-

I onsdags, efter en väldigt lång dag med juristutbildning och rättsmedicinskurs, plus jobb, skulle jag förflytta mig från sjukhuset där vi haft ett par föreläsningar, till polishuset för nästa. Folk i klassen började stöna och undrade hur vi skulle ta oss till andra sidan stan på en halvtimme (busslinjerna är inte de bästa i den här stan). Jag talade om att jag hade bil och tre platser över i fall någon ville åka med. Har nog aldrig varit så populär.

Efter att ha packat ihop, godkänt två fripassagerare och plockat upp Maria (som var hemma) for vi till polishuset. Det första både Maria och Hanna frågar är hur jag kan hitta så bra till polishuset? Hm… Jag svarar bara att jag och poliserna känner varandra vid det här laget. Efter att skratten dött ut förklarar jag att dels kör jag mycket i den här stan och därför hittar, dels var jag till polishuset för att skaffa pass för 1½ år sen.

Väl vid entrén till polishuset läser vi detta: ”För insläpp – använd porttelefonen.” Under denna lapp står en till: ”Porttelefon ur funktion. Om inget svar, ring 090-XX XX XX”

Ursäkta? Porttelefonen är ur funktion, men om man inte får något svar…? Det är ju som att säga: ”Prata med din morfar om detta. Han är visserligen död, men om du ändå inte får något svar, så…” Suck.

Jag ringer numret som står på lappen.
”Välkommen till polisledningen. Du är placerad i kö.”
Nej tack, det räcker med att jag är placerad utanför porten. God damn it. Efter en stund ber jag en av de andra tjejerna jag hade med mig i bilen att ringa och höra om kön är slut nu. Hanna erbjöd sig sin mobil, men inte sin röst – jag fick prata. Suck igen. Hon tar upp sin mobil och börjar slå siffrorna. Och här kommer en av anledningarna till att jag verkligen hoppas att det inte fanns övervakningskamera eller nån sorts ljudupptagning där vid porten till polishuset.
Hanna: Nämen titta så stora bokstäver det är på den här mobilen!
Vi andra skrattar lite nervöst och tittar på varandra.
Cecilia: Det är väl din mobil? *hoppas på rätt svar*
Hanna: Jadå, har bara inte haft anledning att slå något nummer eftersom alla är inlagda.
Puh!

Vi står där, jag bankar lite, vi tittar på alla som går förbi oss inuti polishuset, som ler och sen går vidare. What the fuck? säger vi. Vi pratar och drar alla möjliga skämt man inte ska dra utanför en polisport om man förväntar sig att bli insläppta, och vi kollar oss nervöst omkring efter övervakningskameror och dylikt.

När Hanna slagit numret får jag hursomhelst kontakt.
Polisen: Polisen.
Cecilia: Ja hallå, vi står några stycken vid porten och skulle vilja bli insläppta.
Polisen: Jaha, varför då?
Vad är det för fråga?
Cecilia: Ja, vi ska på föreläsning.
Polisen: Med vem då?
Cecilia: *tittar på de andra tjejerna * Någon Christer Sand… Sund… ström? *Maria berättar polisens rätta namn, jag upprepar för kvinnan i telefonen*
Polisen: Ska du på förhör?
Vadå??!!
Cecilia: Nej, jag ska inte på förhör! *asgarv bland tjejerna, dessutom har två till kommit*
Jag… VI ska på föreläsning!
Polisen: Jaha, dröj ett ögonblick.
Suck.
Efter en evighets väntan hör vi hur det surrar till i låset, vi tar oss in i en hall, eller snarare ett rum med ytterligare en dörr i andra ändan innan man är inne i entrén. Mer som en sluss. Där står vi. Den andra dörren är låst, och yttersta dörren går igen bakom oss, och vi är fast. I telefonen hörs ingenting.

Cecilia: Jaha, då är vi fångna. Som djur. Förlåt för att man går en utbildning, liksom.

Ett surr till hörs, jag sliter upp dörren och vi är inne i polishuset. Poliser kommer, bland annat den vi ska ha föreläsning med. Han går för att öppna för nya personer som kommit till entrén (och som vi inte kan släppa in då det kräver speciella nycklar man stoppar in i en vägg bakom ett kontor), och lyckas själv låsa in sig i slussen. Mer skratt. Både från oss och den andra polisen, som inte hade nycklar.