-

Efter att för sjunde natten i rad hostat upp lungorna på kudden och vaknat med en mun med salivmängd Saharaöken övertalade min mor mig att boka läkartid så jag kan få något utskrivet. Antibiotika, starkare hostmedicin eller nåt.

Så jag ringde till vårdcentralen:
”Om du har andningsbesvär, hjärtbesvär eller har råkat ut för en olycka, ring vår akuttelefon på nummer XXX. Annars, vad god dröj kvar.”

Hm, räknas inte svår nästäppa till andningsproblem? Och att hosta tills jag kväljs är nog inte så bra för hjärtat. Men någon olycka har jag inte råkat ut för, om det inte räknas att jag slog näsan väldigt hårt i sängbordet när jag nös igår kväll. Äh, jag kvalificerar nog inte för akutnumret.

”Vi kommer att ringa dig *robotliknande röst* klock..an… tretton.. och.. tiiio … på nummer… xxxxx. Om du är nöjd med tiden och INTE vill ändra något kan… du… nu…lägga… på… luren.”

Japp. Sjysst med sån service, istället för att sitta i kö. Jag får istället för att sitta i telefonkö i fem minuter, vänta på att bli uppringd om två och en halv timme. Och det roliga är att de ringer sällan på minuten tretton… och… tiiio. De borde säga plus…minus…femton...minuter.

De ringde tretton… tjugo..ett.. Jag hade precis stoppat en enorm bit pasta med spenat och vitlök i munnen.
- Schechidia. (översättning = Cecilia)
- Oj, du var täppt!
Sväljer tuggan.
- Hursomhelst, jag ringer från vårdcentralen, du hade ringt! Vad hade du på hjärtat?
Med betydligt mindre grötig röst svarar jag:
- Jo, jag har varit förkydd en däggre tid och…
- Vad menar du med längre tid?
!
- Ja sed förra söddagen och…
- Vilka symptom har du?
!!
- Jag fick hadsont förra söndaged, feber på måddaged som försvadd på odsdagen och..
- Ingen feber nu alltså?
!!!
Smått irriterad av hennes väldigt stressiga tonfall (hon var dock väldigt glad och trevlig):
- Deej. Däremot fick jag hosta där dådgång förra odsdaged, och det tiddtar *host host*, så dätterna har varit väddigt jobbiga. Dessutom har jag varit jättetäppt.
- Ja det hör jag.
Nähä?
- Men du, om du inte har feber – men oj så du hostar, det låter inte bra… jag skriver ut morfin till dig, okej?
?!
- Eh, jaha…?
- Ja, alltså det lät fel! Jag menar såklart hostmedicin som innehåller morfin!
Såklart.
- Ja, okej, det dåter bra. Med hur ska jag göra med täppad, jag har rätt svårt att addas. Dessutom bdir jag dätt beroedde av dässray.
- Men strunta i nässprayen, använd koksalt i stället.
Just det.
- Och blir det ännu värre återkommer du, okej?
Vad menas med värre? Tills jag seriöst hostar så kraftigt att jag spyr på sambon? Eller när bristen på sömn förvandlar mig till en täppt zombie?

Skitbra att det inte var större fel på mig än såhär – en envis förkylning vars symptom bara kräver kraftigare åtgärder. Men när min mamma (som är sjuksköterska, vet till stressade vårdköer samt lider av ”skomakarens barn har trasiga skor”-syndromet, och alltid drar ut på sök hjälp-råd tills det verkar omöjligt att tillfriskna på egen hand) säger åt mig att en läkare bör lyssna på lungorna m.m – så blir jag trots allt förvånad när en sjuksköterska över telefon (så stressad att hon knappt andas) diagnostiserar mig en envis förkylning och ordinerar morfin… Så slarvigt effektiv sjukvården har blivit. Eller kanske så effektivt slarvig?
Hehe, jag är glad att jag inte hade behov av akutlinjen.