Jul trots krosskador
På väg ner till Rimbo, E4:an södergående strax norr om Höga Kusten-bron. Jag påbörjar en omkörning av några bilar och slutligen en lastbil. När jag ligger snett bakom lastbilen börjar massor med snö fara på bilen. Först snörök, sen lössnö, sen snöbollar på taket. Och slutligen en jävla smäll. En isbit med en diameter som ratten. För sent att sakta ner, bilar bakom. Måste framåt. Lastbil på höger sida, vajerräcke på vänster sida - måste hålla ratten rak.
Jag blir iskall, men fortsätter köra, koncentrerar mig på att hålla kursen, inte reagera på smällen och rycka till, medveten om att jag kör 110 km/h och att minsta ryck på ratten kan kosta oss åtminstone denna jul. Ljuden omkring mig försvinner, sitter som i vakuum.
Tittar snett ner på vindrutan och ser att rutan krossats på vissa ställen. Jippie. Ni kan ju tänka er hur det lät i bilen. Sakta kommer ljuden omkring mig tillbaka, lastbilen är nu bakom mig. Ser att de bilar som låg bakom mig i omkörningsfilen avbrutit omkörningen, med andra ord såg de vad som hände. Enkelfiligt. Tankarna kommer igång - jag tänker inte pröjsa för rutan! Jag registrerar tidpunkten, 10:54. Jag ber Erik ta registreringsnummer och åkerinamn på lastbilen, så jag saktar ner lite så Erik kan se. Jag undrar om jag ska försöka signalera till chauffören, men det är ju inte så lätt när man ligger framför... Svänger jag av lär han ju bara blåsa på, tänker jag.
Erik får reda på numret till åkeriet, ringer och vill diskutera ersättning. En kvinna svarar, trevlig och vänligt, ersättningen fixar hon, säger hon. Hon är tydligen fru till mannen som körde lastbilen.
Min puls går inte riktigt ner, efter ett tag börjar det sjunka in vad som hänt. Hade isbiten träffat lite till höger hade hela vindrutan krossats. Hade den träffat i mitten på rutan hade den kanske gått igenom. Hade jag klarat att hålla kursen då? När jag inte ser något?
Vi stannar till i Sundsvall, och då kommer det. Jag börjar skaka hejdlöst, fryser som en tok. Fan vad vidrigt. Vi ser på vindrutan, och även att vi har repor i lacken på stolpen.
Några timmar senare ringer lastbilschauffören - han blånekar allt och vill först inte betala. Jag nämner några paragrafer som kan ge två års fängelse, grov vårdslöshet, hans förbannade plikt att se till att fordonet han framför i trafik inte orsakar fara/skada för annan. Han säger att han betalar vår självrisk, att han inte vill ta det på sin lastbilssjälvrisk som ligger på över 10 000 kr. Helt okej för oss, bara vi får en hel ruta.
Dagen efter pratar vi igen, och då tar han tillbaka det han säger. Han tänker inte betala ett jota. Vilken *****. Så nu sitter vi tacksamma för att vi klarade oss, men med en trasig ruta och ett bråk som ger mig sån fruktansvärd magont. Att det finns så empatilösa smitare som vägrar ta ansvar. Han påstår alltså att vi skulle stannat honom. På E4:an? För det första är det inte tillåtet. För det andra var vi i chock, tänkte inte så klart. Och inte fan tänkte vi att vi skulle ha att göra med en svår trångsynt person. Han säger att han inte köper att vi var i chock. Jag frågar honom om han har en aning om vad som kunde ha hänt, och om han satt i bilen och hörde smällen. Han tystnar.
Jag har fortfarande ont i magen för detta, mest för bråket. Har haft svårt att sova, och haft en del mardrömmar om trafikolyckor. Har heller inte riktigt satt mig bakom ratten sen i måndags, men imorgon när vi far till Krokom ska jag försöka återhämta mig lite. Det som tär mest på mig är lastbilschaufförens absoluta brist på medkänsla, insikt. Då tänkte jag att 1500 spänn i självrisk inte är så mycket att bråka om, för honom. Nu tänker jag att 1500 spänn för oss inte är så mycket att bråka om - vi överlevde ju. 1500 kr, jämfört med att inte komma fram alls. Jag kan dock tala om att vi har polisanmält honom. Vet inte om vi kommer fullfölja detta, jag vill helst bara lägga det bakom mig, stoppa undan det nånstans som en hemsk mardröm.
Detta är verkligen inte ett inlägg som de andra, jag är medveten om det. Ville bara få detta hemska i print. Skriva av det, skriva bort det. Nu ska jag gå ner till mamma som lagar mat, ta ett glas vin och njuta av att vara.
Man vet ju faktiskt inte om man kan vara imorgon. Man kan få en iskoka i vindrutan och dö i en trafikolycka.
En del av skadorna.
Jag blir iskall, men fortsätter köra, koncentrerar mig på att hålla kursen, inte reagera på smällen och rycka till, medveten om att jag kör 110 km/h och att minsta ryck på ratten kan kosta oss åtminstone denna jul. Ljuden omkring mig försvinner, sitter som i vakuum.
Tittar snett ner på vindrutan och ser att rutan krossats på vissa ställen. Jippie. Ni kan ju tänka er hur det lät i bilen. Sakta kommer ljuden omkring mig tillbaka, lastbilen är nu bakom mig. Ser att de bilar som låg bakom mig i omkörningsfilen avbrutit omkörningen, med andra ord såg de vad som hände. Enkelfiligt. Tankarna kommer igång - jag tänker inte pröjsa för rutan! Jag registrerar tidpunkten, 10:54. Jag ber Erik ta registreringsnummer och åkerinamn på lastbilen, så jag saktar ner lite så Erik kan se. Jag undrar om jag ska försöka signalera till chauffören, men det är ju inte så lätt när man ligger framför... Svänger jag av lär han ju bara blåsa på, tänker jag.
Erik får reda på numret till åkeriet, ringer och vill diskutera ersättning. En kvinna svarar, trevlig och vänligt, ersättningen fixar hon, säger hon. Hon är tydligen fru till mannen som körde lastbilen.
Min puls går inte riktigt ner, efter ett tag börjar det sjunka in vad som hänt. Hade isbiten träffat lite till höger hade hela vindrutan krossats. Hade den träffat i mitten på rutan hade den kanske gått igenom. Hade jag klarat att hålla kursen då? När jag inte ser något?
Vi stannar till i Sundsvall, och då kommer det. Jag börjar skaka hejdlöst, fryser som en tok. Fan vad vidrigt. Vi ser på vindrutan, och även att vi har repor i lacken på stolpen.
Några timmar senare ringer lastbilschauffören - han blånekar allt och vill först inte betala. Jag nämner några paragrafer som kan ge två års fängelse, grov vårdslöshet, hans förbannade plikt att se till att fordonet han framför i trafik inte orsakar fara/skada för annan. Han säger att han betalar vår självrisk, att han inte vill ta det på sin lastbilssjälvrisk som ligger på över 10 000 kr. Helt okej för oss, bara vi får en hel ruta.
Dagen efter pratar vi igen, och då tar han tillbaka det han säger. Han tänker inte betala ett jota. Vilken *****. Så nu sitter vi tacksamma för att vi klarade oss, men med en trasig ruta och ett bråk som ger mig sån fruktansvärd magont. Att det finns så empatilösa smitare som vägrar ta ansvar. Han påstår alltså att vi skulle stannat honom. På E4:an? För det första är det inte tillåtet. För det andra var vi i chock, tänkte inte så klart. Och inte fan tänkte vi att vi skulle ha att göra med en svår trångsynt person. Han säger att han inte köper att vi var i chock. Jag frågar honom om han har en aning om vad som kunde ha hänt, och om han satt i bilen och hörde smällen. Han tystnar.
Jag har fortfarande ont i magen för detta, mest för bråket. Har haft svårt att sova, och haft en del mardrömmar om trafikolyckor. Har heller inte riktigt satt mig bakom ratten sen i måndags, men imorgon när vi far till Krokom ska jag försöka återhämta mig lite. Det som tär mest på mig är lastbilschaufförens absoluta brist på medkänsla, insikt. Då tänkte jag att 1500 spänn i självrisk inte är så mycket att bråka om, för honom. Nu tänker jag att 1500 spänn för oss inte är så mycket att bråka om - vi överlevde ju. 1500 kr, jämfört med att inte komma fram alls. Jag kan dock tala om att vi har polisanmält honom. Vet inte om vi kommer fullfölja detta, jag vill helst bara lägga det bakom mig, stoppa undan det nånstans som en hemsk mardröm.
Detta är verkligen inte ett inlägg som de andra, jag är medveten om det. Ville bara få detta hemska i print. Skriva av det, skriva bort det. Nu ska jag gå ner till mamma som lagar mat, ta ett glas vin och njuta av att vara.
Man vet ju faktiskt inte om man kan vara imorgon. Man kan få en iskoka i vindrutan och dö i en trafikolycka.
En del av skadorna.
Kommentarer
Postat av: Cissi
Men SHIT va hemskt... Förstår att du vart alldeles ifrån dig...o SPECIELLT när det uppstår bråk kring det hela...Been there, done that.... !! Hoppas att allt löser sig till det bästa o att ni kommit fram ordentligt till Krokom!! Kram till er!
Trackback
