Tankar från vecka 26
Nu har nästan sex månader av den här graviditeten gått. Jag är rätt stor, större än när jag väntade Celina i samma vecka, och har gått upp ett par kilon mer än under samma period förra gången. Antingen är bäbisen större eller jag fetare. Det visar sig. Bäckenet strejkar alltmer högljutt och det är svårt att känna sig graciös när man är beroende av kryckor för att ta sig runt affären eller på väg till stranden. Efter en kortare runda protesterar fogarna som gångjärn i akut skrikande behov av olja. Har fått låna en TENS-apparat så Kevin stämplar elektroder i svanken på mig på kvällarna. När jag lagt mig för att sova får jag direkt se till att lägga mig i den ställning jag vill sova i eftersom det är ett mindre projekt att byta sida och oftast slutar i grimaser, muttrande och möjligtvis någon svordom på grund av smärtan. Tre månader kvar och jag känner mig orörlig som en val. Kanske inte en blåval, mer som en sån där lite mindre kaskelotval. Räknar med att vara på delfinskalan först någon gång nästa sommar. Foglossning försvinner ju tyvärr inte i samband med att bäbisen lyfts ur min kropp.
För så blir det i alla fall. Efter tandagnissel, en smått aggressiv Kevin, mail med läkare, tårar och flera besök på specialistmödravården står det nu inskrivet i journalen att vår pojke ska förlösas med planerat kejsarsnitt. Vi (främst jag) kan nu andas ut och ”bara” vara gravid. Det blir ett ärr på magen men efter utomkvedshavandeskapet förra sommaren känns inte det som en hisnande grej, och det är betydligt mer värt att veta att mina nedre regioner inte behöver slita mer.
Tre månader kvar och av det består det mesta av sommar. Jag fyller år (blink blink), Celina fyller år, midsommar, förhoppningsvis några dagar på sommarstället om fogarna tillåter, i juli väntar en nära väns bröllop (om fogarna tillåter) och när höstlöven börjar falla ska jag njuta av goda téer, höstmodet och att tvätta små bäbiskläder. Om jag inte redan gjort det då. Under maj månad medan mitt bäcken varit trevligare inställt och illamåendet och tröttheten tillfälligt gett vika har jag organiserat här hemma. Som en vän sa – jag bygger bo. Precis som jag gjorde när jag väntade Celina. Sorterar skåp, organiserar om, planerar inredningen. Plötsligt har vi mer utrymme i lägenheten än när vi flyttade in, trots att vi snart är dubbelt så många. Jag har fixat på förmiddagarna och varit lamslagen av smärta på eftermiddagarna. Kevin har skakat på huvudet åt mig och jag har instämt i att jag kanske skulle tagit det lugnare. Nästa dag har jag gjort nästa projekt. Kevin fortsätter skaka på huvudet, skäller lite på mig emellanåt men håller med om att det blir bra här hemma. Och jag känner mig nöjd med det jag åstadkommit, eftersom min valutveckling knappast kommer göra mig mer lämpad för hemmajusteringar längre fram. Så tre månader kvar, och bortsett från att bilstolen måste provas ut på en ny plats i bilen är vi i stort sett redo för lilla killen. Sängen står på plats, syskonvagnen ligger i sin förpackning under sängen och alla kläder har vi ju, om ännu nere i förrådet. Celina tycker mamma blivit fet men pekar ibland på magen och säger ”bäbis”, så förhoppningsvis tror hon inte att jag bara ätit för många riskakor. Kevin roar sig med att leka med magen och få sparkar tillbaka.
Det blir en lugn sommar i familjens och mysets tecken. Hoppas på bra men inte tryckande varmt väder, att hoten om högt blodtryck i slutet av graviditeten inte slår in och att jag hittar inre ro att ta det så lugnt som bäckenlederna kräver.
