-

På lördag for jag och Sus på stan. Jag skulle julhandla, hon skulle ”bara vara sällskap”. Mm, visst. Det blev inte en enda julklapp handlat (om man inte bortser från den lilla överraskning jag hittade åt Erik på damunderklädesavdelningen på Lindex… *ler brett*), däremot en del icke-planerade inköp.

Jag hade ju länge väntat på att ha en anledning att gå till Bianco - en av mina favoritskoaffärer här i stan. Jag har abstinensbesvär såhär års, sandaletter är inte lämpliga i minusgrader. Jag går numera i mina skor på kvällarna hemma, bara för att kunna njuta av de höga, vassa skönheterna.

Hursomhelst, precis som förra gången hann jag bara ta ett steg in i butiken, innan jag och Sus sträcker fram våra händer (som hungriga barn som får en tallrik mat) och greppar varsin röd sko… Vi springer till en spegel, skor och strumpor flyger och det tar bara några sekunder innan jag och Sus är en decimeter längre – och kära. Jag ringer min älskade Erik, använder en sockersöt röst och får genast ett löfte om en tidig julklapp… Älskade, älskade man… Som uppmuntrar mitt skointresse! Sus hann bestämma sig för att hon inte har råd, och lämnar med ett barns sorgsna ansikte tillbaka kartongen till försäljaren. Då får hon ett samtal, och en upplysning om att hon helt plötsligt har råd. Hon står och studsar, ber mig säga åt försäljaren att hon vill ha skorna. Jag förstår det akuta i att inte låta skorna försvinna tillbaka in i nåt lager, jag använder armbågar och benmuskler för att få folk ur vägen, hoppar över bänkar och får tag i försäljaren, och säger segervisst att även Sus trots allt vill ha skorna. Försäljaren ger mig ett nöjd leende, men hennes ögon skvallrar om att jag förmodligen är färdig för psyket.

Det roliga på Bianco är ändå hur människor blir mänskliga. Den svenska stela ”prata ej med främlingar”-attityden försvinner, utan okända människor kommenterar och ger spontana komplimanger om skorna man provar… Det är som en egen liten värld, en skovärld där de sociala spelreglerna ändras, kylighet omvandlas till medmänsklig värme och förståelse.

Nöjda och inställda på att fira våra skor och generösa skobetalare, går jag och Sus med ett saligt leende på läpparna ut från butiken. Vi spenderade ungefär tjugofem minuter i Bianco-lokalen, och hade hunnit förvandlas från barn med fascinerade ögon till kvinnor i skor med höga stilettklackar, vi hann med hela känslospektrumet från djup bankrutt-sorg till strålande glädje och en känsla av att saker alltid löser sig. Herregud.

Vi for hem till Sus, gjorde billig pulvermat och drack vin. Vi tog på oss myskläder, och naturligtvis skorna. Det matchade såklart inte, men att sätta på sig skorna och bara sitta och titta på dem… Dessa röda, vackra, smäckra ting…

Jag och Sus tillbringade kvällen med äkta tjejsnack, med hemligheter som föranledde svärande av en vined. Vi klubbade även igenom en Bianco-regel. Denna butik är under alla omständigheter förbjuden att äntra, om vi inte har råd att ta konsekvenserna!

Tyvärr fick jag mersmak, och besökte Biancos hemsida. Erik fick genomföra hjärt- och lungräddning på mig när jag hittade ett par nya älsklingar… Jag bara måste ha dem. Jag berättade om dem för Sus, som upplyser mig om att hon såg dem i butiken. Jag svimmar på nytt innan jag loggar in på internetbanken, kollar almanackan och ser att nog har jag råd… frågetecken. Jag känner mig själv. Jag såg inte skorna sist, eftersom jag var upptagen med att dregla på de röda tingen, men jag vet att jag kommer se mig om efter det nya paret när jag besöker Bianco i veckan. Jag har självinsikt. Jag kommer inte kunna hålla mig ifrån butiken.

Sponsring emottages tacksamt!