England 30 december
Okej, när vi vaknade denna morgon hade vi absolut ingen aning om vad som väntade!
Vi klev upp och började göra oss i ordning. Mark hade redan lämnat huset med sina vänner och Carol kom så småningom hem efter att ha fått håret fixat. Hon gjorde sig i ordning och lånade mina pärlor då vi märkte att de hade bättre nyans än de hon lånat tidigare. Carols mamma och väninna hjälpte henne med kläder och smycken, och jag och Erik fick ju såklart se henne innan hon åkte iväg till the register office för ceremonin - hon var riktigt vacker!
Jag och Erik brottades med en slips, två knappar på jackan som lossnat och en present vars omslagspapper blivit förstörd i resan. Erik fick också flytta Carols bil; han kan fickparkera ledbussar, men detta var första gången han tyckt det var knepigt att backa och vända ett fordon. Vi lyckades trots allt få till allt precis i tid för att hämtas av Carols bror Steve. Efter ett kort besök hemma hos hans familj satte vi oss i bilen för att åka en dryg halvtimme till en annan ort - Barnet - för ceremonin. Denna resa var... en upplevelse.
Vi var alldeles för sena, och tydligen skulle hela norra delen av London befinna sig på vägarna just denna dag. Steve och Michelle, frun, satt fram och hojtade åt bilister att flytta på sig, skrek åt navigatorn som förgäves försökte vägleda Steve, Steve kryssade mellan parkerade bilar på trånga gator... De svor åt köer och så fort det var en öppning skrek Michelle "GO GO GO GO GO!!". I bak satt jag och Erik, ömsom storögda, ömsom dubbelvikta av skratt. Mellan oss hade vi familjens femtonåriga dotter, helt lugn och uppenbarligen van föräldrarnas smått hysteriska beteende. Hon frågade då och då om vi kunde få lyssna på radio, och även här var föräldrarna oense. Det slutade alltså med att vi lyssnade på radion ungefär var tioende minut.
Väl framme och utan att ha missat ceremonin satte vi oss att bevittna vigseln mellan Mark och Carol. Det var kort, tog max 5 minuter, och efteråt sa Michelle det jag tänkte - så lång och stressig resa och så är det över på några minuter. "Vi har ju ett jättefint register office i Enfield, varför kunde de inte hålla till där??". Michelle och familjen tycker inte om att lämna känt territorium, vilket klargjordes över små skämtsamma men cyniska kommentarer om Barnet och ställena vi körde igenom på tillbakavägen. =P
Vi kom så tillbaka till Enfield och Bush Hill Park Golf Club där middagen och festen skulle hållas. Vi fick varm glögg vid ankomsten, vilket var väldigt trevligt då England visade sig från sina kalla och regniga sida. Först togs bilder på bröllopsparet med gäster i olika kombinationer, och under tiden satt jag och Erik med Mark2 och Julie, de två kompisar till Mark som varit på besök i huset kvällen innan. Mark2 har ju som sagt också bott i Sverige, och vi kom nu på vilken gång vi träffats tidigare. Det blev såklart en del meningar på svenska, en del på engelska.
Middagsdags; riktigt god mat. Jag och Erik hade placerats vid Marks och Carols bord, tillsammans med Marks bestman och hans fru, plus två till. Mark höll ett tal efteråt med champagne och tackade mödrarna, bestman, bridesmaids och några andra som hjälpt till att få ihop hela dagen. Han skålade också för Paul, styvpappan som gick bort morgonen innan. Efter detta höll så Pete, Marks bestman, sitt tal. Långt, avslöjande, riktigt underhållande och med ett roligt men känslosamt avslut. Underbart tal. Det gick ut på att Mark var en "late developer", som kommer igång sent. Han menade till exempel att Mark, över fyrtio, börjar plugga juridik med svenska tjugoåriga studenter - här kunde jag inte låta bli att säga "excuse me!", varpå alla började skratta. Pete gav mig en snabb blick och sa menande "well, maybe that's what you should do!". Mer skratt.
Middagen avrundades och jag blev introducerad för Marks bröder och några vänner. Blev lite rörd när Mark presenterade mig som sin bästa vän från Sverige, som trots sina 22 år är en av de mognaste och smartaste han känner. Pete har Mark känt i 27 år, och de har haft sporadisk kontakt genom alla år. Mark sa vid ett tillfälle då han presenterade mig för några efter Petes tal att "I didn't have Pete in Sweden - I had Cecilia." Det var lite svårt att käckt hälsa på folk när Marks ord fick mig att förstå hur mycket jag betyder för honom. Men det var riktigt trevligt att äntligen få sätta ansikten till de namn som Mark nämnt för mig de senaste åren, och träffa alla som betyder så mycket för honom. Marks mamma, som alltså dagen innan förlorat sin man, var på bröllopet trots sin sorg, och vid ett tillfälle efter middagen gick jag fram till henne för att beklaga sorgen. Jag sa till henne att jag förstått att Paul var mycket omtyckt och en viktig person för Mark, och att jag tyckte det var starkt av henne att orka komma på bröllopet. Den blicken jag fick av henne kommer jag aldrig glömma. Hon tog min hand, gav mig en puss på kinden och tackade jättemycket för att jag sa detta till henne. Hon drog mig till sig, såg mig i ögonen och sa "bless you". Hon berättade lite hur det var, och jag berättade att jag en gång pratat med henne och Paul över Skype då Mark varit hemma hos mig. Det mindes hon, och jag fick ytterligare en puss på kinden. Hon var så tacksam för att jag gått fram till henne. Att några få ord kan göra så mycket... Det är något alla borde komma ihåg.
Blandat med de känslosamma stunderna var de trevliga och roliga bitarna. Marks bröder Pete och Stu var riktigt trevliga, och jag träffade även Marks halvsyster. Petes fru Rachel var också riktigt go, och folk var genuint nyfikna på svenskarna som flugit till England för att gå på ett bröllop. Alla var så glada, omtänksamma, generösa, intresserade och pratglada. Det blev dans, Mark och Carol inledde förstås. Därefter började andra par äntra dansgolvet, vilket även jag och Erik gjorde - för första gången under vårt förhållande. :) Två-tre danser blev det, väldigt roligt. Tack, älskling! Vi höll oss mycket med Mark2 och Julie på slutet, som liksom oss inte kände fler än Mark på bröllopet, och vi lämnade bröllopet i en taxi.
Erik och jag kom hem ensamma (Mark och Carol tog in på hotell för natten) och matade hungriga, pratglada katter. Därefter gjorde vi mat till en hungrig, pratglad Cecilia. Därefter var det sängdags. Vi märkte att vi blandade engelska och svenska även fast det bara var vi två... :P Trötta och nöjda somnade vi gott i en säng i ett hus på Second Avenue i Enfield.
Svenska inslag på bröllopet - glögg vid ankomsten till golfklubben, svenskt godis på borden vid middagen, serverade i svenska skålar. :) Mark och Mark2 pratade gärna svenska med oss - tror de gillade att prata ett språk som fick andra att bara titta fram och tillbaka på oss... :P
Barnet registry office:
Bush Hill Park Golf Club:
Istället för bröllopstårta - cup cakes! Hur goda som helst!
Pete höll sitt tal, bjöd på många skratt och många generade miner från Mark... ;):
Brudparets första dans:
Roliga familjen som vi åkte med (inte ens här kunde mamman vara seriös... :P):
Väl hemma, Erik vill ha en pose-bild och sen ville katterna att vi skulle sluta fjolla runt och ge dem mat:
Vi klev upp och började göra oss i ordning. Mark hade redan lämnat huset med sina vänner och Carol kom så småningom hem efter att ha fått håret fixat. Hon gjorde sig i ordning och lånade mina pärlor då vi märkte att de hade bättre nyans än de hon lånat tidigare. Carols mamma och väninna hjälpte henne med kläder och smycken, och jag och Erik fick ju såklart se henne innan hon åkte iväg till the register office för ceremonin - hon var riktigt vacker!
Jag och Erik brottades med en slips, två knappar på jackan som lossnat och en present vars omslagspapper blivit förstörd i resan. Erik fick också flytta Carols bil; han kan fickparkera ledbussar, men detta var första gången han tyckt det var knepigt att backa och vända ett fordon. Vi lyckades trots allt få till allt precis i tid för att hämtas av Carols bror Steve. Efter ett kort besök hemma hos hans familj satte vi oss i bilen för att åka en dryg halvtimme till en annan ort - Barnet - för ceremonin. Denna resa var... en upplevelse.
Vi var alldeles för sena, och tydligen skulle hela norra delen av London befinna sig på vägarna just denna dag. Steve och Michelle, frun, satt fram och hojtade åt bilister att flytta på sig, skrek åt navigatorn som förgäves försökte vägleda Steve, Steve kryssade mellan parkerade bilar på trånga gator... De svor åt köer och så fort det var en öppning skrek Michelle "GO GO GO GO GO!!". I bak satt jag och Erik, ömsom storögda, ömsom dubbelvikta av skratt. Mellan oss hade vi familjens femtonåriga dotter, helt lugn och uppenbarligen van föräldrarnas smått hysteriska beteende. Hon frågade då och då om vi kunde få lyssna på radio, och även här var föräldrarna oense. Det slutade alltså med att vi lyssnade på radion ungefär var tioende minut.
Väl framme och utan att ha missat ceremonin satte vi oss att bevittna vigseln mellan Mark och Carol. Det var kort, tog max 5 minuter, och efteråt sa Michelle det jag tänkte - så lång och stressig resa och så är det över på några minuter. "Vi har ju ett jättefint register office i Enfield, varför kunde de inte hålla till där??". Michelle och familjen tycker inte om att lämna känt territorium, vilket klargjordes över små skämtsamma men cyniska kommentarer om Barnet och ställena vi körde igenom på tillbakavägen. =P
Vi kom så tillbaka till Enfield och Bush Hill Park Golf Club där middagen och festen skulle hållas. Vi fick varm glögg vid ankomsten, vilket var väldigt trevligt då England visade sig från sina kalla och regniga sida. Först togs bilder på bröllopsparet med gäster i olika kombinationer, och under tiden satt jag och Erik med Mark2 och Julie, de två kompisar till Mark som varit på besök i huset kvällen innan. Mark2 har ju som sagt också bott i Sverige, och vi kom nu på vilken gång vi träffats tidigare. Det blev såklart en del meningar på svenska, en del på engelska.
Middagsdags; riktigt god mat. Jag och Erik hade placerats vid Marks och Carols bord, tillsammans med Marks bestman och hans fru, plus två till. Mark höll ett tal efteråt med champagne och tackade mödrarna, bestman, bridesmaids och några andra som hjälpt till att få ihop hela dagen. Han skålade också för Paul, styvpappan som gick bort morgonen innan. Efter detta höll så Pete, Marks bestman, sitt tal. Långt, avslöjande, riktigt underhållande och med ett roligt men känslosamt avslut. Underbart tal. Det gick ut på att Mark var en "late developer", som kommer igång sent. Han menade till exempel att Mark, över fyrtio, börjar plugga juridik med svenska tjugoåriga studenter - här kunde jag inte låta bli att säga "excuse me!", varpå alla började skratta. Pete gav mig en snabb blick och sa menande "well, maybe that's what you should do!". Mer skratt.
Middagen avrundades och jag blev introducerad för Marks bröder och några vänner. Blev lite rörd när Mark presenterade mig som sin bästa vän från Sverige, som trots sina 22 år är en av de mognaste och smartaste han känner. Pete har Mark känt i 27 år, och de har haft sporadisk kontakt genom alla år. Mark sa vid ett tillfälle då han presenterade mig för några efter Petes tal att "I didn't have Pete in Sweden - I had Cecilia." Det var lite svårt att käckt hälsa på folk när Marks ord fick mig att förstå hur mycket jag betyder för honom. Men det var riktigt trevligt att äntligen få sätta ansikten till de namn som Mark nämnt för mig de senaste åren, och träffa alla som betyder så mycket för honom. Marks mamma, som alltså dagen innan förlorat sin man, var på bröllopet trots sin sorg, och vid ett tillfälle efter middagen gick jag fram till henne för att beklaga sorgen. Jag sa till henne att jag förstått att Paul var mycket omtyckt och en viktig person för Mark, och att jag tyckte det var starkt av henne att orka komma på bröllopet. Den blicken jag fick av henne kommer jag aldrig glömma. Hon tog min hand, gav mig en puss på kinden och tackade jättemycket för att jag sa detta till henne. Hon drog mig till sig, såg mig i ögonen och sa "bless you". Hon berättade lite hur det var, och jag berättade att jag en gång pratat med henne och Paul över Skype då Mark varit hemma hos mig. Det mindes hon, och jag fick ytterligare en puss på kinden. Hon var så tacksam för att jag gått fram till henne. Att några få ord kan göra så mycket... Det är något alla borde komma ihåg.
Blandat med de känslosamma stunderna var de trevliga och roliga bitarna. Marks bröder Pete och Stu var riktigt trevliga, och jag träffade även Marks halvsyster. Petes fru Rachel var också riktigt go, och folk var genuint nyfikna på svenskarna som flugit till England för att gå på ett bröllop. Alla var så glada, omtänksamma, generösa, intresserade och pratglada. Det blev dans, Mark och Carol inledde förstås. Därefter började andra par äntra dansgolvet, vilket även jag och Erik gjorde - för första gången under vårt förhållande. :) Två-tre danser blev det, väldigt roligt. Tack, älskling! Vi höll oss mycket med Mark2 och Julie på slutet, som liksom oss inte kände fler än Mark på bröllopet, och vi lämnade bröllopet i en taxi.
Erik och jag kom hem ensamma (Mark och Carol tog in på hotell för natten) och matade hungriga, pratglada katter. Därefter gjorde vi mat till en hungrig, pratglad Cecilia. Därefter var det sängdags. Vi märkte att vi blandade engelska och svenska även fast det bara var vi två... :P Trötta och nöjda somnade vi gott i en säng i ett hus på Second Avenue i Enfield.
Svenska inslag på bröllopet - glögg vid ankomsten till golfklubben, svenskt godis på borden vid middagen, serverade i svenska skålar. :) Mark och Mark2 pratade gärna svenska med oss - tror de gillade att prata ett språk som fick andra att bara titta fram och tillbaka på oss... :P
Barnet registry office:
Bush Hill Park Golf Club:
Istället för bröllopstårta - cup cakes! Hur goda som helst!
Pete höll sitt tal, bjöd på många skratt och många generade miner från Mark... ;):
Fler bilder från middagen och festen och huset:
Brudparets första dans:
Roliga familjen som vi åkte med (inte ens här kunde mamman vara seriös... :P):
Väl hemma, Erik vill ha en pose-bild och sen ville katterna att vi skulle sluta fjolla runt och ge dem mat:
Kommentarer
Postat av: cissi
Ni verkar ha haft en härlig dag med mycket intryck! Coolt! Och vad snygga ni var, klockrent!!! =D Ha en mysig nyårsafton så hörs vi in på det nya året! :) Kram
Postat av: Erik
Backa 18-ledbussar och fickparkera 15-metersbussar är en lätt uppgift. Att backvända en högerstyrd liten fjuttbil en helt annan sak. Man har ingen som helst koll på vänster bakre hörn! :/
Trackback
