-

Någon natt:

Drömmer att jag badar i blod, ligger naken på rygg i ett mörkt rum, känner fastklibbat blod på händerna, i håret, överallt. Törs inte röra mig, vet att det ligger många sönderskjutna lik omkring mig, vill inte öppna ögonen och se alla döda kroppar bredvid, vill inte veta hur mycket blod jag ligger i.

Någon säger något, frågar om någon annan lever, jag svarar att jag lever. Jag kisar, ser två personer ställa sig upp och då börjar det hagla kulor igen. De kommer genom väggen jag har bakom mig, jag försöker sjunka ner ännu mer mot golvet och vill ha så stor del av min kropp som möjligt skyddad av stolsryggen bakom mitt huvud. Personerna faller ner, träffade av mängder av kulor. Liggandes träffas två personer av kulor i huvudet, kula på kula och det riktigt skvätter blod efter varje träff. Jag blundar, försöker tänka bort de mörkröda ansiktena och koncentrera på att andas och härda ut tills hjälp kommer.

Skotten upphör, jag ligger still, orörlig, blundar. Försöker lyfta huvudet lite, men ångrar mig då jag ändå inte vill se något. En person bredvid mig sätter sig upp, börjar prata till mig, nuddar vid mitt ben och säger att jag har blod... Jag avbryter. Jag vill inte veta var jag har blod, om jag har sår, om jag blöder eller om jag är dränkt i någon annans blod. Jag känner ingenting, och jag vill inte göra det, inte se något.

Jag ligger still länge, andas genom munnen för att inte känna lukten av skräck och död. Jag vet inte hur länge jag ligger, men plötsligt står ambulanspersonal utanför dörren. Jag hör dem dra efter andan då de öppnar dörren in till rummet, de säger "herregud!" och andra ord hämtade ur deras fasa och förskräckelse inför synen. Någon av dem frågar in i rummet om det är någon som är vid liv. Jag lyfter sakta min hand, vill inte råka röra något bredvid mig, säger att jag lever, och att jag är rädd. Jag får frågan om jag har ont - det vet jag inte, jag vet inte om jag blöder. "Vi ska komma och hjälpa dig, vi ska bara flytta på... en del kroppar så vi kommer fram till dig." Jag ligger där, stilla, medan personalen sakta arbetar sig fram till mig. Jag är naken men bryr mig inte alls, vill bara komma bort från rummet, från allt blod. Jag blir upplyft på en bår, min hud i ansiktet och på benen och på armarna är alldeles kladdig, jag känner det i varje rörelse. Någon torkar av mitt ansikte med en våtservett, som blir alldeles röd, och inlindad i sjukhusfiltar törs jag öppna ögonen, jag befinner mig i en ambulans.

Sen vaknar jag och upptäcker att jag legat och småkisat på mitt vinröda överkast och mina gardiner, vilka bokstavligen färgat mina drömmar.

Nästa natt:

Jag befinner mig under jorden, på en perrong i väntan på en tunnelbana eller något sådant. Det börjar brinna, överallt, och alla springer. Helt plötsligt ser jag Per, min mammas sambo, stå och slå på Erik, sparka på honom, skrika på honom för att han låtit mig dö, inte skyddade mig när det började brinna. Sen vet jag inte om Erik förvandlas till min bror, för helt plötsligt slår Per på honom. Jag springer fram, visar att jag lever, jag är här, sluta slåss. Som i en parallell scen ser jag att två personer - en man och en kvinna med en brysk min som säger "var tyst, vi säger inget om att det brinner, det är hemligstämplat och ska mörkas" - komma upp till marknivå med en hiss. När hissdörrarna öppnas släpps lite rök ut, men ingen reagerar.

Nere under staden brinner det för fullt och människor springer uppför trapporna till räddningen, och så även jag, Erik, Joachim och Per. Vi kommer undan, tillsammans med så många andra. Fyra personer dör, alla vuxna och "viktiga" personer med höga positioner inom politik eller något sådant. Vet inte vilka det är, men branden och dess offer skall mörkas, och jag känner mig otrygg i en korrupt värld.

Hm. Är det såhär filmskapare i thrillergenren får idéer till sina produktioner? Jag drömmer såna här saker nästintill varje natt, det ena vidrigare än det andra. Tur att mina dagar är ganska dramatikfattiga! =D