-

En serie händelser under hösten och vintern har förundrat mig och fått mig att fundera på vad det är som gör att vissa människor inte kan eller vill ta tag i sina problem. På vägen hem från universitetet igår hamnade jag i en sån där försjunken trans och funderade på livets gåtor sådär som man annars bara gör över en flaska vin eller två med en god vän. Medan jag kryssade mellan filer, vägarbeten och gjorde mitt bästa för att undvika bromsljusen i den hektiska Stockholmstrafiken kom frågorna. Vad är det som gör att någon tar till flaskan, blir hög på piller eller hittar på lögnaktiga historier i syfte att må bättre själv? Som stjäl av pengar eller emotionell energi för att ta sig framåt? Vilka problem kan möjligtvis vara så stora att någon inte kan hantera dem öga mot öga istället för att gnälla sig igenom livet, älta det förflutna om och om igen eller klaga så högt på sin nuvarande situation att personen till slut inte hör något annat än sin egen röst? Som sakta super ihjäl sig eller fabricerar sin existens och förpestar tillvaron för andra i processen?

Jag mindes en konversation med en überfilosofisk konversationslysten intagen på anstalten förra sommaren. Jag jobbade på sexualbrottsavdelningen och denne man diskuterade livsexistentiella frågor och hopplösheten i sin situation, att brotten han begått innebar att han aldrig skulle ha en framtid, kunna göra något med sig själv. En inställning alltför vanlig bland de stackars, stackars intagna på anstalten. Jag argumenterade för att alla har makt att ändra sin situation, att göra något åt sitt liv. Han skakade på huvudet och fnös. Han nickade mot sina korridorspolare och frågade:
- Tror du på fullt allvar att alla här har en chans till ett vettigt liv efter att de muckat?
- Ja, svarade jag. Däremot tror jag långt ifrån alla är medvetna om det.
Detta svar fick tyst på honom i åtminstone en halv dag.

Jag dömer inte någon. Jag är långt ifrån perfekt, jag har förmodligen försuttit min plats i himlen för längesen och gudarna ska veta att jag haft svåra faser i livet. Ibland kan livet självt kännas oöverkomligt, men vad blir bättre av att inte ta kontroll över det?

Någonstans i höjd med Upplands Väsby kom jag på att jag har ledsnat på personer med såna här problem. Vissa är värda att hjälpa, såklart. Försöka stötta, uppmuntra, ge av sig själv för att de ska orka. Speciellt de som vill och jobbar på att göra något åt sin situation. Andra är man bara less på att ideligen ge förståelse och sympati, att hålla dem i handen. När vuxna människor låter problemen ta överhanden så det rinner över på deras närmsta, på sina barn (som i allra värsta fall är minderåriga och för små för att behöva se mamma eller pappa däckad på soffan, för små för att förstå att det är godare med några extra supar än att spendera kvalitetstid med dem), på sina föräldrar (som inte kan ta ansvar för sina vuxna barn men som ändå plågas av deras handlingar), på sina vänner, släktingar. Vad är poängen? Är det värt att bränna broar, att sumpa förtroenden?

Är det värt att låta sitt liv glida förbi utan att göra det bästa av det? Vi kan inte förändra det förflutna, göra det som är gjort ogjort. Men vi har all makt i världen att göra något åt vår framtid. Det behöver inte handla om att byta jobb, flytta eller bryta upp med sin partner. Ibland, visserligen. Men jag tror att oftast är det så små förändringar som en ändrad inställning som gör den stora skillnaden. Tankekraft. Se till det man har, istället för det man inte har. Uppskatta livet här och nu, det är ju trots allt det enda vi har. Medan trafiken flöt på och sakta lättade upp funderade jag också på de människor runt omkring mig som visat prov på mod och styrka att göra just detta. Som brutit upp, flyttat, vänt upp och ner på sina liv. Och andra som inte gjort stora förändringar alls men som tagit sig igenom livets alla tänkbara prövningar med ren viljekraft och ovilja att grotta ner sig i skit. Så jag beundrar och älskar dessa personer! Man behöver inte vara stark för att få min kärlek. Men man behöver vara modig nog att göra något åt sina problem för att förtjäna min respekt.

Några omkörda långtradare senare när jag funderade på vad det är man egentligen förlorar och vinner beroende på sin inställning började Nordman sjunga ”I nattens sista timma”. Låten kändes så träffande att jag nästan rös när jag blåste förbi Arlanda:

Sitter du i mörkret,
och sörjer det som var.
Så fastnar du i tiden,
Fast ingenting finns kvar.

Du slår dig själv i bojor,
som du smitt av bitterhet.
Och ingen tar sig in i,
din värld av ensamhet.

Livet kan vara din vän, först när du lever.
Ödet kan formas igen, bojorna brytas än.
Döden ska komma till dig, vem är förskonad?
Om du är nöjd eller ej, väntar han dig ändå.

I nattens sista timma,
när lågan flämtar till.
Då vaknar också döden,
och frågar vad du vill.
Han väntar där i mörkret,
som tätnar i ditt hus.
Befriar dig från skuggor,
och blåser ut ditt ljus.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var den än kommer ifrån, tändes den dock för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.

Vad finns kvar,
av det du hade då?
I en tid som inte längre finns
Väntar livet i det stora blå?
När du vågat lämna allt du minns.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var än den kommer ifrån, tändes den just för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.