Fyra dagar i Barcelona - BarCelina!
22 mars
Vi kliver upp löjligt tidigt och gör oss själva i ordning och ställer väskorna vid dörren, innan vi försiktigt lyfter vår sovande tjej ur sängen. Hon blinkar förvirrat mot oss medan jag tar på henne jackan över pyjamasen. Hennes ansikte börjar strax stråla av glädje och hon ler hela vägen ner till bilen (är detta verkligen min unge??). Vi lämnar ett snöigt Uppsala och åker till Arlanda där Kevin släpper av mig, Celina och väskorna utanför entrén innan han far och parkerar bilen. Han tar 5.00-bussen från parkeringen till terminalen medan jag lämnar in väskorna och barnvagnen.
Incheckade och klara. Inne på gaten äter vi lite frukost och jag känner mig lite nervös över hur flygresan ska gå - en niomånaders bäbis och två flyg, två starter och landningar. Celina vet inte alls vad som väntar och flinar mot alla som tittar mot henne.
Väl på flyget är hon först exalterad men blir sedan trött och hittar sig tillrätta i Kevins knä med fingrarna i munnen. Starten går hur bra som helst och snart sover hon, och vaknar inte förrän strax innan landning i Berlin.
Andra flyget är hon vaken hela resan och glad. Det är bara de sista minutrarna innan landning som är lite kinkiga, sedan landar vi i ett varmt och soligt Barcelona. Fjärde gången jag och Kevin sätter oss i en taxi utanför terminalen för att åka till hotellet. Den här gången har jag dock en bäbis bredvid mig i baksätet, Kevin sitter fram. Han sträcker sin hand bakom sätet och greppar min.
Vi kommer fram till Ohla hotel och njuter av att vara tillbaka, samma härliga hotell som andra året. Vi checkar in, byter om och beger oss mot Passeig de Gracia för lunch. Rosévin, sol, glada spanjorer som ler och pratar med Celina. Härliga Barcelona.
Efteråt går vi i några butiker innan vi återvänder till hotellet. Väldigt trötta efter den tidiga morgonen, resan och barnpassandet slocknar vi en stund i sängen. Jag tar till slut Celina i barnvagnen och går ner till hotellbaren för att låta Kevin vila en stund. En av de två bartendrarna som arbetat i baren både förra året då vi bara hälsade på, och året innan då vi bodde på hotellet, känner igen mig och kommer fram för att prata lite. Han blir glad att se Celina eftersom han minns att jag var gravid förra året. Han frågar efter Kevin. Jag frågar efter den andra bartendern och får veta att han har slutat och nu driver sitt eget i norra Italien.
Vi avslutar dagen med en snabb middag i i hotellets gastrobar innan vi utmattade tar en tidig kväll. Celina är upprörd och har svårt att komma till ro, och vi somnar till slut alla tre i vår stora säng. En annorlunda första dag i Barcelona, helt klart. Vi har aldrig lagt oss kl. 22 på ett hotell förut. Ja, inte för att sova i alla fall.
23 mars
När jag vaknar sträcker jag på mig, njuter av de mjuka egyptiska bomullslakanen, tittar mig omkring i det eleganta hotellrummet och vänder på mig för att kyssa Kevin. Tittar rakt in i en barnblöja. Hm, något har förändrats. Makar mig upp lite och pussar på Celinas lilla näsa, och böjer mig över henne för att nå Kevin. Vi känner oss utvilade och går upp för frukost. Blir chockade när vi ser att klockan inte ens är 8.
Så, vår första hotellfrukost (vi har aldrig varit uppe i tid för hotellfrukost förut). Vi äter croissanter, färsk frukt, goda ostar, beställer en varm macka med parmaskinka och brie, dricker ananasjuice. Vi blir serverade ett glas cava (!) vilket smakar förvånansvärt uppfriskande en så tidig morgon. Hotellets personal och gästerna omkring spenderar mycket tid på att le mot och prata med Celina som är supernöjd över all uppmärksamhet.
Efter frukost beger vi oss tillbaka mot Passeig de Gracia. Vi har ett mål. Jimmy Choo. I år har Kevin lovat mig att vi inte ska gå tomhänta därifrån. Jag är förväntansfull som ett barn på julafton och har fjärilar i magen. På vägen stannar vi i några affärer och jag handlar ett par toppar. Vi tar oss tid att njuta av vädret, ledigheten, vår glada och lättsamma unge, modet på gatan och i affärerna, och lukterna från caféer, tapasrestauranger och blommor. I affären Mango kommer varenda kvinnlig butiksbiträde fram för att gulligulla med Celina och till slut blir jag lite less då jag vill gå vidare. Kevin har däremot inget emot att ha unga spanjorskor flockandes omkring honom när han håller Celina i sin famn.
Vi börjar närma oss Jimmy Choo. Kevin gör mig uppmärksam på att jag slutat prata, och retar mig lite för att jag är så fokuserad på vad vi ska göra. Jamen ursäkta då. Jag stannar till och byter om från mina hemska men praktiska promenadskor till ballerinaskor. Mina promenadskor är inte värdiga att gå in i en Jimmy Choo-butik. Vi ser de diskreta mässingsbokstäverna över butikens dörr och beger oss dit. En stilig man i kostym öppnar leende dörren och ler lite extra glatt mot Celina när hon rullar in. Jag räcker min väska till Kevin och börjar se mig omkring, lyfter, känner, vrider, vänder, beundrar. Försöker lugna nerverna och se cool och sofistikerad ut. Inte som den glädjesprudlande flickan som sett sitt livs största glass, vilket är hur jag känner mig inombords.
Jag provar några skor. Klassiska pumps, vilket Kevin tycker jag ska satsa på. Men jag känner mer att ska jag äga Jimmy Choos, då ska de vara mer... speciella. Provar några skor, vänder och häpnar över prislapparna. Sen ser både jag och Kevin ett par skyhöga skor, intensivt gröna i en lite mörkare nyans med glittrande stenar. De har ingen prislapp på, vilket alltid betyder ”mer än du har råd med”. Jag provar i alla fall skorna. Mitt hjärta slutar slå och det blir dödstyst i affären. Jag vänder mig för att titta på Kevin och dömer av hans blick att han är lika förtjust som jag i skorna. De sitter perfekt, och ser helt fantastiska ut. Kevin frågar mannen i butiken vad de kostar, och jag börjar direkt och med krossat hjärta att ta av mig skorna. Då stoppar Kevin mig, ber mig snurra lite till i dem. Han frågar om jag vill ha dem. Jag tittar på honom och undrar varför han som annars är så intelligent frågar något så oerhört korkat. Han lutar sig fram, kysser mig på kinden och viskar leende att jag ska be mannen lägga dem i en låda så vi kan ta med dem. Jag tittar stumt och storögt mot Kevin och börjar stammande fråga om han skämtar, och tillägger att det i detta läge vore grymt att skoja så med mig. Han har redan kortet framme.
Världens lyckligaste kvinna med en Jimmy Choo-påse i handen, den underbaraste ungen i vagnen och den mest generösa, älskvärda mannen vid sin sida. Det var vad som syntes gå ut ur butiken den 23 mars 2013.
Jag går som på moln några kvarter, och vi stannar för ett glas vid en restaurang och vilar lite. Därefter fortsätter vi över Placa de Catalunya mot La Rambla, via en marknad och ett par butiker, vidare mot Port Vell och Barceloneta. Vi letar upp den där tapasrestaurangen vi föll för förra året. Det har dock blivit kyligare så vi sitter inomhus, beställer in goda smårätter och delar en flaska vin (något jag inte kunde göra här förra året). Jag är salig, lycklig och bara njuter. Kevin mår gott, Celina tar hungrigt in alla intryck och fortsätter le mot allt och alla.
Vi går tillbaka mot hotellet, det är fredagkväll och Barcelona är aktivt. Gatumusikanter, skrattande sällskap och kärlekspar som går hand i hand. Vi stannar till i en mataffär för att se till att ha lite vatten m.m. på hotellrummet, passar på att köpa några flaskor likörer, cava och rom som vi ser är betydligt billigare än i Sverige. De två unga killarna i affären frågar hjälpsamt om vi behöver hjälp och vi pratar lite snabbt med dem – den ena visar sig kunna lite svenska. De blir förtjusta i Celina och hon får med sig en liten bil. Ännu gladare av denna härliga, varma och vänliga atmosfären bland människor kommer vi tillbaka till hotellet. Vi tar en dusch och byter om.
Vi bestämmer oss för att gå ner till hotellbaren och avsluta dagen med ett par av deras fantastiskt goda drinkar. Bartendern från igår kommer fram och hälsar glatt, skakar hand med Kevin. Medan vi väntar på drinkarna, vilket med all förberedelse och allt arbete bakom tar ca en halvtimme, kommer den unga, nya bartendern ut med en whiskeygelé, med hälsningar från ”vår” bartender. Som vanligt omhändertagna och mötta med värme.
Celina har lite svårt att komma till ro. Trots att det är lugnt och stillsamt i baren, knappt några gäster, är hon engagerad och vill se vad som händer. Efter lite bus somnar hon till slut i sin vagn. Jag och Kevin njuter av en drink till innan vi också gör kväll.
24 mars
Vi vaknar på vår tredje årsdag, sträcker på oss och konstaterar att vädret verkar bra nog för en lååång promenad till Parc Guell som ligger rätt högt upp i stan. Det är söndag och det mesta är stängt när vi börjar promenera längs gator vi inte gått förut, förbi små dammar och mini-parker. Folk är ute med sina barn och leker, rastar sina hundar, åker inlines, sitter på bänkar och filosoferar. Vi går i ett par-tre timmar och mot slutet tog det, trots det inte alltför varma vädret, emot att gå upp längs backarna mot den häftiga mosaikparken som utgör en av Gaudís mästerverk. Vi får stanna vid en kiosk och köpa vatten.
Väl framme kan vi utläsa Parc Guell i mosaiken och vid entrén hörs musik från en liten grotta. Det är stort, soligt och fullt med människor överallt. Vi tittar uppför mängden av trappor och strömmen av människor och bestämmer oss för att INTE ta den vägen med en barnvagn. Istället letar vi upp en alternativ väg som leder runt hela parken. Det skulle visa sig vara helt rätt val. Det går inte riktigt att beskriva de vridna kolumnerna av sten, stigarna av gatusten i mosaikanda och den härliga utsikten över parken och omgivningarna. Och när vi väl kommer upp till ”torget” av sand och ser utsikten och all mosaik som allt är uppbyggt av blir man smått yr av tanken på hur mycket tid det måste tagit att anlägga detta. En vänlig själ kommer fram när jag tar en bild av Kevin och Celina och tar en bild på oss alla tre. Vi beundrar utsikten och går sedan nerför höjden på andra sidan torget och påbörjar vår tur tillbaka. Celina är som vanligt på toppenhumör och får leenden från turister från världens alla hörn.
Vi tar en liten annan väg tillbaka till hotellet, via La Sagrada Familia och förbi det hotell där vi bodde första året i Barcelona. Vi stannar och äter en sen lunch på stället på andra sidan vägen från hotellet, och det känns väldigt märkligt att vara tillbaka. Det är bara ett kvarterscafé, inget märkvärdigt ställe. Men vi minns hur det var för tre år sedan. Här delade vi på en flaska vin, pratade och var nervösa. Här kysstes vi för första gången. Här åt vi i stort sett alla våra bruncher de där dagarna.
Efter att kvinnan bakom baren ägnat ca 10 minuter åt att gulla med Celina och bett att få hålla henne, frågar vi om det går bra att sätta oss till bords. Hon nickar men sliter inte sina ögon från Celina, helt förtjust. Kevin och jag utbyter leenden och sätter oss, och beställer. Kvinnan kommer tillbaka med maten och frågar om hon får ge Celina en liten bit baguette. Vi försöker förklara att vi var här för tre år sedan, men varken hon eller hennes man förstår engelska och vår katalanska är i det närmsta obefintlig. Istället återgår vi till vår måltid. Vilken märklig känsla att sitta vid det där bordet, tre år senare (då i alla fall jag hade sagt att vår vistelse i allra högsta grad skulle förbli en engångsföreteelse) med vår niomånaders bäbis.
Vi rör oss tillbaka till hotellet (efter att kvinnan kommit ut på gatan för att säga hej då till Celina), mätta, trötta och redo för en lugn kväll. När vi kommer till hotellet och vårt rum är en städerska i full gång, går vi istället upp till takterassen. Jag beställer ett par Martinis medan Kevin är på toa, och vi sitter och njuter av utsikten. Celina vaknar och vi leker lite, visar henne att man kan doppa händerna i poolen, låta hennes badankor flyta där lite. Sedan går vi tillbaka i rummet och vilar ett par timmar.
Eftersom det är vår årsdag har Kevin bokat bord på en av hotellets restauranger, den mer exklusiva varianten som bara har öppet ett par timmar och därför endast tar förhandsbokningar. Vi hade i vanlig ordning reserverat bord för 2½ personer. Vi gör oss i ordning och jag känner mig spänd och förväntansfull. Min första kväll i Jimmy Choos... Vi duschar, jag sminkar mig, tar på mig min nya klänning från Monki, sätter upp håret och letar fram min söta lilla guld-clutch som var min mormors, och som hon gav mig i våras. Därefter tar jag försiktigt fram skorna, och jag riktigt hör hur någon gospelkör sjunger Halleluja medan jag tar på dem. De är höga. De är vackra. Jag känner mig som ”a million dollars”. Vi är klara lite tidigt och bestämmer oss för att ta en drink i baren medan vi väntar på att restaurangen ska öppna.
I baren är jag tacksam att jag valde en svart klänning till mina skor. De glittrar och glänser i den dämpade belysningen. Bartendrarna välkomnar oss mer än glatt, och medan Kevin beställer en G&T beställer jag en Vodka Martini. Vi sätter oss vid baren för att kunna konversera med bartendrarna. Den yngre gör min drink, och han gör mig inte besviken i sin konst att förbereda den. Han sprayar rysk vodka i ett nedkylt glas, häller graciöst i martini, drar snabbt och elegant en skiva citron över glasets kant och avslutar med att lägga i en enorm oliv. När han räcker mig glaset känner jag doften från citronen. Drinken är ljuvlig och vi sippar lite för länge eftersom det är dags för oss att gå till restaurangen. Kevin går dock och meddelar personalen, som glatt ger oss menyn att titta på i baren under tiden.
När vi väl tar hissen upp en halv våning och går över glaspassagen in till restaurangen finns där tända ljus, härliga orkidéer och stora tavlor på de vita neutrala väggarna. Ett bord har gjorts i ordning för oss, med en stol för Celina. Hon ler åt alla hon ser och bordet bredvid som redan är på sluttampen av sin fördrink blir distraherade i sitt samtal, måste sluta prata för att vinka åt Celina som förtjust skrattar tillbaka. Vi beställer och serveras ett gott vin.
I ärlighetens namn var maten sådär. Helt enkelt inte i vår smak. En av aptitretarna var helt okej, en klarade jag inte av att äta och förrätten gjorde att jag tappade matlusten. Maten var vackert presenterad, servicen var helt fantastisk och atmosfären underbar, men maten föll oss inte i smaken, trots väl genomtänkt och bra tillagad. Ankmousse och råa musslor, havskräftor och konstiga såser. Näe. Höjdpunkten var de utskurna stenarna som maten serverades i.
Vi är trots allt nöjda med kvällen, njuter av varandras sällskap och jag ler, varm inombords, åt blickarna som mina skor får när vi lämnar restaurangen.
25 mars
Vi sover ut, packar och gör oss i ordning för en picknick i Parc de Ciutadella. Först äter vi en god sista frukost på hotellet, checkar ut och lämnar väskorna där innan vi börjar gå mot parken. Vädret är varmt och härligt, och vi stannar vid en butik för att köpa dricka. Vi har med oss gelégodisar i ett fint paket som fanns på rummet när vi kom in kvällen innan, och nötter vi köpt i marknaden på La Rambla i förrgår.
Väl i parken letar vi upp ett ställe som verkar bra, nära dammen. Kevin påpekar då att det var exakt samma ställe där vi höll till förra året. Medan vi sitter där häller jag mig ett glas cava, lutar mig tillbaka och ser på när Kevin matar Celina. Hon kryper runt på filten med solhatt och jag fullständigt solar i minnet av förra året, när jag var sex månader gravid, Kevin drack cava och jag längtade efter just den här stunden, just nu när jag själv sitter med ett glas cava, och min underbara bäbis är med oss och kryper runt. Vi är bara i parken ett par timmar, men för mig är det den absoluta höjdpunkten på resan. Sol, en filt, vackra omgivningar och det bästa av sällskap, i en park i Barcelona. Vad mer kan man begära?
Så småningom bryter vi upp, med samma tunga känsla som alla år – måste vi åka hem? Måste vi lämna vårt paradis? Det är den varmaste dagen denna resa, vi börjar känna hur det bränner... Men vi går tillbaka till hotellet, möts upp av taxin som tar oss till flygplatsen och åker hem. Celinas första resa avslutas med ytterligare två flyg där hennes leende smittar av sig och hon i gången på väg in till Berlins öppna flyghall får ett skrattanfall. Närmare hundra resande vänder sig upp mot oss i trappan, och möts av en glad liten tjej i en BabyBjörn som bara inte kan sluta skratta.
Tidigare resedagböcker från vårt Barcelona - staden där vår kärlek på riktigt började. :)
Barcelona 2012 - Sex månader gravid är jag åter tillbaka med denna man. :)
Barcelona 2011 - Återkomsten ett år senare, och vi firar 1 år..!
Barcelona 2010 - Jenny var ju egentligen Kevin... :) (Förlåt att jag ljög, mamma!)
