara några sekunder innan jag och Sus är en decimeter längre – och kära. Jag ringer min älskade Erik, använder en sockersöt röst och får genast ett löfte om en tidig julklapp… Älskade, älskade man… Som uppmuntrar mitt skointresse! Sus hann bestämma sig för att hon inte har råd, och lämnar med ett barns sorgsna ansikte tillbaka kartongen till försäljaren. Då får hon ett samtal, och en upplysning om att hon helt plötsligt har råd. Hon står och studsar, ber mig säga åt försäljaren att hon vill ha skorna. Jag förstår det akuta i att inte låta skorna försvinna tillbaka in i nåt lager, jag använder armbågar och benmuskler för att få folk ur vägen, hoppar över bänkar och får tag i försäljaren, och säger segervisst att även Sus trots allt vill ha skorna. Försäljaren ger mig ett nöjd leende, men hennes ögon skvallrar om att jag förmodligen är färdig för psyket.
Det roliga på Bianco är ändå hur människor blir mänskliga. Den svenska stela ”prata ej med främlingar”-attityden försvinner, utan okända människor kommenterar och ger spontana komplimanger om skorna man provar… Det är som en egen liten värld, en skovärld där de sociala spelreglerna ändras, kylighet omvandlas till medmänsklig värme och förståelse.
Nöjda och inställda på att fira våra skor och generösa skobetalare, går jag och Sus med ett saligt leende på läpparna ut från butiken. Vi spenderade ungefär tjugofem minuter i Bianco-lokalen, och hade hunnit förvandlas från barn med fascinerade ögon till kvinnor i skor med höga stilettklackar, vi hann med hela känslospektrumet från djup bankrutt-sorg till strålande glädje och en känsla av att saker alltid löser sig. Herregud.
Vi for hem till Sus, gjorde billig pulvermat och drack vin. Vi tog på oss myskläder, och naturligtvis skorna. Det matchade såklart inte, men att sätta på sig skorna och bara sitta och titta på dem… Dessa röda, vackra, smäckra ting…
Jag och Sus tillbringade kvällen med äkta tjejsnack, med hemligheter som föranledde svärande av en vined. Vi klubbade även igenom en Bianco-regel. Denna butik är under alla omständigheter förbjuden att äntra, om vi inte har råd att ta konsekvenserna!
Tyvärr fick jag mersmak, och besökte Biancos hemsida. Erik fick genomföra hjärt- och lungräddning på mig när jag hittade ett par nya älsklingar… Jag bara måste ha dem. Jag berättade om dem för Sus, som upplyser mig om att hon såg dem i butiken. Jag svimmar på nytt innan jag loggar in på internetbanken, kollar almanackan och ser att nog har jag råd… frågetecken. Jag känner mig själv. Jag såg inte skorna sist, eftersom jag var upptagen med att dregla på de röda tingen, men jag vet att jag kommer se mig om efter det nya paret när jag besöker Bianco i veckan. Jag har självinsikt. Jag kommer inte kunna hålla mig ifrån butiken.
Sponsring emottages tacksamt!
En vinröd kväll
Har fått lite bastning för dålig uppdatering, men jag har varit upptagen i helgen med att shoppa och vara bakis. Så nu kommer ett par inlägg.
I fredags var jag på julfest med jobbet (Manpower), och då mina kollegor från Astra gått hem valde jag att stanna kvar – själv. Bara för att se hur det kändes. Så jag köpte mig ett glas vin, satte mig vid ett bord och lyssnade på bandet som spelade. Bra låtar, mycket rock, passade mig jättebra.
Jag stannade i ungefär en timme. Under den tiden lärde jag mig att jag blivit väldigt kräsen; jag tittade runt på det manliga utbudet och tänkte; för rund, för tunnhårig, för gammal, för ung, för full, för ful, för slemmig… Blir man så när man druckit lite vin? Eller är jag bara väldigt osingel i sinnet? Jag har inte reflekterat över mitt tycke om folk förut, men å andra sidan har jag inte suttit själv i en bar och tagit mig tid att tycka heller. Min slutsats blev att då jag inte är singel, desperat eller onykter nog att tycka alla är snygga, så har jag all rätt att vara snäv och ytlig. För folk är trots allt ytliga på en bar – köttmarknad från åldern 18 – 70. Det är en enda organiserad parningsritual. Och jag har mer än ofta fått onda blickar när killar sett min förlovningsring. Vad? Får jag inte vistas bland folk om jag inte är tillgänglig? Är dansa, dricka och ha roligt med kompisar på krogen något som inte är tillåtet för icke-singlar? Det dummaste jag hört.
Apropå åldern registrerade jag även hur folk beter sig. Jag satt i godan ro med mitt vin och såg hur femtioåringar flörtade med varandra, dansade utan takt och blev alldeles för fulla. Uppenbarligen spelar åldern ingen roll, du beter dig likadant när du är 17 år som när du är 67. Det får mig att undra vad syftet med åldersgränser egentligen är, då livserfarenhet och omdöme ändå förloras i takt med alkoholkonsumtionen.
Dessutom fick jag höra en helt ny raggningsreplik. Det kom fram en kille som pratade engelska. Han frågade vad jag drack för något. Jag kollade på mitt vinglas för att se om det var något med det som gjorde att det inte uppenbarligen syntes vara… vin. Hittade inget. Svarade bara att jag drack vitt vin. Han frågade om jag tyckte om vin. Jag kollade på mitt halvtomma glas. Ehm, yes I do, svarade jag med något höjda ögonbryn, men jag förstod att han bara var desperat att få igång en konversation. Sen frågade han om jag gillade whiskey, frågade vart jag var ifrån och han berättade att han var från Afrika. Var i Afrika, frågar jag. Han stirrar i min urringning och förklarar väldigt högtidligt att det finns ett land i norra Afrika som heter Egypten. Jag tittade bara på honom… Ser jag verkligen ut som en korkad uppblåst blondin (ursäkta, alla mina älskade blonda vänner) som varken vet om jag gillar det jag dricker eller känner till landet Egypten?
Hursomhelst, han lutar sig fram och berättar att jag har jättefina öron. ???!! Ja, det var första gången jag fått höra det, skrattade jag. Då sa han att de påminde om Afrodites öron. Afrodite, kärleksgudinnan. Jag slutade skratta, suckade ljudligt. När han började svamla om att han skulle haft en kamera med sig tog jag mina bröst och mitt vinglas och gick.
När jag då gick runt i lokalerna kom jag på att jag var alldeles för uppklädd för en kväll på krogen – höga vinröda stövletter, svarta leggings, en vinröd, knappt knälång klänning med väldig v-ringning (jag har inte tordats använda den på ett tag, men jag har fått höra att jag är skyldig mina mindre utrustade vänner att visa upp dem lite… så jag svalde min prydhet och löd order), en sjal svept runt axlarna, pärlsmycken, och ett ros-spänne som höll upp håret på ena sidan. Fick många blickar, men som sagt var jag på kräset humör och satte mig istället för mig själv vid ett nytt bord, och lyssnade på musiken.
Min sista slutsats innan jag åkte hem var att jag inte alls var obekväm med att sitta själv en timme på en bar. Det är roligt att titta på folk, se hur de skrattar med sina vänner, hittar en ny potentiell kärlek, har en dejt eller någon annan anledning att vara där, som får dem att ha roligt och må bra. Det var skönt att ha tid för sig själv och egna tankar, och att vara bland en massa främmande människor ger en känsla av anonymitet. Jag upplevde att jag inte var något av allt jag brukar vara. Jag var inte någons väninna, sambo, student, hundägare, dotter, syster, Manpower-anställd eller något annat som definierar och anger mig som person. Jag var bara en tjej i en vinröd klänning och vinrött läppstift, som satt vid ett bord och njöt av rockmusik och ett glas vitt vin.
I fredags var jag på julfest med jobbet (Manpower), och då mina kollegor från Astra gått hem valde jag att stanna kvar – själv. Bara för att se hur det kändes. Så jag köpte mig ett glas vin, satte mig vid ett bord och lyssnade på bandet som spelade. Bra låtar, mycket rock, passade mig jättebra.
Jag stannade i ungefär en timme. Under den tiden lärde jag mig att jag blivit väldigt kräsen; jag tittade runt på det manliga utbudet och tänkte; för rund, för tunnhårig, för gammal, för ung, för full, för ful, för slemmig… Blir man så när man druckit lite vin? Eller är jag bara väldigt osingel i sinnet? Jag har inte reflekterat över mitt tycke om folk förut, men å andra sidan har jag inte suttit själv i en bar och tagit mig tid att tycka heller. Min slutsats blev att då jag inte är singel, desperat eller onykter nog att tycka alla är snygga, så har jag all rätt att vara snäv och ytlig. För folk är trots allt ytliga på en bar – köttmarknad från åldern 18 – 70. Det är en enda organiserad parningsritual. Och jag har mer än ofta fått onda blickar när killar sett min förlovningsring. Vad? Får jag inte vistas bland folk om jag inte är tillgänglig? Är dansa, dricka och ha roligt med kompisar på krogen något som inte är tillåtet för icke-singlar? Det dummaste jag hört.
Apropå åldern registrerade jag även hur folk beter sig. Jag satt i godan ro med mitt vin och såg hur femtioåringar flörtade med varandra, dansade utan takt och blev alldeles för fulla. Uppenbarligen spelar åldern ingen roll, du beter dig likadant när du är 17 år som när du är 67. Det får mig att undra vad syftet med åldersgränser egentligen är, då livserfarenhet och omdöme ändå förloras i takt med alkoholkonsumtionen.
Dessutom fick jag höra en helt ny raggningsreplik. Det kom fram en kille som pratade engelska. Han frågade vad jag drack för något. Jag kollade på mitt vinglas för att se om det var något med det som gjorde att det inte uppenbarligen syntes vara… vin. Hittade inget. Svarade bara att jag drack vitt vin. Han frågade om jag tyckte om vin. Jag kollade på mitt halvtomma glas. Ehm, yes I do, svarade jag med något höjda ögonbryn, men jag förstod att han bara var desperat att få igång en konversation. Sen frågade han om jag gillade whiskey, frågade vart jag var ifrån och han berättade att han var från Afrika. Var i Afrika, frågar jag. Han stirrar i min urringning och förklarar väldigt högtidligt att det finns ett land i norra Afrika som heter Egypten. Jag tittade bara på honom… Ser jag verkligen ut som en korkad uppblåst blondin (ursäkta, alla mina älskade blonda vänner) som varken vet om jag gillar det jag dricker eller känner till landet Egypten?
Hursomhelst, han lutar sig fram och berättar att jag har jättefina öron. ???!! Ja, det var första gången jag fått höra det, skrattade jag. Då sa han att de påminde om Afrodites öron. Afrodite, kärleksgudinnan. Jag slutade skratta, suckade ljudligt. När han började svamla om att han skulle haft en kamera med sig tog jag mina bröst och mitt vinglas och gick.
När jag då gick runt i lokalerna kom jag på att jag var alldeles för uppklädd för en kväll på krogen – höga vinröda stövletter, svarta leggings, en vinröd, knappt knälång klänning med väldig v-ringning (jag har inte tordats använda den på ett tag, men jag har fått höra att jag är skyldig mina mindre utrustade vänner att visa upp dem lite… så jag svalde min prydhet och löd order), en sjal svept runt axlarna, pärlsmycken, och ett ros-spänne som höll upp håret på ena sidan. Fick många blickar, men som sagt var jag på kräset humör och satte mig istället för mig själv vid ett nytt bord, och lyssnade på musiken.
Min sista slutsats innan jag åkte hem var att jag inte alls var obekväm med att sitta själv en timme på en bar. Det är roligt att titta på folk, se hur de skrattar med sina vänner, hittar en ny potentiell kärlek, har en dejt eller någon annan anledning att vara där, som får dem att ha roligt och må bra. Det var skönt att ha tid för sig själv och egna tankar, och att vara bland en massa främmande människor ger en känsla av anonymitet. Jag upplevde att jag inte var något av allt jag brukar vara. Jag var inte någons väninna, sambo, student, hundägare, dotter, syster, Manpower-anställd eller något annat som definierar och anger mig som person. Jag var bara en tjej i en vinröd klänning och vinrött läppstift, som satt vid ett bord och njöt av rockmusik och ett glas vitt vin.
