-

Jag klagade inatt på att min bäbis sov i fyratimmarspass. Ett rejält tillbakasteg från de sju timmarna hon sovit i stort sett sen hon föddes, kände jag.

 

Sen sms:ade en kompis mig. Hennes 20-åriga kusin hade dött i sängen under natten. En annan vän satt på tåget på väg till sin döende farfar. En tjej jag känner från min studietid i Umeå visade idag bilder från begravningen av sin bäbis som dog i magen. Den lilla flickan fick aldrig se sina föräldrar.

 

Livet är bräckligt. Ålder är bara en siffra, en siffra utan garanti. Det är en sådan klyscha, men det gäller verkligen att leva medan man kan och uppskatta det man har. Imorgon kanske det inte finns. Jag tänker inte gnälla på att min dotter skriker på kvällarna eller sover korta pass på nätterna. Det betyder ju ändå att jag har henne. Min lilla älskade tjej som nu skrattat för första gången. Ett sådant där härligt barnskratt med lysande ögon och uppspelta gester med kroppen. Så omedveten om allt det tunga som finns i livet. Åh vad jag önskar att hon aldrig behöver uppleva sorg och smärta, att hon kan ha ett sådant genuint leende på läpparna resten av sitt liv, så oskyldiga, djupa ögon som aldrig sett ont.

 

Å andra sidan, om hon inte upplever tårar kanske hon inte uppskattar de där härliga stunderna när det är så lätt att skratta och livet är underbart. Det kanske behövs kontraster för att man ska få perspektiv. Och verkligen se när det är toppen. Som när det är fredag och man äntligen får äta sina favoritchips. Eller gå på gymmet efter månader av graviditet. Kanske till fullo betalat av en skuld som länge hängt över en. Som när man är nykär. Som när man lyckats på en tenta. Får det där första jobbet. Äntligen köpt sig sin drömbil. När man hänger på stan med närmsta vännerna. Det där leendet man får på läpparna när man ser en liten valp göra klumpiga, urgulliga rörelser. När det plötsligt händer och man vinner pengar. Eller som att få en dotter som får även det mest ledsna hjärta att lättas, och det tröttaste ansiktet att le efter en lång natt.