Julförberedelser, tårar och fjollskrik
Igår var en liten udda dag. Jag och Erik skulle göra några ärenden, sista julföreredelse-shopping (jodå mamma, du får många julklappar i år!), hamstrade medicin (jag och Sendy tävlar om högkostnadsskyddet), postade brådskande brev (skattejämkning!!) och lite annat. Vi for även till Skatteverket, där jag samlade på mig broschyrer åt mig och tjejerna att ha med på tentan i januari. Jag fick jag en del undrande blickar från folk när jag dubbelvikt av ansträngning släpade ut en container med broschyrer genom entrén.
Bråttom hem, packa katten för att skicka iväg henne på en buss med en främmande människa till Piteå. Underbara Ida hade fixat en sista minuten-kattvakt åt mig (Idas kattvaktsförmedling har tydligen jour), en kompis som skulle ta bussen från Umeå till Piteå och som ville ta med Dolis över jul och nyår. Och jag förvandlades till en grinande hönsmamma. Usch, så jag skämdes för mig själv. Det är ju en katt! Men jag rår inte för det. Det är min lilla bäbis, som jag övergav. Kändes det som. Förmodligen mest för att jag dumpade henne på en människa jag aldrig träffat, och att jag ju helst hade velat ha med min pratande älskling under storhelgerna. Så jag hulkade och snyftade, sen bitch-slappade jag mig själv för att släppa separationsångesten. Hon har det ju bättre i ett stort hus där hon får springa som hon vill, än instängd i ett rum större delen av veckan. God Jul och Gott Nytt År, Dol-Dol, vi ses den andra januari! Glöm aldrig att mamma älskar dig!
När min röst återgått från skärande falsett till normalton, for jag till Markus och såg film. Först såg vi Seven, en mycket bra film med bra skådespelare, och oförutsägbart slut. Sen såg vi Mirrors. Huvva. 75 % av tiden fick jag motstå en impuls att slänga mig i famnen på Markus som ett barn och tröstsuga på tummen. Istället nervös-åt jag chips, och när halsen ömmade efter alla skrik och jag till slut fick kramp i armarna av att krama kuddarna så hårt åkte Vodka-flaskan jag av en händelse (in case of emergency) hade i väskan. Efter en styrketår gick det bättre. Antagligen för att det värsta var över, men ändå.
På måndag morgon stuvar vi in oss i svartSaaben och far till Rimbo. Erik, älsklingen, ville fara redan imorgon när han slutat jobba, så ivrig att få semester och åka bort, till Bobacken och sen till Krokom. Men med min snepippade syn är det inte så klokt att köra i kasst väglag i mörker, så vi får lov att vänta till måndag ändå. Så idag och imorgon ska jag ägna mig åt att hitta på ursäkter till varför jag har en hel väska enbart till mina skor och väskor. Några förslag? Ska såklart också slå in julklapparna som legat under julgranen i en julklappssäck (vad gör man inte för julkänslan?) och försöka få plats med alla kläder i EN väska. Usch, så hård jag är mot mig själv. EN väska, har jag sagt, så att inte bilen ska påminna om en flyttbil. Vi får väl se hur det går. Jag återkommer med rapport.
God Jul önskar Disa, Sendy och Dolis!
