-

Äntligen var det dags för en efterlängtad resa till denna stad vi hört så mycket om!

19 september 

Dagen efter Alexanders 2-årsdag. Jag tar barnen i dubbelvagnen och Kevin rullar våra två resväskor till busstationen där vi tar bussen till Arlanda, terminal 5. Alexander är överförtjust i att åka buss och har stora ögon hela vägen till flygplatsen. På flygplatsen äter vi lite smörgåsar vi tagit med oss och sedan är vi på planet. Barnen är på topphumör. Alex har sin första egna flygstol och stormtrivs. Han somnar dock, som vanligt, strax efter att planet lyft. Celina leker och jag och Kevin äter och dricker gott.  

I Prag möts vi av en trevlig taxichaufför som tyvärr meddelar att han har bara en barnstol åt Alexander, Celina får sitta på en kudde. Mittensätet, min plats, saknar bälte. Missnöjd men glad att vara framme hoppar jag ändå in i bilen. Vi kommer fram säkert till hotellet, och möts av jättetrevlig personal. Rummet är helt enkelt ljuvligt, enormt och med en takmålning från 1500-talet.  

Vi dumpar väskor och gör oss i ordning för att gå en promenad. Vi köper tandborstar i en mataffär och går sedan tillbaka till hotellet, där vi byter om och gör oss klara för middag på italienska restaurangen tvärs över gatan. Det är så nära att när Alex behöver blöjbyte springer Kevin tillbaka till hotellrummet med honom. I restaurangen finns även en ordentligt inredd lekdel, precis vid bordet där jag och Kevin väljer att sitta, så vi kan sitta en längre stund trots rastlösa barn som där kan leka av sig. Trötta efter dagen gör vi en tidig kväll. 

20 september 

Det är lite kyligt men fint väder. Alexander skriker högljutt och exalterat så fort en spårvagn kör förbi. Jag läser att spårvagnarna i Prag från början var hästledda på 1800-talet. Vi börjar vår dag med att gå mot gågatan med alla modehus, i riktning mot Krutporten. Vi går förbi en otroligt mysig höstmarknad, och jag ser att man säljer chips på typ grillpinnar. Och potatisar i spiraler runt grillpinnar. Varma chips. Jag älskar varma chips. Vi går dock vidare, och barnen går in i en gigantisk leksaksaffär med stora ögon. Vi går dock vidare även därifrån tomhänta. Vi kommer fram till Krutporten och följer en promenad föreslagen i guideboken jag har med mig. Vi stannar och köper lite färdkost till barnen, brödpinnar, frukt, godis och vatten. Vi går förbi historiska byggnader, mäktiga monument och det hisnande vackra gamla torget, mot Karlsbron. Vi går över bron och följer vägen upp. Väl där är vi hungriga. Vi går in i en restaurang som serverar en fantastiskt god lunch, vilket skulle visa sig vara en av de bättre måltider under den här resan. Celina äter också lite och mår gott, men Alexander sover och missarstunden. Restaurangen är placerad i lokaler från 1300-talet, och när vi gårfår vi en liten lapp med information om ställets historia med oss. 

Mätta går vi vidare. Vi följer kullerstensgator upp mot Pragborgen. På vägen stannar vi till vid ett par små butiker, Celina köper hjärtan av trä i olika färger till sig, mig, mormor och oldemor. (Tyvärr försvann dessa på rummet, vi gissar att städpersonalen misstog pappret lindat runt hjärtana för skräp och slängde det.) Kevin provsmakar choklad. Vädret är fortsatt fint när vi kommer upp till Pragborgen. Vilken utsikt... Vi vandrar omkring på torget en stund, men väljer att inte gå in i Vituskatedralen med barnen då kön är så lång.  

Istället går vi en annan väg nerför kullen, via de mångatrapporna där vi får lyfta barnvagnen i omgångar. Vi går in i Wallensteinsträdgårdendär det fanns en stor damm. Med stora fiskar. Barnen älskar att kasta lite bröd vi har med oss ner till fiskarna, och se hur de enorma sakerna tävlar mot änderna som simmar på dammen. Därefter vandrar vi ner motfloden, tittar på svanar och följer vägen över Kampaön och går sedan över öarna till andra sidan, tillbaka till hotellet. Vi hämtar andan i baren i lobbyn och slappar sedan på rummet med bad och mys. 

Middagen intar vi på en restaurang vi blivit rekommenderade, men vi är föga imponerade. Barnen äter varma chips och ser på film, jag och Kevin äter ett par rätter där vi bägge är missnöjd med en var… Vi håller middagen kort och tar istället en lugn promenad hem, köper med oss lite att dricka och njuter av en kväll i vårt enorma hotellrum. Av bartendern i lobbybaren får jag tips på sevärdheter. Barnen leker och ser på film på plattan, och sedan somnar vi gott.  

21 september 

Det regnar när vi kliver upp, men slutar lagom tills vi ätit vår hotellfrukost. Vi har fler sevärdheter på agendan idag, så efter lite shopping på väg mot Krutporten fortsätter vi motSt Agnes kloster och hänförs av lokalerna som daterats till 1200-talet. Barnen älskar strukturerna i taket och springer entusiastiskt omkring. Vi går därefter vidare mot gamla judiska kyrkogården, och läser om hemsk historia. Än en gång är kön in till själva sevärdheten lång, så vi avstår med tanke på barnen. Istället går vi längs några gator, i riktning mot gamla torget. Vi sätter oss på en restaurang men anser stället för trångt, med dålig (obefintlig) service och går vidare utan att beställa. Till slut, efter många små, ringlande kullerstensgator är vi nästan tillbaka till en gata närmare oss, på en italiensk restaurang, och Alex gallskriker. Han skriker och skriker och skriker. Vi får in vår mat, och dryck, och sakta men säkert i takt med att Alexander får i sig spaghetti pomodoro blir humöret bättre och ljudnivån lägre. Han är inte helt nöjd men vi lyckas åtminstone avsluta vår måltid. Därefter går vi vidare ett tag på gatan/torget där höstmarknaden ligger. Jag går för att titta lite i en butik, och när vi efter ett tag tittar in i vagnen har bägge barnen somnat. 

Så jag och Kevin letar oss in på en karakteristisk bar/restaurang och avnjuter en drink på tu man hand.  

Vi går tillbaka till hotellet när barnen vaknat, och de vill gå så det tar lite tid. På hotellet myser vi lite och gör oss så småningom i ordning för en middag vid en närliggade restaurang vi sett när vi varit ute. Barnen är något kinkiga, äter inte mycket av maten men ser på film och middagen går okej. Kevin och jag smuttar på ett helt fantastiskt vin.   

22 september 

Vi bestämmer oss för att åka upp till spegellabyrinten på Petrinkullen. Vi tar spårvagnen dit, Alexander är alldeles till sig. Vi är framme på några minuter och börjar vår vandring i det fantastiska vädret, förbi det rysliga monumentet över kommunismens offer mot bergbanan som ska ta oss upp till Petrintornet och spegellabyrinten. Barnen tycker det är jättehäftigt med bergbanan, och vi har alla superroligt i spegellabyrinten. Vi följer därefter en lång, slingrande väg ner till restaurangen halvvägs ner, där vi stannar för glass och njuter av solen och den helt fantastiska utsikten. Barnen är lite småkinkiga, Kevin är förbannad på den snorkiga servitören, men jag försöker håller modet uppe. Vi fortsätter den härliga promenaden ner till marknivå, och där hittar vi en stor lekplats där barnen springer av sig en stund. Därefter plockar Celina ett äpple från ett träd längs vägen när vi är på väg därifrån. Vi letar oss ner mot floden, hoppas på att hitta något bra ställe att äta. Vi går till rekommenderade Kampa Park, men det är inte lämpligt med barn så det slutar med att vi lämnar och går vidare. Barnen är rejält kinkiga, och efter ytterligare kanske en timme hittar vi till slut ett ställe där vi kan beställa lite pasta och något att dricka. Vid det här laget är Alexander i upplösningstillstånd. Han skriker och skriker, några av gästerna stirrar oblygt och styggt på oss, andra (turister) ler medlidsamt och uppger att de haft det likadant med sina barn. Jag bär runt, vaggar, vyssjar, sjunger, distraherar med konst runtom restaurangen. Maten kommer aldrig. Kevin säger till, tar över vaggandet. Maten kommer, men då har Celina redan ledsnat, Alexander är inte intresserad. Jag spiller mitt vin, Kevin och jag mer eller mindre kastar i oss maten och vi går. Jag är gråtfärdig. Vi tittar på lite glas av lokala designers, letar oss upp på Karlsbron och där uppe är vi fortfarande andlösa efter de senaste timmarnas slit med onöjda barn. Det blir tyst, jag tittar i vagnen. Alexander har somnat. 

Nåväl, det är bara att göra det bästa av situationen. Jag tar fram guideboken och läser för Kevin om varenda staty medan vi går över Karlsbron. Celina är på lite bättre humör, dock trött. Vi försöker ta in omgivningen, utsikten. Tillbaka på andra sidan bron letar vi oss till höger, går förbi mängder med turister och souvenirbutiker, ner till gatan längs floden. Där står ett stånd, och där säljer man såna där friterade potatisspiraler på pinne…. Jag slår till… och njuter enormt. Gud så gott. Celina blir kinkigare än någonsin när hon inte får en egen, och det duger inte med att dela min. Hon blir helt vild och jag svär att hon hörs på andra sidan floden. Jag är matt, men försöker njuta, och lyckas, av denna fantastiska godsak, överrik på kolhydrater och mättade fetter. Till slut måste vi spänna fast Celina, vi känner inte alls igen henne. På väg tillbaka till hotellet bestämmer vi oss för att jag tar barnen till lobbyn medan Kevin går och köper någon frukt och något sött att äta, så vi kan få upp barnens blodsocker. Desperate times… 

När jag kliver innanför dörren till hotellet har Celina äntligen lugnat sig, men jag är helt slut både fysiskt och psykiskt. Precis dåkommerenav de supertrevligakvinnornaireceptionenfram, hållerupptvåfärggladapåsarochsäger ”I’m so happy to see you, I’ve got presents for your children – we don’t often have children here and we are so happy you are staying with us!”.  

Jag fick verkligen anstränga mig för att, i ren tacksamhet och lättnad, inte bryta ihop och slänga mig runt halsen på kvinnan. Jag kämpade mot tårarna, log och förklarade hur enormt glada vi blir för denna gästvänlighet och speciellt nu då vi haft en minst sagt ansträngd dag… Hela hennes ansikte utstrålar då ödmjukhet och hon blir så glad över att vi blir glada… Celina tar med små glädjetjut emot sin påse som visar sig innehålla en Barbie-docka. Hennes dag är gjord. Alexander sover, men Celina ser att det är en bil i hans påse så hon ropar glatt att han kommer bli överlycklig.  

Jag beställer en drink i lobbybaren i väntan på Kevin ska komma tillbaka. Celina leker med sin docka och hennes tidigare humör är som bortblåst. Vanligtvis brukar småbarnsföräldrars humör vända lika snabbt om barnens humör bara blir bättre, men efter den här dagens upplevelser är vi helt enkelt bara utmattade. Men vi vägrar låta det förstöra resten av vår semester, eller för den delen kvällen. Vi myser på rummet, byter kläder och humör och bestämmer oss för att unna oss middag på ett lite finare ställe. Barnen har ju trots allt nya leksaker att uppehålla sig med… På vägen ut från hotellet springer barnen med sina påsar med leksaker i, och möter kvinnan i receptionen. Hon blir rörd när hon ser att barnen verkligen älskar sina presenter. Än en gång tackar vi henne.  

Vi lyckas leta upp den familjeägda lilla italienska restaurangen (ja det blir mycket italienskt, men det är tacksamt när man har små barn, och vi älskar italienskt), men tyvärr visar den sig vara mycket populär och fullbokad. Då händer dock något totalt osvenskt. Han som tar emot oss uppger, genuint, att han är ledsen att han inte har bord för fyra, han har bara ett litet bord för två kvar. Han uppger att han gärna ger oss ett glas prosecco och erbjuder oss att slå oss ned i sofforna i lobbyn medan vi funderar på vart vi vill gå istället, och uppger att han kan ge ett par rekommendationer. Sagt och gjort –hans rekommendationer inkluderar ett som är för långt för oss att gå med dubbelvagnen, och så den restaurangen vi gick till igår. Och han ger mig och Kevin ett glas prosecco. Han ler och är så otroligt ursäktande för att han inte kunnat erbjuda oss ett bord. Aldrig varit med om sådan ödmjukhet och gästvänlighet, när man faktiskt nekas att få ett bord. Vi sippar på proseccon och bestämmer oss sedan för att gå till restaurangen vi gick till igår. Vi gillade trots allt stället, och barnen skulle känna igen sig. Så vi går dit. Beställer mindre mat än igår, vi har ju lärt oss att barnen ändå inte äter mer än brödet man får till bordet. De leker med sina leksaker, ser lite film på plattan. Jag och Kevin väljer ett annat, också utsökt, vin att njuta av. Vi håller middagen kort, men är ändå nöjda med hur den förflyter. (Kom igen, ALLT är bättre än som det var under dagen… :P) Alexander märker att en servitris kommer springandes när han ramlar på golvet, så till slut lägger han sig ned med flit för att den snygga tjejen ska komma och ta upp honom, ge honom uppmärksamhet… Pappas pojke, helt klart. Skönt att avsluta dagen med skratt och lätt stämning. 

Vi avrundar kvällen på hotellrummet, Kevin gör en ”shoppingrunda” och inhandlar något att dricka både ikväll och för att ta med till Sverige. Prag är, som alla vet, löjligt billigt att turista i och att inta middagar och alkoholhaltigt i.  

23 september 

Vi vaknar, packar, äter frukost. Åker till flygplatsen, fikar lite på en restaurang innan vi går på planet. Resan hem går smidigt.  

Sammanfattningsvis är vi mycket imponerade av Prag, och hotellet är vi så nöjda med att nu när vi ska tillbaka för att närvara vid ett bröllop i Tjeckien och därför ska passa på att åka till Prag några dagar igen, har vi bokat samma hotell och rum. Prag hade varierande kvalitet på service och gästvänlighet, folk kunde både vara rätt avfärdande och extremt gästvänliga. Barnen var i en svår ålder att resa med just nu, men på det stora hela hade vi det mysigt och gjorde det bästa av situationen. Celina pratar ofta och glatt om Prag, och är glad att vi ska tillbaka. Staden är lika vacker och full av historia som man hör om, och det är så värt besök och återbesök!