-

Jag har dragit i nödbromsen.

Herregud, det är ju löjligt. Två veckor sen plugget tog fart igen, vardagen drog igång lika brutalt och bullrigt som jag mindes den innan 2010 (då jag levde i en bubbla/dröm). Lika fort och hårt slog vardagen till, som att vända på handen.

Upp kl. 7, plugga, lunch, plugga, träna, plugga, söka jobb, plugga, fixa, dona, kattlåderensning, matlagning, diskning, försöka återskapa fysiska relationer med personer jag saknade under tiden i England, plugga, träna, plugga, få in ett par timmars mys med Kevin, ha huvudet fokuserat nog att se en film, prata.

Stupa i säng vid midnatt, ha huvudet fullt av texter, litteratur, läs den boken, planera nästa veckas plugg in på bara timmen, hur många träningspass kan jag unna mig, måste komma ihåg att ringa det företaget, kvinnofridskunskap eller kriminologi imorgon, eller var det både och? Just det, vi har slut på mjölk och hundmat, måste koordinera köp av kattmat med mathandlingen, får inte glömma att gå till banken, vad var det där jag hörde?

När jag väl slocknar rycker jag till, väcker mig själv ideligen. Kroppen igång, huvudet på 211 ställen.

Och idag ringde jobbet, vi ska göra upp en plan för arbetsdagar i februari.

Jisses. Hela dagen har jag känt mig nedstämd, stressad, otillräcklig, fet, irriterad och i behov av en powernap. Gick till optikern för att höra att min ögon är sönderskavda, sen gick jag och shoppade med Kevin. Underbara Kevin som hittar kläder han tror skulle passa mig, uppmuntrar mig att prova, betalar. Jag har en ny, chic uppsättning svart och rött, exempelvis en röd läderjacka och en midjekort, svart väst. Shoppingterapi. En närvarande, älskande pojkvän. Som inte ifrågasätter en dag av tystnad och mental frånvaro.

Jag tappar halsduken. I Stadiums provrum. Min älskade pashminasjal i svart jag fick av mamma efter hennes resa till Kina för några år sedan. Min favoritsjal som passar till allt.

Man vinner och man förlorar.

I huvudet fortsätter mina planeringar att mala, kvällens att göra-lista, sy knappar, packa väska, kolla kvinnofridskunskapen, laga mat, städa upp och raka benen.

Jag drog i handbromsen. När Kevin for iväg på badminton med grabbarna tvärnitade jag och sladdade in i ett hörn, hällde upp mig ett syndigt torsdagsglas-vin och tog några skivor baguette. Med smör.

Fet lär jag känna mig imorgon också, men jag får åtminstone några minuters andningspaus nu.

Kontrasterna från tiden då jag ENDAST studerade 100 %. Bara ett examensarbete att skriva. Resten av tiden ägnade jag åt att vara kär, lycklig, i en bubbla, resa och bo utomlands, sovmorgon varje dag, ett glas vin och mys på kvällarna. Det var 2010, det. Välkommen till 2011. Tillbaka till 2009.

2011. En käftsmäll.

Jag ska nog börja med att raka benen.

Jag ska nu erkänna den sida av mig få av er vet om.

 

Jag är varulv.

En gång i månaden drabbas jag av sömnproblem. När månen är full och jag inte är det blir sängen inget annat än en plats att snurra runt i. Det stirras i taket och sömnen vill inte infinna sig. Efter ett tag börjar i vanlig ordning magen att kurra, vilket irriterar mig och hjälper till att hålla mig vaken.

 

Om jag väl somnar drömmer jag intensivt och så konstigt att när jag börjar berätta för någon vad jag drömt inser jag efter första meningen att 1) jag inte har den blekaste om hur jag ska förklara och 2) att om jag försöker blir jag förmodligen inskriven på dårhus.

 

Så igår natt sov jag några få, enstaka timmar. Månen lös så intensivt att jag och Kevin vaknade av det intensiva ljuset och yrvakna undrade vad fan som stod på. Ett halvt stycke persienn räckte inte. (Persiennen är halv, trasig och påminner om det i en knarkarkvart. Jag kan intyga att det enda som intas i mitt sovrum är sömn eller en och annan kopp te.)

 

Så vadan denna egenskap då? Inte vet jag. Jag vet bara att jag tillhör den skaran som påverkas av månen, och att jag gjort det sedan jag var drygt 50 cm lång och som bäbis låg i min säng och stirrade i taket utan att säga ett ljud.

 

Självklart lyckas jag alltid somna till slut. Att vakna tillhör dock mina sömnproblem vilken dag som helst i månaden.

Jag är själv hemma, och tänkte ta ett bad och läsa en bok. Istället satte jag på Spotify och la mig i ett mörkt badrum. Med musiken strömmande ur högtalarna och med datorn på toalettstolen blev jag starkt påmind om förra våren.

 

För ett år sedan var mitt liv plötsligt upp- och nedvänt då jag brutit upp med mannen jag spenderat hela mitt vuxna liv med, Erik som jag bott med i 7 år. Omvälvande och ångestfyllt första månaden, men efter han flyttat ut fick jag mer tid för mig själv än jag någonsin haft. Bara sådär blev TV-kvällarna till att krypa upp själv i min nya stora soffa jag unnat mig, med en Piggelin eller en skål popcorn. Jag tog många bad, sov mycket, köpte maträtter och bröd jag inte köpt på flera år eller alls, på nya mataffärer där jag och Erik aldrig hade för vana att handla. Matlagningen minskade dock, dels då jag helt tappade aptiten och mest bara var trött, dels då jag är van att laga mat för fyra och därför slutade med en veckas matlådor på en maträtt. Jag höll mig hemma mycket, levde i en bubbla då jag inte hade ork att vara social och träffa folk. All min energi gick åt till studierna, och däremellan försökte jag ta igen mig med (oregelbunden) sömn. Jag var aldrig ledsen eller deprimerad trots uppbrottet, det var den enda lösningen.  Jag behövde bara några månader att ladda om. Jag njöt av ensamheten, av att lägga all energi enbart på mig själv. Med tiden insåg jag hur mycket energi som gått åt tidigare, och det gjorde att jag gav mig själv löften om framtida relationer och prioriteringar.

 

Sen började mina rutiner störas/styras också av något annat/annan. TV-kvällarna blev ersatta av timslånga nattliga konversationer med en engelsman som jag trots bättre vetande inte kunde motstå. Jag insåg snabbt att han var intresserad på ett plan som verkligen inte passar sig för en gift, betydligt äldre man boende på andra sidan Nordsjön. Jag höll honom på avstånd, men märkte ändå att jag tillbringade mer och mer tid till att tänka på honom, blev lycklig som ett barn på julafton då han skickade sms och vetskapen om att han skulle logga in på MSN sent på natten gjorde det omöjligt för mig att sova.

 

Så många gånger satt jag som jag gör nu. Jag satt i badkaret och väntade på att hans namn skulle dyka upp nere i högra hörnet på min skärm. Att han skulle skriva ”hi baby!”.

 

Ett par månader senare var jag fortfarande skeptisk men gick med på att resa till Barcelona för att träffa honom. De fyra bästa dagarna i mitt liv, och startskottet på vår relation, i alla fall rent fysiskt. The connection was there from the beginning.

Och sen då? En besök från honom i april, sen var jag fast. I kärleksträsket, arg på mig själv som inte bara bröt relationen, arg på honom som fick mig att falla och sen åkte tillbaka till England (även om han ville fara mindre än jag). Ytterligare två månader så förberedde jag mina studier för en flytt till England, han hade flyttat ut från sitt hus och talat om för familjen att han ville skiljas. England några månader, en weekend i Rom, möten med hans barn. Hans helt underbara barn. Alice och James är goa som bär och jag saknar dem faktiskt, liksom mina nya engelsktalande vänner. Och nu bor han med mig i Uppsala. Jag svor att jag aldrig skulle komma att ha en relation med honom. När han uttryckte en vilja redan tidigt förra året att ha en stadig relation med mig och flytta till Sverige för mig, skrattade jag åt hans orealistiska tankar. Skrattar bäst som skrattar sist…

 

Konstigt vad ett år kan göra, eller hur? Än en gång sitter jag i badkaret, lyssnar på musik och bara njuter av en stund för mig själv. Men istället för att se fram emot att Kev dyker upp nere i högra hörnet och skriver till mig, ser jag fram emot att han kommer in genom dörren och ger mig en kyss.

 

 

 

 

 

 

 

Tack Linda, Magnus och Kevin för en underbar kväll och natt!

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article8371284.ab

Vi körde genom Europa på tre dagar. Två dagar första gången, en övernattning. Andra gången annan årstid, resan tilläts ta tre dagar och två övernattningar. Likadant tredje och sista körningen genom de sju länderna.

 

Dag 1, packning av bil tills den liknade en micrad popcornspåse, färja mellan Dover-Calais, England-Frankrike-Belgien-Holland. Övernattning i Venlo. God mat, men alldeles för trötta för att njuta något längre i baren, så det blev sussa kudde istället.

 

Dag 2, tidig avfärd genom ett segt jävla Tyskland med köer på autobahn (jamen för helvete, autobahn?! 60 km/h?!!) och sen ett glatt Danmark (det har varit bättre om jag haft skridskor på bilen istället för däck). Olyckor? Nej, inte mer än att vi blev prejade in i vägräcket av en fet lastbil med en (onykter?) tysk bakom ratten, vilket orsakade skrapmärken på höger backspegel som för övrigt slog igen – men vi klarade oss. I Danmark hamnade vi bara ett par bilar bakom en olycka med en lastbil som tvärställt sig över bägge filerna. Väl i Malmö fjorton timmar senare snurrade vi runt som idioter några varv innan vi hittade en parkering i närheten av hotellet (som för övrigt var jättelätt att hitta). En sallad på Max och en flaska vin på hotellrummet till ett avsnitt av Desperate housewives - sen snarkade vi gott.

 

Dag 3, lite matta men fick energi av att det var sista dagen. Kortaste dagen med bara sju timmars körning. Möttes väl av en gudasänd Erik som både erbjöd sig att tvätta bilen och hjälpte oss att tömma den – så otroligt uppskattat!

 

Jamen sen bar det av till julshopping, kylskåpsfyllning, slutgörande av examensarbete, uppackning och sen lite ny packning då det bar av till Kumla, sen till mamma över jul, sen till Krokom över nyår och sen…

 

Nu är vi hemma. Efter närmare 600 mil på vägen bara i december. Vi har bestämt oss för att sluta använda hallgolvet som landningsbana, flytta in Kevin på allvar och faktiskt inse att jag är klar med utbildningen och typ… ta semester två veckor.

 

Var är min drink?

 

 

 

God fortsättning (från Piccadilly Circus)!