-

Jag förstår varför de kallar det ”i väntans tider”. En graviditet består ju i stort sett bara av väntan.

Först väntar man på att kunna ta graviditetstest.
Sen på att veckorna ska gå så att man kommer till vecka 12 och kan börja slappna av lite, medveten om att risken för missfall är betydligt mindre.
Man väntar på att gå på inskrivningssamtalet på barnmorskemottagningen i vecka 10.
Sen väntar man på ultraljud.
Sen bokar man tid för nytt besök hos barnmorskan, och väntar på det. Räknar ner.
Efter det fortsätter man vänta och vänta på besök efter besök.
Man väntar på att det ska vara dags att beställa barnvagn och börja införskaffa saker, kunna få förbereda sig rent praktiskt.
På att veckorna ska gå, på att milstolparna ska passera.
3 veckor. 5 veckor. 15 veckor. 6 veckor.
I slutet på graviditeten väntar man på att det ska vara över. På att lilla bäbisen ska komma någon gång, på att få hålla och titta och snusa och pyssla om.

Jag är ju inte särskilt tålmodig av mig, så det här kommer bli ett intressant test. När man är en person som vill att saker ska hända helst igår blir en 9 månader (som egentligen är 10 månader) lång graviditet lite av en prövning. Jag är glad att jag inte är en elefant (20 månaders dräktighetstid tycker jag känns lite i överkant).

Kanske ska jag ta en konversation med min bäbis om att absolut inte vara sen ut, att det rentav passar mig utmärkt att komma redan i början på juni. H*n förstår nog.