-

Det är säkert många som inte förstår det här med kärlek till djur. Jag tycker synd om dem. De ser nog bara göromålen, gå ut och rasta, rensa låda, mata, sköta om; och ser inte det som ges tillbaka. Som det konstanta sällskapet. Att någon alltid blir glad (för att inte säga överlycklig) när du kommer hem. Någon som sätter huvudet på sned och en tass i knät när du gråter. Någon som värmer dig när du fryser under filten. Som springer runt och jamar nonstop när du kliver upp på morgnarna, glad att du är vaken och kan ägna uppmärksamhet, morgongosa. Som springer runt med en kudde i munnen och viftar på svansen när någon hälsar på, eller när du själv springer runt hemma med glatt humör.

Sitter i sängen framför min laptop och skriver på en uppgift, Dolis ligger bredvid och smackar sött med tungan. Så jamar hon till, lyfter på huvudet och tittar på mig. Bestämmer sig för att det är gosdags, kliver över till mig, kurar ihop i vecket som bildas mellan mina knän där jag sitter i skräddarställning - och lägger en tass i min hand som jag har vilandes mot datorn. Huvudet vilar mot min arm. Hon kuttrar och kurrar nöjt. Ligger så länge, länge.

Hon kan inte prata till mig med mänskliga ord.
Men den som inte kan uppfatta ett djurs kärlek är både blind och döv.