Förlossningsberättelse
Här delar jag med mig av min förlossningsberättelse. Såhär gick det till när vår härliga, underbara son föddes.
”Är du spänd?” frågar min bror över telefon. Klockan är sex på morgonen den 18 september. Jag har precis tagit min dusch enligt instruktionerna från sjukhuset, tvättat håret och tagit på mig nytvättade kläder. Jag har inte ätit sedan middagen igår och får heller inte dricka något. Jag packar det sista i väskan, min mamma och Celina står sömndruckna i hallen och Kevin gör sig klar. Sedan kör mamma och Celina oss – Kevin, mig och magen – till sjukhuset. Jag känner mig varken spänd eller nervös, bara förväntansfull och tacksam över att denna graviditet är nära sitt slut. Att det bara är några timmar kvar tills jag får träffa den lilla pojke som finns därinne.
Jag pussar Celina hej då, mamma önskar mig lycka till, och sedan går jag och Kevin upp till BB på andra våningen för att anmäla vår ankomst. Vi blir mött av en Hanna, barnmorska, som visar oss runt lite snabbt. Hon förklarar att hon kommer vara med på vårt kejsarsnitt. Hon ger ett varmt, glatt intryck. Vi får sitta ner i dagrummet och vänta på att få ett tillfälligt rum, och blir hämtad av en andra barnmorska som tar oss till ett rum där en annan kvinna redan ligger. Jag blir tilldelad kläder och efter ett tag kommer Hanna och en barnmorskekandidat, Linda, in. De går igenom vad som kommer hända innan operationen – att jag ska få en infart i armvecket och dropp, antibiotika, att blodtrycket ska tas och lite annat. De ska också ta ett blodprov eftersom det senaste som tagits för någon vecka sedan visade att jag hade en ovanlig blodgrupp, eller snarare undergrupp till blodgruppen, och att de därför måste förbereda med att tina upp blod ifall jag skulle behöva under kejsarsnittet. Linda, en ung tjej som pratar gotländska, sätter droppet. De frågar om de ska prata engelska, och Kevin svarar leende ”Jag kan inte prata svenska”, varpå Linda svarar ”I can hear that”. Kevins min är ovärderlig, vi försöker men kan inte kväva våra skratt. Vi skrattar så tyst det bara går, och när vi är ensamma viskar jag att hon menade det säkert inte så, bara att hon förstår att vi föredrar att viktig information tas på engelska. Kevin snörper på munnen, men skrattet lyser fortfarande i hans ögon.
Efter att jag bytt om till operationsrocken och droppet satts får vi veta att ett akut kejsarsnitt kommit in före dagens första schemalagda, och att jag, som var nummer tre på dagordningen, därför får vänta till efter lunch. Vi går därför tillbaka till dagrummet och tittar på teve i några timmar, som går märkligt fort. Vi ser Nyhetsmorgon, Desperate housewives m.m. Skottland går till val om huruvida de ska fortsätta tillhöra Storbritannien. Vi dåsar till lite i soffan, jag hade inte sovit så bra natten innan och det var en tidig morgon. Men plötsligt kommer Hanna och Linda i blåa operationskläder och säger att det är dags. De frågar hur jag mår och jag slås än en gång av hur lugn jag känner mig. De går för att hämta antibiotika och smärtstillande som jag ska få i förebyggande syfte och jag går till rummet för att invänta dem och byta om (har fortfarande på mig mina byxor). Kevin hade gått en snabbis på toa inne på ”vårt” rum, han kommer ut precis som jag kommer in och jag talar om att det är vår tur nu. Efter att jag bytt om och fått medicin går jag, fortsatt med droppstången som följetång, genom korridoren och ut genom dörrarna till hissarna. Hanna och Linda rullar sängen, Kevin är strax bakom mig. Känns lite naket att stå ute vid hissarna i operationsstrumpor och skoskydd, utan skor och endast iklädd en operationsskjorta täckt av en sjukhusrock. Känner mig ännu märkligt lugn.
Vi kommer in till operationsavdelningen på första våningen och de visar vägen mot operationssalen – men jag kan den redan. Jag var där två gånger förra året. Tråkiga omständigheter då, men jag minns hur underbart jag blev omhändertagen av personalen så att vara där känns inte ångestframkallande. Hanna och Linda ställer undan sängen i ett litet rum mittemot dörrarna till operationssalen, och vi ställer oss där att vänta efter att Hanna ringt på dörren. Då kommer det. Jag känner mig plötsligt jättenervös och lite svag i knäna. En del är förstås lågt blodsocker. Men plötsligt är jag orolig över hur det kommer att gå – hur kan man vara vaken under en operation och inte känna någon smärta? Ut kommer en kvinna som presenterar sig och förklarar att hon är narkosläkaren som kommer vara med under operationen. Medan vi står och väntar på att få komma in rullas en kvinna in bakom oss i korridoren, smärtan i hennes ansikte lyser starkt och hon håller om sin gravida mage. Jag känner mig tacksam att jag står upp av egen kraft utanför den här operationssalen, att jag inte genomgår kraftiga värkar. Jag är nog skakad i situationen som det är, hur den här kvinnan mår eller hur rädd hon är kan jag inte ens föreställa mig. Jag fokuserar ett ögonblick på Kevins ansikte, det enda bekanta i allt detta - den närmsta halvtimmen skulle hans ansikte komma att vara den största tryggheten jag har. Jag försöker verka lugn men Kevin anar nog en skymt av en mindre lugn Cecilia och frågar hur jag mår. Han kramar min hand och pussar mig på pannan.
Vi får komma in och där lämnas jag med narkosläkaren. Kevin och de två barnmorskorna går iväg, Kevin ska få byta om till operationskläder. Jag leds in i operationssalen och får sätta mig på britsen. En man kommer in, vi skakar hand och han förklarar att han är narkossköterska. Han tar blodtryck, sätter en klammer om mitt finger och Kevin kommer in. Nu är jag på allvar riktigt nervös och får ta några djupa andetag, pratar leende med personalen. Kevin frågar och jag erkänner att jag nu är ordentligt nervös. Jag känner mig dock väldigt trygg med personalen i rummet, de är effektiva, lugna och har hela tiden en dialog med mig. Jag får nål i ryggen och ska luta mig fram, men barnet i magen protesterar kraftigt mot att bli sammanpressad så jag får sträcka lite på mig. Sedan sätts spinalbedövningen, och jag får lägga mig ner. Kevin kommer upp vid mitt huvud, en kateter sätts, en skärm sätts upp precis framför mig och jag ser nu vad många sagt om att inte titta i lampan, där jag ser en reflektion av min upplysta mage. Jag känner mig plötsligt superorolig, hjärtat slår fort och jag blir yr. Jag tittar mot Kevin, söker hans ansikte, ber honom hålla det nära mitt, behöver hans närhet. Uttrycker att jag känner mig yr. Narkossköterskan, vars ögon jag lägger märke till ovan munskyddet är otroligt fina, med märkligt mörka och långa fransar, tar min puls, sprutar in något i kanylen i armvecket, och tittar lugnande på mig. Jag blundar, fokuserar på att andas, påminner mig om att allt snart är över och att jag får träffa mitt barn om en kort stund. Jag är rädd, och går in i en egen bubbla av tankar för att stänga ute allt som pågår omkring mig och det som komma skall. Precis som jag gjorde under förlossningen med Celina. Men plötsligt känner jag mig lugn, pulsen går ner och jag mår inte längre illa. Narkosläkaren förklarar då för mig att jag hade en reaktion på spinalbedövningen, hjärtat slog ovanligt fort och att jag nu fått blodtryckshöjande. Oron jag kände var en direkt reaktion på det fysiska. In kommer läkarna som ska operera ut mitt barn, de hälsar och jag fokuserar på deras ansikten – men för mig kommer narkospersonalen vara den viktigaste faktorn under denna operation. Och Kevin, som står bakom mig, håller min hand med ena handen och min telefon med kamera i andra handen. Vi tar ett par selfies för humorns skull, sedan jag sätter på flygläge. Alla som är i rummet presenterar sig nu för oss, mest för Kevin eftersom de flesta är på andra sidan skärmen och jag inte ser dem. Några sekunder till, sedan säger läkaren att hon nu testat att nypa mig med något vasst och att jag inte reagerat – och jag svarar att jag inte märkt något alls. Läkaren drar några fakta som att patienten (jag) tidigare opererats för utomkvedshavandeskap och att det därför kan finnas sammanväxningar som kan göra att operationen tar lite längre tid. Sedan börjar så operationen.
Jag fokuserar på ansiktena omkring mig. Narkossköterskan, den assisterande läkaren, Kevin. Mina ögon vilar även på klockan på väggen, det är något rogivande i sekundvisaren som går runt. Jag frågar Kevin om det har börjat, och han svarar att det har det. Det gör mig lugnare, för jag känner verkligen ingenting. Då vet jag att det kommer gå bra. Jag söker Kevins blick men han är som hypnotiserad av vad som försiggår framför honom. Narkosläkaren frågar om han inte behöver sätta sig, men han bara ler, helt fascinerad. Han förklarar för mig att han är glad att han är med i denna stund, för annars skulle han inte ha förståelse sen för hur ont jag kommer ha efter operationen. Kanske en märklig sak att säga till en patient under pågående operation, men jag bara ler. Situationen är nu bara spännande. Narkossköterskan tar kontinuerligt blodtryck och kollar min puls, och jag får vid ytterligare ett tillfälle blodtryckshöjande. Kevin frågar om jag känner vad som pågår, för de anstränger sig rätt mycket för att hålla mina magmuskler åt sidan – återigen kanske mindre pedagogiskt, men jag blir ärligt bara lättad av att höra att allt går framåt och att jag verkligen inte känner något, inte har det minsta ont, och svarar honom just det, att jag inte känner något. Jag hör hur läkaren pratar om tillgänglighet, att jo, det…. jo det går bra, hon kommer åt, behöver inte öppna mer. Jag ser inte narkosläkaren, hon sitter snett bakom mig till höger, men jag hör henne. Snart hörs ett sugande ljud och någon nämner att det är fostervattnet som tas om hand. Kevin säger att de nu har tag om barnet, han är verkligen helt förlorad i stunden och jag påminner honom om kameran, ta kort! Han släpper min hand och höjer telefonen, börjar knäppa. Jag känner ett tryck på magen, de bökar, drar och trycker på ovansidan av magen – jag vet detta snarare än känner det. Men jag känner hur trycket lättar och magen slappnar av – och jag vet att bäbisen är ute. Klockan är 13.42. Kevin säger att det definitivt är en pojke i samma veva som jag hör min lilla son. Jag hör ljudet av min lilla pojke, han mår bra, han är här. Det är nästan tur att jag är helt förlamad av spinalbedövningen från bröstet och neråt, för jag vill sätta mig upp, ta honom från personalen och hålla honom. Jag vill se honom, men njuter ändå just då av att höra det där ljudet jag väntat så länge på. Narkossköterskan tittar på mig med sina lugnande vackra ögon och säger ”grattis!”, även narkosläkaren griper mig om min högra axeln och säger ”bra jobbat”. Jag tittar mot opererande läkaren. Hon är fullt fokuserad på operationen, rotar runt och kommenterar till assistenten hur det ser ut, att moderkakan är ute osv. Kevin pussar mig på pannan, säger ”well done”, märkbart berörd av situationen. Barnmorskorna, Hanna och Linda, kommer runt skärmen så jag får se mitt barn.
Han är täckt av blod, fosterfett, har en något blåaktig ton, invirad i en filt i barnmorskans armar. Han är liten, men ändå stor – jag förvånas över hur stor han är. Jag ser hans små händer, ser inte riktigt hans ansikte först förrän Hanna som håller honom vrider lite på sig. Kevin är nära. Vår lilla pojke skriker, inte alls nöjd med den kalla ljusa världen på utsidan. Efter en kort stund går de iväg med honom, Kevin följer med, och jag tittar upp, andas djupt och lättat. Narkossköterskan ler mot mig och grattar mig än en gång, jag tackar med vad jag vet är något tårfyllda ögon. Narkosläkaren kommer fram vid min högra sida och sätter sig att småprata med mig medan Kevin och barnet är i det andra rummet. Vi pratar lite om förlossningen med Celina, varför vi valde kejsarsnitt denna gång, om barnet jag just fått. Hon frågar om vi funderat på namn och jag säger att vi kallat honom Alexander hela tiden, visst såg han ut som en Alexander? Narkosläkaren säger att hon tror han gjorde det. Hon ställer sig upp och går ut ur rummet, jag tror det är för att göra något rutinmässigt. Istället kommer hon inom några sekunder tillbaka och sätter sig bredvid mig och säger ”Ja, han ser ut som en Alexander”.
Kevin kommer tillbaka med ett stort leende på läpparna och en något avtorkad Alexander i famnen. Hanna frågar Kevin om han minns vad han vägde, han tänker efter och svarar att han väger 3 840 g, Hanna tillägger att han är 51 cm lång(!). Kevin berättar stolt att han klippte av navelsträngen (ja åtminstone stumpen som var kvar efter att de burit ut honom från operationssalen). Hanna frågar om jag vill ha barnet på bröstet och jag svarar ja innan hon ställt frågan färdigt. Jag vill ha honom hos mig, se honom, känna honom. Han skriker, talar högljutt om sitt missnöje med den nya tillvaron. Han läggs på mitt bröst, vi får böka lite för att få honom i rätt vinkel. Hanna tar bilder av mig, Kevin och Alexander. Kevin och jag pussar på varandra, och Alexander. Hanna försöker få honom att suga tag vid bröstet, och jag slås lite av hur märklig situation det är att en främmande kvinna petar runt med min bröstvårta. Hon frågar efter ett litet tag om det går bra att hon håller på här och jag svarar bara att det är märkligt hur oblyg man blir i såna här situationer! Han vill dock inte riktigt suga tag utan mest bara fortsätta förklara hur det var mycket bättre förr. Jag håller om honom, narkossköterskan har flyttat på klammern om mitt finger till andra handen för att jag ska kunna få bättre grepp. Jag börjar vagga Alexander lite lätt, och först då blir han lugn. Förstås tänker jag på gungningen jag gör och frågar läkaren som opererar mig om det går bra, stör det deras jobb där på andra sidan skärmen? Hon svarar att det inte är några problem och hon säger till om det skulle vara något. Läkarassistenten tittar på mig, ler bakom munskyddet och grattar mig. Ett par andra som varit i rummet grattar mig och lämnar rummet. Läkaren är snart klar. Jag tittar på mitt barn, tar på hans otroligt mörka hår och är så glad att känna honom mot mig. Jag frågar Kevin om han har blöja på sig, jag känner inte genom filten. Han svarar att han inte har det – hurså, känner jag mig plötsligt varm och blöt? Jag skrattar till och säger nej, det var mest bara en fråga. Kevin berättar glatt att han redan kissat två gånger under mätningen tidigare. Det är vår pojke det. Återigen pussar Kevin på mig, säger att jag gjort det bra.
Sedan får Kevin ta Alexander och gå till rummet på uppvakningsavdelningen, de förklarar för mig att jag snart också får komma dit. Läkaren är klar, skärmen tas ner och jag tittar på tomrummet där min gravida mage varit – så smal jag känner mig! Läkaren kommer upp vid min sida och förklarar för mig att det inte var några som helst problem med sammanväxningar, att allt såg bra ut där inne och att alla hinnor kunnat tas bort. Hon har sytt med stygn som försvinner av sig själv (det skulle senare visa sig att det till min glädje dessutom var invärtes stygn som jag bett om på inskrivningen två dagar tidigare). Hon säger grattis, önskar mig lycka till och lämnar rummet. Kvar är jag med narkossköterskan och en undersköterska som varit på andra sidan skärmen under operationen. De skjutsar ut mig på britsen till utrymmet precis innanför dörrarna, vilka jag för bara dryga timmen sen stod utanför och var så nervös. Nu är jag plötsligt mamma till en liten pojke, en liten pojke som finns lite längre bort med sin pappa. Narkossköterskan och undersköterskan lyfter mig från britsen till en säng med hjälp av en lift - jag känner mig otroligt tjock när denna måste användas, men förstår ju att jag det inte har att göra med det – jag är totalförlamad från bröstet och nedåt och kan inte alls hjälpa till med överflyttningen. Hela tiden konverserar vi och det känns avslappnat. Narkossköterskan rullar mig till rummet på uppvakningsavdelningen där spinalbedövningen ska sluta verka. Där väntar Kevin och Alexander, den senare har nu har blöja på sig och suger på sin tumme. Narkossköterskan önskar oss lycka till och går för att avrapportera. Jag tackar honom för allt han gjort för mig under operationen. Han fick mig verkligen att känna mig i trygga händer.
Här är förlossningen över och min återhämtning börjar. Den ska visa sig bli fenomenal. Utöver en helt fantastisk upplevelse inne i operationssalen tack vare all fantastisk personal och att lilla pojken mådde bra, förstärks känslan av att jag redan inom 45 minuter har full rörelseförmåga i benen. Sjuksköterskan som kollar till mig säger att det är någon form av rekord och går för att ringa efter BB som får hämta mig. Jag mår bra, känner mig pigg. Redan vid tiotiden på kvällen står jag upp första gången. Det är en märklig känsla då hjärnan fortfarande är inställd på graviditetsvikten - kroppen kompenserar fortfarande för den förflyttade gravitationspunkten. Det går dock snabbt över. Dagen efter mår jag så bra och är nog smärtstillad på tabletter för att åka hem. Så 27 timmar efter att Alexander kom till världen med kejsarsnitt sitter vi hemma vid köksbordet och äter middag tillsammans med storasyster Celina och mormor. Och precis som när Celina kom hem från BB var det en solig och helt oförglömlig fredagkväll.
