-

Här delar jag med mig av min förlossningsupplevelse. Så här gick det till när världens härligaste lilla unge kom till världen.

 

---

 

18 juni

Ligger och drar oss på morgonen, jag med ett leende på läpparna efter det härliga födelsedagsfirandet. Vi går upp, gör i ordning lunch (soppa och smörgåsar, mums) och sätter oss att se på Desperate housewives när vattnet går. Jag blöter nästan ner soffan. Det händer igen två gånger innan jag ringer förlossningen och blir ombedd att komma in. Tiden hos barnmorskan på MVC som jag bokat samma morgon ignorerar jag därför, kvinnan på förlossningen lovar mig att barnmorskan inte blir arg utan bara tacksam för hålet i schemat när jag inte dyker upp.

 

På förlossningen konstaterar de att vattnet gått. Inget mysterium dock, plaskar vidare så stackars läkaren får kolla att det inte kommit på hans skor. Vi får information om att vi ska komma tillbaka dagen efter, och då för att få barn. Spännande! Nu är det bara att åka hem, vila och hoppas att värkarna kommer igång  självmant.

 

19 juni

Det gör de inte. Jag ringer som instruerad på morgonen för att höra av en snäsig barnmorska att jag minsann inte står på någon lista, skulle jag kanske till bedömningsmottagningen? Men herregud kvinna, läs journalen. Vattnet har gått. 24 timmar senare ska jag bli igångsatt, enligt barnmorskan och läkaren från igår. Nej, det höll hon inte med om. Bad att få ringa tillbaka efter ronden, vilket hon gör och meddelar att vi får komma in kl. 18 för att kanske bli igångsatt. Jag spenderar dagen med att vila, gå några rundor upp och ner i trapphuset med Spotify i öronen iklädd morgonrock och badtofflor och använda tankekraft för att inte bli irriterad över den ändrade attityden på förlossningen. Det är en psykologisk process såväl som en fysisk att förbereda sig för en förlossning, en massa olika besked är knappast vad man behöver i det här läget... Plaskar mig genom timmarna. Konstaterar att Kevins kalsonger är otroligt sköna och praktiska.

 

Väl inne vid 18, bäbisen mår bra, jag har ingen feber och blodtrycket är acceptabelt om än inte idealiskt. Underbar undersköterska, barnmorska och läkare – som denna gång meddelar att hon inte kan sätta igång mig ikväll men att vi definitivt blir inskrivna imorgon då jag nu står på prioriteringslistan. Hem och hoppas värkarna startar av sig självt igen, det vore ju trots allt det bästa. Barnmorskan talar leende om att hon jobbar imorgon också och vi ses då.

 

Värkarna sätter igång vid elvatiden på kvällen.

 

20 juni

Sover dåligt, inte så mycket för de relativt lätta värkarna, utan av förväntan och spänning inför det som komma skall. Vid 10-tiden ringer jag till förlossningen och de säger att jag kan komma in nu. Vi gör oss ingen brådska utan går upp, duschar och fixar det sista innan vi åker in.

 

I ett undersökningsrum mäts värkarna, de är ungefär 2-3 stycken på 10 minuter. Barnets hjärtljud är fortfarande bra. Vi får komma till ett förlossningsrum och det känns konstigt när jag tänker att i det här rummet kommer jag bli mamma. Jag får en lång skjorta att ta på mig, lite fika och så småningom undersöks jag. Jag är 2 cm öppen och det beslutas att jag ska induceras med ballongmetoden, dvs. en kateter förs in och pumpas upp till en liten ballong som öppnar livmodermunnen till 3-4 cm. Katetern fördes in strax före 12. I drygt tre timmar har jag den inne, och värkarna andas jag mig igenom, känner att jag klarar av det. Får dock inte riktigt vila mellan värkarna då katetern ger mig en konstant värk, som en kraftig mensvärk, och jag känner mig olustig.

 

Plötsligt börjar jag må jättebra, känner mig pigg och glad. En effekt av att ballongen har ramlat ut och jag är öppen 4 cm. Jag får nu istället värkstimulerande dropp och får komma upp. Kevin sätter igång datorn, jag placerar mig på en pilatesboll och vi dricker saftsoppa och har det jättemysigt medan vi tittar på Desperate housewives – jag undrar var popcornen är. När värkarna kommer masserar Kevin min rygg, det hjälper mycket. Jag känner att jag ännu inte nått min smärtgräns, men tänker att jag vill ha en epiduralbedövning så jag slipper de värsta värkarna vid 7-9 cm. Det skulle visa sig vara ett klokt val....

 

Jag och Kevin myser på och har det faktiskt riktigt bra, skrattar åt programmen vi tittar på. Vattnet går rejält och jag får hjälp att byta i princip allt jag har på mig. Jag får sedan sätta mig i sängen igen och vid det här laget har barnmorskorna (jag hade faktiskt totalt 6 stycken under hela förloppet) dragit upp droppet och värkarna tilltar rejält i intensitet och frekvens. Jag får lustgas och lär mig andas in och ut, känner mig rätt snurrig men det lugnar. När värkarna tar i mer och mer säger jag i en paus till Kevin att lustgasen inte har en smärtstillande effekt, utan bara gör dig snurrig nog att inte gnälla för mycket mellan värkarna. Han vrider upp lustgasen i hopp om att det ska hjälpa...

 

Det gör det så småningom inte. Jag andas för blotta livet, värkarna är så starka att jag undrar var fan min epidural är, och till slut andas jag nästan konstant i masken. Jag känner hur jag faller ner i någon sorts bubbla, hör vad barnmorskan och undersköterskan och Kevin säger men bryr mig inte, önskar bara att jag inte gett mig in på det här, vill bara att det ska försvinna, vill hem. Jag börjar gråta. Till slut kommer narkosläkaren, vid det här laget är jag så borta av gasen att jag knappt kommunicerar, jag har däremot så ont att jag börjar sparka med benen och kvider. Det är otroligt jobbigt. Mellan två värkar ber jag Kevin att skjuta mig.

 

En barnmorska säger till mig att hon förstår att smärtan gör en galen när man vet att hjälpen är så nära, och de orden lugnar. Hon vet. Hon ser. Så småningom börjar epiduralen fungera, smärtorna klingar sakta av men först bara på ena sidan. Jag peppar mig själv med att det nu åtminstone bara är halva smärtan, det klarar jag. Sedan börjar jag känna en annan smärta, djupare inuti, och först blir jag orolig och ber Kevin ringa in någon. Då inser jag vad det är jag känner – när värkarna kommer så öppnas jag. Det är en sådan märklig känsla, jag har inte gjort det här förut men jag känner hur kroppen gör sig redo, så jag börjar arbeta med värkarna istället för att oroa och spänna mig. Någon vrider upp epiduralen, smärtorna klingar av allt mer och blir riktigt hanterbara, och fungerar nu på bägge sidor av ryggen. Samtidigt känner jag hur bäbisen börjar glida ner, med varje värk kommer min lilla bäbis närmare och närmare slutet på förlossningen. En barnmorska kommer in och jag förklarar högtidligt för henne att detta barn kommer bli ett ensambarn. Hon säger att jularna blir billigare så. Hon undersöker mig, innan epiduralen (som var drygt 3-4 timmar efter att ballongen ramlat ur)  var jag fortfarande öppen 4 cm vilket gjorde att vi trodde detta skulle ta evigheter. Minst in på småtimmarna nästa morgon. En timme efter epiduralen är jag plötsligt fullt öppen!  Jag hade alltså rätt, vad jag känner är kroppen som gör sig klar för slutfasen. Vi blir lämnade ensamma ett bra tag, men det gör inget. Jag känner mig glad, förväntansfull och betydligt starkare än innan epiduralen tog. Jag är redo.

 

Trodde jag, ja. Efter att fått hjälp att gå på toa ställer jag mig på knäna i sängen som rekommenderat under föräldrautbildningen, men barnmorskan insisterar på att jag lägger mig på rygg. Jag blir osäker men bestämmer mig för att göra som hon föreslår. Jag börjar krysta lite lätt med värkarna, och känner att det börjar närma sig. Så småningom tar jag i ordentligt och jag ser på Kevins upprymda min att det är nära. Plötsligt ber någon mig titta ner, huvudet syns. Jag tittar ner och undrar vad fan det skulle vara bra för, ska det där vara en uppmuntrande syn?! En del av huvudet sticker ut, och som någon (Kevin?) sa syns svart hår. Barnmorskan ber mig känna på huvudet. Förstår inte riktigt pedagogiken i det, jag har en bäbis mellan benen och det skulle vara något fantastiskt?? Ni inser väl att resten av bäbisen ska ut också?! I smärtornas töcken idiotförklarar jag personalen tyst för mig själv men fortsätter krysta. Då kommer det jobbiga. Jag kämpar och tar i och krystar men bäbisen fastnar halvvägs. Jag uppmuntras att ta i, jag gråter och säger (på engelska, för jag vet inte om jag pratar mer till Kevin än till barnmorskan) att jag inte klarar det, jag kan inte göra det. Kevin säger att det är klart jag klarar det, jag fixar det. Barnmorskan säger att det kommer gå, lite till bara. Jag vilar lite, känner egentligen inte värkarna utan krystar lite själv, rädd att ta i då det gör så ont. Jag ser hur barnmorskan och undersköterskan börjar titta på varandra, prata om alternativ. Nej, tänker jag, klipp inte..!  Undersköterskan vrider upp droppet, barnmorskan  tar glidmedel och rör ett finger runt för att hjälpa till att öppna upp. Det gör så fruktansvärt ont, en smärta inte epiduralen hjälper mot. Hon upprepar ett par gånger, och när jag tycker mig känna att jag har en värk tar jag i. De ber mig ta tag i mina ben när jag krystar, jag förstår inte hur det ska hjälpa men gör som de säger. I Kevins ansikte ser jag att det är nära, han är genuint exalterad, och jag hittar det lilla extra och tar i för kung och fosterland. Jag förstår på deras ord när hela huvudet komma ut, smärtan lättar något, jag tar i lite till, vet att kroppen måste ut, jag tittar, ser på hur bäbisen som vuxit i min mage i nio månader glider ut och plötsligt så ligger den lilla kroppen där.

 

Jag gråter och skrattar, av lättnad, av kärlek, av lycka. Jag tittar på Kevin, han ler så brett genom tårarna, kysser mig. Jag tittar på den lilla kroppen på britsen mellan mina knän, som sprattlar, skriker lite, hör Kevin säga ”It’s a girl..!” och jag inser att jag bara stirrat på hennes huvud, hennes lilla ansikte,  jag tänkte överhuvudtaget inte på att kolla vilket kön det är. Jag tittar, han har rätt, det är en liten flicka. Vänder mig mot Kevin och säger att det är en Celina, eller hur? Han kan knappast protestera medan blodet fortfarande rinner ur mig.

 

Jag får upp henne på bröstet, hon lyfter på huvudet flera gånger för att titta på mig, jag kan inte fatta hur liten och varm och go och fin hon är. Rakt svart hår, hur gick det till? Pussar på henne, blundar och bara känner. Barnmorskan frågar om Kevin vill klippa navelsträngen vilket han vill, han har inte gjort det tidigare med sina första tre barn, och undersköterskan tar kort. Sedan frågar barnmorskan som rotar på där nere om jag vill krysta (ursäkta, om jag vill krysta?) så moderkakan kommer ut. Det gör den. Då börjar de oroa sig för att jag fortfarande blöder så mycket, måste hitta var det blöder och de börjar jobba lite fortare, vill sy. Jag känner mig plötsligt orolig själv och ber Kevin ta Celina, vill inte ha henne på bröstet om de måste jobba vidare, det är bättre om hon får vara med Kevin som är lugnare och kan fokusera mer på henne. I över en timme sys jag, en till  barnmorska och till slut en läkare kommer in och frågar om hon behöver hjälp att sy. Jag frågar om det är mycket kvar, hon tittar på mig med allvarlig min och säger bara ”ja..”. Tre gånger till under världens längsta timme frågar jag om hon är klar snart, hon svarar först ”nej”, sen undviker hon att svara med att förklara att hon måste sy på ett par ställen till och jag spänner mig, det gör emellanåt ont där den ytliga bedövningen hon sprejar på inte tagit riktigt, en gång skriker jag ”aj” så högt att Celina rycker till i Kevins famn. Den andra barnmorskan kommer in och kontrollerar, gör ett par stygn till. Jag frågar hur många stygn jag fått, de kan inte svara på det, har inte räknat. Under tiden har vi fått se på moderkakan, och Celina har vägts och mätts - 3220 gram och 48 centimeter. Hon får ett personnummer.

 

Äntligen får jag sätta ihop benen, Celina kommer tillbaka till mitt bröst och jag provar att amma henne. Ett helt magiskt ögonblick när hon så fort hon kommer till bröstet suger tag och börjar äta. Vilken instinkt! Alla smärtor färskt i minnet, men det var verkligen värt det, jag unnar alla den stunden efteråt när man äntligen får hålla sin lilla älskling. Jag tackar, matt men leende, barnmorskan och undersköterskan. Alla har tagit bra hand om oss och jag kände mig i trygga händer. För mig var förlossningen stundvis överraskande positiv och lätthanterlig, stundvis jobbig bortom vad jag förväntat mig. Lättnaden att det är över är enorm. Och nu har jag och Kevin blivit tre.

 

Här slutar själva förlossningen. Celina är född, den lilla varelse som sparkat och levt om och växt i min mage kan vi nu hålla, se och snusa på! I två dygn blir vi kvar på sjukhuset då jag mår så dåligt (fick extra dos livmodersammandragande då jag blödde mycket vilket snart gjorde mig väldigt illamående) och är otroligt svag efter förlossningen, tappade en del blod och hemoglobinvärdet sjönk till oacceptabel nivå. Jag får en järninjektion som inte riktigt hjälper och sedan också två påsar blod innan vi slutligen får åka hem på midsommarafton. 

Kvällen jag åkte hem från sjukhuset med en liten dotter var mild och solig och helt oförglömlig.

 

Inläggningen var inte direkt vad jag ville i slutet av min graviditet. Det är inte roligt att vistas på sjukhus. Att ha huvudvärk och må dåligt. Men man kan ordna det för sig. Låta sambon skämma bort en med godis, till exempel. Och ta vara på solen som strålar in genom rumsfönstren. Att vila strängt ordinerats får jag nu försöka acceptera utan att bli rastlös eller uttråkad. På riktigt, alltså. Ingen mer mathandling, inga hundpromenader eller turer på stan. Och medan jag vaggade runt på BB och avundsjukt glodde på de nyförlösta kvinnorna med något mindre magar och små små bäbisar i vagnar kunde jag ändå känna igen de rörelsemönstren bäbisarna gjorde från vad jag känner inifrån min mage... Jag tänker njuta lite till av att ha en liten boendes där inne. Jag börjar ana hur värt det kommer vara när han eller hon kommer ut. Så även om det är trist att vara inlagd får man se livet från den ljusa sidan.

Själva underskriften Kevin gjorde blev enligt regelboken bevittnad av två oberoende vittnen, i det här fallet handläggarens två kollegor som blev inkallade från fikarummet intill. Jag fick därefter bekräfta Kevin som pappa, trots situationens formalitet behövde jag inte uppge någon ed (”Säg efter mig...”) eller hålla handen på en bibel eller lagbok medan jag lovade dyrt och heligt att Kevin är pappa till mitt barn. Enligt papprena visade det sig också att Kevin är gift, skilsmässan som gick igenom i höstas har inte registrerats av svenska Skatteverket som därför tror att jag håller på att skaffa barn med en gift man. Intressant också eftersom vi befann oss på enheten därför att vi är just, vänta nu - ogifta. Därefter behövdes också en namnteckning från oss bägge om vi ville ha gemensam vårdnad, något som tydligen inte heller tas för givet. ”Ja, jag är pappa. Vårdnad, nej tack.” Hm. En gift pappa tar sitt ansvar automatiskt. Ogifta pappor måste skriva under på att de vill ha delad vårdnad. Innan Kevin skrev under sista dokumentet märkte han att alla papper saknade hans efternamn. De fyllde han i för hand. Under samtalet märktes det att det sakta gick upp för handläggaren att den här mannen, som är betydligt äldre än kvinnan, engelsk och tydligen gift faktiskt inte bara har ställt till det för sig med något vänsterprassel utomlands utan har alla intentioner att stolt erkänna sig skyldig till den unga kvinnans gravidmage, tänker stanna och bo i Sverige med henne och dela vårdnaden av barnet. Jeez, trots att hon var så trevlig har jag aldrig känt att vårt beslut att skaffa barn varit så motsägelsefullt. Utåt sett. För mig och oss är det fullständigt logiskt, så hit med papprena bara.