-

I förrgår var jag alltså och såg Jeff Dunham med Joachim, Cissi och Erik i Kistamässan. Jag köpte biljetter till showen, som en ”välkommen hem till Sverige”-present till Joachim efter hans 3½ månader långa resa utomlands.

Det är svårt att förklara stämningen i denna enorma byggnad då Jeff Dunham kliver upp på sen. 6000 personer som jublar i en våg hela vägen från väggen längst bak fram till scenen, väldigt häftigt tryck. Jeff visar sig inte bara vara en duktig buktalare (som vi redan visste innan) utan även en otroligt ödmjuk person som varken tar sin framgång eller sin publik för given. Innan han tar fram Walter ställer han frågan om vi vet vem hans karaktär Bubba J är, och då alla börjar jubla och applådera höjer han på ögonbrynen – den DVD:n släpptes ju för två dagar sen! Han blev glad. Så otroligt glad att så många kände till och uppskattade honom och hans arbete, att biljetterna sålde slut väldigt fort, att han fick sådan respons för sina karaktärer och att han efter 20 års turnerande i USA helt plötsligt (med mycket tack från Youtube) blivit så känd världen över att han nu är på Europaturné för första gången.

Hans föreställning i Sverige är andra showen på denna turné, kvällen innan hade han uppträtt i London. Han skämtar via sina karaktärer om Sverige, Norge, Vasamuséet, Ikea och mycket mer, och vi skrattar oss fördärvade. En bit in på showen, i bytet mellan två av karaktärerna – Achmed och Peanut – berättar han att detta är hans första show i ett land som inte har engelska som modersmål – och han märker ingen skillnad. Vi hängde med lika bra som de engelskspråkiga, något som både han och vi var glada för, förstås! Han pratar lite mer om hur roligt all detta är, och vi ser att han är rörd. Han börjar trumma på en av lådorna han har bredvid sig, sväljer några gånger och presenterar sedan Peanut. Underbara människa. Det är väldigt tydligt att han inte hade en aning om hur stor han är i Sverige.

Som en liten bonus kommer slutklämmen. Efter att vi kiknat av skratt till Peanut och José Jalapeño gör sig alla redo för att lämna lokalen, men då tar Jeff upp Bubba J. Han kör en dialog med dockan och förklarar att publiken hurrat så mycket då han nämnde hans namn att han tänkte att han skulle få komma fram och prata lite. Vi applåderar. Snacka om att bjuda på sig själv. Jeff erkänner att han glömt några av skämten då inte dockan varit med i hans shower på länge, så han behöver en fusklapp, helt okej. Han kör några rader vi känner igen, och det dröjer inte länge innan några i publiken börjar fylla i meningarna. Jeff börjar skratta, improviserar och påpekar det ironiska i att publiken kan akten bättre än han själv. Han ger allt mer utrymme för publiken och säger till slut att detta är den märkligaste show han någonsin hållit. Vilken stämning. Jeff fick var och en av de 6000 personerna i lokalen att känna att han var glad för att de var där.

Jeff är en helt otrolig artist, och mycket tack vare sin personlighet. Han gör research innan showen så det ska bli så publikvänligt som möjligt. Han har stenkoll på publikens respons, uppskattar var och en av de personer som finns i rummet, är ödmjuk och bjuder otroligt mycket på sig själv. Han kör ett extranummer trots att han inte alls har förberett sig, bara för att ge det lilla extra till publiken. Han lägger ner tid på att ta reda på vilken humor publiken har, vad som fungerar – han älskar att underhålla. Han gör jobbet lika mycket för andra som för sig själv, och det är det som gör honom så bra.

När han slutligen lämnade scenen lika glad som vi 6000 personer på stolarna var, lutar jag mig över till brorsan och drar en slutsats: Det är inte sista gången Jeff Dunham kommer till Sverige, och det är inte sista gången vi ser honom live.