På klippkanten
Har hamnat lite i ett vakuum. Hade hoppats på ett extrajobb i alla fall som skulle börja i januari men det blev inte heller av (men tack Manpower för att ni var så entusiastiska!). Så där rök min enda chans till inkomst i februari. Visst, vi klarar oss. Men det ÄR inte speciellt roligt. Fick en dipp ett par dagar, kände att herrejävlar, gravid i femte månaden, en hyfsat stor studieskuld upparbetad under sex års tid för att erhålla två examen, och inget jobb ens i sikte.
24 år. 2 examen. Ca 60 sökta jobb. Inte ens ett telefonsamtal.
Mitt största problem är att ekvationen inte säger: 24 år. 2 examen. 10 års erfarenhet.
Tack regeringen, för att ni underlättat för unga på arbetsmarknaden. Ni har verkligen gjort ett kanonjobb.
Är på mållinjen av en hösttermin där jag läst två heltidskurser plus en kurs på kvartsfart, har bara en liten kurs kvar och sen är jag klar. Redo. Brinnande ivrig att börja arbeta, gå upp tidigt, pendla, gå på affärsluncher, skriva avtal och ge råd i diverse juridiska ämnen, komma hem sent och däcka i soffan med en kopp te lagom till Kevin avslutar dagens hemläxor eller en omgång Grand Prix på Wii Mario Kart.
Vill att det där nya livet ska börja nu. Har ju liksom förberett mig för det här. Hårt och intensivt.
Men jag måste älska alla stöttande ord jag hör runt om. Att om jag inte fått jobb än har det helt enkelt inte varit meningen. Det kommer, tappa inte tron.
Kanske har de rätt. Kanske är det inte ett jobb jag behöver just nu, kanske är det vila. Att tagga ner lite efter alla intensiva år. En liten paus innan arbetslivet kör igång med en brutal rivstart och inte slutar förrän jag är närmare 70 år.
Så jag tänker njuta ändå. Av sovmorgnar. Av en stillsam kopp te i sängen sent på morgonen. Av långa promenader med Disa och stavar. Jag tjänar inget på att oroa mig över min situation när jag gör mitt bästa för att förändra den. Visst, mycket lättare sagt än gjort. Men om några år när jag tillhör den där skaran som klagar på stressiga arbetsdagar och hur tiden inte räcker till kommer jag se tillbaka på den där ofrivilliga pausen och önska att jag njutit av den mer, ovetandes om vad som komma skulle.
Så upp med hakan, C. Och lyssna på din underbara Kevin som alltid stöttar dig och ser livet från den ljusa sidan.
C: I can’t help but feel like I’m standing at the edge of a cliff…
K: Well there you go! The view is fantastic!
24 år. 2 examen. Ca 60 sökta jobb. Inte ens ett telefonsamtal.
Mitt största problem är att ekvationen inte säger: 24 år. 2 examen. 10 års erfarenhet.
Tack regeringen, för att ni underlättat för unga på arbetsmarknaden. Ni har verkligen gjort ett kanonjobb.
Är på mållinjen av en hösttermin där jag läst två heltidskurser plus en kurs på kvartsfart, har bara en liten kurs kvar och sen är jag klar. Redo. Brinnande ivrig att börja arbeta, gå upp tidigt, pendla, gå på affärsluncher, skriva avtal och ge råd i diverse juridiska ämnen, komma hem sent och däcka i soffan med en kopp te lagom till Kevin avslutar dagens hemläxor eller en omgång Grand Prix på Wii Mario Kart.
Vill att det där nya livet ska börja nu. Har ju liksom förberett mig för det här. Hårt och intensivt.
Men jag måste älska alla stöttande ord jag hör runt om. Att om jag inte fått jobb än har det helt enkelt inte varit meningen. Det kommer, tappa inte tron.
Kanske har de rätt. Kanske är det inte ett jobb jag behöver just nu, kanske är det vila. Att tagga ner lite efter alla intensiva år. En liten paus innan arbetslivet kör igång med en brutal rivstart och inte slutar förrän jag är närmare 70 år.
Så jag tänker njuta ändå. Av sovmorgnar. Av en stillsam kopp te i sängen sent på morgonen. Av långa promenader med Disa och stavar. Jag tjänar inget på att oroa mig över min situation när jag gör mitt bästa för att förändra den. Visst, mycket lättare sagt än gjort. Men om några år när jag tillhör den där skaran som klagar på stressiga arbetsdagar och hur tiden inte räcker till kommer jag se tillbaka på den där ofrivilliga pausen och önska att jag njutit av den mer, ovetandes om vad som komma skulle.
Så upp med hakan, C. Och lyssna på din underbara Kevin som alltid stöttar dig och ser livet från den ljusa sidan.
C: I can’t help but feel like I’m standing at the edge of a cliff…
K: Well there you go! The view is fantastic!
Kommentarer
Postat av: L
Tack för fin läsning, och passande bild där... :)
Trackback
