-

Det är en märklig känsla. Jag ligger i soffan och känner att du övar på att andas där inne i magen, hur du fyller och tömmer lungorna rytmiskt. Och det slår mig att jag väldigt snart ska få se dig, hålla dig och känna dina andetag mot min hals. Jag kommer lyssna efter dina andetag när jag ligger i sängen om natten, jag kommer njuta av att se ditt lilla, lilla bröst höjas och sänkas när du sover, ammar, tittar dig omkring nyfiket. Om ett litet tag kommer du vara i centrum av allas vår uppmärksamhet. Idag hjälpte Celina mig göra i ordning Nalle Puh-mobilen som hänger över din säng. Hon väntar ivrigt på ”Alex”. Men ännu ligger du i min mage, och hur jag än försöker kan jag inte föreställa mig hur du ser ut, hur du doftar. Ännu är du abstrakt. Du finns här, men jag kan inte riktigt röra dig. Det är en märklig känsla att vi lever tre stycken här idag, utan dig. För jag vet att inom en snar framtid skulle vi aldrig kunna föreställa oss ett liv utan dig. Som att du varit där hela tiden, haft en naturlig del i vårt liv redan från början. Vi lever våra liv alldeles utmärkt utan dig, tills sekunden du finns här. Då kommer vi aldrig någonsin igen kunna leva utan dig. För du ska vara här. Och jag är så glad att det är just du, vem du nu är, som ligger i min mage och övar på att andas.